Frustrerande ogravid

[Lupino]

Det är sån frustration att försöka bli gravid! Nu kanske många kommer med förnuftiga och käcka svar att "ta det lugnt och försök inte så mycket" osv. Det är lätt att säga... Ingen som inte har varit i samma situation vet hur det känns.

Faktiskt är det först nu efter 8:e försöket som jag blev RIKTIGT deppig. Tidigare har jag bara blivit lite besviken (första försöket var jag mest förvånad).

Rent teoretiskt vet jag att de flesta blir gravida inom ett år och i den aspekten har vi ju ett tag kvar. Om någon skulle kunna ge mig en garanti att jag kommer bli gravid (och få barn) innan jag dör så skulle jag lugna ner mig. Det är ovissheten som gör mig så frustrerad.

Tanken att bara lägga ner alla "aktiva" försök för att bara låta naturen ha sin gång känns inte realistisk. Tänk om jag bara har ett befruktningsdugligt ägg på ett helt år och så ser vi inte till att ha sex i samband med det! Därför kollar jag ägglossning och ser till att det åtminstone blir några gånger i samband med den.

Några fler som känner igen sig?

Jag läser här om alla gravida och småbebisar och blir SÅ avundsjuk (jag är väl självplågare som läser just de trådarna). Ni som har barn är bara så lyckligt lottade!

Vet inte vad jag ville med detta inlägg mer än att få ur mig lite frustration genom att få det på pränt...

 

[Lupino]

Sv: Frustrerande ogravid

Glömde skriva att mycket av frustrationen kommer sig av att det absolut inte går att påverka (förutom att se till att ha sex några gånger runt ägglossning). Om jag är dålig på dressyr kan jag träna, om jag vill ha ett nytt hus så kan jag börja spara...

Men vad gäller graviditet så kan jag inte göra någonting!!! INGENTING. Jag har sökt och sökt info på nätet om bli gravid-fakta. Men det enda svar jag egentligen söker är om jag ska få bli den lyckliga någon dag - och det svaret går inte att finna någonstans!

Kram till alla andra försökare!

 

[Snurrfian]

Sv: Frustrerande ogravid

Jag känner igen det där... Med första barnet blev jag gravid på andra försöket... Men med tvåan så tog det tid... Vi började försöka i maj och inte förrens i oktober blev jag gravid... Det är frustrerande!!
Men om du vill "göra" någonting, prata med MVC eller din gynekolog om du kan få komma in på kontroll för att kolla att allt är okej, det kan ju vara något som "spökar" som är helt ofarligt men stoppar en ev graviditet... Och då "gör" man ialla fall något även om det kanske inte gör någon nytta...

 

[mimmipigg]

Sv: Frustrerande ogravid

Jag har passerat aktiv barnalstringsålder, min yngsta är 10 år.
Det som jag slås av när jag läser här är att "alla" har koll på ägglossningar och hoppar i säng när det är som mest troligt att få resultat, snacka om att bygga in stress i systemet.
Inga av mina jämnåriga har räknat dagar och gjort tester förutom de som varit barnlösa så länge att de fått hjälp från sjukvården.
Är det det allmänna kontrollbehovet och planeringsbehovet som gjort att man hamnat i detta beteende?
Alltså, om man bestämt sig för att skaffa barn slutar man med p-piller o dyl och sen ska det bara dyka upp en bebis på beställning född precis "rätt" månad enligt planeringen?
Det är inget hackande på trådskaparen jag är ute efter utan mer en allmän fråga eftersom många trådar här på Barn handlar om just detta.
Är det inga som bara slutar med p-medel och sen ser vad som händer?

 

[Sunshine]

Sv: Frustrerande ogravid

Jag förstår precis hur du känner. Vi har försökt sedan maj 03 (totalt närmar vi oss 40 "naturliga" försök) och ska påbörja första ivf behandlingen nu i jul. Det ÄR frustrerande att bli besviken varje månad, mitt råd till dig är att försöka att inte sätta så stor press på dig själv. Det ÄR helt normalt att det tar upp till ett år att bli gravid, glöm inte det! Med två helt normala personer utan fel så är det ändå bara 20% chans att "pricka rätt" varje månad, och det är ju inte så höga odds direkt. Men du kanske upplever som jag, att alla kompisar lyckades på första försöket eller iaf inom tre månader. Och det är helt otroligt vad folk känner sig manade att skryta om detta faktum, vilket gör att man känner sig ännu mer ofertil och onormal.

Jag försöker aktivera mig så mycket jag kan för att låta bli att tänka på det, och göra saker som mina väninnor med barn har svårt att hinna med typ superromantiska resor till fjärran länder, tävla hoppning och fälttävlan VARJE helg när andan faller på, ridresor, långa sovmorgnar osv osv. Och jag undviker att gå på dop och andra barnrelaterade händelser runt tiden för mens för då är jag som mest känslig.

I övrigt kan jag ju bara säga att man vänjer sig vid att det tar tid...efter 2.5 år så förväntar jag mig inte längre att mensen INTE skall komma...i mina ögon är 8 försök ingenting!!! Stort Lycka Till till er, det kommer att hända en dag

 

[Sunshine]

Sv: Frustrerande ogravid

Är det inga som bara slutar med p-medel och sen ser vad som händer?

Jodå, jag gjorde det. Hade ingen som helst koll på ägglossning och sånt förrän det började kollas av läkare. Och vi har dessutom mycket och spontan sex så det finns ingen planering där heller, jag är tacksam att vi lyckats upprätthålla just den biten trots att det var två och ett halvt år sedan vi började försöka bli gravida. Nu är det betydligt mer regementerat när ivf behandlingen snart ska börja.

 

[ulda]

Sv: Frustrerande ogravid

Jag känner absolut igen mig. Vi försökte i ett år innan det tillslut gav resultat och då blev det missfall...... Och det var redan vid kanske tredje misslyckade försöket man började tänka på fertilitetsbehandlingar, adoption och IVF. Och sånt gör ju inte en direkt mindre stressad. Det är ju t o m inte omöjligt att just denna stress gjorde att vi inte blev med barn. För tillslut, när vi fått mf och jag trodde jag var tvungen att försöka ytterligare ett helt år blev vi gravida igen på första försöket!

Jag vet att det är svårt men försök att inte tänka på det så mycket. Jobba på med ägglossningstesten, de funkade för oss, och försök hoppas på det bästa.

Lycka till!

 

[Lupino]

Sv: Frustrerande ogravid

Om man läser på familjeliv inser man att det är väldigt vanligt med ägglossningstest (eller andra metoder), precis som du skriver (även om det finns de som mer tar dagen som den kommer).

Jag tror att orsakerna kan vara:
* Idag finns det ett kontrollbehov som nog inte fanns tidigare. Man ska vara den perfekta människan. Att då inte bli gravid (på direkten) passar inte in i bilden.
* Man väntar så länge med att bli gravid för att man ska förverkliga sig själv först. När man är äldre har man inte tid på samma sätt att bara låta tiden ha sin gång (klockan som tickar).
*I min generation (70-talister) har vi alltid blivit itutade hur viktigt det är att skydda sig från graviditet. Har aldrig hört ett ord om att det är vanligt att det tar många månader att lyckas bli gravid. Så det är lite chockartat.
* Man vill känna att man GÖR något. Kan man inte göra något annat så kan man i alla fall mäta ägglossningen!

Helt enkelt symtom på samtiden... Håller med om att det är rätt sjukt egentligen...

 

[Lupino]

Sv: Frustrerande ogravid

Men om du vill "göra" någonting, prata med MVC eller din gynekolog om du kan få komma in på kontroll för att kolla att allt är okej, det kan ju vara något som "spökar" som är helt ofarligt men stoppar en ev graviditet... Och då "gör" man ialla fall något även om det kanske inte gör någon nytta...

Ett bra råd! Har faktiskt redan gjort det (en slags förenklad utredning hos gyn): Har varit på VUL och tagit blodprov. Allt såg bra ut. Återstår spermaprov. Det troliga är att allt ser ok ut där också och då är det bara att fortsätta till minst ett år har gått innan man kan börja fundera på att gå vidare. Känns faktiskt bra att veta!

 

[Lupino]

Sv: Frustrerande ogravid

Ja, min övertygelse är faktiskt att det bör gå. Men det ÄR kämpigt som du skriver när andra blir gravida på en gång... Den mesta deppigheten kom nog mycket efter att min syster fick ett plus för bara en vecka sedan (de har också försökt ett tag men kortare än vi). Efter det beskedet tog det några dagar innan jag kunde ta mig upp ur svarta hålet och faktiskt inse att jag ska bli moster! Vi delade vägen mot gravidet och det känns kämpigt att ha blivit lämnad ensam...

Ni måste ha haft det väldigt kämpigt som har försökt så länge! Jag gläds med dig att ni ska på IVF nu i jul! Håller alla tummar!

Jag försöker aktivera mig så mycket jag kan för att låta bli att tänka på det, och göra saker som mina väninnor med barn har svårt att hinna med typ superromantiska resor till fjärran länder, tävla hoppning och fälttävlan VARJE helg när andan faller på, ridresor, långa sovmorgnar osv osv. Och jag undviker att gå på dop och andra barnrelaterade händelser runt tiden för mens för då är jag som mest känslig.

Jag håller verkligen med. Det finns MASSOR av fördelar med att varken vara gravid eller ha barn! Vi brukar sova till 10 på helg-morgnarna och gör sen sedan precis vad vi har lust med!! Jag spelar dessutom golf och inser att jag kommer att kunna spela nästa hela säsong också!

 

[Lupino]

Sv: Frustrerande ogravid

Hej Ulda, jag har "följt" dig en del här på buke, du har varit ungefär i fas med mig när du har skrivit inlägg om bröllop t.ex så jag har känt en del gemensamt. Har också följt att du blivit gravid och fått barn! Grattis till er! Däremot visste jag inget om ditt missfall! Måste ha varit jättejobbigt! Känner igen mig i det du skriver att man redan vid tredje försöket börjar fundera på behandlingar osv . Man är nog inte riktigt klok!

Däremot tror jag inte ett dugg på att själva stressen gör att man inte blir gravid. Det har gjorts studier på detta som visat att så inte alls är fallet (jag har inte läst studierna själv, man har sett andra referera till det). Min syster kände och kämpade precis som jag och hon blev gravid den här månaden... Om man blir stressad av att vara stressad är det knappast bättre...

 

[ulda]

Sv: Frustrerande ogravid

Vad kul att du följt mig och att du tror vi är i lika fas i livet! Sånt är alltid roligt. Å så bor vi i Stockholm också!

Missfallet skrev jag nog inte så mycket om eftersom jag då jobbade och hade lyckats göra mig av med mitt Bukeberoende....! Självklart var det jättejobbigt. Jag hade alltid sagt att ifall jag skulle få missfall skulle jag tänka att det var bäst som det skedde, eftersom det ju var något fel på fostret, och jag hade också sagt att jag inte skulle hymla med det för nån. Men oj så fel man kunde ha. Jag blev superledsen och kunde inte prata med nån om det just då (förutom min man och min allra bästa kompis). Vi hade dock en himla tur, för i och med att vi blev gravida på första försöket efteråt (hann inte ens få mens) så gick de ledsna känslorna över nästan med en gång. Och nu har jag absolut inga problem att prata om det utan tycker snarare att det är viktigt att berätta (det är ju så oerhört vanligt!). Om jag inte hade blivit gravid igen hade jag nog blivit ännu mer stressad och hade antagligen haft mycket svårare att släppa sorgen.

Det här med om stress har nån avgörande faktor går ju inte att säga, det finns väl undersökningar åt båda hållen. Jag frågade min barnmorska om det möjligtvis kunde vara så att jag liksom "hade kvar graviditetshormoner" i kroppen sen missfallet så det var därför jag blev gravid igen, men hon trodde snarare att jag hade "släppt spärrarna" eftersom jag inte för mitt liv kunde tro att jag skulle kunna bli gravid på första försöket. Men vem vet...

 

[Lupino]

Sv: Frustrerande ogravid

Haha, såg att vi är reggade på buke samtidigt också! Fast det skiljer lite på antal inlägg... Själv läser jag mest... Efter några år här går ju ämnen runt så man tycker man läst det mesta förut...

Just det där med att inte berätta har jag funderat på (fast i sammanhanget försök att bli gravid). Just eftersom jag själv upplever att jag var helt ovetandes om att det är vanligt att det tar lite tid, så borde man ju prata mer öppet om det. Vi har kompisar som är lite yngre och som inte verkar fundera på barn än, man kanske borde prata mer öppet om att man försöker så att det inte kommer som en överraskning för dem också (tidsaspekten alltså)?! Samtidigt är det jobbigt att andra vet att man försöker och kanske undrar hur det igår (det är inte alltid man har lust att prata om det).

 

[Sunshine]

Sv: Frustrerande ogravid

Den mesta deppigheten kom nog mycket efter att min syster fick ett plus för bara en vecka sedan (de har också försökt ett tag men kortare än vi).

Och ännu värre är det när folk började försöka efter en själv och numera har klämt ut TVÅ barn, och själv har man inte kommit nån vart alls

 

[aldente]

Sv: Frustrerande ogravid

Nog kan det gå trögt ibland. Jag slutade med piller i februari -00 och dottern föddes i dec-02. Jag tvingade mig själv att ta det lungt, jag har alltid sagt att får jag inga barn före 30 får det va.
Jag fyllde i juni -02. Vi försökte hålla lite koll när det var ägglossnings tider men inte så seriöst och till sist gick det .

När det var dags för nr två så tog det ungefär ett år innan jag blev gravid och killen är nu 5 månader. Min brors tjej och min sambos syster var gravida samtidigt så en kusin i maj, en i juni och lillen i juli tänk va kul dom skall ha .

Lycka till och ta det lugnt.

 

[paradiset]

Sv: Frustrerande ogravid

* lånar knapp*

Se till att må bra psykist först o främst och det gör man inte vid motgång...
träna så du håller endorfinerna igång, drick inte te heller säger alltid min mormor... bara örtte.

 

[Yahoo]

Sv: Frustrerande ogravid

Jadu, det är inte lätt. Tyvärr så går det inte lika enkelt för alla och ibland finns heller ingen förklaring.
Själv försökte vi i tre år innan vi tillslut blev gravida genom IVF och i dag är vår lilla Melker 10 månader.

Den frustration och förtvivlan man känner kan ingen förstå. För oss var det så att kompis efter kompis kom och berättade att de skulle ha barn, och för alla verkade det gå så lätt. Ett av våra kompispar hann med två barn under den tid vi försökte och vi hade inte blivit gravida när den andra kom.
Inte för att de visste om våra problem då, men hur kul kändes det och hur mycket längre halkade man inte ner i det där mörka hålet? Jag har aldrig missunnat någon annat att bli gravid eller få barn, men för en själv och för ens egen kamp är det skitjobbigt.

Vi valde också att inte berätta om våra problem, i dag kan jag till viss del ångra det. Hade man berättat hade man sluppit tjatet; är det inte er tur snart, osv???
Men vi ville så gärna få berätta för alla utan att de skulle ha följt vår kamp, hmm är det i dag de plockar ägg, då borde det vara dags för grav.test den... osv..

I dag har jag kontakt med många som har haft jobbigt att bli med barn, så ovanligt är det inte. Har umgåtts en del med en tjej som fick barn en vecka före mig, både under graviditeten och nu med barnen. Och för två veckor sen fick jag reda på att deras tjej också blivit till genom IVF, dessutom hade vi hållit på med en veckas mellanrum.

Med detta vill jag bara berätta att det finns fungerande alternativ för många om man inte blir gravid på egen hand. Så du ge inte upp!!!
Och jag vet, vad alla än säger man kan inte sluta tänka på det när man så gärna vill. Men försök att tänka på annat ibland i alla fall..

 

[Lupino]

Sv: Frustrerande ogravid

Härligt (?!) att höra att man inte är ensam (det visste jag i och för sig redan, familjeliv är ju fullt av försökande). Men det är alltid underbart att höra historierna där det faktiskt gått bra, om än med lite hjälp!

Stort grattis till alla som kämpat och idag faktiskt sitter med en knodd hemma!

Just nu känner jag mig rätt positiv eftersom jag är i ägglossningstider, då kan man ju faktiskt göra något och hoppet finns där igen! Synd bara att mensen är planerad först till någon dag efter nyår - alltid lika svårt att veta hur man gör med alkoholen...

Jag fyller snart 30 och tycker att en graviditet skulle passa utmärkt som present!

 

[Silverkedjan]

Sv: Frustrerande ogravid

Jag tycker ni kan ta ett spermaprov direkt också.

Det är JÄTTEVANLIGT att dålig fertilitet beror på nedsatt spermiekvalitet.

Får man reda på det tidigt så sparar man så mkt ångest - då kan man ha sex bara för att det är roligt men inte sätta sitt hopp till de minimala chanserna varje månad utan köa för att få hjälp istället.

 

[Yahoo]

Sv: Frustrerande ogravid

Det är precis det som är felet hos både oss och min kompis, så det verkar som du säger inte alls ovanligt.
Även om det inte är kört minskar ju chanserna radikalt, till oss sa läkaren att vi har ungefär 1/10 chans mot ett så kallat normalpar.