Så varför tror du att det har blivit vanligare (utifrån genetiska faktorer)?Ja eftersom jag skrev några inlägg högre upp att det är ärftligt, och därmed alltså genetiskt så ja
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Så varför tror du att det har blivit vanligare (utifrån genetiska faktorer)?Ja eftersom jag skrev några inlägg högre upp att det är ärftligt, och därmed alltså genetiskt så ja
Många uppfödare har fler hundar = kanske inte märks på samma sätt. Många uppfödare bor i eget hus, så som jag skrev ovan, har de inte videoövervakning på hundarna så är det inte säkert man märker något. Bor man i lägenhet så hör grannar av sig. Och såklart, okunskap. När jag la ut min fundering i en rasklubb ang rädslor (en ras som har problem med rädslor) så fick jag höra både det ena och det andra. Jag var dum i huvudet som ville ha en "robothund". Alla hundar var tydligen blanka papper när man fick dem från uppfödaren. Att det finns hur mycket forskning som helst på motsatsen var inte relevant...Så varför tror du att det har blivit vanligare (utifrån genetiska faktorer)?
Jag håller faktiskt med det är ett himla sågande.Hur man arbetar för friska populationer innefattar avel. Håll ordning på dig själv istället för mig.
Ingen av mina hundar har haft seperationsångest jag har kunnat lämna samtliga i princip på en gång även dom omplaceringar jag haft så nu vet du ett tiotal hundar som inte haft minsta seperationsångest...Att separationsångest är ärftligt har jag läst i flera vetenskapliga artiklar. Men jag har inte sett att de har tagit fram någon siffra på hur ärftligt det är.
Men egen erfarenhet är att separationsångest ökar. Förr hörde man aldrig tala som det alls. Numera känner jag ingen som har hund som inte har behövt hantera separationsångest i någon form eller grad. Mina egna två inkluderade. Med mina har jag, tack o lov, lyckats lösa det. Men många av mina vänner har hundar som de aldrig kan lämna ensamma.
De uppfödare jag har pratat med verkar dock inte tycka att det är ett problem, eller att det är något de behöver tänka på. Jag tycker givetvis tvärtom. En hund i ett normalt hem kommer bli lämnad ensam ibland. Så är det bara. De måste klara av det. Av mitt väldigt lilla urval så är dock de flesta inte av sällskapsras. Det är en salig blandning av vinthundar, herdehundar, brukshundar och någon enstaka sällskapshund. Och så mina rondellhundar såklart.
Och ja, bor man i hus så är det svårt att veta att ens hund har det, om man inte videoövervakar hunden när man inte är hemma. Många hundar tystnar redan när de hör husses/mattes bil utanför, så risken är stor att man inte har en aning. Jag är därför lite skeptisk till vetenskapliga undersökningar - för många av dem bygger på formulär som ägaren fyller i. Och om ägaren inte övervakar hunden så har ägaren ingen aning. Det behövs en bättre metod för att mäta hur vanligt detta är.
Jag tror inte alls det är så att hundar fått mer separationsångest utan att folk helt enkelt bryr sig om sina hundar mer nu.Endast 1 av dessa hundar (tror det är 8 st) införskaffades under den perioden. Övriga hundar hade problem redan innan. Mina hundar blev bättre efter coronatiden. Märkligt det där, för inte var de ensamma mer än 1 gång/vecka under den tiden.
Många uppfödare har fler hundar = kanske inte märks på samma sätt. Många uppfödare bor i eget hus, så som jag skrev ovan, har de inte videoövervakning på hundarna så är det inte säkert man märker något. Bor man i lägenhet så hör grannar av sig. Och såklart, okunskap. När jag la ut min fundering i en rasklubb ang rädslor (en ras som har problem med rädslor) så fick jag höra både det ena och det andra. Jag var dum i huvudet som ville ha en "robothund". Alla hundar var tydligen blanka papper när man fick dem från uppfödaren. Att det finns hur mycket forskning som helst på motsatsen var inte relevant...
Det kan vara så att separationsångest som egenskap sitter ihop med andra egenskaper som vi upplever som positiva. Då skulle det kunna ge en snabb och stor ökning hos framförallt okunniga uppfödare, eller de som bor i hus och inte har videoövervakning på hundarna. Nu spekulerar jag, bara så att jag är tydlig med det.
Har hunden mild separationsångest, på nivån att den ligger och trycker vid ytterdörren "bara" så är det inte säkert att man märker något om man bor i lägenhet heller.
Att jag upplever att det har blivit vanligare är ju en upplevelse. Det måste inte vara så. Men eftersom jag inte känner någon som inte har problem med detta i någon form så känns det konstigt om det inte skulle ha ökat, för inte kan det ha varit så illa alltid.
Känner. Inte vet. Känner. Jag känner inte dina tio hundar.Jag håller faktiskt med det är ett himla sågande.
Ingen av mina hundar har haft seperationsångest jag har kunnat lämna samtliga i princip på en gång även dom omplaceringar jag haft så nu vet du ett tiotal hundar som inte haft minsta seperationsångest...
Jag tror inte alls det är så att hundar fått mer separationsångest utan att folk helt enkelt bryr sig om sina hundar mer nu.
Jag kan inte svara på det. Jag kan bara svara för att jag vet att det är relativt vanligt numera och att jag absolut inte vill att nästa hund ska ha det. Och att när jag frågar om det bland uppfödare så är jag dum i huvudet och allt är mitt fel om hunden har minsta problem någonsin. Då känns det ganska självklart att detta är något de inte tar med i sin bedömning när de funderar på om de ska avla på en individ eller inte. Tror de inte på arvbarhet av rädslor så finns det liksom inte så mycket mer att prata om i den frågan. Och om då den egenskapen sitter ihop med någon positiv egenskap, vilket jag mycket väl kan tänka mig att den gör, så är det inte konstigt om den ökar. En hund med separationsångest är kanske mer kontaktsökande och har mindre risk att sticka iväg på vilt någon längre sträcka osv osv. Saker som är logiskt sätt skulle kunna sitta ihop, kanske, och som upplevs som positivt av en uppfödare av sällskapshundar.Var det inte så förr också att många uppfödare hade fler hundar? Så många att de mer eller mindre bodde i hundhus? Eller har det blivit MER så än för, låt oss säga, 20 år sedan?
Ja, jag förstår att du spekulerar och det gör jag också.
Jag växte upp med uppfödning inom närmaste släkten och dom hundarna bodde i hundhus ute på gården och jag upplevde att det var betydligt vanligare med hundar som bodde i hundgårdar och hundhus förr.Var det inte så förr också att många uppfödare hade fler hundar? Så många att de mer eller mindre bodde i hundhus? Eller har det blivit MER så än för, låt oss säga, 20 år sedan?
Ja, jag förstår att du spekulerar och det gör jag också.
Var det inte så förr också att många uppfödare hade fler hundar? Så många att de mer eller mindre bodde i hundhus? Eller har det blivit MER så än för, låt oss säga, 20 år sedan?
Ja, jag förstår att du spekulerar och det gör jag också.
Känner. Inte vet. Känner. Jag känner inte dina tio hundar.
Jag antar att du videoövervakar dina hundar då? Eller läste du mina inlägg slarvigt?
Ja, det kan vara att folk bryr sig om sina hundar mer, det kan ju inte jag veta. Jag vet bara att folk numera skaffar hundpassning på ett helt annat sätt än det gjordes förr. Varje minut måste hunden ha sällskap av någon. Många uttrycker frustration över detta, och många vill ha hjälp med detta problem. Som tyvärr är väldigt svårt att lösa.
Jag kan inte svara på det. Jag kan bara svara för att jag vet att det är relativt vanligt numera och att jag absolut inte vill att nästa hund ska ha det. Och att när jag frågar om det bland uppfödare så är jag dum i huvudet och allt är mitt fel om hunden har minsta problem någonsin. Då känns det ganska självklart att detta är något de inte tar med i sin bedömning när de funderar på om de ska avla på en individ eller inte. Tror de inte på arvbarhet av rädslor så finns det liksom inte så mycket mer att prata om i den frågan. Och om då den egenskapen sitter ihop med någon positiv egenskap, vilket jag mycket väl kan tänka mig att den gör, så är det inte konstigt om den ökar. En hund med separationsångest är kanske mer kontaktsökande och har mindre risk att sticka iväg på vilt någon längre sträcka osv osv. Saker som är logiskt sätt skulle kunna sitta ihop, kanske, och som upplevs som positivt av en uppfödare av sällskapshundar.
Ja jag har filmat dom gånger vi bott i lägenhet inte i hus men jag är hundra procent säker på att dom inte har eller haft seperationsångest i hus hellerKänner. Inte vet. Känner. Jag känner inte dina tio hundar.
Jag antar att du videoövervakar dina hundar då? Eller läste du mina inlägg slarvigt?
Ja, det kan vara att folk bryr sig om sina hundar mer, det kan ju inte jag veta. Jag vet bara att folk numera skaffar hundpassning på ett helt annat sätt än det gjordes förr. Varje minut måste hunden ha sällskap av någon. Många uttrycker frustration över detta, och många vill ha hjälp med detta problem. Som tyvärr är väldigt svårt att lösa.
Jag kan inte svara på det. Jag kan bara svara för att jag vet att det är relativt vanligt numera och att jag absolut inte vill att nästa hund ska ha det. Och att när jag frågar om det bland uppfödare så är jag dum i huvudet och allt är mitt fel om hunden har minsta problem någonsin. Då känns det ganska självklart att detta är något de inte tar med i sin bedömning när de funderar på om de ska avla på en individ eller inte. Tror de inte på arvbarhet av rädslor så finns det liksom inte så mycket mer att prata om i den frågan. Och om då den egenskapen sitter ihop med någon positiv egenskap, vilket jag mycket väl kan tänka mig att den gör, så är det inte konstigt om den ökar. En hund med separationsångest är kanske mer kontaktsökande och har mindre risk att sticka iväg på vilt någon längre sträcka osv osv. Saker som är logiskt sätt skulle kunna sitta ihop, kanske, och som upplevs som positivt av en uppfödare av sällskapshundar.
Ja, jag ser samma.Jag växte upp med uppfödning inom närmaste släkten och dom hundarna bodde i hundhus ute på gården och jag upplevde att det var betydligt vanligare med hundar som bodde i hundgårdar och hundhus förr.
Numera känns det som det mest är draghundar och en och annan jakthund som fortfarande bor i hundgård.
Det jag också upplevde var att hundarna var så mycket enklare förr min släkting hade brukshundar som vi barn kunde knalla rakt in till och dåtidens hanar upplevde jag inte alls som lika fulla med testosteron som många av dagens hanar.
Jag är lite inne på samma funderingar, även om jag inte vill säga något helt säkert. Men genom alla mina samtal med hundägare av alla typer (jobbar man med något hundrelaterat blir det lätt en brokig skara folk) så har jag märkt att många antingen inte bryr sig alls, eller är extremt oroliga så fort hunden inte är 100% lycklig och avslappnad i alla situationer.Jag tror inte alls det är så att hundar fått mer separationsångest utan att folk helt enkelt bryr sig om sina hundar mer nu.
Finns ju ändå en del sjukdomar inom rasen. PRA och katarakt ex. De har även 2 gånger så hög risk att få sköldkörtelrubbningar i förhållande till andra raser. Lägg också till HD och ED så vet jag inte om det är definitionen på en frisk ras.Finsk lapphund är en överlag frisk ras.
Ingen av hundarna i min bekanskapskrets som har dessa problem är rescues. Det är annars något som kan påverka, givetvis. Precis som att mina hundar får tillfälliga återfall om vi flyttar. Inget konstigt i det.Jag är lite inne på samma funderingar, även om jag inte vill säga något helt säkert. Men genom alla mina samtal med hundägare av alla typer (jobbar man med något hundrelaterat blir det lätt en brokig skara folk) så har jag märkt att många antingen inte bryr sig alls, eller är extremt oroliga så fort hunden inte är 100% lycklig och avslappnad i alla situationer.
Det är inte ovanligt med äldre personer som haft hund "i tusen år" som knappt ens tänker på att hunden visar tecken på stress/ångest när den är ensam. Inte heller ovanligt med personer som har sin första hund (gärna av aktiv typ för de är ju "såå aktiva människor" som går 30 min promenad varje dag, eller något "för barnen") som skriver milslånga trådar i alla sociala medier de kan hitta så fort hunden inte är konstant lycklig och avslappnad (hellre sociala medier än att kontakta instruktör, typ).
Just sociala medier är ju starkt bidragande till att man får en annan bild av världen nu jämfört med hur det var innan. Inte många kommer tex starta trådar här på buke eller på facebook bara för att berätta om att deras hundar är helt avslappnade vid ensamhetsträning. Varför skulle de? Istället skriver folk och ber om hjälp när de har problem. Och då blir det lätt att det uppfattas som vanligare än vad det faktiskt är.
I min egna bekantskapskrets, då finns det absolut hundar som inte kan bli lämnade ensamma. Och hundar som inte har några problem. De som inte kan bli lämnade ensamma är lätta att beskriva: Det är "rescue-hundar" med okänd bakgrund som kommit till folk som vill "rädda den stackars hunden", och en hund vars matte köpte en på tok för aktiv hund för att den var vacker, sedan får den inte vad den behöver för att må bra i vardagen. Sistnämnda hund har släktingar utan problematik och är själv enklare hos kunnig hundvakt.