Tranan
Trådstartare
När jag insåg att jag var redo att börja min transition och att det var något jag verkligen ville göra, så förändrades allt för mig: Jag började älska mig själv.
Kroppen blev inte längre ett hinder eller en börda som jag ville fly ifrån, utan ett projekt som jag ville arbeta med. Mitt sinne eller min ande blev inte längre något jag försökte ignorera eller förneka, utan något jag ville utforska och utveckla.
Innan hade jag aldrig haft någon vision om framtiden. Du vet när någon frågar ”var ser du dig själv om fem år?” Jag hade aldrig något svar på det – inte om en vecka, inte om en månad, inte om ett år eller om fem år eller tjugo. Aldrig.
Men nu när jag hade accepterat mig själv så kunde jag se framtiden tydligt, som om den alltid funnits där, som om jag bara inte hade insett att det var framtiden jag såg på.
Så jag började ta hand om mig själv och åtgärda all skada. Jag började försöka läka det jag saknat och bygga upp det jag aldrig fått.
För när jag nu plötsligt kunde se mig själv leva i framtiden, så kände jag en sån stark känsla av tillhörighet och omtanke för den personen jag såg där. Jag ville ge henne allt jag hade.
Och det gjorde jag. Jag gav upp hela mig. För det var bara när jag släppte taget om mig själv och gav mig till henne istället, som jag kände att jag var värd något. Det blev ett återtagande eller en upprättelse. Genom att bit för bit helt enkelt sluta äga mig själv och donera mig till henne istället, kände jag hur varje del jag gav bort också fick ett värde som den aldrig tidigare haft. Jag lovade min egen framtid att jag skulle skapa henne oavsett vad det skulle kosta mig. Löftet finns till och med nedskrivet.
Att transitionera är självkärlek.
Det är en kärlek till dig själv eftersom det innebär att du accepterar den du är och säger att du måste blomstra nu.
Och den är radikal eftersom det går emot alla regler som omvärlden har lärt dig, alla instinkter som har uppstått för att hålla dig säker. Hela ditt väsen skriker att du måste låta bli.
Att transitionera är radikal självkärlek eftersom inget annat någonsin varit så förbjudet som att tycka om sig själv, men du bestämmer dig ändå för att faktiskt till och med älska den du innerst inne är i vilket fall.
Kroppen blev inte längre ett hinder eller en börda som jag ville fly ifrån, utan ett projekt som jag ville arbeta med. Mitt sinne eller min ande blev inte längre något jag försökte ignorera eller förneka, utan något jag ville utforska och utveckla.
Innan hade jag aldrig haft någon vision om framtiden. Du vet när någon frågar ”var ser du dig själv om fem år?” Jag hade aldrig något svar på det – inte om en vecka, inte om en månad, inte om ett år eller om fem år eller tjugo. Aldrig.
Men nu när jag hade accepterat mig själv så kunde jag se framtiden tydligt, som om den alltid funnits där, som om jag bara inte hade insett att det var framtiden jag såg på.
Så jag började ta hand om mig själv och åtgärda all skada. Jag började försöka läka det jag saknat och bygga upp det jag aldrig fått.
För när jag nu plötsligt kunde se mig själv leva i framtiden, så kände jag en sån stark känsla av tillhörighet och omtanke för den personen jag såg där. Jag ville ge henne allt jag hade.
Och det gjorde jag. Jag gav upp hela mig. För det var bara när jag släppte taget om mig själv och gav mig till henne istället, som jag kände att jag var värd något. Det blev ett återtagande eller en upprättelse. Genom att bit för bit helt enkelt sluta äga mig själv och donera mig till henne istället, kände jag hur varje del jag gav bort också fick ett värde som den aldrig tidigare haft. Jag lovade min egen framtid att jag skulle skapa henne oavsett vad det skulle kosta mig. Löftet finns till och med nedskrivet.
Att transitionera är självkärlek.
Det är en kärlek till dig själv eftersom det innebär att du accepterar den du är och säger att du måste blomstra nu.
Och den är radikal eftersom det går emot alla regler som omvärlden har lärt dig, alla instinkter som har uppstått för att hålla dig säker. Hela ditt väsen skriker att du måste låta bli.
Att transitionera är radikal självkärlek eftersom inget annat någonsin varit så förbjudet som att tycka om sig själv, men du bestämmer dig ändå för att faktiskt till och med älska den du innerst inne är i vilket fall.
