Fortsättning på tråden har du blivit mobbad

[anonymys22]

Jag behöver lite stöd av er andra för jag känner mig lite känslomässigt dränerad nu. Läget är så här att jag blev mobbad under hela min uppväxt fram till och med gymnasiet. Under tiden på universitetet lyckades jag inte knyta an till mer än några få klasskamrater, efter det fick jag jobb och det fungerade hyfsat på jobbet även om jag blev mobbad där jag hade min häst av mina stallkamrater. Sedan följde flera år av olika vikariat och jag hade svårt att känna mig hemma någonstans. Efter det hade jag ett arbete som jag blev mobbad på och därefter ett vikariat där det fungerade bra och sedan ett arbete där det fungerade rätt bra med arbetskamraterna men en dålig chef fick mig att vilja flytta på mig. Det slutade med att jag sökte ett arbete i en annan stad och valde att flytta och det har fungerat bra med arbetskamraterna hela vägen efter det men inte så pass bra att vi umgås på fritiden.

Innan jag flyttade till en annan stad pratade jag med en psykolog och bearbetade hela min barndom och mobbningsituationerna i vuxenålder och jag tyckte mer eller mindre att jag var färdigarbetad. En av de sakerna som hon sa var att hon inte kunde se någonting med mig som var annorlunda (ibland kunde hon se det med andra, inte för att någon förtjänar att vara mobbad men skönt att höra) och ingen av de händelser som jag berättade om kunde hon se att jag förtjänade.

Under alla år som vuxen har jag haft kanske ett tiotal vänner, ett par riktigt nära som jag har kvar men som bor på annan ort och ett par där jag bor nu. Jag har under flera år försökt söka vänner både genom vänskapsappar och genom olika intressen men inte lyckats mer än de två som jag har. Det som fick mig att bli så ledsen idag är att en tjej som jag träffat ett tag inte vill träffas mer. På något sätt lyckas jag alltid träffa de som inte vill träffas mer än ett par gånger, de som utnyttjar mig eller sviker mig på ett förfärligt sätt. Jag har inte så stora krav utan vill träffa några vänner som vill umgås lite då och då gärna på helger men det verkar vara en omöjlighet för mig att hitta vänner.

Jag såg att det var flera som blivit mobbade tidigare och undrar om det är så här för er också? Om det inte är så hur har ni tagit er ur det? Jag känner mig så fruktansvärt ensam i min situation som att jag är den enda i världen som inte har mer än ett par vänner.

 

[TheRedLightning]

Jag har varit mobbad från förskolan till slutet av gymnasiet. Flyttade från orten jag växt upp i för att komma ifrån mobbarna (litet samhälle där alla kände alla och visste vad morfars far gjort typ). Aldrig haft några riktiga vänner, hade en som var den som fick mig att ta steget och flytta, sen gled vi isär.

Jag har alltid känt ett visst utanförskap och aldrig haft några direkta vänner efter det, inte riktiga vänner. Har haft en hel del "vänner" som endast är "vänner" när det passar dom eller hur man ska beskriva det. Alltid känt att jag inte riktigt passar in och inte är en del av de andra, vi kan sitta runt ett bord och prata och jag känner att jag egentligen inte är en del i det hela, att det hade inte spelat någon roll om jag hade suttit där eller ej.

Jag var under ett tag trakasserad på jobbet och utsatt såpass att jag fick under en tid flytta lastbilen och börja på en annan ort, när de som trakasserade slutade blev lastbilen tillbaka flyttad till ursprungsorten.

Det har varit tufft. Jag har egentligen bara en riktigt vän IRL och så har jag en bra vän på nätet. Den riktiga vännen vi pratar sporadiskt via sms, träffas 1-2 gånger på ett år, vi kan prata om allt och även om det går lång tid mellan gångerna så känns det som det var igår vi pratade/träffades.

Nätkompisen kom jag i kontakt med på ett forum jag var aktiv på när jag följde en serie, sen har det blivit att vi höll kontakten, först var det via msn när det fanns och senare blev det FB. Vi har träffats IRL, hon bor utomlands och vi kommunicerar enbart på engelska. Vi kan prata om precis allt och vi har varit varandras stöttepelare.

I nuläget har jag en hel del bra kollegor på jobbet som jag pratar med under tiden jag jobbar, pratar inte eller umgås med dom efter jobbet. När jag kommer hem är jag oftast trött och laddar om mina batterier, är nog sviter från att i grund och bott va en introvert person, som i och för sig numera är mer introvert extrovert.
Så jag brukar mest göra det jag ska hemma och sen fastnar jag framför datorn och kommunicerar med de som finns tillgängliga på nätet, oftast blir det nätvännen.

Just nu känner jag mig bekväm med min situation, känner inte av något längre eller tänker på tiden när jag var mobbad. Utanförkänslan kan dyka upp lite då och då men inte lika ofta, försöker mest va mig själv och va nöjd med mitt liv. Det har minst sagt varit en resa att komma hit där jag är idag.

Har inga bra tips på hur man hittar vänner, vet att det var många som sa till mig att jag skulle engagera mig i hobbies eller olika aktiviteter och på den vägen hitta vänner, men det var aldrig något som lockade mig. Förvisso är min väninna en vän jag skaffat genom en hobby, vi träffades i stallet, så helt kört är det nog inte.

Jag gillar inte själv att va den som måste hela tiden va den som kontaktar, jag känner inte att det är riktiga vänner när de andra "vännerna" aldrig kontaktar mig. Därav rinner nog mycket ut i sanden hos mig. Jag har inte riktigt energin till det.