Sasse
Trådstartare
Jag har träffat en psykolog ett antal gånger och gjort tester för huruvida mina problem kan härledas till en diagnos eller inte.
Förra gången jag träffade psykologen så sa han att jag hade höga ”poäng” för några olika personlighetsstörningar. Han uttryckte att det är mycket möjligt att jag kan ha en eller flera diagnoser. Jag önskade då att få utreda vidare. Han skulle prata med min ordinarie läkare, och de skulle komma fram till något.
Detta var för ca 1,5 månad sedan.
När jag träffade psykologen idag så verkar inget hänt. Vi gick igenom testerna jag gjort ännu en gång, och efter önskan bestämde vi att jag ska göra ännu fler tester inom de problemområden jag haft på de redan gjorda testerna.
Men det är inget jag har några direkta problem med i vardagen, utan är väl främst arbetsrelaterat.
Inget nämndes om några vidare utredningar för huruvida jag faktiskt kan ha någon diagnos. Jag vill gärna veta, men vill inte vara tjatig. Om jag har en eller flera av de personlighetsstörningar vi pratat om skulle det förklara en hel del hur jag mår. Och det hade kanske varit lättare att behandla på något sätt.
Men det känns som att vi har stannat upp efter testerna. De har kunnat plocka bort några saker jag troligen inte lider av, men inte mer än så. Psykologen uttrycker sig även att jag har gjort alla tester nu. Men hur går man i så fall vidare? För som det är nu har jag ingen fastställd diagnos, men det finns flera som stämmer in mycket, men inga fler tester finns att göra.
Psykologen har även uttryckt att han inte vet hur mina problem ska lösas och vad de mer kan göra. Det får mig att känna mig nedslagen. Jag har en del problem och känner att jag inte kan fixa det själv, men om psykiatrin inte heller vet hur de ska hjälpa mig, vad gör jag då?
Psykologen verkar även tycka att om jag bara blir trygg i mig själv så kommer de flesta av mina problem lösas av sig själv. Jag förstår poängen i vad han säger, men hur blir man trygg då?!
Jag har mer eller alltid mått dåligt. Några av mina problem har funnits med lika länge, medan andra har kommit betydligt senare. Hur mycket jag än försöker känner jag inte att jag blir bättre, utan det blir stadigt sämre. Jag kan säkert leva på det här sättet, men det känns inte alls kul.
Jag känner mig så frustrerad över att inte komma någonstans.
Förra gången jag träffade psykologen så sa han att jag hade höga ”poäng” för några olika personlighetsstörningar. Han uttryckte att det är mycket möjligt att jag kan ha en eller flera diagnoser. Jag önskade då att få utreda vidare. Han skulle prata med min ordinarie läkare, och de skulle komma fram till något.
Detta var för ca 1,5 månad sedan.
När jag träffade psykologen idag så verkar inget hänt. Vi gick igenom testerna jag gjort ännu en gång, och efter önskan bestämde vi att jag ska göra ännu fler tester inom de problemområden jag haft på de redan gjorda testerna.
Men det är inget jag har några direkta problem med i vardagen, utan är väl främst arbetsrelaterat.
Inget nämndes om några vidare utredningar för huruvida jag faktiskt kan ha någon diagnos. Jag vill gärna veta, men vill inte vara tjatig. Om jag har en eller flera av de personlighetsstörningar vi pratat om skulle det förklara en hel del hur jag mår. Och det hade kanske varit lättare att behandla på något sätt.
Men det känns som att vi har stannat upp efter testerna. De har kunnat plocka bort några saker jag troligen inte lider av, men inte mer än så. Psykologen uttrycker sig även att jag har gjort alla tester nu. Men hur går man i så fall vidare? För som det är nu har jag ingen fastställd diagnos, men det finns flera som stämmer in mycket, men inga fler tester finns att göra.
Psykologen har även uttryckt att han inte vet hur mina problem ska lösas och vad de mer kan göra. Det får mig att känna mig nedslagen. Jag har en del problem och känner att jag inte kan fixa det själv, men om psykiatrin inte heller vet hur de ska hjälpa mig, vad gör jag då?
Psykologen verkar även tycka att om jag bara blir trygg i mig själv så kommer de flesta av mina problem lösas av sig själv. Jag förstår poängen i vad han säger, men hur blir man trygg då?!
Jag har mer eller alltid mått dåligt. Några av mina problem har funnits med lika länge, medan andra har kommit betydligt senare. Hur mycket jag än försöker känner jag inte att jag blir bättre, utan det blir stadigt sämre. Jag kan säkert leva på det här sättet, men det känns inte alls kul.
Jag känner mig så frustrerad över att inte komma någonstans.