Jag känner mig inte som ett Google lexikon om någon frågar något. Men ibland kan det vara svårt att svara på frågor. Men generellt så tycker jag att det är bättre att fråga än att gissa.Vad fint tips med dokumentären om Lee. Jag har sett den nu och den berör verkligen!
Fint av Lee att dela med sig av sin resa och alla sina känslor, även det jättejobbiga!
Jag vill ju försöka lära mig mer för att minimera risk för att jag råkar såra någon. Samtidigt vill jag ju inte att människor som har historier likt Lee ska känna sig som någon jäkla google/lexikon och vill inte fråga så mycket till random folk. Tror dokumentären kan ge insikt för många.
Så sorgligt att människor inte får vård snabbare än så. Och otroligt hemskt att folk ska behöva oroa sig över att tex barnen ska bli mobbade, bli utstötta, förlora sina jobb etc. Allt bara för att de vill få vara sig själva.
Men också fantastiskt att det idag finns mer kunskap, rutin, tekniker om hur man kan hjälpa fysiskt tex.
Jag bodde för många år sedan i några år med en kompis som då försökte hitta sig själv både vad gäller könsidentitet och sexuell läggning. Då fanns ju mindre kunskap, mindre hjälp att få mentalt som fysiskt.
Jag var så glad att min vän främst umgicks i konstkretsar där det på den tiden var mer accepterat att inte följa cis-mallen så att hon aldrig behövde oroa sig så mycket för omgivningens reaktioner när många andra stack utanför normens mallar.
Tycker också det känns hoppfullt att en yngre släkting bara ställde sig upp i skolan och meddelade att från och med heter jag detta och är kvinna. Hon upplevde att det inte var ett val. Men det fina var att hon inte var orolig. Jag hoppas det innebär att yngre generationer är mer öppna, mer medvetna och att det kan ge hopp för en mer inkluderande framtid.
Jag känner mest "jaha" över alltihopa; liksom, det finns inget fel, inget att bli upprörd över.
Det är en intressant tid vi lever i där en generation fördömer en hårt och en annan bryr sig lika mycket som att min favorit färg är lila. Nu generelliser jag hårt för att illustrera.Har inte vågat skriva något tidigare av rädsla för att formulera mig fel men det här alltså
Jag känner mest "jaha" över alltihopa; liksom, det finns inget fel, inget att bli upprörd över.
Jag vill inte förminska någons upplevelse här @Tranan, jag fattar att det är en big deal och att många bryr sig om sånt (på fel sätt) men hoppas nog att fler blir som mig i framtiden?
Att det inte ska vara någon big deal. "okej du heter Jessica nu, kul, vill du följa med och shoppa?" Typ så. @tuaphua s inlägg där gav mig lite hopp om det
Ja men exakt!
Det märkligaste för mig är egentligen att folk blir så upprörda över något över huvudtaget, som inte rör dem själva. Helt oberoende av vad det rör sig om. På vilket sätt skulle det påverka någon annans vardag om du är man eller kvinna? Lika lite som det borde störa någon annan om du bor i lägenhet eller hus, äter en banan eller ett äpple, eller om du klär dig i lila eller orange.
Precis! Det är så himla märkligt.
Men, så jag fortsätter, en del människor verkar bara reagera på det mesta de hör med att ha åsikter om hur andra ska göra, byggt på hur de själva skulle göra. En vän til min mamma, som jag aldrig ens träffat, blev visst väldigt upprörd då hon hörde att jag hade köpt hus. Det var ju helt otänkbart att en ensamstående mamma skulle göra så, en ensam kvinna skulle aldrig klara av det, det var på tok för svårt, det skulle aldrig gå, hur skulle jag klara av allt som behövs göras i ett hus, det misslyckas säkert, osv, osv.
Äsch, jag stör mig bara på att de har satt kläder på katterna så jag orkade inte ta in.
Samma här, stackars katter. Och skrikande röster.
Ja, absolut bättre att fråga än tro en massa.
Exakt så!! Spot on.
Lufta på jag gillar att se vad andra har för tankar och funderingar. Det är inte mitt forum. Det är för alla. Jag startade tråden för jag körde så fast på att hitta ett namn och en identitet. Namnet är ganska satt men inte spikat. Men skriv på.Exakt så!! Spot on.
Jag har nu tittat på del 2 av "Att bli Lee" och sitter och fulgråter. För det är precis den frågeställningen som berör mig på alla sätt. Varför kan man bara inte få vara den man "är"? Utan att någon ska ifrågasätta det öht?!!
Lite halvt OT. Men i Lee´s fall som inte vill op bort snopp eftersom h*n känner att det är en kvinna h*n vill vara med rent sexuellt. Är det då könsdysfori eller är det kroppsdysmorfobi? Jag känner att gränsen är för mig suddig.
Jag landar ofta i att tänka; Att kunna klä sig i vilka kläder man vill, Att välja frisyr, Att välja om man vill sminka sig eller ej - har det ens med manligt eller kvinligt att göra?
Förlåt @Tranan att jag gör dessa utlägg i din tråd, om du misstycker så kan jag be admin göra en egen tråd?
Jag är ju en otrolig kvinnlig kvinna på utsidan och en otroligt manlig man på insidan, om man ska gå efter samhällets normer. Läser jag på UMO´s sida så betyder det är jag är queer. Då kommer min nästa tanke; Måste man dela in människor i fack? Varför måste man det? Ungefär som att den musik jag lyssnar på = då ÄR jag xxx (hårdrockare, popnisse, raggare, folklore mm - välj själv). DET är verkligen något som jag hatar!! Sorry igen för utlägg, men jag behövde få lufta lite
Du HAR förändrats.
Man kan inte förvänta sig att skuggan är densamma som den som kastar den.Du HAR förändrats.
Jag förstår din oro, Själv är jag ofta orolig. Om jag kan hjälpa dig är jag bara glad.Har en yngre släkting som gör en liknande resa och då hen bor långt här ifrån så känns det på något viss tryggt för mig att kunna följa din resa.
Inget jag kan sätta på fingret varför, men troligen för att du ändå får ett positivt och fint stöd här som gör att mina oro för vilket stöd min släkting får lossnar lite. Jag vet att hen har det bra och får stöttning, men det är inte alltid hjärnan vill släppa oron för det.
You do you!
