Jag säger att det gör helheten osäker.
Och tex:
Säg att du har en inte arbetande sällskapshund, vilket jag upplever att är kategorin där de allra, allra flesta blandraser hamnar, då KAN det vara så att det är lättare för ägarna att hålla kvar hundarna för länge.
Har du en arbetande hund som faktiskt används till arbete/målinriktad träning/tävling och märker att hunden inte längre klarar att vara så aktiv som den vill, så kanske du avlivar den i ett läge där sällskapshundsägaren skulle sagt "Men vadå, vi kan ju strosa runt kvarteret och mysa i soffan resten av tiden?".
Och i mina många(!) samtal med andra hundägare upplever jag att just den gränsen är väldigt olika beroende på vilken typ av hund vi snackar om. För många hundägare vet att om de har en arbetande hund så kommer den inte vara glad om den är så skraltig fysiskt att den inte kan vara aktiv.
Jag har själv avlivat en knappt 6årig gammal hund av just den anledningen. Hon hade pga en gammal felläkt skada så ont att hon inte kunde vara aktiv på det sätt hon ville. Hon kunde gå i koppel, men inte springa och busa. Vissa i min omgivning pratade då om att jag ju bara kunde hålla henne i koppel och inte gå längre än vad som hon klarade. Vissa blev arga på mig när jag avlivade "en frisk hund som bara behövde lite anpassningar". Och vissa, de som också hade aktiva hundar, de sa inte ett pip om mitt beslut. De förstod. För de visste också att en hund som den hunden, som inte får vara rejält aktiv, den kommer inte vara lycklig. Och hellre ett kort, lyckligt liv än ett långt och olyckligt.