Förlossningsberättelser

[A-K.Eng]

Sv: Förlossningsberättelser

Det får jag faktiskt själv också... Blir liksom verkligt när man skriver om det. Samtidigt blir jag lite rädd för att det ska gå lika fort den här gången. Vill ju liksom inte föda precis var som helst typ i kön på Ica eller så...

Som:

"Ursäkta mig, men kan jag få gå före eller om ni kunde rappa på, jag håller på att föda barn"

Eller:

"Om ni kunde vänta lite bara, jag ska bara föda ett barn nu så ska jag strax betala"

Jisses, det gick ju fort i sista vändan! Det hoppas jag att min nästa förlossningen inte gör. Man vill ju kunna njuta av det hela lite.

 

[Sar]

Sv: Förlossningsberättelser

För mig gick vattnet helt oväntat kl 5 på morgonen när jag klev upp för att kissa. 6 veckor före beräknat datum och vi skulle på bröllop samma dag!

Jag packade babyväskan, kläder åt mig själv och gick ner och åt frukost innan jag väckte sambon. Vi blev nästan ovänner då han tyckte att vi skulle vänta med att åka in, det var kanske inte fostervatten etc. Jag hade börjat känna lite molande värk i magen då och sa att det var bara att vi åkte, min bm hade sagt att jag skulle åka in vid minsta tecken då det var en tvillinggraviditet.
Ringde mina föräldrar och bad dem höra av sig till brudparet.


När vi kom in var jag 4 cm öppen men vi fick inte föda i hemstaden utan skulle åka taxi 2 h till ett annat sjukhus och jag fick någon som skulle stoppa upp värkarna under ambulansresan (bricanyl?).

Öppningsskedet gick rätt snabbt upp till 8 cm. Jag kunde sjunka in och slappna av i varje värk och tänka "det gör inte lika ont som att slå sig riktigt hårt på knät, det gör inte lika ont som att slå sig riktigt hårt på knät, etc. )
Sedan vred de på värkstimulerande dropp och satte kateter (vilket var väldigt obehagligt och jag tyckte att det gjorde ont).

Min sambo höll mig i handen varje värk och det gjorde det hela mkt mer uthärdligt, han missade en enda värk när han gick på toaletten och den var helt vedervärdig.

Jag skulle få äta lite nyponsoppa med spydde upp alltihop. Jag var sedan helt öppen men det första barnet nådde inte riktigt bäckenbotten så jag fick inga krystvärkar. Det andra barnet låg i säte.
Timmarna gick och jag var helt slut, när läkaren kom in och sa att de hade beslutat sig för att snitta eftersom de var rädd att det skulle bli snitt hursomhelst om de inte kunde vända barn nr 2. Annars hade de använt sugklocka.

Det var på något sätt en lättnad att få beslutet taget åt sig, jag var så slut att jag bara låg och skakade.
Då märkte vi att det var slut batteri i kameran!

Min sambo sprang som en skottspole på det främmande sjukhuset och lyckades hitta en kiosk och sedan ta sig tillbaka igen just när vi blev skjutsade till operationssalen. Jag är så fantastiskt tacksam över just de första korten eftersom jag var så borta och sedan inte fick tillgång till barnen.

Jag somnade nästan efter att bedövningen var satt men hörde sedan ett skrik när nr 1 kom ut och de sprang iväg med henne. Sedan sa läkare "oj då" och genast blev jag rädd att hon var dödfödd eftersom hon heller inte skrek när de sprang men det var ingen fara.

De kom sedan in och jag fick röra vid barnen och sambon berättade att de var flickor, sedan åkte de och sambon iväg och jag fick ligga flera timmar innan jag fick se dem igen.

Så här efteråt (och nu inför stundande förlossning) så är jag nöjd med själva förlossningen även om jag hade föredragit att slippa snittas efter att ha gått igenom allt jobb. Men jag är väldigt orolig över att missa tillgången till barnet efteråt så jag håller tummarna att förlossningen blir rätt okomplicerad så att det inte finns något medicinskt hinder för barnatillgång.
Jag är också rädd för att föda tidigt igen och behöva lämna våra barn här hemma för att ligga på neo i en annan stad.
Förra gången låg vi inne en månad på neo och mkt blev rätt annorlunda mot för vad man läst i förlossningsböcker... Att sätta igång brösten med pump, att ha sladdar fastsatta i barnen, att få svår PUPPP efter förlossningen och ingen fattar vad det är etc.

Men en stor fördel var att vi levde i vår egen bubbla där på neo med matning av barn var 3.e timme dygnet runt, det var bara vi och barnen som var viktiga och vi kopplade bort precis allt annat.
Både jag och sambon var helt utmattade och enormt tacksamma över att vi faktiskt levde och allt hade gått bra!
Sedan fick vi väldigt god hjälp av duktiga sköterskor så vi kände oss som rena barnaproffsen när vi sedan äntligen fick åka hem.

 

[WeepingLady]

Sv: Förlossningsberättelser

Tänkte att jag fick väl bidra med min förlossningsberättelse, ifall någon orkar läsa... Lovade ju att göra det tidigare.

Tredje gången 2010: Började känna av lite regelbundna värkar vid lunchtid och under tiden vi grillade ett par korvar åt oss och ungarna klockade jag lite i smyg till fem minuter mellan. Ville inte stressa upp resten av familjen - hade ju tio dagar till BF och dessutom lurat dem på några falsklarm innan. Men framåt tvåtiden var jag tämligen säker, det var bebis på gång! Jag kunde inte prata under sammandragningarna utan stönade mest, även om det egentligen mer drog ihop sig och tryckte på än det gjorde ont.

Vi lämnade barnen hos mormor och körde mot stan. Fortfarande inte särskilt ont utan mest "kramp" i magen var tredje minut ungefär. Vi stannade på en mack för att handla lite dricka och godis, och medan Tobbe var inne började jag plötsligt känna att jag behövde krysta! Jag kunde inte låta bli att krypa ihop med hakan i bröstet och högljutt stönande följa med reflexerna att trycka på. Panik!!! Fick tag på mobilen och ringde förlossningen. Just när de svarade kom Tobbe in i bilen och jag räckte över luren till honom samtidigt som jag fick en ny jättestark värk.
"Hon kommer nu! Jag kan inte hålla emot!" Kved jag och min stackars sambo såg helt chockad ut och undrade vad han skulle göra.
Efter att värken avtagit ryckte jag tillbaks telefonen och bad att någon skulle möta upp utanför akutintaget om tre minuter och sen kommenderade jag sammanbitet: "Men sitt inte där bara. KÖR!!!"
Det tog nog fyra minuter, men det kändes som en hel timme, innan vi stannade bilen utanför sjukhuset. Två barnmorskor och en läkare stod med en bår och väntade på oss, helt övertygade om att barnet redan var fött. De hjälpte mig ut och körde i ilfart upp på ett förlossningsrum. Väl uppe konstaterades att jag var helt öppen men att barnet hade en bit kvar att sjunka. Fortfarande hade jag fruktansvärda krystreflexer och stod på knä över sänggaveln och försökte följa vågorna i värkarna. Nu började jag för första gången känna att det gjorde ont! Lustgasen kopplades på.

Hade jag oroat mig för att denna förlossningen skulle bli lika snabb som min förra, så var det ju helt obefogat. I tre timmar försökte personalen hjälpa mig att få ner barnet den där sista biten, men hon satt som i ett skruvstäd. Det som kändes bäst var att stå och krysta, men till slut var jag så trött att benen inte bar mig längre och jag bara skakade i hela kroppen. De kopplade in värkstimulerande dropp som fick krystvärkarna att öka i styrka men tyvärr inte i effektivitet. 19.15 började de prata om snitt... "Aldrig i livet!" minns jag att jag tänkte. Har jag fött mitt första barn med hjälp av tång och mitt andra helt själv så ska detta barn också ut den normala vägen!
Den närmaste timmen minns jag bara som en enda lång rad av värkar utan uppehåll. Till slut minns jag som i en dimma hur barnmorskan triumferande utbrast, efter att ha kännt i mig för hundrade gången: "Nu tror jag minsann att hon börjar röra på sig. Ta nu i för kung och fosterland så kanske..."

Strax efter det började jag känna hur det sved och brände och då kom den där tanken att "Nej, nu kommer det att göra jätteont. Jag vill inte mer!" Men barnmorskan uppmanade mig att fortsätta. Sen undrade hon om jag ville känna efter, för nu var huvudet precis på väg. "En krystning till så är hon här!"
Så jag tryckte på lite till och huvudet kom ut. Sen satt hon fast igen och det var det värsta jag varit med om. Det kändes som om jag höll på att sprängas och jag fick panik och skrek att jag inte ville mer. En läkare och en barnmoska försökte lirka ut en axel och rotera henne, medan de uppmanade mig att inte krysta, vilket var totalt omöjligt. Det hela tog nog bara tio minuter, men där tappade jag både vett och sans och bara skrek. Till slut kom hon ut pigg och gallskrikande - drygt 4,8 kg tung och jättesöt!

Absolut min värsta förlossning, och aldrig mer säger jag! Fast det hade vi i och för sig bestämt innan. Tre guldklimpar får räcka

 

[Brandgul]

Sv: Förlossningsberättelser

Oh! Grattis! Jag kan ju inte riktigt säga att det var tur att hon inte kom lika snabbt som sonen, för det var ju inte roligt att hon satt fast. Men huvudsaken är ju att hon kom ut hel och frisk och att du också klarade dig (hyfsat) bra Grattis igen!

 

[sushi]

Sv: Förlossningsberättelser

Första:
Igångsättning 2 veckor efter beräknat datum. Efter ca 12 timmar blev det akut snitt pga dåliga fosterljud. Bedövningen tog inte under snittet så det gjorde helvetiskt ont. De sprang iväg med barnet, bara en kort stund men jag hann tänka att han var död. Det kändes overkligt när de sen kom med honom och jag fick se honom, sen kördes jag till uppvaket och fick träffa mitt barn först 4 timmar senare igen.
Från början till slut var denna förlossning det absolut värsta jag varit med om i mitt liv.

Andra:
Vattenavgång och en helt normal förlossning, vilken lycka när hon kom ut och vilken fantastisk upplevelse från början till slut love: Det största och bästa som hänt i mitt liv.

Idag älskar jag båda mina barn mer än livet, men med nr 1 växte kärleken fram och med nr 2 fanns den där från första sekunden vilket jag är säker på bara beror på de helt olika förlossningarna.

 

[skogstomten]

Sv: Förlossningsberättelser

Idag älskar jag båda mina barn mer än livet, men med nr 1 växte kärleken fram och med nr 2 fanns den där från första sekunden vilket jag är säker på bara beror på de helt olika förlossningarna.

Så blev det för mig med, att första behövde det växa fram mer, första bara fanns det där, trots en rätt pestig graviditet
Men vad det berodde på för mig vete tusan.

Tror inte jag har någon förlossnignsberättelse riktig.

Men med första hade vi stått och styckat kött till ca 3 på natten och kom i säng vid 05.
Dagarna innan hade vi flyttat får och knatat uppför en brant stig till ett berg.
Innan dess stängslat rejäla hagar i två dagar *pust*
Hur som helst så efter styckningen på natten när vi kom hem och jag skulle ta mig uppför trappen så hade jag så pass ont i bäckenet att jag fick krypa uppför trappen till sovrummet.
Vaknade kl 10 och skulle gå på toaletten, då gick vattnet med ett splosch!
Väldigt paff sådär två veckor innan bf (trodde jag skulle gå över) petade på sambon och försökte haspla ur mig.
Sen irrade jag iväg till en dator för att fördriva tankarna lite.
Sambon ringer förlosningen som tycker att vi ska vänta.

Jag pratar med min mamma om ditt och datt innan jag nämner att vattnet har gått
Inte helt poppis att jag tog det i den ordningen...

Duschar, mår illa, sambon äter frukost och jag lyckas få i mig lite banan.
Värkarna kommer tätare och vi bestämmer oss för att åka in, kräks utan tusan på vägen in.
In och stå och vänta på attnågon från förlossnigne ska komma och möta upp oss. Ont givetvis men visa att det gör ont, nej då.
Bm som hämtade oss trodde väl att vi hade kommit på tok för tidigt. Hon lotsar in oss på ett rum och jag får sätta mig i en stol. Sen är vi ensamma, ingen kollade hur pass öppen jag var.
Kräks igen modell värre lagom tills bm kom in.
OJ då utbrister hon, kanske bäst vi kollar hur pass öppen du är ändå.
Var i det närmaste helt öppen då.

Sen kom det tröga, jag fick inga krystvärkar och fattade inte ett dugg.
Till slut kom det en lite mer vaken människa in som insåg problemet och talade om för mig att jag inte fick krystvärkar så jag måste klämma i som om jag skulle sk**a
Hjätljuden gick ner mer o mer.
Till slut blev det engångssugklocka som fick hjälpa till lite.
Någonstans i den vevan inser dom hur trött jag är och att hm, vi sätter dropp på henne. Slets och drog i mina händer, men lycka till att sticka en adrenalin stinn tok. Inte för att det gör mig något att bli stucken, men blodkärlen sprack ju bara.

Hur som ut kommer en blå liten tyst krabat kl 14, som dom genast springer iväg med, där nån stans får jag lätt panik och börjar gråta och anklaga mig själv för att jag klantat mig och förstört barnet iom att jag inte fick krystvärkar
Men ganska på en gång kommer dom in med en betydligt ljudligare liten grabb

 

[skogstomten]

Sv: Förlossningsberättelser

Till tvåan snor jag sambons text.
Kan väl säga att om det var värmebölja när 1'an föddes så var det inte det när 2'an kom


Tackar för alla Grattis
Ska förmedla till sambon och lilla racergumman! Vi som satt och filade på namnförslag i lördags kväll.

Tja vid 23:30 söndag kväll,började skogstomten få lite mer ont i ryggen,
vid midnatt lindrade det bara gm att jag masserade ryggslutet,
vilket jag gjorde under förra förlossningen, men inte tänkte vi att det skulle vara dags än.

Kvart över midnatt ringde jag förlossningen och undrade lite om förvärkar; ta två alvedon, lindrar det så är det en förvärk, gör det inte det så tja, då spelar det ingen roll... Hm, vi säkrade gm att beställa upp svärföräldrarna, storebror låg ju och sov bredvid oss. Jag sprang ut och satte lite värme på bilen. Vid 01:00 inser vi att det här är verkligen inte förvärkar, jag ringer förlossningen och vi börjar klä på oss.
Gör det fortare väste skogstomten åt mig, men när jag skall väcka grabben (1år 8 månader) och klä på honom har min goda söta och plågade sambo ändrat sig, JAG VILL ÅKA AMBULANS! Pliktskyldig sambo ringer 112 kl 01:16 och även han börjar stillsamt ana att ngn liten yster syster vill ut lite fortare... Telefonisten ville jag skulle fråga tomten om det var förlossningsvärkar eller krystvärkar, meningslös fråga tyckte jag, men det är nog ganska bråttom tyckte jag, hon stod på sig. Svaret blev JAG VET INTE!

01:21 larmades ambulansen ut. Storebror ligger sött och sover medan min kära lilla sambo ligger och kvider. 01:51 är två trygga killar här, de frågar lite glatt, har vi kommit rätt, jajjemän svarar jag, vi är ju trots allt på bonnvischan
Trappen ned är böjd och trång, de vill helst inte bära ned för den, så jag hjälpte henne upp, då går vattnet. Vaddå tänker jag, när vi får barn skall ju vattnet gå först, sen skall man kräkas, så här var det ju inte förra gången Ja, ja man lär sig... Väl nere med sötnosen vaknar grabben, släpper henne för att fånga grabben innan han trillar ned för trappen.

Når den fina plåsterbilen susar iväg, sätter jag mig att äta lite stadig mat, medans jag väntar på svärföräldrarna, jag väntar mig att förlossningen ändå skall ta en stund och jag tror inte fikapauser är så populära hos sambon då Sen har jag ju lite svårt att skilja på nervositet och hunger
Svärföräldrarna kom, for iväg 02:14, framme vid BB blir jag förbannad på allaförhyrda platser jag sladdat runt, så jag bara parkerar där jag fann det lämpligt. Ser att ambulansen är kvar, så jag börjar få lite misstankar, hm. Knackar på vid akutintaget, där jag möts av en munter sköterka, jag behöver inte säga mycket mer än förlossning, så vet hon precis. Hon försökte vara lite hemlig, men klarar det inte, jag blev ju både glad och besviken, jag ville ju vara med!

Min modersikon är ganska avspänd när jag kommer, det gick liksom inte att hålla emot, ungen är på väg ut med huvudet, när ambulansen svänger upp till sjukan, mottagningskommitten väntar, men -24 grader gör att ambulansköterskan, han får sköta det hela. Sambon nämde ngt om att ett huvud stacks in i ambulansen några gånger. 02:10 är vår lilla räjsergumma ute, fyra veckor tidig och 2h 40 min tog det. Hade tänkt gå på jouren om två veckor, men där ser man vad lite man kan förutse..-
Får hon fria ambulanstransporter resten av livet då? Som på flyget...
Hon fick lite andningshjälp i början, men hon har precis firat 1 dygn, den lilla tösen. Själv hann jag sova i tre kvart i en soffa längst in i korridoren på BB, men ingen slängde konstigt nog ut mig...
Bilder, tja, ska ta med mig stora monstret imorgon, riktigt söt är hon inte än, men jag är helt säker på att hon blir
/Stolt farsa som borde sova

Kan tillägga själv att nej vattent gick inte i trappen, hinnorna var kvar när hon kom ut och som jag förstod det fick dom öppna dom lite snabbt och sen trassla ut lilla filuren från navelsträngen.

För övrigt började huvudet att titta ut när dom var på E4 och jag piper lite förfärat att det nog är på gång och ambulans gubben klipper upp mina trosor.

Hur som så kom hon i v 36 och fick lite andningshjälp i början och senare blev det solning mot gulsot, men allt gick ju bra.

 

[Oregano]

Sv: Förlossningsberättelser

Vi hade varit och shoppat lite på förmiddagen och när vi kom hem la jag mig på soffan och sambon började laga mat. Klockan var 13 eller strax efter när det liksom sa "poff" och jag kände hur något började sippra. Soffan klarade sig men på toaletten började det sippra lite mer. Jag åt iaf mat och då började värkarna komma. Vid 14 hade jag värkar med ca 3 min mellanrum och jag ringde in till förlossningen. De ville att jag skulle komma in pga vattenavgång men sa att jag troligtvis skulle få åka hem igen.

Ca 14:40 var vi på förlossningen och jag blev uppkopplad mot ctg:n. Under tiden blev värkarna allt tätare och började göra ganska ont. Blev undersökt och bm konstaterade att jag var öppen 5 cm och att jag skulle bli kvar. Hon undrade om jag hade några speciella önskemål och jag ville ju ha epidural. Då var det hög tid för den tyckte hon och gick för att hämta grejer och kalla på narkosläkaren. Men jag minns att jag tänkte att det verkligen inte gjorde så ont att det behövdes en sån då, men jag var livrädd för vad som skulle komma. Vi blev ensamma en stund i undersökningsrummet innan usk kom för att ta oss till förlossningsrummet. På den korta tiden började det göra riktigt ont! På vägen till förl.rummet (max 10-20 meter) hann jag få två riktiga dundervärkar och precis när vi kommit innanför tröskeln till förlossningsrummet började krystvärkarna!! Jag blev ganska spak och sambon ringde på klockan eftersom vi återigen blivit ensamma. De kom inrusandes med trodde väl inte riktigt på mig. Blev iaf undersökt och jag var fullt öppen så det var bara att trycka på. Öppningen från 5 till 10 cm gick alltså på ca 10-15 minuter. Klockan var då ca 15:30. Krystvärkarna gjorde inte ont, de var bara läskiga och jag vågade inte trycka på av rädsla för att det skulle göra ont. Bebisens hjärtljud gick ner och de ville få ut honom med sugklocka. Bm la bäckenbottenbedövning och kallade på barnläkaren. Men hjärtljuden gick upp när de påminde mig att andas ordentligt och jag vågade trycka på mer när jag var bedövad. Bedövningen var perfekt, jag kände var huvudet var, men helt utan smärta. 16:22 ploppade lilla Vigot ut och han var 49 cm lång och vägde 3050 g. Han var i perfekt skick och fick full apgarpoäng rakt igenom.

Jag har bara vaga minnen från förlossningen, jag gick verkligen helt in i mig själv, men en halvtimme efteråt var allt precis som vanligt igen. Var inte det minsta trött eller medtagen. Min största skräck, att inte få epidural, besannades och jag hann ju inte ens få lustgas… Men jag klarade det ju!! Jag fattade ju aldrig hur långt det var kvar och hade lite panik över tanken (vid typ sista öppningsvärken) ”hur ska det kännas när det gör 10 ggr ondare om 10 timmar!"

Moderkakan kom ut av sig självt och jag kände det inte ens. Jag måste ha spruckit lite eftersom bm sydde några stygn. Har inte läst journalen än så jag vet inte hur många.

Får revidera berättelsen lite nu när jag fått läsa journalen. Så här var det:

13:00 Vattnet går
13:30 Första värkarna kommer, blir snabbt regelbundna och ganska starka
15:00 Anläder till förlossningen
15:25 Öppen 6 cm
15:50 Fullt öppen och börjar krysta
16:22 Vilgot kommer ut

Trodde det var bäckenbottenbedövning jag fick, men så var det tydligen inte. Det var infiltration, lokalbedövning precis i öppningen.

 

[tinissen]

Sv: Förlossningsberättelser

barn nr 1:
v37+5 blev ett besök på ikea för inköp av en fotölj, inga graviditetsbesvär eller aning om att förlossningen är på g alls, går o lägger oss som vanligt på kvällen men vaknar ca 1½h senare av en värk och vatten som går i samband med den. väcker jocke som flyger som en raket ur sängen, har aldrig sett sådan fart på honom. vi ringer förlossningen och bm tycker vi ska komma in eftersom vi har en bit att åka. J stressar runt och får väl egentligen inte med sig någonting som han skulle ha med sig. min väska var så gott som färdigpackad. efter 1h kommer vi iaf iväg och efter ytterligare 1h och massa vägarbeten är vi framme på förlossningen ca 01.30. blir kopplad på ctg och då är det 3min mellan värkarna, och fortsätter så, kl 12 är det dags för undersökning, 2cm.... men de vill inte skicka hem oss pga resvägen, det diskuteras dropp men läkaren tyckte jag behövde samla lite krafter så en bricanylinjection blir det, skönt!! kunde iaf få i mig lite middag, får även lite alvedon och får sedan ett rum på bb i avvaktan på att värkarna ska komma igång igen. har inte alls koll på klockan men senare under kvällen så är det inte mkt som hjälper så att jag får vila så vi får bege oss tillbaka in på förlossningen, de avvaktar och hoppas värkarna ska vara tillräckligt starka och göra jobebt själva utan hjälp, men tyvärr händer inte mkt, vet ej vad klockan var när de kopplar på droppet men då börjar de iaf hända saker! äntligen!! blir undersökt strax efter middag igen och då var de öppet 6cm, undersökt efter 30 min igen då var det helt öppet, efter 30min med krystvärkar var elias ute, 2 stygn och 400ml blod mindre. frisk o go pojke 3200gr och 49cm. summa 39h från vattenavgång till bebis var född

fortsättning följer....

 

[tinissen]

Sv: Förlossningsberättelser


barn nr 2:
åkte in i v 35 för regelbundna onda värkar och konstaterades att tappen nästan var borta, de kollade ej hur öppet det var pga det kunde sätta igång förlossningen. fick bricanylinjektion samt bricanyl utskrivet för att bromsa allt iaf tills 36 fullgågna veckor.
åkte in igen i söndagen innan bebis kom av samma anledning, öppen 2 cm tappen borta, men allt avtog och eftersom vattnet inte gått så åkte vi hem igen.
sen på torsdagen hade vi tänkt att åka o bada med elias o ta med oss lite fika o sånt, skulle in på hemköp påväg till badet o köpa lite dricka och stiger ut bilen klockan är strax efter 15.... hmm... var de vattnet som gick eller har jag drabbats av akut inkontinens?? (kom ju bara lite grann och inte allt på en gång som förra gången
tyckte iaf de var dumt o chansa att åka vidare o bada så vi vände hemåt igen för o avvakta.
var hemma ett par timmar, städade köket o småplockade lite för att slippa göra det när vi kom hem om vi skulle åka till växjö. det kom lite värkar men absolut inga täta, var 10e-20e minut och gick att stå ut med.
pappa och en kompis till J kom förbi på lite fika, när de sen åkt o jag skulle fortsätta i köket kunde jag konstatera att det där med inkontinens var bara inbillning. vi ringde förlossningen vid ca 18.30 och de ville att vi skulle komma in. inga värkar mer än som innan.
vi stressade absolut inte och var framme vid förlossningen vid strax före 21. blir uppkopplad på ctg bebis mår fint och det har börjat komma mer värkar.. blir undersökt, 4 cm..
stackars jocke var supertrött så han stoppade ner sig i saccosäcken som finns på förlossningsrummet med en av bebisens filtar och försökte få några minuters sömn. det lyckades jag faktiskt fota mellan värkarna hihi.
vid ca 01.00 ..6cm.. så tyckte bm att bebisen skulle få hjälp av dropp eftersom det inte var tillräckligt starka värkar, de tog inte många minuter innan de gjorde ont och då fick lustgasen stå i tjänst. J testade ett andetag i lustgasen och hans pupiller har aldrig varit så stora kan jag säga, han vågade inte prova mer
därefter började droppet göra ordentlig verkan och gick det undan och gjorde ONT! kikade som snabbast på ctg och värkkurvan var uppe på 90! mot mina egna 35 som jag tyckte gjorde ont redan då.
på radion spelades forever young så helt borta har jag inte varit trots att jag inte släppte masken
lillen låg på fel håll(med huvudet rätt, bara med ansiktet påfel håll) så det blev mycket gympa för att han skulle snurra på sig. men han vände sig på att par värkar som tur var
och 03.01 på midsommarafton var äntligen allt över! fick sy lite mer än förra gången, 8 stygn totalt och förlorade inte 1 droppe blod under själva förlossningen.
så det blev en liten midsommarpojke 5 dagar före BF som igår blev hela 2 veckor 3392gr 49cm summa= 12h från vattenavgång till bebis var född..

finns ju vissa syskondrag

 

[black_darling]

Sv: Förlossningsberättelser

kl
Jag länkar till min blogg!

http://sofiahuuki.blogspot.com/2010_02_01_archive.html

 

[Sar]

Sv: Förlossningsberättelser

Tjoho, här kommer en som har senaste förlossningen nära i minnet (födde honom 25 juli).

Vattnet gick hemma i sängen kl 10 min över 5 på morgonen den 24:e. Ringde till förlossningen och fick åka upp kl 8 på morgonen, hade då sammandragningar men rätt korta och oregelbundna.
Åkte tillbaka hem (de äldre barnen hade blivit hämtade tidig på morgonen) och åkte tillbaka till BB klockan 17.30 då värkarna börjat bli ordentligt svåra. Var då öppen 6 cm.
Fortsatt progress fram till 8 cm, jag orkade vara aktiv med att sitta på pilatesboll och i knästådende men sedan stannade utvecklingen upp.
Läkaren kom in och gjorde klart att gick det inte framåt på en timme så skulle det bli snitt vilket jag inte alls ville. Jag tyckte det var en onödig press då både jag och barnet mådde bra men bestämde mig för att be om en epidural för att se om jag skulle orka upp till stående för ytterligare tyngdlagshjälp. Min barnmorska var kanon och sa att hon skulle hjälpa mig på alla sätt för att det skulle fungera med vaginal förlossning.

Epiduralen satt perfekt, tog lite av toppen på värkarna (de satte också in värkstimulerande vilket de är lite försiktiga med då man tidigare är snittad) och jag kunde stå i svävare under 2 h och sedan var jag 10 cm öppen men barnet hade ännu inte trängt ner.

Jag fick börja krysta i liggande läge med fotstöd och handtag. Krystningen gick fantastiskt bra, jag tyckte inte att de värkarna alls gjorde lika ont som öppingsvärkarna eftersom jag kunde trycka på och kämpa bort värken. Jag kunde få in 3 st krystningar på varje krystvärk och kände mig stark i arbetet.
Det började sedan kännas en brännande smärta och barnmorskan instruerade mig i hur jag skulle krysta samt sluta krysta på hennes kommando för att slippa spricka. Det lyckades och bebin kom ut utan minsta spricka eller klipp, hade bara fått en mkt liten slitning.

Och underbarast var att få barnet lagt på min mage där han fick ligga en väldigt lång stund, pappan fick klippa navelsträng och vi bara njöt av stunden.


Kl. var då 7 minuter i 2 på natten den 25:e. Tyvärr släppte inte min moderkaka och det blev operation. Det blev väldigt ångestladdat då läkaren gjorde klart att det kunde sluta i en hysterektomi (ta bort livmodern) om moderkakan växt fast i gamla snittet. Inte sådär jätteroligt besked att åka ner till narkosen med.

Där fick jag en "superepidural" och moderkakan togs bort under rätt stort besvär men tack och lov ingen hysterektomi. 05.30 var vi i säng så det var en lång dag!

Nu är vi hemma men jag ska tillbaka för att få en andra järntransfusion då jag bara har 84 i hb efter att ha förlorat mycket blod under moderkaksborttagandet.

Vi är fantastiskt nöjda över förlossningens förlopp och personalens bemötande (förutom att läkaren var lite kantig kanske), det känns så himla bra helt enkelt!

 

[Nisse]

Sv: Förlossningsberättelser

Grattis!
Låter som du fick en lyckad förlossning trots en tråkig läkare

 

[xet]

Sv: Förlossningsberättelser

Vårt första barns födelse:

Jag var på kontroll hos min barmoska för att jag hade ont i magen så fort man tog på den kändes den öm, och bebisen sparkade inte så mycket längre.
Men det kunde ju vara också att det började bli trångt för den det var ju ändå v37. Barnmorska klämde och kände och funderade om den var i sätesbjudning och ville skicka oss på ett ultraljud på stora sjukhuset. Mitt blodtryck hade legat ganska högt hela graviditeten, och nu var det på gränsen till inläggningshögt. Så vi rekomenderades vila och lugn och ro tills efter helgen då vi fått tid för UL.

Under helgen blev det myckt tumult i min familj, min mamma vart påkommen med att varit otrogen och i och med det blev det ju massa bråk min pappa försökte ta livet av sig och så vidare. Mitt blodtryck blev ju inte lägre av det som skedde i familjen.
När vi kom på mödravården så visade UL att han låg åt rätt håll men långt i från fixerad. Men att det knappt fanns några pölar alls med fostervatten. Så det förklarade ju med varför fundusmåttet ej ökat de sista tre veckorna. Så vi fick tid om två dagar dvs 100206 att komma in och då skulle ett nytt UL göras, och det skulle kollas om vattnet fyllt på sig själv eller om förlossningen skulle sättas igång.

Vi gjorde ett besök hos våran BM dagen efter och då var blodtrycket väldigt högt och jag mådde dåligt med huvudvärk och illamående. Så hon sa om det blev värre fick vi åka akut med ambulans in på natten annars vänta till dagen efter.

Så vi for hem och packde väskan och försökte vila och slappna av. Dagen efter for vi in till sjukhuset och det kändes ju inte som jag skulle föda barn, jag hade ju inte ens tillstymelse till sammandragningar eller nått alls, bar väskan själv och det kändes overkligt att idag kunde bli dagen D liksom.
Jag och min sambo kom in vid 9 tiden och det första vi hörde var nån som hade det betydligt mer besvärligt än mig och jag ville gå hem, gud vad läskigt det kändes att det kunde vara jag som låg där och skrek.

Vi fick ett rum och blev uppkopplade på CTG den fick gå ca 2 timmar och när en av läkarna fick tid över så gjorde han ett nytt UL och såg att det fortfarande var pyttelite fostervatten kvar. Vi fick ett rum på BB och kopplades upp mot CTGn igen. Doktorn gav gel som skulle få igång förlossningen då lite vatten gjorde att bebisen mådde dåligt. Kroppen var ju inte alls redo att föda bebisen och den stod fortfarande väldigt högt upp inte alls fixerad.

Fick ligga några timmar till och vid 13 tiden så var jag vrålhungrig hade ju inte ätit sedan 6 på morgonen innan vi for. Så de skulle fixa lite mat åt mig, men när det började bli små sammandragningar till följd av gelen så gick hjärtljuden ned och blev ibland under 50 så barnmorskor och läkare konfererade lite, och vips sa de Akut kejsarsnitt!

Jag blev jätte nervös. Och rädd. Nu var det på riktigt vi skulle bli föräldrar idag! Så den där luchen fick jag se i stjärnorna efter. Fick lite dropp med energi i och vätske dropp. Sambon fick lunchen...

De gjorde mig iordning för OP och det jag minns var att BMsom satte katetern var så hårdhänt att jag började gråta hon var barsk och sur och tyckte jag var besvärlig som inte slappnade av, men slangen brände ju som eld då jag hade haft upprepade UVI på slutet.

Sedan gick det fort när det väl var bestämt att bebisen skulle ut, och 15.06 kom det en fin liten pojke. Vi fick ha honom i några timmar tills han fick svårt att andras då fick min sambo följa upp på neonatal avd mitt i natten då de skulle röntga lungor och så då de trodde han svalt fostervatten. Det kändes så hemskt att ligga själv på BBrummet utan vare sig min sambo eller bebisen. Som jag knappt ens hållit i
Han blev kvar på den avd då han hade svårt att andas och var gul så han solade. när jag orkade upp ur sängen så körde min sambo mig i rullstol upp. efter någon dag blev vi med inskrivna på neonatal, och fick ha honom på rummet hos oss. Det var roligt att kunna titta på honom och få hålla i honom!

De var väldigt på om ammning och den ville verkligen inte komma igång, antar att min kropp inte var bredd på att föda barn nu. Och jag kände mig väldigt pressad till att amma, och ofta var jag mest bara ledsen att hålla i bebisen.

Min sambo fick lära sig att snipmata honom och hade nog mycket mer kontakt med honom än mig. jag drog mig tillbaka och såg hellre på.
Allt som vart i min familj satte igång en deprission som gör att jag egentligen inte minns så mycket från den tiden. bara att jag mådde väldigt dåligt och att min sambo fick vara både mamma och pappa ibörjan. det är först nu när han börjar närma sig sex månader som jag börjar tycka om honom och gillar att vara med honom men det där med ammningen funkar inte. han flaskmatas och har gjorts sedan han var nyfödd. jag blir väldigt avundsjuk när jag ser andra mammor som sitter på bvc och ammar sina bebisar och önskar att det var jag som satt där.

Jag tror inte jag tagit till mig honom alls om det inte var för att vi fick en väldigt duktig psykolog. och nu vill jag inte vara en dag utan honom

 

[Sar]

Sv: Förlossningsberättelser

Tack! Jo, den blev väldigt bra och det kändes faktiskt som att den läkte några sår jag hade från min tidigare förlossning, speciellt ifråga om tillgängligheten till barnet efteråt.

 

[Sar]

Sv: Förlossningsberättelser

Men du, en så tuff resa du haft!
Och ändå har du skapat en så fin anknytning, det är starkt jobbat!

Kram från Sar (som också genomgått prematurförlossning, lång tid på neo med amningspumpar och dyl.)

 

[xet]

Sv: Förlossningsberättelser

jo det var ingen kul start. vi hade liksom fantiserat om hur det kunde vara att ha barn och inget av det blev ju så tyvärr. och det känns jätte trist att ha missat de 4 första månaderna.

å det där med pumpar, usch fy å blä

 

[Hiddeous]

Sv: Förlossningsberättelser

Grattis!! Låter hoppfullt att iaf vissa av er inte gått igenom rent helvete...

 

[Sar]

Sv: Förlossningsberättelser

Tack! Jag blev förvånad själv att det faktiskt kunde gå så bra, hoppas att du får en lika fin resa!

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förlossningsberättelser

Jag hade nog en attans tur. En enkel graviditet och sen relativt enkel förlossning. Förlossningen var den 26 maj 2005. Då kom min lilla son

Han kom på beräknat datum. Eftersom jag var klassad som en högriskgraviditet pga min epilepsi så ville de ej att jag skulle gå över tiden för mycket så på utatt datum skulle jag in på kontroll. Då var jag öppen 4 cm utan att jag visste det Hade inte märkt någonting. Läkaren sa att det här barnet är ute innom två dygn men för säkerhets skull ska jag ge livmodertappen lite massage.

Hann inte hem ens. Redan på motorvägen började värkarna. Åkte ändå hem och ringde sambon.
- Kom hem från jobbet!!
När han kom hem 20 min senare stod jag i badkaret och spolade varmvatten över mig och pratade med förlossningen. Åkte in direkt. Dock gjordes ett stopp för snus till gubben för jag tänkte då inte gå igenom en förlossning om han inte hade snus. Han blir så grinig och rastlös då. Ville inte höra på hans gnäll

Vi kom in till Förlossningen kl 16.00 ca. Då var jag öppen 6 cm. Jag fick ryggmärgsbedövningen direkt på plats. Sen låg jag där och väntade. Minns att det var blandat med förväntan, tråkigt att vänta och massa trams från mig och sambon. Jag hade inte alls ont tack vare bedövningen. Som lite starkare menssmärtor ungefär.

Lustgasen ville jag givetvis testa men den gjorde mig illamående och jag hallusinerade. När jag började yra om att grannen ur Beckfilmerna (han med stänkaren och nackkragen) bodde i min syrgasmask och att det fanns fiskar i den plockade sambon bort den

Rätt vad det var kom de in och sa att jag fått krystvärkar. Visst kändes det lite mer men inte fördjävligt som jag hade väntat mig. Då had det gått 5½ timme sen vi kom in till förlossningen. 20 min senare kom Filip. Han andades lite stönigt så han fick åka iväg till kuvös rätt snart så man kände sig lite förvirrad. Efteråt hade jag svårt att få ut resten av efterbörden och jag blödde lite för mycket. Fick sy ett stygn på vardera sidan sen blev det dusch och vila. Kunde inte slappna av utan lilleman men hade inget val.

klockan var 24.00 när vi kom upp till BB utan vår son. Sambon fick stanna över natten eftersom jag hade eget rum. De kom in och väckte mig varje timme för att hänga på min mage så jag skulle sluta blöda. Tidigt nästa morgon fick vi gå ner till Filip och mata honom ( han har bara fått flaska) och sen ta med honom upp till BB. Han hade bara behövt kuvösen i tre timmar.

Åkte hem efter två dagar och tur var väl det för det jobbigaste med hela BB var maten och sängarna Hade sömnbrist och var urhungrig!