Frigörelse från förälder

[Pernilla30]

Jag är på väg att skilja mig från min man och min far har reagerat väldigt starkt på detta. Han lyssnar inte när jag försöker förklara för honom hur jag resonerar utan talar istället om för mig vad jag känner, varför jag känner det och vad jag ska göra. Kommentarer som "det här är inte du" haglar också rätt friskt. Min far förstår heller inte att jag inte vill diskutera vissa aspekter i mitt förhållande till min man med honom, jag tycker inte att min far har någonting alls med min mans och mitt sexliv att göra till exempel. Jag känner mig faktiskt mer säker på vad jag vill än på länge men det är en jobbig situation att inte bara behöva hantera alla känslorna kring skilsmässan utan även relationen till min far.

Är det fler än jag som i vuxen ålder kommit till insikt om en förälder och som försöker eller har lyckats frigöra sig?

 

[Sleepy]

Jag känner mig faktiskt mer säker på vad jag vill än på länge

Bra. Stå på dig. Bryt kontakten med din far tills vidare, så slipper du slåss på två fronter.

Det är fullt normalt att se på föräldern från ett annat perspektiv när du själv blivit vuxen. Det föräldern behöver göra är att inse att du vuxit upp och "kan själv". En del har problem med det och då hjälper lite avstånd.

 

[Hyacinth]

Och jag hade inte brutit men tydligt markerat att mitt liv och vem jag vill leva med är inte förälderns beslut.
En enkel fråga är ju: vill du att jag lever i en olycklig relation? Jag behöver stöd, inte att skuldbeläggas.

 

[Hermelin]

Jag tror att det är en rätt vanlig reaktion från både föräldrar och vänner. Med en skilsmässa påverkar du ju deras relation med din man och det är kanske en person de gillar och trivs med. Det är säkert en ryggmärgsreflex från många att se till vad som är tryggt och vant och enkelt för de själva. Vad de borde göra är förstås att se dina behov och stötta dig. Den saken får du kanske hjälpa din pappa att förstå?

 

[monster1]

Jag skulle nog helt enkelt utesluta dom ur den delen av mitt liv tills det hela var klart. Din mans och din relation är ju just er relation och inget din pappa har med att göra. Han är välkommen att fortsätta ha sin relation till din man om han vill. Antingen hade jag sagt ifrån, om du inte kan stötta mig i detta och sluta gräva i min relation kan vi inte prata om detta. eller så hade jag bara slutat vända mig till honom i de frågorna och avbrutit om han började gå in på dom av sig själv.

 

[Pernilla30]

Bra. Stå på dig. Bryt kontakten med din far tills vidare, så slipper du slåss på två fronter.

Det är fullt normalt att se på föräldern från ett annat perspektiv när du själv blivit vuxen. Det föräldern behöver göra är att inse att du vuxit upp och "kan själv". En del har problem med det och då hjälper lite avstånd.

Jag ser absolut honom på ett annat vis idag än för bara ett par månader sedan. Jag har även pratat med min mor för första gången. Det gav en hel del nya insikter och kändes bra. Där fick jag i alla fall det stöd jag trodde jag skulle få från min far. Jag har inte brutit helt med min far men efter att ha fått lyssna på hans monolog igår och återigen fått uppleva att han inte lyssnar på mig så kommer inte jag att aktivt hålla kontakt med honom.

Och jag hade inte brutit men tydligt markerat att mitt liv och vem jag vill leva med är inte förälderns beslut.
En enkel fråga är ju: vill du att jag lever i en olycklig relation? Jag behöver stöd, inte att skuldbeläggas.

Jag har ställt den frågan till honom men han har en tendens att vända allting jag säger. Det blir ingen konstruktiv dialog utan bara missförstånd. Allra helst eftersom han redan "vet" hur jag tänker/tycker. Lättast är att inte diskutera saken alls.

Jag tror att det är en rätt vanlig reaktion från både föräldrar och vänner. Med en skilsmässa påverkar du ju deras relation med din man och det är kanske en person de gillar och trivs med. Det är säkert en ryggmärgsreflex från många att se till vad som är tryggt och vant och enkelt för de själva. Vad de borde göra är förstås att se dina behov och stötta dig. Den saken får du kanske hjälpa din pappa att förstå?

Jag har försökt prata med honom men han lyssnar inte på mig. Det blev bättre efter att jag pratat med hans sambo, då backade han. Han är t.ex. övertygad om att jag är romantiskt upp över öronen förälskad i en kollega på mitt jobb. Hans reaktion när jag försökte vara ärlig med hur jag känner för den personen var att han skulle ta reda på vem kollegan är. Vad han tänkt göra kan jag bara spekulera i men det kändes som ett intrång i mitt privatliv.
Han verkar livrädd för att jag förändras, att tappa kontrollen över mig. Det är känslor han måste lära sig att hantera. Det som är skönt är att vi inte bor i samma stad längre, då vet jag inte om jag hade orkat. Men som det är nu är det för långt för honom att komma oanmäld.

Jag skulle nog helt enkelt utesluta dom ur den delen av mitt liv tills det hela var klart. Din mans och din relation är ju just er relation och inget din pappa har med att göra. Han är välkommen att fortsätta ha sin relation till din man om han vill. Antingen hade jag sagt ifrån, om du inte kan stötta mig i detta och sluta gräva i min relation kan vi inte prata om detta. eller så hade jag bara slutat vända mig till honom i de frågorna och avbrutit om han började gå in på dom av sig själv.

Jag ska försöka bli tydligare att jag inte vill diskutera detta med honom men min far har haft en så stor del i mitt liv att det är en helt ny situation för mig. Jag måste försöka hitta sätt att förhålla mig till den på. Det som ändå känns bra är att jag känner mig stark i mig själv. Jag hyser inga tvivel om att jag kommer att fixa det här och jag har ett skyddsnät utanför min far att falla tillbaka till. Just nu pratar jag mycket med flera olika personer och det hjälper mycket.

 

[Vallmo]

Ø

Jag är på väg att skilja mig från min man och min far har reagerat väldigt starkt på detta. Han lyssnar inte när jag försöker förklara för honom hur jag resonerar utan talar istället om för mig vad jag känner, varför jag känner det och vad jag ska göra. Kommentarer som "det här är inte du" haglar också rätt friskt. Min far förstår heller inte att jag inte vill diskutera vissa aspekter i mitt förhållande till min man med honom, jag tycker inte att min far har någonting alls med min mans och mitt sexliv att göra till exempel. Jag känner mig faktiskt mer säker på vad jag vill än på länge men det är en jobbig situation att inte bara behöva hantera alla känslorna kring skilsmässan utan även relationen till min far.

Är det fler än jag som i vuxen ålder kommit till insikt om en förälder och som försöker eller har lyckats frigöra sig?

För det första så har inte din far med sin vuxna dotters livsval att göra.
Inte erat sexliv heller.

Undantaget då om det är uppenbart att du är i fara, utsatt för hot och våld eller förlorat ditt förstånd helt, vilket inte verkar vara aktuellt i det här fallet.
I det här fallet vill du separera från din man och han får, oavsett vad HAN vill, din far alltså, respektera ditt val.

Är det oförenligt med umgänge så får du väl lägga det på is ett tag.
Känner du att du vill ta upp kontakten igen (med pappan alltså) när allt har lagt sig lite, så testa.
Det är inte helt otroligt om han taggar ner efter ett tag, kan man tänka sig.

Bra att du står emot din far. Sånt kan vara jobbigt.

Jättebra att du tar tag i ditt liv och skiljer dig.

 

[tanten]

Hälsa din far från en gammal tant att det inte är 1800-talet längre och en far inte kan beordra sina barn till något alls. Och verkligen inte till äktenskap.

Svenska kvinnor fick medborgerliga rättigheter 1921.

Morr

/tanten

 

[CillaW]

Jag slutade ta kontakt med min far när mamma dog. Det kändes väldigt skönt.
Det visade sig att han inte alls hörde av sig då, men han klagade bittert över att vi inte hade någon kontakt.

 

[Pernilla30]

Ø
För det första så har inte din far med sin vuxna dotters livsval att göra.
Inte erat sexliv heller.

Undantaget då om det är uppenbart att du är i fara, utsatt för hot och våld eller förlorat ditt förstånd helt, vilket inte verkar vara aktuellt i det här fallet.
I det här fallet vill du separera från din man och han får, oavsett vad HAN vill, din far alltså, respektera ditt val.

Är det oförenligt med umgänge så får du väl lägga det på is ett tag.
Känner du att du vill ta upp kontakten igen (med pappan alltså) när allt har lagt sig lite, så testa.
Det är inte helt otroligt om han taggar ner efter ett tag, kan man tänka sig.

Bra att du står emot din far. Sånt kan vara jobbigt.

Jättebra att du tar tag i ditt liv och skiljer dig.

Jag har pratat med alla möjliga människor om vårat sexliv sista veckorna så egentligen skulle det inte göra mig något att prata med pappa om det. Anledningen till att jag inte vill är just för att det känns som att han tränger sig på. Att han känner att han har rätt till mitt liv. Berättar jag något ska det vara på mitt initiativ och till människor som lyssnar. Det är det som gjort mig mest besviken, att få se en sida av min pappa jag inte visste fanns där.

Jag börjar även fundera på varför jag har hamnat i den här situationen. De drömmar jag haft tidigare börjar mer och mer kännas som min pappas drömmar som jag gjort till mina egna för att göra honom glad. Mycket av det jag trodde att jag ville vill jag inte alls nu. Jag har en tendens att analysera mitt liv, ibland kanske lite väl mycket men det är intressant. Jag har även kommit på att jag på sätt och vis är arg på min far över att han stannat i förhållanden med kvinnor där jag har blivit lidande. Han har inte haft styrkan att bryta i tid utan det har gått så långt att det skadat mig. Att som 11-åring gå ut på logen tillsammans med ett plastsyskon för att leta efter pappas sambo och vara rädd att man ska hitta henne hängande i en bjälke någonstans är inte okej. Inte heller som tonåring få höra dåvarande kvinnan under ett gräl med min far berätta hur illa hon tyckte om mig. Det kan också ha påverkar vår relation, att jag som barn ville skydda min pappa mot dessa kvinnor, det blev liksom han och jag mot dem. Det är inte sunt.

Han är väldigt auktoritär min pappa, inte fysiskt sätt men stark psykiskt. Jag kan nu förstå att det inte var lätt för dessa kvinnor att leva tillsammans med honom. Nu har jag fått egen insikt i hur han kan bete sig när man har skilda åsikter. Men jag ringde honom idag i alla fall och berättade att jag och min man har kommit fram till att vi ska gå isär på mitt initiativ. Han tog det förvånansvärt bra så jag hoppas att det värsta har lagt sig nu. Att jag ringde honom var för att jag känner att det är dags för mig att bli vuxen. Men jag hade bestämt mig för innan att om han drog igång igen så skulle jag tacka för mig och lägga på luren.

Det är jobbigt att se hur ledsen min man blev men jag är imponerad/stolt över hur väl han hittills har tagit det. Jag gråter till och från och dessemellan ser jag fram emot mitt nya liv.

 

[Pernilla30]

Hälsa din far från en gammal tant att det inte är 1800-talet längre och en far inte kan beordra sina barn till något alls. Och verkligen inte till äktenskap.

Svenska kvinnor fick medborgerliga rättigheter 1921.

Morr

/tanten

Tack
Jag undrar hur det här hade känts om jag inte hade känt mig så stark psykiskt som jag gör just nu. Känslan av att den person som alltid varit mitt stöd helt plötslig inte gick att lita på var jobbig. Som tur var har jag andra i min omgivning jag kunnat vända mig till istället och har faktiskt verkligen pratat med min mor för första gången. Det är jag tacksam över, att hela den här soppan faktiskt fört något bra med sig!

 

[Pernilla30]

Jag slutade ta kontakt med min far när mamma dog. Det kändes väldigt skönt.
Det visade sig att han inte alls hörde av sig då, men han klagade bittert över att vi inte hade någon kontakt.

Jag har motsatt problem, min far är den som oftast ringer. Vi får se efter att allt det här är klart vilken relation vi kommer att ha då men han har tappat en hel del av det förtroende jag hade för honom. Men det är kanske en del av att bli vuxen, att se sina föräldrar i annan dager...

 

[monster1]

Jag har pratat med alla möjliga människor om vårat sexliv sista veckorna så egentligen skulle det inte göra mig något att prata med pappa om det. Anledningen till att jag inte vill är just för att det känns som att han tränger sig på. Att han känner att han har rätt till mitt liv. Berättar jag något ska det vara på mitt initiativ och till människor som lyssnar. Det är det som gjort mig mest besviken, att få se en sida av min pappa jag inte visste fanns där.

Jag börjar även fundera på varför jag har hamnat i den här situationen. De drömmar jag haft tidigare börjar mer och mer kännas som min pappas drömmar som jag gjort till mina egna för att göra honom glad. Mycket av det jag trodde att jag ville vill jag inte alls nu. Jag har en tendens att analysera mitt liv, ibland kanske lite väl mycket men det är intressant. Jag har även kommit på att jag på sätt och vis är arg på min far över att han stannat i förhållanden med kvinnor där jag har blivit lidande. Han har inte haft styrkan att bryta i tid utan det har gått så långt att det skadat mig. Att som 11-åring gå ut på logen tillsammans med ett plastsyskon för att leta efter pappas sambo och vara rädd att man ska hitta henne hängande i en bjälke någonstans är inte okej. Inte heller som tonåring få höra dåvarande kvinnan under ett gräl med min far berätta hur illa hon tyckte om mig. Det kan också ha påverkar vår relation, att jag som barn ville skydda min pappa mot dessa kvinnor, det blev liksom han och jag mot dem. Det är inte sunt.

Han är väldigt auktoritär min pappa, inte fysiskt sätt men stark psykiskt. Jag kan nu förstå att det inte var lätt för dessa kvinnor att leva tillsammans med honom. Nu har jag fått egen insikt i hur han kan bete sig när man har skilda åsikter. Men jag ringde honom idag i alla fall och berättade att jag och min man har kommit fram till att vi ska gå isär på mitt initiativ. Han tog det förvånansvärt bra så jag hoppas att det värsta har lagt sig nu. Att jag ringde honom var för att jag känner att det är dags för mig att bli vuxen. Men jag hade bestämt mig för innan att om han drog igång igen så skulle jag tacka för mig och lägga på luren.

Det är jobbigt att se hur ledsen min man blev men jag är imponerad/stolt över hur väl han hittills har tagit det. Jag gråter till och från och dessemellan ser jag fram emot mitt nya liv.

Det är jobbigt att bryta upp även fast man själv är den som initierar det. Att sen behöva dras med en förälder som lägger sig i gör inte saken lättare. Vad bra att du hittat stöd på annat håll! All lycka till dig.

 

[Sleepy]

Men det är kanske en del av att bli vuxen, att se sina föräldrar i annan dager...

Så är det; rollerna blir lite nya och det kan ta tid att hitta rätt för båda parter.

Grattis till nya livet.

 

[Monifa]

Låter som min far det där som inte accepterar mitt val av partner. Jag respekterar hans beslut att ta avstånd från honom - men det är ingen ömsesidig respekt vilket förstört vår relation nästan helt. Och det lilla som fanns kvar höll han på att sumpa men nu är det något bättre. (Pappa är även väldigt auktoritär, jag ska göra det han tycker är bäst. Typ val av gymnasieutbildning, val av bil, val av partner, val av liv. Han har haft svårt att acceptera att jag är vuxen och bestämmer själv)

Jag har givit han tid (och han i sin tur har gått hos terapeut men det kanske inte din pappa behöver, det var hans och min mammas beslut) och vi håller oss på neutral mark.
Ibland är det tyvärr så (som med alla människor) att man inte tycker lika. Jag hade givit din pappa tid att förstå och sen inte berört ämnet tills det är mindre infekterat och då om det tas upp kan man testa. Innan dess, låt det sjunka in. Dels kan jag tänka mig att du inte har energi till att lägga på annat än separationen mellan dig och din (ex)man men också att din pappa inte tänker klart i stunden utan håller fast i det som vart tryggt och "så som det har varit".

Lycka till!

 

[iNHALE]

I dina skor hade jag satt ned foten och sagt att jag gärna pratar med honom om allt utom sånt som rör mig och min man. Att säga upp kontakten om ens tillfälligt känns drastiskt. Så fort jag och mannen kommit på tal hade jag bytt ämne eller gått.

 

[Pernilla30]

Låter som min far det där som inte accepterar mitt val av partner. Jag respekterar hans beslut att ta avstånd från honom - men det är ingen ömsesidig respekt vilket förstört vår relation nästan helt. Och det lilla som fanns kvar höll han på att sumpa men nu är det något bättre. (Pappa är även väldigt auktoritär, jag ska göra det han tycker är bäst. Typ val av gymnasieutbildning, val av bil, val av partner, val av liv. Han har haft svårt att acceptera att jag är vuxen och bestämmer själv)

Jag har givit han tid (och han i sin tur har gått hos terapeut men det kanske inte din pappa behöver, det var hans och min mammas beslut) och vi håller oss på neutral mark.
Ibland är det tyvärr så (som med alla människor) att man inte tycker lika. Jag hade givit din pappa tid att förstå och sen inte berört ämnet tills det är mindre infekterat och då om det tas upp kan man testa. Innan dess, låt det sjunka in. Dels kan jag tänka mig att du inte har energi till att lägga på annat än separationen mellan dig och din (ex)man men också att din pappa inte tänker klart i stunden utan håller fast i det som vart tryggt och "så som det har varit".

Lycka till!

Tack för ditt svar, det känns skönt att veta att jag inte är ensam.

Jag tror att min pappa också skulle behöva och samtala med någon. Av det jag har läst mig till så kan hans otrygga uppväxt vara en bidragande anledning till att han försöker kontrollera mig så hårt. Han säger själv att han vill ge mig det stöd han aldrig fick, det han inte verkar inse är att hans "stöd" istället riskerar att kväva det som är jag. Allt det här måste verkligen ha kommit som en chock för honom, han har alltid varit min idol och jag har gjort allt för att han ska bli nöjd. Plötsligt börjar jag fatta egna beslut.

Jag ska till honom i helgen och fira Fars Dag men vi är flera som ska dit så jag hoppas att fokus flyttas lite bort från mig. Annars får jag förbereda mig mentalt på att faktiskt kunna lämna tidigare om det blir för jobbigt. Men det är svårt att bryta mot oskrivna sociala koder när man hela livet har ansträngt sig för att vara alla till lags och uppföra sig "korrekt", men jag har bestämt mig för att ingen ska få trampa på mig längre.

Jag känner igen det där med att respekten inte är ömsesidig. Jag respekterar att pappa tycker att mina livsval just nu är "fel" men han har svårt att acceptera att jag fattar egna beslut. Förtroendet för honom har minskat ganska rejält men jag hoppas att vi ska kunna komma tillbaka till en mer jämlik relation så småningom när han har hunnit landa i det här.

På vilket vis visar sig din pappas auktoritet? Min tenderar att nöta ner motstånd genom att upprepa samma argument och när man själv försöker förklara sin ståndpunkt på flera olika sätt så använder han att du "ändrar" dig som bevis på att du inte vet vad du pratar om och att han därför har rätt. Han höjer aldrig rösten eller blir våldsam.

 

[Pernilla30]

I dina skor hade jag satt ned foten och sagt att jag gärna pratar med honom om allt utom sånt som rör mig och min man. Att säga upp kontakten om ens tillfälligt känns drastiskt. Så fort jag och mannen kommit på tal hade jag bytt ämne eller gått.

Det är ungefär den positionen jag siktar på att ta. Jag ska som sagt träffa honom i helgen och hoppas att vi kan hålla oss på neutral mark. Säga upp kontakten hoppas jag att jag slipper göra, däremot tar jag inte initiativ själv att ringa längre. Jag är bara så otrolig glad att han flyttat och bor ca 1,5 h bort, annars hade jag haft honom på gårdsplanen nästan varje dag tror jag...

 

[Monifa]

Tack för ditt svar, det känns skönt att veta att jag inte är ensam.

Jag tror att min pappa också skulle behöva och samtala med någon. Av det jag har läst mig till så kan hans otrygga uppväxt vara en bidragande anledning till att han försöker kontrollera mig så hårt. Han säger själv att han vill ge mig det stöd han aldrig fick, det han inte verkar inse är att hans "stöd" istället riskerar att kväva det som är jag. Allt det här måste verkligen ha kommit som en chock för honom, han har alltid varit min idol och jag har gjort allt för att han ska bli nöjd. Plötsligt börjar jag fatta egna beslut.

Ungefär som min pappa då. Hans pappa (min farfar) valde yrke åt honom vilket var långt ifrån hans dröm. Han anser att farfar tog ifrån honom både rätten till karriär och ptja sin egen röst. Det han inte ser är att han gör samma sak mot mig när han bestämmer - men han å sin sida anser att han utav erfarenhet är klokare och fattar bättre beslut än jag. Som med yrkesval, det var en självklarhet att jag skulle gå naturvetenskap för att senare högutbilda mig och föra karriär. Men för mig är karriär högst ointressant, jag vill ha en fin familj. Så jag kan både förstå hur din pappa resonerar och hur du gör detsamma. Och ja han skulle säkert må bra av att prata med någon men jag upplever att det ofta finns nån form av rädsla i att börja nysta i något som ligger så nedtryckt men som ändå påverkar hela ens världsbild. En rädsla att inte längre veta vem man är kanske?

Jag ska till honom i helgen och fira Fars Dag men vi är flera som ska dit så jag hoppas att fokus flyttas lite bort från mig. Annars får jag förbereda mig mentalt på att faktiskt kunna lämna tidigare om det blir för jobbigt. Men det är svårt att bryta mot oskrivna sociala koder när man hela livet har ansträngt sig för att vara alla till lags och uppföra sig "korrekt", men jag har bestämt mig för att ingen ska få trampa på mig längre.

Jag hade inte åkt hem tidigare utan istället sagt (om ämnet kommer upp till ytan) att jag inte vill prata om det idag. Sen om det är som en stor elefant i rummet kan det vara svårt att stanna för att det blir så påtagligt. Men i mitt fall har det vart elefant länge men man har fått härda för att hitta tillbaka till nån form av bekvämlighet.

Jag känner igen det där med att respekten inte är ömsesidig. Jag respekterar att pappa tycker att mina livsval just nu är "fel" men han har svårt att acceptera att jag fattar egna beslut. Förtroendet för honom har minskat ganska rejält men jag hoppas att vi ska kunna komma tillbaka till en mer jämlik relation så småningom när han har hunnit landa i det här.

På vilket vis visar sig din pappas auktoritet? Min tenderar att nöta ner motstånd genom att upprepa samma argument och när man själv försöker förklara sin ståndpunkt på flera olika sätt så använder han att du "ändrar" dig som bevis på att du inte vet vad du pratar om och att han därför har rätt. Han höjer aldrig rösten eller blir våldsam.

Förhoppningsvis lär ni er båda två mer om er relation och utvecklar den snarare än förstör. Men det tar lite tid, förhoppningsvis blir det bättre redan när det fått smälta lite och separationen genomförs praktiskt och det blir mer vardag av situationen.

Min fader är duktig på att tala. Han kör över mig med diverse argument. Är väl lite som för dig att man inte får riktigt chans att förklara sin del och hur man själv tänker och resonerar. Jag har visserligen fått förklara men det var för döva öron. Pappa höjer aldrig rösten eller blir hotfull heller, han bara kör på med sin predikan om vad han tycker är bäst. Värsta argumentet var när han tryckte på att det vore vettigare av mig att välja min familj före min partner. Men min partner är min familj, den jag ska leva ihop med förhoppningsvis hela livet. Jag själv kände att situationen mellan raderna handlade om att jag var tvungen att välja mellan honom och min sambo (vilket jag också fått göra på sätt och vis). Det var ingen rolig tid inte och som sagt, det är fortfarande väldigt förstört mellan oss 2 år senare. Men nu har han släppt tanken på att "det nog kommer ta slut mellan oss". Värst var nog att det gick ut över hans och min mammas relation (mamma umgås med min sambo förövrigt), det tog mycket på mig att mamma som inte alls hade gjort något ont skulle få lida för mitt val. Turligt nog har vi god kommunikation.

Det är svårt med familjerelationer, man väljer dom inte.

Tillägg: Det som är svårt med min pappa är att han i grund och botten vill så himla väl. Han är världens mjukis som gråter till reklam och är egentligen en varm människa. Men kantad av en trasslig barndom och starka principer och åsikter kan bli allt annat än mjuk.

 

[cirkus]

@Monifa jag tycker att du verkar ha lyckats balansera detta bra med din far. Det är jättetaskigt att vara så icke-välkomnande mot någons val av parter, samtidigt så kan man inte älska alla. Om någon av mina barn skulle träffa någon jag inte gillade hade det blivit jättesvårt. Men bra av er att ni kan hantera det i allafall.

Får jag fråga dig om detta, är ha en familj allt du vill?

Som med yrkesval, det var en självklarhet att jag skulle gå naturvetenskap för att senare högutbilda mig och föra karriär. Men för mig är karriär högst ointressant, jag vill ha en fin familj.

Jag måste ju erkänna att jag hade behövt diskutera och prata väldigt mycket med mina barn om deras enda önskan var att få familj: Karriär behöver man ju definitivt inte göra, men att bara ha familj som mål med livet hade i allafall jag velat prata mycket om.