Fosterfamilj, ja eller nej?

[Duchesse]

Vi funderar på att ta emot en fosterbarn, fast det är så sjukt läskigt! Vi är en liten familj, två vuxna och ett barn. Barnet är sex år.
Anledningen till att vi vill är att vi har plats, tid och kärlek för en till, och jag tror vi skulle vara bra på det här . Ingen av oss har haft en busenkel barndom så vi känner för de här barnen. Vi är högutbildade och lika engagerade hemma båda två.
Ena sidan av mig vill jättegärna, andra är rädd att det skall bli för svårt, att jag inte skall få rätt känslor för barnet, att den biologiska familjen skall vara hotfull, att jag skall göra dottern en otjänst.... Hur bestämmer man något sånt här?! Hjälp mig att se saken från olika håll!

 

[Lejonelle]

Vi funderar på att ta emot en fosterbarn, fast det är så sjukt läskigt! Vi är en liten familj, två vuxna och ett barn. Barnet är sex år.
Anledningen till att vi vill är att vi har plats, tid och kärlek för en till, och jag tror vi skulle vara bra på det här . Ingen av oss har haft en busenkel barndom så vi känner för de här barnen. Vi är högutbildade och lika engagerade hemma båda två.
Ena sidan av mig vill jättegärna, andra är rädd att det skall bli för svårt, att jag inte skall få rätt känslor för barnet, att den biologiska familjen skall vara hotfull, att jag skall göra dottern en otjänst.... Hur bestämmer man något sånt här?! Hjälp mig att se saken från olika håll!

Du kan ju prova först att anmäla er som kontaktfamilj. Och se hur det funkar och känns.

 

[MM]

Att börja med att vara kontaktfamilj först är en bra idé. Vet en kille som åkte till sin kontaktfamilj var tredje helg (familjehemmet jag bodde i på heltid).

Annars är det super om man kan tänka sig att vara jourfamilj. Det betyder att om socialen behöver ett boende akut till ett barn så finns ni där direkt. Dom kan ringa på morgonen och på eftermiddagen har ni barnet hos er i väntan på placering.
Min jourfamilj var underbar. Bodde hos dom i ett halvår. Utan dom hade jag inte haft någonstans att ta vägen.

 

[pulkaskurk]

Det behövs, men nej jag skulle inte utsätta mig och min familj för det.
Det kan gå jättebra och du kan ha otur att få hem en ungjävel som förstör resten av livet för er.
Går någonting snett så är inte samhället fint mot fosterfamiljer oavsett om ni gjort fel eller ej.

 

[Skjøldur]

Det behövs, men nej jag skulle inte utsätta mig och min familj för det.
Det kan gå jättebra och du kan ha otur att få hem en ungjävel som förstör resten av livet för er.
Går någonting snett så är inte samhället fint mot fosterfamiljer oavsett om ni gjort fel eller ej.

Om du ber folk berætta så kan du nog få høra alla møjliga historier, från de bæsta till de værsta... Hær får du tre exempel.
Min syster och svåger hade først inte tænkt bli fosterførældrar men en liten kille som varit dagbarn hos dom tidigare behøvde ett fosterhem då han var tre år. Hans mormor bad dom stælla upp och det gjorde dom. Båda hans førældrar har missbruksproblem så det var dærfør. Han væxte upp hos dom och nu ær han en vuxen kille som jobbar och har det bra. Han ær som vem som helst och vi gør ingen skillnad på honom och min syrras två biologiska barn.

Och en kusin tog två fosterbarn då deras egna barn blivit stora och flyttat ut. Pojken bor hos dom æn och ær som om han alltid varit deras æn om han har litegran kontakt med sin biologiska familj. Men flickan fick flytta tillbaks till sin mamma efter några år. Mamman var nog avundsjuk på att hon ælskade sin fosterfamilj før hon avvecklade kontakten med dom. Ændå var flickan ca tio år då hon flyttade tillbaks till sin mamma så hon kommer aldrig att glømma dom och man kan ju hoppas att hon tar kontakt sjælv med sina f d fosterførældrar då hon blivit ældre. Det ær vældigt smærtsamt før en fosterfamilj att førlora kontakten med ett barn som dom tagit hand om i flera år. En del vill, som min kusin, inte ta något nytt just før att dom inte skulle orka med att førlora ett till.

Och en bekant tog først ett adoptivbarn. Sedan tog dom ett fosterbarn, en flicka som var i lågstadieåldern då. Hennes mamma hatade mæn och hade lært sin dotter att också gøra det. Hur han æn førsøkte så vægrade hon bli væn med sin fosterpappa och hittade på alla møjliga sætt att visa førakt. Hon gillade i alla fall min kompis - sin fostermamma. Flickan fick frågan om hon ville stanna och det ville hon absolut gøra, men fosterpappan ville bli av med henne. Min kompis tyckte så synd om henne och kunde inte med att slænga ut henne. Efter flera år slutade det med att fosterførældrarna tog ut skilsmæssa før den hær flickans skull! Och nær hon blev nitton så såg hon till att bli med barn med en kille som hon hade en tillfælldig førbindelse med. Hon var aldrig intresserad av att leva tillsammans med honom utan går så att sæga i sin mors fotspår - fast hon missbrukar åtminstone inte. Hennes barn råkar vara en pojke och jag undrar ibland om hon har svårt før honom før att han ær det, eller om hon tænker att "min son ær inte som alla andra"?

 

[pulkaskurk]

@Skjøldur jag vet precis hur det går till i fosterhem/familjhem.
Har själv bott i fosterhem 2 ggr och känner flertalet familjehem.
Som jag skrev i mitt första inlägg kan det gå alldeles jätte bra men det kan gå helt käpprätt åt helvete också.
Det är när det går tillräckligt åt helvete som det inte är värt det och det vet man ju sällan i förväg hur det ska gå liksom.
Eftersom jag inte är synsk så skulle jag aldrig utsätta en välfungerande familj för det.

 

[Texaz]

Vi funderar på att ta emot en fosterbarn, fast det är så sjukt läskigt! Vi är en liten familj, två vuxna och ett barn. Barnet är sex år.
Anledningen till att vi vill är att vi har plats, tid och kärlek för en till, och jag tror vi skulle vara bra på det här . Ingen av oss har haft en busenkel barndom så vi känner för de här barnen. Vi är högutbildade och lika engagerade hemma båda två.
Ena sidan av mig vill jättegärna, andra är rädd att det skall bli för svårt, att jag inte skall få rätt känslor för barnet, att den biologiska familjen skall vara hotfull, att jag skall göra dottern en otjänst.... Hur bestämmer man något sånt här?! Hjälp mig att se saken från olika håll!

Jag är ju på väg att bli....

Visst känns det läskigt på ett sätt, men jag vill VERKLIGEN göra det för att barn ska få växa upp under trygga förhållanden och få det stöd det behöver. "Rädslan" sitter mer i att inte veta vad för slags problematik barnet/en som kommer har.
Som jag förstått det är det störst behov för ensamkommande flyktingbarn, och jag är nog mest osäker för om vi kommer att förstå varandra?? Många är dessutom starkt traumatiserade, och kommer från krigshärjade områden...

MEN, man kan alltid ställa som krav att få "enkla" placeringar till att börja med! Många kommuner vill också att man först startar som jourhem för att känna sig för. Vad jag förstått är det oftast önskvärt att barnet får vara minst i familjen, så då får ni antagligen ett yngre barn.
Det man ska ha i åtanke (vad jag förstått) är att man omprövas som hem var 6:e månad och att barnet man kanske fäst sig vid, kan tas ifrån en.

Men om ni vill detta, så kör på det! Jag vill iaf prova, och hoppas kunna hjälpa barn/ungdomar som har det svårt.


Lycka till!!!

 

[MM]

@Skjøldur jag vet precis hur det går till i fosterhem/familjhem.
Har själv bott i fosterhem 2 ggr och känner flertalet familjehem.
Som jag skrev i mitt första inlägg kan det gå alldeles jätte bra men det kan gå helt käpprätt åt helvete också.
Det är när det går tillräckligt åt helvete som det inte är värt det och det vet man ju sällan i förväg hur det ska gå liksom.
Eftersom jag inte är synsk så skulle jag aldrig utsätta en välfungerande familj för det.

Som i mitt fall tex. Hos jourfamiljen var det bra men sen under hela det året jag bodde i familjehemmet så blev jag sexuellt utnyttjad av pappan i familjen. "Frivilligt" så att säga men ändå inte. Ja, jag vet inte vad jag ska kalla det.

Så visst kan det gå helt åt helvete med.

 

[aprilmaj]

Vi funderar på att ta emot en fosterbarn, fast det är så sjukt läskigt! Vi är en liten familj, två vuxna och ett barn. Barnet är sex år.
Anledningen till att vi vill är att vi har plats, tid och kärlek för en till, och jag tror vi skulle vara bra på det här . Ingen av oss har haft en busenkel barndom så vi känner för de här barnen. Vi är högutbildade och lika engagerade hemma båda två.
Ena sidan av mig vill jättegärna, andra är rädd att det skall bli för svårt, att jag inte skall få rätt känslor för barnet, att den biologiska familjen skall vara hotfull, att jag skall göra dottern en otjänst.... Hur bestämmer man något sånt här?! Hjälp mig att se saken från olika håll!

Jag känner flera familjer som är familjehem. De säger alla att det är viktigt att de biologiska barnen är med på tåget. Om de tvekar eller inte alls vill, då är det uteslutet.

Det är också viktigt att det inte är samma ålder på de biologiska resp de placerade barnen. Det är lätt hänt att det blir konkurrens och avundsjuka då.

Många barn som placeras idag har mycket i bagaget. Man kan inte förvänta sig att de fungerar som ens egna barn, utan att de behöver mycket stöd.

En sak som är lätt att förbise är att barnets föräldrar förmodligen också har stora svårigheter. Man behöver vara förberedd på att man inte bara tar emot ett barn utan också blir en stor del av föräldrarnas och släktens liv.

Beslut om placering omprövas var sjätte månad, vilket alltså innebär att man hela tiden lever med en ovisshet. Det kan betyda att barnet flyttar hem igen.

Jag har haft släktingars barn boende hos mig i perioder, så det är inte samma sak som att vara familjehem åt okända barn. Men jag skulle aldrig vilja vara utan den erfarenheten. Jag vet att jag har gjort nytta och att jag varit till hjälp - och gör det fortfarande. Jag tänker att om jag var ett utsatt barn, så hade jag önskat att andra, som har det bättre, kunde öppna sitt hem för mig.

Samtidigt är det viktigt att inte bli familjehem för sin egen skull, för att känna att man själv är god. Då blir det fel.

En annan sak är att jag tycker att man ska vilja fortsätta att finnas i barnets liv även efter placeringen. Det finns barn som varit placerade i familjehem men som efter placeringens slut inte har någon att vända sig till. De biologiska föräldrarna har kanske inte förmåga/möjlighet och familjehemmet har inte längre ett uppdrag från socialtjänsten. Med sina egna barn finns familjehemmet till hands i många år efter att de gått ut gymnasiet, så det borde självfallet vara detsamma med de placerade barnen. Men så fungerar det inte i verkligheten. En del familjehem tycker att när de inte längre får betalt, så har de inget ansvar. Rent formellt stämmer det naturligtvis, men jag kan verkligen inte förstå hur man kan agera så.

 

[iNHALE]

Du får ursäkta om det är en för personlig fråga, men om ni känner att ni har möjlighet att ha fler barn, hur kommer det sig att ni väljer att inte skaffa fler egna barn, eller adoptera?

Håller med Pulkaskurk. Ibland blir det underbart bra, ibland rent fruktansvärt. Har haft en del vänner och ytliga bekanta genom åren som både bott hos fosterfamiljer och även växt upp som biologiska barn i en fosterfamilj. Har hört många skräckhistorier om jag ska vara ärlig.

 

[Skjøldur]

Du får ursäkta om det är en för personlig fråga, men om ni känner att ni har möjlighet att ha fler barn, hur kommer det sig att ni väljer att inte skaffa fler egna barn, eller adoptera?

Håller med Pulkaskurk. Ibland blir det underbart bra, ibland rent fruktansvärt. Har haft en del vänner och ytliga bekanta genom åren som både bott hos fosterfamiljer och även växt upp som biologiska barn i en fosterfamilj. Har hört många skräckhistorier om jag ska vara ärlig.

 

[Skjøldur]

-Jag har hørt betydligt fler historier æn de hær tre som jag berættade som exempel på hur det kan vara med fosterbarn. Både bra o dåliga, berættade av fosterførældrar och føre detta fosterbarn. Men ska det faktum att en del av barnen ær svåra innebæra att man ska avråda folk från att bli fosterførældrar? Før vart ska dom ta ivægen? Ska kommunerna bli tvungna att bygga barnhem igen?

Socialen brukar inte rekomendera att folk tar ett fosterbarn i samma ålder som sitt eget. Min syster och svåger gjorde det ændå, men det var som sagt før att han varit deras dagbarn och dom kænde hans mormor. Deras flicka ær fødd samma år men han ær fødd i januari och hon i november. Hon var ju van att dela mamma med dagbarnen och hon verkade inte tycka att det var ett dugg konstigt att han fick bo hos dom och till och med dela rum med henne førsta året. Hon protesterade inte på något sætt. Mina egna førældrra tog ett sommarbarn då jag var tre år. Eftersom hennes mamma inte var riktigt frisk och hon trivdes bra hos oss så fick hon stanna några månader extra. Men jag var bara jættelycklig før att jag hade någon att leka med! Aldrig ett dugg avundsjuk. Som grundpersonligheter ær jag o systerdottern rætt lika - vi ær liksom inte så hemskt kænsliga och krångliga utan hade vi bara fått våra basbehov tillfredsstællda så var vi nøjda, glada och ganska sjælvstændiga som barn. Det ær væl olika hur barn ær så dærfør tycker jag socialen borde låta førældrarna avgøra vilken ålder som vore bæst.

 

[Duchesse]

Tack för alla svar, jag har läst och begrundat och historier ur verkligheten är mycket välkomna

@iNHALE ; Vi har funderat på att skaffa fler barn själva, men för mig/oss är det inte speciellt viktigt att det är vårt biologiska barn. En del av mig/oss är nöjda med ett barn, en annan del vill ha fler, kan man säga. Adoptera hade vi också kunnat göra, men jag tänker helt enkelt att det finns barn just här just nu som förmodligen skulle ha stor glädje av vårt extra känslomässiga utrymme.... det är faktiskt svårt att formulera . Vi har "lånat" barn av en familj i vår närhet i perioder när det varit turbulent för dem, och jag tror det var då tanken föddes.

Att barnet ev får åka hem är förstås jättejobbigt, men det är en risk som man vet om innan, och på något sätt är det ju fantastiskt OM föräldrarna kan och vill ha tillbaka barnen sen? Jag hoppas att vi kan klara av en sådan situation, och att vi i såfall får behålla kontakten... man vet ju förstås inte.

Jag försöker att inte vara rädd för saker som KAN inträffa. Jag försöker se alla risker och möjligheter och göra en avvägning. Även biologiska barn innebär ju ofta en "risk" för den redan fungerande familjen.

@Matmissbrukaren vad tråkigt att du var med om det - gräsligt! Jourfamilj är ju svårt för oss eftersom vi har vanliga heltidsjobb och inte bara kan ta emot barn på dagen... vi har heller inte jättestort hemma, så vi kan ju bara ha en i taget.

@aprilmaj jag är övertygad om att dottern kommer tycka om idén (verkligheten är en annan sak ). Hon tycker vi ska adoptera. Jag har funderat en del på det du skrev om att känna sig "god" och jag tror inte att det är därför jag dras till det, men känslan av att få göra skillnad för någon är nog en anledning. Sen om det är egoistiskt eller inte vet jag inte... lite både och kanske.

@Texaz vad roligt att du också skall prova! Jag skulle jättegärna följa hur det går för dig också . Vi skall och prata (förutsättningslöst) om två veckor. Samtalen vi haft hittills per telefon har varit mycket bra, de är inställda på att vi i så fall skulle få ta hand om ett mindre barn och att det blir en placering som är "av det enklare slaget" som de uttryckte det. Handläggaren verkade mycket positiv och sa att det var såna familjer som vi som de ville ha. Det kändes skönt.
@Lejonelle, vi skall ta upp kontaktfamiljsfrågan då också.

@pulkaskurk jag förstår vad du menar och har haft den inställningen tidigare efter att ha sett ett uselt familjehem... men jag får för mig att det är fler fall som går bra än dåligt... ? Om du har några skräckexempel får du gärna dela med dig lite.

En dum fråga, men om det nu är en katastrofalt dålig match och allt går åt skogen - då lär väl det komma upp i kontrollerna som göras var sjätte månad? Och då antar jag att de placerar om barnet?

 

[Texaz]

Tack för alla svar, jag har läst och begrundat och historier ur verkligheten är mycket välkomna

@iNHALE ; Vi har funderat på att skaffa fler barn själva, men för mig/oss är det inte speciellt viktigt att det är vårt biologiska barn. En del av mig/oss är nöjda med ett barn, en annan del vill ha fler, kan man säga. Adoptera hade vi också kunnat göra, men jag tänker helt enkelt att det finns barn just här just nu som förmodligen skulle ha stor glädje av vårt extra känslomässiga utrymme.... det är faktiskt svårt att formulera . Vi har "lånat" barn av en familj i vår närhet i perioder när det varit turbulent för dem, och jag tror det var då tanken föddes.

Att barnet ev får åka hem är förstås jättejobbigt, men det är en risk som man vet om innan, och på något sätt är det ju fantastiskt OM föräldrarna kan och vill ha tillbaka barnen sen? Jag hoppas att vi kan klara av en sådan situation, och att vi i såfall får behålla kontakten... man vet ju förstås inte.

Jag försöker att inte vara rädd för saker som KAN inträffa. Jag försöker se alla risker och möjligheter och göra en avvägning. Även biologiska barn innebär ju ofta en "risk" för den redan fungerande familjen.

@Matmissbrukaren vad tråkigt att du var med om det - gräsligt! Jourfamilj är ju svårt för oss eftersom vi har vanliga heltidsjobb och inte bara kan ta emot barn på dagen... vi har heller inte jättestort hemma, så vi kan ju bara ha en i taget.

@aprilmaj jag är övertygad om att dottern kommer tycka om idén (verkligheten är en annan sak ). Hon tycker vi ska adoptera. Jag har funderat en del på det du skrev om att känna sig "god" och jag tror inte att det är därför jag dras till det, men känslan av att få göra skillnad för någon är nog en anledning. Sen om det är egoistiskt eller inte vet jag inte... lite både och kanske.

@Texaz vad roligt att du också skall prova! Jag skulle jättegärna följa hur det går för dig också . Vi skall och prata (förutsättningslöst) om två veckor. Samtalen vi haft hittills per telefon har varit mycket bra, de är inställda på att vi i så fall skulle få ta hand om ett mindre barn och att det blir en placering som är "av det enklare slaget" som de uttryckte det. Handläggaren verkade mycket positiv och sa att det var såna familjer som vi som de ville ha. Det kändes skönt.
@Lejonelle, vi skall ta upp kontaktfamiljsfrågan då också.

@pulkaskurk jag förstår vad du menar och har haft den inställningen tidigare efter att ha sett ett uselt familjehem... men jag får för mig att det är fler fall som går bra än dåligt... ? Om du har några skräckexempel får du gärna dela med dig lite.

En dum fråga, men om det nu är en katastrofalt dålig match och allt går åt skogen - då lär väl det komma upp i kontrollerna som göras var sjätte månad? Och då antar jag att de placerar om barnet?

Om det inte alls fungerar kommer det nog fram tidigare, då man ju har en dialog med de som placerar. Den familjehemssekreterare jag först var i kontakt med (tyvärr slutar dom på löpande band ) påtalade särskilt att man försökte matcha noga, så att såväl barn som familj tyckte att det kändes rätt.
Jag har "begärt" att få enkla placeringar till att börja med, i den mån det nu går.
Som jag förstått är det kommunerna som har de "enkla" fallen, de de inte lyckas placera vänder de sig till organisationer för hjälp.
Å andra sidan har ofta dessa organisationer andra resurser med stöd osv
Nytt är ju att man ska få utbildning för att jobba som familjehem, vilket jag anser är bra. Där kan man säkert även bygga upp ett nätverk med bra kontakter med.

 

[pulkaskurk]

@pulkaskurk jag förstår vad du menar och har haft den inställningen tidigare efter att ha sett ett uselt familjehem... men jag får för mig att det är fler fall som går bra än dåligt... ? Om du har några skräckexempel får du gärna dela med dig lite.

Det är inte bara familjehemmet som behöver vara uselt.
Det finns faktiskt barn och ungdomar som bara för att de kan vill förstöra en välfungerande familj.
Som lyckas så bra att familjen till slut tvingades från hus och hem och fick gigantiska livslånga problem på köpet.
Var det värt det? Nope inte en sekund, men det kan man få för att man försöker vara snäll och hjälpa någon annan.
Efter att ha sätt den sidan så skulle jag aldrig i livet bli ett familjehem, men båda de gånger jag bodde i familjehem så var det jättebra. Men jag var inte dum i huvet heller.
Men det finns som sagt de som är det och det vet man inte i förväg och när de väl är hemma kan de förstöra så otroligt mycket på väldigt kort tid.
Just grejen med familjehem tycker jag är väldigt intressant, för oavsett om barnet/ungdomen beter sig fruktansvärt illa och förstör så är det alltid familjehemmets fel och de som får skulden

Familjehemmet får skulden för att Lisa 18år slåss både på föräldrarna i familjehemmet och andra människor utanför, familjehemmet får skulden för att Lisa stjäl, familjehemmet får skulden för att Lisa har sönder hemmet osv.

Helt jävla galet.

 

[tolksele]

En arbetskamrat till mig är fosterfamiljehem eller vad det nu heter och har varit det i flera år. Vet inte så mycket mer än att det har fungerat bra för dem.

Däremot en solskenshistoria - de har kontakt med de flesta "barn" de har haft och har fortsatt hjälpa dem även som vuxna. En kille bodde kvar hos dem tills han fick jobb och en egen lägenhet, till exempel. Tror att långsiktighet är viktigt och inte bara "nu är ungen 18, hejdå"

 

[Snurrfian]

En dum fråga, men om det nu är en katastrofalt dålig match och allt går åt skogen - då lär väl det komma upp i kontrollerna som göras var sjätte månad? Och då antar jag att de placerar om barnet?

En familj tog sig an ett syskonpar efter att många andra fosterhem hade skicka dem vidare, de konstatera rätt snabbt att det ena barnet inte fungerade i en familj. De fick sova i skift eftersom de aldrig kunde lämna barnet oövervakat och det är inte hållbart. Men det tog tid innan de kunde hitta andra lösningar och det gick hårt åt familjen...
Så var noga med från vilken kommun ni väljer att ta fosterbarn, det behöver inte alls vara din egen hem kommun utan det kan vara från vilken som helst, det bör bara vara inom köravstånd eftersom möten och liknande kan vara på plats. Men kommunerna är olika bra på att ta hand om sina fosterhemsplacerade barn, en del kommuner har byggt upp ett bra team och kan komma med bra feedback, andra kommuner släpper barnet och vill helst inte göra något mer...

 

[aprilmaj]

En dum fråga, men om det nu är en katastrofalt dålig match och allt går åt skogen - då lär väl det komma upp i kontrollerna som göras var sjätte månad? Och då antar jag att de placerar om barnet?

Jag tror att det är viktigt att tänka efter, känna efter så mycket som möjligt före. Ni kommer ju att få träffa barnet och förmodligen föräldern också innan något beslut fattas.

Man ska nog räkna med att det kommer att bli en del krångel och svårigheter att ta emot ett barn. Det kan bero på just att barnet inte haft det så bra och/eller att det känner lojalitet gentemot sina föräldrar och därför inte tillåter sig/har förälders tillåtelse att knyta an till familjehemmet. Det kan också vara kontakten med föräldrarna och släkten som gör det svårt. Det är inte lätt för varken familjehem eller barn om exempelvis en sjuk eller missbrukande förälder ringer eller kommer på besök oavbrutet, kräver att få hem barnet osv.

Socialtjänsten ska träffa barnet och familjehemmet minst var tredje månad för uppföljning. Om det blir problem så förväntas familjehemmet kontakta socialtjänsten, dvs inte vänta till nästa uppföljning. Då finns möjlighet att rätta till det som inte funkar eller t ex sätta in mer stöd. Ibland kan familjehemmet få handledning, enskilt eller tillsammans med andra familjehem.

En omplacering är inte det första man tar till. Hur blir det för barnet? Barn tar på sig skulden, tror att det är ens eget fel, känner att det blir "utslängt" igen, är oönskat osv.

Men om det absolut inte fungerar, så ska barnet omplaceras. Men det innebär ett misslyckande, ur barnets perspektiv. Därför är det så viktigt, som jag skrev i början, att tänka efter och känna efter före.

 

[aprilmaj]

Det finns faktiskt barn och ungdomar som bara för att de kan vill förstöra en välfungerande familj.

Det där vänder jag mig starkt emot. Jag är absolut, helt och fullt, övertygad om att inget barn förstör en familj för "att de kan". Det har ju att göra med att de har svåra upplevelser i bagaget, att de inte har fått sina behov tillgodosedda och därför inte har utvecklas som andra, kanske t o m har fått vissa skador. En del barn har kanske också t ex neuropsykiatriska svårigheter som ännu inte upptäckts/utretts.

 

[Similitude]

Mina föräldrar hade fosterbarn under i stort sett hela min tonårstid. Vi var 3 barn till i familjen samt att min styvfars dotter bodde med oss, så totalt 5 biologiska barn.
Det började med sommarbarn, gick över till kontaktfamilj och senare familjehem och jourhem (båda samtidigt). Min mamma hade barnen som sitt "jobb" eller vad man ska säga. Hon var hemmafru och ville göra något för dessa barn som far så illa i sina egna hem. Då hon är utbildad socionom så har hon arbetat tidigare med placerade barn och hon ville nu vara i "andra änden", alltså den som öppnar sitt hem och tar emot.
Jag minns att vi hade samtal hemma innan de första barnen flyttade in (vi hade 2-3 åt gången som mest. Det berodde på om jourhemsplatsen var fylld och om där var syskonpar placerade men oftast var bara en åt gången placerad.) och ingen av oss 5 hade något emot att det kom hem främmande barn. Vår familj har alltid varit väldigt öppen och våra kompisar brukade hänga hos oss ungefär jämt. Vi bodde på en gård med ett väldigt stort hus så alla barn fick egna rum när de bodde hos oss. Det är väldigt viktigt att särskilt tonårsbarn får någonstans de kan dra sig undan. Jag minns att vi hade allt ifrån några månaders barn till äldre tonåringar placerade i olika perioder. Min mamma ansågs vara det bästa familjehemmet i sin del av Sverige så det ringde socialsekreterare från när och fjärran som ville placera barn. Vi bodde strax söder om Göteborg och fick en placering från Luleå en gång!
Vissa barn stannade bara några dagar tills de kunde flytta hem igen till flera flera år (dvs. hela uppväxten).
Jag kan ge i princip hur många historier som helst där allt gått som på räls och varit toppen, men självklart har inte alla barn fungerat väl i en familj. Värst får jag nog räkna killen som kom från ungdomsfängelset och som blev arg vid ett tillfälle och drog kniv mot min mamma. (Allt gick bra. Han var bara frustrerad och arg på allt och alla)
Jag har för mig att min mamma sagt att hon haft drygt 60 barn om man räknar ihop alla. Vissa har hon knappt gjort någon skillnad för eftersom de var så kortvariga, men andra, som tjejen som numer bor i princip vägg i vägg med henne med sin egna lilla dotter som ser min mamma som sin mormor (), hänger kvar resten av livet.

En sak har vår familj varit oerhört noga med. Att ALDRIG NÅGONSIN göra skillnad på oss biologiska och placerade. Alla var precis lika viktiga och vi ungar var alltid helt ok med detta. Något annat fanns inte på kartan faktiskt...
En annan oerhört viktig sak är att man har en socialsekreterare man fungerar bra ihop med. Min mamma blev i det närmaste kompis med sin, den som var hennes huvudsakliga under alla år. (Vi talar om en tidsperiod på 20-25 år ungefär)
Och, det här var aldrig ett jobb för min mamma, det var ett kall. Hon ville verkligen hjälpa. Och jag kan räkna upp precis hur många underbara ögonblick som helst med dessa barn och ungdomar som bodde hos oss.

Jag har själv varit kontaktfamilj och familjehem. Det är oerhört givande, men självklart massor av jobb.

Jag är rädd att mitt inlägg är lite osammanhängande, men det är svårt att få med det viktiga utan att sväva iväg...