Förlossningsberättelser

[WeepingLady]

Finns det någon sådan tråd? Om inte, så kan vi väl starta en. Väntar själv mitt tredje barn i mitten av juli och har upplevt att mina två tidigare förlossningar var totalt olika. Vore spännande att läsa om andras upplevelser. Ska berätta om mina lite senare, om intresse finns...
Så kom igen alla mammor! Vi kan väl dela med oss av det största som hänt oss.

 

[Nisse]

Sv: Förlossningsberättelser

Jo det finns minst en tråd med förlossningsberättelser.
Den senaste är från i höstas.
Letar upp min förlossningsberättelse och kopierar över den hit .


Det började med bebisen levde rövare i magen på lördagskvällen.
Känndes ungefär som att hon försökte trycka sig ut genom sidan på mig.
På natten började jag få värkar men de var ganska oregelbundna, så jag bet ihop och ringde inte till förlossningen.

På morgonen blev det outhärdligt, så jag ringde förlossningen och de sa att jag var välkommen in.
Ringde på dörrklockan till förlossningen vid nio och fick lägga mig på en säng och mäta ctg-kurvan.
En barnmorska och en barnmorskestudent kännde hur öppen jag var: ca1,5 -2cm.
Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem, så vi åkte hem igen.

Strax före 11.00 var jag tillbaka på förlossningen, var öppen ca 3-4 cm och då blev jag inskriven.
Jag hann vara hemma ca 45 min .
Jag fick byta till ett förlossningsrum och sätta mig i ett badkar och dricka sockerdricka.
Satt i badet i 20 minuter ungefär.
Tyckte inte att det hjälpte mot smärtan, så jag fick lägga mig i sängen och ta lustgas istället.
Värkarna gjorde fortfarande ont, men de känndes längre bort liksom.

Efter ett tag kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha Eda och det tackade jag inte nej till (hade rejält ont just då).
Efter vad som känndes som en evighet kom en narkosläkare in som skulle sätta Eda:n.
Jag låg på sidan och andades lustgas, så jag var ganska borta och fattade inte ett skit av vad narkosläkaren sa.
Dessutom bröt han rätt kraftigt på polska.
På andra försöket satt nålen som den skulle och det känndes genast mycket bättre.
Jag skulle inte kunna tänka mig att föda utan Eda!

Vid tvåtiden blev det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska, undersköterska och barnmorskestudent.
Sen hände inte så mycket.

Kl 16.00 började jag känna krystvärkar.
Det känndes typ som att jag ville bajsa.
Bm kollade hur öppen jag var och konstaterade att jag nu var helt öppen.
Hon tog hål på fosterhinnorna och vattnet började forsa ut, så nu blev det bråttom att lägga sig på rygg.
Jag fick lägga upp benen i såna där benstöd, typ som i en gyn-stol.
Barnmorskestudenten skulle få förlösa mig och när hon tog plats vid fotändan av sängen tröck det på så en fet stråle fostervatten sprutade rätt i ansiktet på henne .
Det känndes som om jag krystade i en evighet och det gjorde riktigt ont.
Känndes som att skita ut en jätte-ananas typ.
Sen såg jag hur bm-studenten började viska med barnmorskan och jag såg en sax därnere nånstans, men jag intalade mig själv att den var till för att klippa navelsträngen med .
Efter ett sidklipp och en rejälkrystvärk var hon ute, 20 minuter från första krystvärken.
Fick upp henne på magen och hon var inte alls sådär blodig och fettig som jag hade inbillat mig att nyfödda var.
Hon skrek ingenting, bara pep lite.

Sambon fick klä på henne medans jag blev sydd av en förlossningsläkare.
Det blev rätt många stygn.
Sen fick jag duscha av mig allt blod och fostervatten och annat mysigt.
Låg kvar i förlossningssalen tills kl 20.00, sen blev lilltjejen och jag motvilligt flyttade till bb.
Fick stanna på bb från söndag kväll till torsdag eftermiddag och p.g.a besöksförbudet fick sambon inte komma och hälsa på oss.
Mammalyckan var inte total just då...

Molly född 20/9-2009. 51 cm 3900 g:

 

[Comfort]

Sv: Förlossningsberättelser

Kvällen innan fick jag som kraftiga blixtar ner i vänster benet, hoppade till ordentligt varenda gång.

Mina värkar började natten mellan 13-14 oktober, då på BF + 8. De kom direkt med ca 10 minuter mellan och vandrade sedan neråt mer oregelbundet mellan 7-10 min under dagen. De gjorde ont från första värk.


Sådär höll de i under dagen, natten och dagen på torsdagen. Till slut var de nere på 5 minuter och vi fick komma in, jag var öppen hela 2 cm. Väl där inne stannade värkarbetet av, vi åkte och käkade och medan vi var borta satte de fart igen och gick ner till 4 minuter mellan. Kom in, öppen något mer, men inte 3 cm än.

Vi fick välja på att åka hem eller få en sovdos. Eftersom jag då inte hade sovit på 2 dygn ville jag bara sova, så fick en sovdos runt kl 01.
Vid 04 var värkarna i full gång igne, jag fick bada. Vilket jag trodde skulle vli en skön upplevelse..
Väl där blev värkarna ännu vidrigare och jag fick lustgas. Knarkade det duktigt kan jag säga
Upp ur badet efter 5 timmar, alltså klockan 10 ungefär. På fredagen. Öppen 3 cm.

11 sattes EDA, lyckades sova till 13, vaknade av värkarna från helvetet Öppen 5 cm

Sen gick det ändå rätt fort om man jämför med förloppet innan, för vid 17 var jag fullt öppen.

kl 20 kom krystvärkarna, men eftersom barnet låg så långt upp fick jag stå upp (hänga över gåbordet), och efter nån timme fick jag även krysta när jag stog upp för att försöka få ner henne, himmel så skönt!! Minns fortfarande vilken lycka jag kände när jag faktiskt skulle få göra nåt
Vid detta laget höll jag på att delas mitt itu var jag säker på.

Kl 23.15 var hon äntligen tillräckligt långt nere och jag fick krysta på riktigt, och 1 ½ timme senare (00.46) kom världens finaste lilla Moa ut med hjälp at tryck utifrån från världens trevligaste barnmorskor Hon vägde 3540g och var 49 cm lång. Jättesvullen i ansiktet efter att ha suttit fast så länge

Sprack lite grann, men det läkte fort och bra.

Så 4 dagars värkar, 30 timmar utan mat, 29 tmmar på förlossningen, en eda som funkade ett par timmar, 5 skiftbyten och ett bad som inte var så effektivt lärde mig rätt mycket inför nästa förlossning.
Att jag är inte klok som vill göra om det

Det första jag tänkte när hon kom ut var att hon var så liten, jag hade väntat mig värsta tjockskallen eftersom det tog sån tid

 

[Zody]

Sv: Förlossningsberättelser

Måndagen den 26 april 2010
Vaknar strax efter kl. 2 av vad jag automatiskt tar för en jävlig förvärk - går upp och tar en alvedon och försöker lägga mig igen. Men värken ger inte med sig, den kommer med 5 minuters mellanrum och sakta börjar jag förstå att det nog verkligen är på riktigt.
Äter frukost och jobbar på med andningen här hemma, ringer förlossningen vid 4 och redan då är vi välkomna in om vi kände för det. Dock kände jag inget behov av det, klarade mig utmärkt med att andas och att vagga med höfterna.

Väcker till slut Johan runt 5, så att han ska hinna vakna till liv och äta lite frukost han med. Vi tar en dusch och han masserar mitt ryggslut under värkarna, rena himmelriket! Äter frukost nummer två efter det, och nu börjar det bli lite mer tryck i värkarna, 3-4 minuters intervaller. Ringer förlossningen igen och förvarnar om att vi snart är på gång in. Bilresan in till Västerås var ingen höjdare, att sitta stilla under värkarna var inget jag föredrog kan jag säga trots att vetekudden var med.

Kommer in till förlossningen runt halv 8, får ligga med CTG en stund och blir även undersökt. 4 cm öppen - vi skulle få stanna! Dock så avtog värkarna något när jag låg där, så vi blev ivägskickade på en liten promenad. Promenerade i det underbara vårvädret och fikade lite på serveringen, åter igen ingen höjdare att sitta still. Vid varje värk fick jag resa mig, och ganska snart så bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till förlossningen. Tror att klockan är närmare 10 när vi är tillbaka och blir visade till vårt förlossningsrum. Pratar lite smärtlindring med barnmorskan, och bestämmer att jag än så länge klarar mig bra med rörelse och andning så jag får ett gåbord som jag kan hänga på. När klockan närmar sig 11 ber jag om lustgas, blir snabbt en mycket bra vän.

Lustgas, vetekudden och gåbordet fungerar riktigt bra, men trots det vill jag ändå testa att bada - mest för att jag är en badkarsjunkie. Ligger och plaskar i närmare en timme innan vi tar oss tillbaka till förlossningsrummet. Klockan börjar närma sig 14, och eftersom jag tycker att värkarna känns lite mer i ryggen ber jag om akupunktur. Dock glöms det bort mitt i allt med skiftbyte osv, och det dröjer ett tag innan det väl blir av.
Runt 15 så får jag akupunktur, vet inte om det gjorde så mycket nytta eller om det var Johans massage i kombination med nålarna som hjälpte. Skönt var det i alla fall! Fortsätter jobba på med andningen i lustgasmasken och rörelse, även om det börjar bli jobbigt.

Kl. 16.37 undersöker dom mig - fullt öppen och vattnet går! Skalpelektrod sätts då det visar sig att lilltjejen bajsat i vattnet. Än är det för tidigt att krysta, Stella står högt upp och behöver även rotera innan det är dags. Nu börjar den riktigt jobbiga biten, det trycker på rejält över blygdbenet och hopplösheten smyger sig på. Får en pilatesboll som jag sitter och skumpar på, står vid gåbordet och hänger över ryggstödet på sängen - allt för att hjälpa gravitationen på traven så att säga. Börjar känna krystimpulser, men det är fortfarande alldeles för tidigt.

Vet inte riktigt vad klockan är när vi äntligen påbörjar, vad jag upplever det som, den evighetslånga krystningen. Hänger över sängryggen, ligger på sida och hamnar till slut i gynställning. Har lite svårt att hitta exakt var jag ska pressa på, så BM trycker med sina fingrar för att visa. Enligt Johan blir jag rejält otrevlig här, själv har jag inget minne av det. BM skrattar och säger att hon vet att hon är jävlig, men att det är för min skull.
Här börjar värkarna avta, så de sätter värkstimulerande dropp för att få fart på allt igen.
Med hjälp av Johan och personalens pepp så jobbar jag på, och snart känner jag hur Stellas huvud står och spänner precis vid slidmynningen. Personalen har under hela tiden smort mig med olja, hållit våtvarma handdukar mot underlivet och även sprayat bedövningsspray - allt för att minska risken för att gå sönder som var en av mina stora rädslor.

Kl. 21.26 kommer hon äntligen - vår efterlängtade, älskade Stella! 52 cm och 3950 gram.
Från start till mål tog det ca. 19 timmar, de längsta och smärtsammaste timmarna i mitt liv men med tanke på den underbara individ som kom var det värt allt slit!

--------------------

Ska på efterkontroll på torsdag och får alltså journalerna då - ska bli kul att se hur det egentligen gick till.

 

[dee79]

Sv: Förlossningsberättelser

Det hela började med att jag såg en liten strimma blod när jag gick på toa vid 9 på morgonen. Jag hade redan varit uppe sen klockan 6 och insett att det inte hänt denna natten heller. Jag ringde förlossningen för att höra om det kunde tänkas vara på gång och om det var något jag skulle vara uppmärksam på, men de tyckte inte det. De sa mest att det är väl bara att hoppas att det är på gång.

Jag gick ut i stallet och fixade och donade, städade lite boxar, körde in mat, ställde i ordning så att mina stallvakter skulle behöva göra så lite som möjligt om förlossningen verkligen startat. Lite hederligt kroppsarbete alltså!

Vid tolv på dagen började jag känna start och slut på mina sammandragningar för första gången på flera veckor. De är inte smärtsamma, men jag underättar sambon vid det här laget att det nog är något på G de närmaste två dygnen. Sen lagar jag en dunderprotion med pasta för att börja kolhydratladda.

Vid 14.30 är sammandragningarna regelbundna var 10-20 minut. De är inte jobbiga, men pratar med sambon igen och ber honom köpa med sig vindruvor och choklad som vi kan ha som blodsockerhöjare när vi tar oss genom värkarna framöver. Han säger att han är på väg hem och jag tycker att han kan ta det lugnt - det kommer dröja många timmar än.

Vid 15.20 börjar värkarna göra ont, men är helt klart ok. Jag har börjat frysa. 25 minuter senare känner jag första värksmärtan i ryggen, för innan har det bara suttit i magen. Fortfarande tycker jag att det är helt ok, men inte speciellt skönt. Dock vet jag att sånt här tar tid, så det är bara att andas på- Nu kommer värkarna med 7-10 minuters mellanrum. Städar i ordning lite, fixar till katterna, matar småfåglarna och packar det sista till BB.

Vid 16 bestämmer jag mig för att duscha. Var ju ändå lite svettig från allt kroppsarbete. Värkar var 5-10 minut (tror tätare ibland). Har inte haft några mer känningar i ryggen, utan det är främst i fram - som mensvärk - som jag känner av något. Jag duschar, men fryser. Sambon kommer hem och tar även han en dusch. Jag får vid det här laget stanna upp lite när värkarna kommer, men det går bra. Sätter igång och klipper naglarna, för jag får för mig att jag kommer att klösa sambon på förlossningen annars. Efter duschen springer sambon stressad omkring, men jag försöker få honom att lugna ner sig. Vi har en massa tid på oss, ingen anledning att stressa. Vi går ut i stallet ihop och tar in hästarna och fixar det sista. Ber sambon bära ut grejerna till bilen så att allt sånt är färdigt. Jag dubbel och trippelkollar att kameran är med - för utan kamera så hade jag nog fått psykbryt.

Vid 17.30 är det 2-3 minuter mellan värkarna, så jag ringer förlossningen. Eftersom jag är förstagångare tycker de att jag ska stanna hemma en stund till (kan också ha varit för att jag sa att det var 3-6 minuter mellan värkarna. Jag hade inte börjat klocka än, så jag var lite osäker). De sa också att det bara var att ringa när vi bestämmer oss för att åka in. Sambon frågar om vi ska se på någon bra serie på datorn. Jag tycker det låter som en bra idé, baxar ner mig i soffan och inser att där kan jag inte sitta. skriker åt sambon att hjälpa mig upp igen och inser då att vi kanske borde åka.

17.50 är vi på väg. Ringer förlossningen i bilen efter att ha sagt åt sambon att han inte får börja köra mitt i en värk. Resten av resan in är gräslig. Snöat har det gjort, så vägen är alldeles guppig. Inte skönt. Sambon fäktas mellan att köra försiktigt och att ta sig in så snabbt som möjligt. Jag vill att det ska gå fort och oskumpigt. Minns att jag säger till sambon att jag trodde att det skulle vara pauser mellan värkarna, men att det är orättvist att jag inte får några.

18.20 är vi framme. Sambon släpper av mig vid entrén och åker för att parkera. Jag går in i värmen, men inser att jag mår illa. Går ut igen och sambon hinner komma precis lagom för att se mig spy upp hela pastalunchen. Spydde säkert 5 gånger på raken. Sen bar det upp till förlossningen där vi skrevs in 18.30. Jag sa flera gånger till sambon (även i bilen på väg in) att jag kände mig så dum och larvig som ville åka in. Hade ju bara haft ont i ett par timmar, 3 timmar när vi kom in, så jag skulle säkert inte var öppen någonting och vi skulle bli kvar läääääänge på förlossningen. Jag önskade att jag varit tuffare och stått ut längre hemma.

19.00 blir jag kopplad till CTG och BM tar blodtrycket. Det ser bra ut och vid 19.30 konstaterar hon att jag har långa värkar och korta pauser. No shit tänkte jag. Hon kollar mig och jag är öppen 7 cm! Snacka om att bli förvånad. Vi erbjuds bad, jag tackar ja. Har dock svårt att sitta i badet, för jag vill helst stå framåtlutad när värkarna kommer. Sambon får hjälpa mig med kläder etc och efter en kort stund ger jag upp idén om bad. Jag vill ha lustgas.

Kliver upp ur badet och klär mig i förlossningens ursexiga outfit! Vankar tillbaka till rummet och BM frågar om jag vill prova lustgas. Japp, absolut. 20.25 drar jag första försöken. Tycker inte att det ger så mkt till en början, men sen blir lustgasen min bästa vän. Gud nåde den som vill ta den ifrån mig. Blir även erbjuden massage, men då smärtan mest sitter i fram på magen och jag kommit så långt i smärtarbetet så hjälper inte det alls. Har fått en ståstol som jag diggar. I fylleruset förstår jag tydligen inte poängen med att vicka på röven, så de frågar vad jag vill göra i stället. Soooooova! säger jag tydligen.

Efter skiftbyte blir jag kollad vid 22 och är helt öppen utan kanter, men vattnet har inte gått. Detta endast 3½ timme efter ankomst. Får mkt beröm för det. BM pratar lite med min sambo och frågar om vi vet vad det blir för kön. Han svarar att vi inte vet, men att vi hoppas på ett friskt barn. Ut ur lustgasmasken utbrister jag tydligen (Jag lovar att man har dålig koll på vad man säger i lustgasruset) att "Friskt barn is the shit!" Sen tillbaka in i dimmorna. Lite senare har jag tydligen sagt också att "Man borde ha kuk - mer pengar och mindre smärta". Måste man stå för allt man säger under en förlossning?

22.30 har de hämtat grejer för att ta hål på hinnorna, men BM hinner bara stoppa in fingret så går vattnet.

Runt 23 trycker det på en del, men är inte riktigt krystningsfärdigt. Kommer det bli en bebis 15 eller 16 december?

Krystvärkarna hjälper inte riktigt till. Det händer ingenting och bebis förflyttar sig inte neråt. Jag är själv rätt omedveten om tid vid det här laget, det är bara jag och min lustgasmask som gäller. Plötsligt får jag höra att min bebis inte mår bra och att hjärtljuden dippar i varje krystvärk. Rummet fylls av en massa personal. Läkare, barnläkare, en extra barnmorska, fler sköterskor. Vaddå inte mår bra? Här blir jag orolig, men har för ont för att ifrågasätta. Hör att det pratas sugklocka eller snitt. Då vill jag gråta. Inte snitt! Vill inte ha kejsarsnitt.
De bestämmer sig för att sätta en hög sugklocka som det kallas, för bebis står väldigt högt. De förklarar att funkar inte detta så blir det snitt. De tar ifrån mig lustgasen, för de behöver all fokus på krystningarna och de ökar värkstimulerande droppet rätt hårt. Fy fan vilken smärta när han väl börjar komma neråt. Då ville jag gå hem. Blir pushad hårt och måste klara minst tre krystningar på varje krystvärk. Tycker inte att min kropp hjälper till så mkt, men jag har ju läkaren som drar utav bara fasen och en BM som trycker med hela sin vikt på magen. Det var inte skönt alls kan jag säga. Jag tyckte det tog en evighet, men efter 5 eller 6 krystvärkar var han tydligen ute. Klockan är då 00.49 den 16 december.

Han är medtagen och smårgnyr bara lite till en början. Tydligen var färgen inte helt hundra på honom heller, men till slut skriker han. Jag minns att jag frågade upprepade gånger om han mådde bra och om allt var ok. När jag fick klartecken på att det var ok så var jag tvungen att fråga vad det blev. De lyfte upp så jag såg att det var en liten kille - precis som jag varit övertygad om mest hela tiden. Log mot sambon och sa att han förlorat det vadet!

Eftersom det blev lite drama så blev det en del att sy. Var så smärtpåverkad att bedövningen inte hjälpte och de klarade inte att sy mig på plats. Sambon fick ta hand om bebis och mig körde de ner till operation och sövde mig. Minns att jag grät och sa att jag inte ville bli sövd, men så här i efterhand är jag glad att de gjorde det så att jag blev ihoplappad lite snyggt. Vid 03.20 kommer sambo och lillprinsen Herman ner till mig på uppvaket och äntligen får jag honom på magen igen. Jag får hjälp så att han hittar bröstet och så blir vi körda upp på avdelningen en stund senare. Vi blir inskrivna, för efter en förlossning med sugklocka vill de ge barnet smärtlindring i 2 dygn då de tror att de har ont i huvudet.

Jag kände att det blev väldigt dramatiskt och var rätt förvirrad ett tag. Kände mig lite blåst på upplevelsen och jag undrar än idag över den där urkraften som alla pratar om. Den kände jag då rakt inte av. Jag har fått prata med BM och läkare efteråt och tydligen så var det inget jag kunde gjort annorlunda. Fick en massa beröm och de sa att hade inte jag gjort ett sånt aktivt jobb, trots klena värkar, så hade han aldrig kommit ut den vägen han kom. Är faktiskt väldigt glad att jag klarade mig så bra utan smärtlindring. De lade en bäckenbottenbedövning när de satte klockan, men det märkte jag aldrig av. Det är visst standard att göra det.

Så var han ute, vår prins. 52 cm och 3690g . Han är helt perfekt (hade ni trott något annat?) och det är sant som de säger - när smärtan är borta så går det väldigt fort att glömma hur det egentligen var. Men det är inget jag vill göra om på väldigt väldigt länge. Om någonsin. Däremot om någon frågar om det var värt det - ABSOLUT!

 

[Piffelina]

Sv: Förlossningsberättelser

Dottern som är född i april 2008 vaknade jag av att slemproppen släppte vid 6 på morgonen, somnade om till kl 7 då värkarna startade. Testade tens-apparaten som jag hyrt, men den hjälpte inget, så jag ställde mig i duschen. Efter 2 timmar tyckte jag de kom tätt så jag hämtade mobilen för att klocka dem, men fick ingen riktig ordning på det så jag ropade på sambon som sov. Jag hade inte väckt honom eftersom han legat hemma några dagar i förkylning så jag tyckte han behövde vila
Yrvaken klockar han när jag säger till. Han säger då 1,29 och frågar därfter vad han tagit tiden på När jag svarar att det är mellan värkarna så blir han lite fundersam och jag ber han ringa förlossningen som direkt säger till sambon att vi sa snabba oss in. Så efter en stund sitter vi i bilen, jag har då ingen bh på mig och strumporna i handväskan
Vi är inskrivna 10:15 och efter att ctg är gjord och vi får ett förlossningsrum så får jag lustgas som funkar kanon !!
Klockan 13 tar jag ett bad och 14:50 får jag krystvärkar och 15:15 är hon född. Så 8 timmar från första värken till hon kom ut.
Jag blev sydd med två stygn, men enligt bm var det mest skönhetsstygn. Hon tvekade lite om de skulle behövas men satte dem ändå.
Dock tappade jag 1.6 l blod då min livmoder inte drog ihop sig så en stund efter när jag skulle gå på toa så svimmade jag i sängen, dock var bm med på att detta kunde ske så hon stod framför mig hela tiden. Att bm tryckte ner min livmoder några gånger under 5 timmar kommer jag aldrig glömma, för fy sjutton vad ont det gjorde!!! Detta gjorde att vi fick ett familjerum då jag inte kunde resa mig upp själv utan att riskera att svimma, så första dygnet fick jag inte gå på toa själv. Efter 3 dygn tjatade jag mig hem, de tyckte inte vi skulle åka men jag klarade inte av miljön och maten, så jag åt knappt något. Men sambon var kanon hela tiden och väl hemma låg jag bara i soffan eller sängen och sambon gjorde allt annat.

Sonen som idag är 1 månad varnade bm att de skulle troligen gå fortare än när dottern föddes. Natten mellan fredag och lördag 00.30 gick vattnet hemma, eller ja det började läcka då. Men inga värkar, men när jag ringde in till förlossningen så skulle vi ändå åka in på kontroll för är man omföderska är detta tydligen rutin. Men hon sa att vi kommer nog bli hemskickade, vilket vi blev. Hon konstaterade bara att vattnet gått och allt ser bra ut och skulle inte värkarna kommit igång tills söndag morgon kl 8 skulle vi komma tillbaka då. På lördag morgon vid 10 vaknade jag av lätta förvärkar men de var regelbundna på 5 minuter men höll i sig i 45 sekunder bara så bm på förlossningen som jag pratade med, sa att vi skulle börja göra oss i ordning och sedan komma in, men vi behövde inte stressa. Jag tog det lugnt och passade på att ta en dusch och maken, är idag gifta , gick fram och tillbaka och frågade om vi inte skulle åka snart. Men jag hade ingen stress för helt ärligt gjorde det inte så ont än, jag väntade på samma onda värkar som med dottern. Men när jag såg hur nervös maken var kände jag att vi åker in för hans skull så han blir lugn, jag var beredd på att bli hemskickad.
Vi är inskrivna kl 12:06 och 12:15 satte de ctg, 12:40 fick jag lustgas och 12:50 är sonen född. Behövdes inga stygn trots att sonen kom ut med huvudet och ena armen. Fick snabbt en spruta för att hjälpa livmodern att dra ihop sig, så jag inte skulle förlora så mycket blod som första förlossningen. Två timmar efter han föddes tog jag en dusch och sedan ville jag åka hem. Vid en kontroll 6 timmar efter han föddes såg barnläkaren blåsor på hans hud vilket gjorde att vi fick stanna över natten, då de ville se hur det utvecklades. Vid en kontroll nästkommande morgon fick vi okej till att åka hem

 

[vindvissla]

Sv: Förlossningsberättelser

sök på forumet på förlossning berättelse så kommer det upp massor av trådar! Om du vill läsa mer än det du redan fått alltså

 

[A-K.Eng]

Sv: Förlossningsberättelser

Jag hade en kanonbra graviditet. Lite ont på slutet och känningar av foglossningar. Tre veckor före födelsen så hade jag jätteont ibland men även om det värkte så visste att det ännu inte var på gång.

En vecka innan gick slemproppen och jag hade blodblandade flytningar hela veckan. Detta var på lördagen. På natten till fredagen började det. Halv två vaknade jag av ett svagt molande i magen. Det återkom en gång i kvarten, kunde somna om emellan de första timmarna men sen blev det för svårt. Inte pga smärtan utan för att det var så spännande! Jag skulle bli mamma idag. Sambon vaknade av att jag grejjade med telefonen en gång i kvarten för att kolla tiden. Jag ville inte oroa honom så jag sa inget först. Men han fattade ju så jag sa som det var men att han skulle gå till jobbet eftersom det inte var så tätt mellan värkarna än. Efter lite övertalning cyklade han iväg till jobbet vid halv sex.
Värkarna kom inte oftare men började kännas liiite mer. Sedan vid 11 så kunde mannen inte hålla sig längre utan kom hem.

Just denna dagen så skulle vattnet stängas av på vår gata för renoveringsarbete och vi hade tänkt tillbringa dagen hos sambons syster som bor ca 2 km från förlossningen så det passade ju bra. Väl där så började det göra ondare. Värkarna blev nyckfulla, kom ibland ofta och ibland med så långt mellanrum som 40 minuter. Vid 15-tiden stod jag inte ut och vi fick åka in. Jag blev undersökt. Knappt öppen en cm. Jag hade sk jävla pinvärkar. Ont men det hände inget. Åkte tillbaka till svägerskan. Tappade upp ett bad. Det var himmelriket.
Vid 18-tiden så började det bli jobbigt även om värkarna fortfarande inte kom tätare. Fortfarande bara öppen en cm. Men eftersom värkarna blev mer nyckfulla, kunde komma ett par på raken och att jag inte hade sovit så bra natten innan så fick vi stanna kvar och jag fick både insomningstablett och morfin. Morfinsprutan fick jag först. Sen så skålade jag med sköterskan när jag tog tabletten. Det var kul. I fyra timmar. Värkarna kändes men inte så farligt. Kunde somna om mellan dem. Sedan ville jag ha mer morfin men det fick jag inte.

På morgonen var jag öppen 3 cm. Hade knappt hänt ett skit på hela natten. Man beslutade för värkförstärkande dropp och epidural. Egentligen ville jag inte ha bedövning men sköterskan sa att det var mitt val men det kunde vara bra för att jag skulle orka. Så jag tog bedövningen.

Kl 11 satte de epidural och dropp. Epiduralen känndes knappt alls och både jag o sambon somnade som stockar i förlossningsrummet. Vi var lite trötta visst...

Sen har jag inte mycket tidsbegrepp, lite krystvärkar kom igång men jag fick inte krysta än. Var tvungen att stå upp med ett gåbord som stöd. Men jag orkade inte så länge så nästa gång sköterskan kom in så förklarade jag lite skamset att jag faktiskt inte orkade stå upp. Så jag fick visst ligga en stund. Och snart satte krystvärkarna igång. Hinnorna hade BM tagit hål på tidigare så jag hade redan blöja på mig. Tur var det för annars hade jag pissat ner hela förlossningsrummet.

Jag började krysta på rygg men gud vad det kändes avigt så jag ställde mig på knä mot huvudändan som var upprest. Kl 13.00 satte krystvärkarna igång och kl 13.40 var lille Vickis född. Efter epiduralen kände jag ingen smärta. Det spände lite nere i fjuttan när huvudet var på väg ut. Kanske bedövade de så väl, kanske var jag så avslappnade och så orädd så att jag inte kände något. Vem vet. Det kändes i alla fall när BM sydde ihop bristningar och sånt. Inte så att det gjorde jätteont men det kändes.

Och jag kan inte vänta tills jag ligger där i förlossningssängen igen. Även om det tar 37 timmar från första pinvärken tills barnet är ute. Det är det värt. Mina smärtor klassades som nr 6 på smärtskalan, jag kände det som en 7:a. Inte värre än att man överlever.

 

[turbofling]

Sv: Förlossningsberättelser

kl

Pa fredag em/kvällen hade jag en liten annorlunda känsla i kroppen, inte ont men det kändes konstigt. Trodde inte ngt var pa gang, var helt säker pa att ga över tiden. Somnade utan problem. Vaknade vid 5 av värkar som gjorde ont direkt, da regelbundna var 10 minut men efter ngn timme var 6e minut.
Sen gick hela dagen och det blev inte tätare eller ondare, behövde ända andas genom värkarna. Ringde in till förlossningen vid 18, da hade jag värkar mellan 4-6 minut. Vi bestämde att jag skulle komma in pa en kontroll. Väl där var jag öppen 3 cm och tappen helt borta. Vi fick välja om vi ville stanna eller aka hem. Valde att aka hem för att äta och vila lite (bodde bara 10 min fran sjukhuset).
Akte tillbaka vid 23.30, da öppen 4 cm och jag blev inskriven. Provade vetekudde men fick panik över att det blev sa varmt, ducha var ok. Var tvecksam till lustgasen innan men provade ända, tyckte inte alls om känslan av att tappa kontrollen.

Vid 4 var jag öppen 6 cm och fick eda, sa skönt. Jag var sa trött och nu kunde jag ligga i sängen och vila lite. Annars ville jag ga/sta hela tiden.

Barnmorskebyte vid 7, den nya barnmorskan att det var dags att fa lite fart. Hon tog hall pa hinnorna och satte värkstimulerade dropp. Helt öppen vid 8 men krystvärkarna ville inte komma ordentligt. Vid 12 kom dom igang och sa underbart det var. Nu kom den bästa delen av förlossningen, jag kunde äntligen se ett slut och fick massor kraft. Gjorde inte alls lika ont som jag trodde det skulle göra heller. 25 min senare föddes dottern. Hon kom inte igang med andningen sa dom fick ta med henne till barnläkaren. Hon hade bajsat i vattnet och svalt det men bara dom sugit rent henne och hon fick lite starthjälp med andningen piggnade hon till fort.

Jag var pigg direkt och vi akte hem dagen efter.

Emilia föddes 8/3-09 kl 12.41 i v. 39+1. 3150 g och 51 cm.

 

[jerseyko]

Sv: Förlossningsberättelser

Första barnet

Jag vaknar vid 01:30 av att det är full fart i magen och det sparkar hårt mellan revbenen. Går upp och kissar och reagerar på att mina ben är så svullna och får en liten skum känsla av att det nog börjar bli dags.

05:05 Jag vaknar av ljudet som någon spräcker en ballong med en nål och det är som någon öppnar världens kran och det verkligen forsar fostervatten i en våg som når ner till mina knän, jag vänder mig på sida och minsta lilla rörelse så kommer det ännu en flod. Hur mycket vatten finns det? Pickar lite försiktigt på Niclas, ingen reaktin såjag sparkar och slår på honom och säger att vattnet har gått!
Han ringer upp sin chef och skickar sms till sin mamma, jag skickar oxå iväg några sms och ligger kvar i sängen.
Vad 17 händer? Det är ju en vecka kvar.

Som tur är ligger min handduk vid sängen så jag tar den som världens blöja och går ner och sätter mig på toan, ringer till förlossningen och berättar att mitt vatten gått. Säger Niclas perssonnummer men inser ju det själv och får en tid kl 11:00 för ultraljud.

Jag kliver in i duschen och står där bra länge, känner av lite värkar men det gör inte ont.

Startar datorn medan Niclas gör i ordning lite frukost, är ju tvungen att starta en tråd på ett annat forum där vi är fler som har BF nära varandra, den tråden postas kl 06:00

Ringer till förlossningen igen, de säger att vi ska vänta och försöka äta frukost, kollar på klockan, den är 06:10 och jag har haft 4 värkar och nu får jag börja andas igenom dem.
Helt konstig, när jag har tränat att andas hemma har jag blivit skit yr, nu funkar det jätte bra.
Börjar med mackan, får i mig kanske 3-4 tuggor, sen O'boyen, knappt 1 dl.
Kollar på klockan igen och säger till Niclas att nu får vi nog faktiskt ta och åka in. Han går ut och startar bilen och jag letar reda på min journal och packar in väskan i bilen.

Det gör så ont att åka i groparna på våran väg fast Niclas kör så sakta så en snigel nog kan hinna om oss på yttervarv!

Ut på E4an, herregud finns det så här mkt gropar på E4an?

Genom Björklinge inga problem, genom rondellen och det kommer ännu mera vatten när det svänger, tur att sätet är väl inbäddat med 3 tjocka handdukar!

Närmar oss Lövstalöt och nu får jag verkligen andas och det verkligen krampar så jag tror jag ska dra loss handtaget som sitter ovanför dörren på bilen, får blunda och verkligen koncentrera mig.

Vi åker igenom Svista och nu skiter jag i alla gropar och räfflor de har på E4an och säger åt Niclas att köra om!

Vi är inne vid sjukhuset strax efter kl 07:00 och det känns som evigheter innan de öppnar dörrarna så vi får komma in på undersökningsrummet.

Kl 07:16 är vi inskrivna, jag minns inte vad mitt blodtryck låg på men 140/"nånting" så visst var det höjt! Vi tar sista bilderna på magen i väntan på en barnmorska som ska sätta CTGn.

Det kommer ingen barnmorska och nu börjar det verkligen göra ont så Niclas får ringa på klockan.

Får lägga mig ner och de ska sätta dit CTGn men jag kan inte ha den spänd över magen för det gör så himla ont då + att det gör ont att ligga på rygg. Niclas får hålla CTG-grejjerna mot magen istället. Ligger i kanske 3 minuter och barnmorskan kollar på utskriften och koller på mig och säger att vi nog ska undersöka.
Känner på magen och det är bara en bebis där inne.

Av med byxorna och skorna och barnmorskan undersöker, jag är öppen 8 cm och jag har riktigt jobbiga värkar nu och ber om epudral men sen när värken gått över så behöver jag inget, vi byter rum och ska prova lustgas.

Byter säng snabbt mellan värkarna och lägger mig på sida, så himla skönt.

Får lustgas masken och barnmorskan säger att hon har lite på för att se hur jag reagerar och då kommer en regäl värk och barnmorskan får en regäl utskällning att "den här skiten funkar ju inte". Kollar på Niclas och fäller en tår och säger att det gör jätte ont och tycker synd om honom som inte kan göra något, men han tycker mest synd om mig.
Hör hur det börjar pysa regält i masken sen när barnmorskan vrider på full lustgas och nu funkar det!
Är lite orolig över att suga för mkt lustgas så jag koncentrerar mig på att sluta så fort det slutar göra ont och hålla bort masken, funderade flera gånger på hur jag skulle veta när en värk var på gång men det fixa ju min kropp!


07:45 kommer första krystvärken och snacka om superkrafter! Jag koncentrerar mig på att verkligen slappna av och får beröm av barnmorskan samtidigt som jag tackar henne för det är så skönt när hon håller en varm handuk emot mig.

Får några regäla värkar och har riktiga "ta i vrål" i min mask
Är ändå inte mega borta av lustgasen, för under en krystvärk så tar barnmorskan tag under min fot och sambon tänkte direkt att nu får hon sig en kick men jag höll ut trots att det kittlades som f*n under foten och sa sen att jag är jätte kittlig under fötterna, det är väl ett äkta bevis nu när man reagerar på de när man är hög av lustgas och har krystvärkar!

Får sen säkert en 4-5 min vilo paus, har krystat så jag känner att huvudet är en bit ner. Ligger och garvar och säger att jag är full och inte känner mina fötter.
Frågar BM varför jag får en paus och frågar "han kryper väl inte tillbaka nu?" men hon förklarar att kroppen gör så för att jag inte ska spricka, tack tack!

Tar någon klunk saftsoppa sen börjar värkarna igen, nu håller de i sig ännu längre och jag känner hur han kommer längre och längre ner med huvudet.
Barnmorskan säger att nu ser hon en hårig skalle och frågar om jag vill känna men nej det vågar jag inte!

Sista 2 värkarna kommer och då rullar jag över på rygg, det kändes så jag vet inte varför och jag känner att huvudet är ute tar bort lustgasmasken och känner hur en hal bebis kommer ut, han skriker till och jag ser ju en pung! En Rasmus!

Känslan av att få en varm bebis, ens egen bebis, på bröstet är helt obeskrivligt!

08:04 var han ute.

Han får ligga där ett tag och får en mössa och en filt över sig, Niclas får klippa navelsträngen och sen ska ju moderkakan ut. Jag får en spruta för att sluta blöda.

Barnmorskan tror den kan ha lossnat så jag får krysta men den vill inte komma ut. Hon säger åt mig att slappna av och trycker sen på min mage ordentligt och då j*vlar gör det ont och jag tror hon ska trycka sig ut på andra sidan mig och verkligen vrålar. För det gör ju ondare än att föda och även Niclas tyckte jag skrek värst då, vrålet man fick under förlossningen var inte av smärta utan någon form av styrke-vrål

Moderkakan lossnar och ser fin ut, trodde den skulle vara större. Efter det undersöker hon mig och eftersom det gick så fort var jag bombsäker på att jag spruckigt, men jag fick bara ett litet skrapsår på ena blygläppen!

Undersköterskan trodde inte jag var förstföderska och praktikanten som var med och kollade, som jag upptäckte sen ett tag efter Rasmus var ute, förklarade även barnmorskan flera gånger för att det brukar inte vara såhär enkelt för förstföderskor, men det är jag himla glad över!
De tyckte även att det var en perfekt start på måndag morgonen.
De lämnar oss i fred, släcker ner och barnmorskan ler och säger att nu ska hon läsa mina inskrivningspapper

Vi får ligga ett tag och Rasmus börjar leta bröstet och suga lite. Vi ligger kvar i förlossningsrummet i kanske 1½-2 timmar innan undersköterskan som också var med kommer in och jag får gå upp och duscha och kissa, och det var inte skönt så det var bara å kissa i duschen så man kunde spola vatten.
400 ml blod blödde jag under förlossningen.

Samtidigt så mäts och vägs Rasmus och jag får en annan säng och får åka upp på mitt rum.

48 cm lång
3420 gram tung
32 cm i huvudomfång.

Vi funderar på att ligga kvar över natten men det är inte så lockande, under dagen så åker Niclas och köper nya bäddmadrasser och fixar lite hemma och kommer tillbaka sen och när barnläkaren undersökt Rasmus så åkte vi hem, vi var hemma vid 17:00 och då kom mormor, morfar, morbror, farmor och farmors man över och kollade på honom och mormor visade mig en massa bra om amning.

 

[jerseyko]

Sv: Förlossningsberättelser

Andra barnet
Vi skulle kolla på film kvällen 1/1, men jag kände att jag vill sova istället. Berätta för maken att de drar i jumskarna känns lite som träningsvärk. Till middag smällde jag i mig en hel pizza (mkt ovanligt) + sallad + efterrätt.

Kom i säng vid 12-tiden. Men hade svårt att somna som tidigare nätter. Vaknar strax före 2 av att något sippra till. Bebis levde om så jag tänkte först att hon kanske tryckte till på urinblåsan. Gick upp och kissa och tog på mig trosor + en binda för att kunna se om det var fostervatten. Lite trådigt slem på pappret. Tänkte att de kan ju vara från slemproppen.

La mig i sängen, fungera på om jag skulle väcka Niclas och säga att jag tror jag har pyspunka. Klockan blir typ 2 och någon drar ur pluggen. Fostervattnet forsar och jag väcker Niclas.
Han ringer sin mamma som kommer ut och tar hand om Rasmus. Jag ligger kvar tills de inte forsar längre, blir sådär rolig och typ skrattar och är livrädd samtidigt.
Ringer förlossningen och säger att vi kommer in på en gång. De är väl inte så jätte pigga på det men jag ville åka säkert. 1 timme senare är vi framme, då har jag börjat få värkar.

Blir inskriven, kollar blodtryck och vikten. Har svårt att hitta någon bra ställning för det pressar något otroligt på fogen i blygdbenet.

Blir kopplad till CTG och sitter med det i 25 minuter. Sen börjar det göra för ont. Får komma in på ett förlossningsrum och börja med lustgas. Lustgasen tar bort värk-smärtan men inte smärtan i blygdbenet och det gör verkligen otroligt ont. Blir undersökt, 4 cm. Känner att de här kommer ju ta evigheter finns det något som kan få bort smärtan från fogen?
Det enda alternativet är EDA, vi satsar på det.

Jag får stå på knä i sängen och hänger på ryggstödet. Smärtan i fogen är det värsta jag vart med om och jag skriker på barnmorskan och undersköterskan om varma handdukar och klagar på att de är för varma eller för kalla. Dessutom får de nog höra några gånger om hur trött jag är och att jag vill sova!

Får tillåtelse av barnmorskan att trycka under värkarna. Underbart. Jag lyckas få ner henne i förlossningskanalen och förbi blygdbenet och smärtan släpper äntligen.

Får en kort krystvärk. Jag kopplas loss från droppet och ryggstödet fälls ner. Jag lägger mig på sida och på 3 värkar krystar jag ut lilla Tilde klockan 04:40 lördagen den 2 januari.

Så fort jag ser hennes lilla huvud sträcker jag mig efter henne och när hon gled ut fick jag henne på en gång. Hon skrek till men la sig sen och vila och låg och småpep och knorra. Hicka, nös och rapade!

Niclas tar lite kort och så får han klippa navelsträngen. Tilde får komma upp ännu längre på bröstet och visar tidigt vad hon är ute efter. Navelsträngen känns superläbbig och kittlas när de börjar städa undan.

Försöker krysta ut moderkakan, den vill inte. Får ligga ett tag till men den vill fortfarande inte släppa. Bara bm känner nedanför naveln så strålar det i blygdbenet. Jag får lustgas och ger okey tecken när jag börjar bli lullig och barnmorskan masserar loss moderkakan.

Sen undersöks jag, inga bristningar. Moderkakan och navelsträngen kollas också.

Vi lämnas ensamma och Tilde ligger och ammar i över 1 timme, jag klagar fortfarande på att jag vill sova. Får sen frukostbrickan, jag får duscha av mig allt bebisslem och byta om. Sen låg vi länge för de blev skiftbyte innan Tilde blev mätt och vägd, 48 cm lång och 3320 gram tung. Vi somna sen igen alla 3 och jag ringde några ggr på klockan för att va på dem att rulla upp oss till BB.

På BB sen fortsatte vi sova medans Niclas åkte för att köpa ett mobilt 3g modem, de var slut i hela Uppsala! Han kom tillbaka och vi åt lunch. Sen sov vi alla 3 och sen åkte Niclas och hittade ett sista modem på elgiganten.

Tilde äter, vilar och bajsar. Så som det ska vara. Niclas åkte hem på kvällen sen. Jag kollade lite på tv och sen var jag så trött att jag somna. Tilde vaknade 2 gånger under natten för att äta och hon åt länge. Men helt tyst och lugn så jag fick sova.

Vi åkte hem den 3e klockan 15. Blev bortskämda med mat av mina föräldrar.

Tilde sover och myser hos alla medans jag har ont i bröstvårtorna!

 

[A-K.Eng]

Sv: Förlossningsberättelser

Ut ur lustgasmasken utbrister jag tydligen (Jag lovar att man har dålig koll på vad man säger i lustgasruset) att "Friskt barn is the shit!" Sen tillbaka in i dimmorna. Lite senare har jag tydligen sagt också att "Man borde ha kuk - mer pengar och mindre smärta". Måste man stå för allt man säger under en förlossning?

Och jag som trodde att jag själv skulle häva ur mig både det ena efter det andra som jag sedan skulle få skämma ögonen över mig men jag var så artig och lydig och det värsta jag gjorde var att skåla med nattsköterskan, kackla som en höna när jag trippade efter henne till förlossningssalen, (hon sa: kom nu lilla pullan), och så förkunnade jag högtidligt att jag var hög som ett hus i lustgasmasken.

 

[EmelieR]

Sv: Förlossningsberättelser

Jag blev igångsatt pga havandeskapsförgiftning i v38+1. Klockan var 11.00 när de satte in en "tampong" som skulle mjuka upp och öppna mig. Jag var helt omogen och de sa till mig att detta kommer att ta tid. Imorgon kl 11 kollar vi dig igen...

Kl 21 på kvällen låter jag sambon åka hem för att sova. Han har kört mig till förlossningen 2ggr tidigare i veckan pga allt skit. Han har inte sovit på många nätter stackarn så nu skulle han hem o vila upp sig ordentligt...

Kl 21.30 kollade jag på klockan och kände att magen började dra ihop sig själv och värka till i ryggen. Jag tänkte att det börjar nog så smått nu då. Fick en värk i kvarten tre ggr. Ringde på klockan för att berätta att jag nu kände något. Fick 2 panodil så jag skulle somna.
22.30 hade jag värkar ca 3 st på 5 min men de sa att de inte var riktiga för jag var inte öppen...
Men de kopplade på ett ctg o kollade. Vid 23 ringde jag sambon och bad han komma in- för jag ville inte vara ensam i vilket fall. 5 min senare säger de att jag måste ner på förlossningen och bromsa av allt.
Jag kommer sedan inte ihåg en enda tid. Jag har värk på värk på värk och hinner inte alls andas imellan. Kommer ner på förlossningen- kopplar nytt ctg och kommer där också fram till att jag behöver bromsas av för att återhämta mig.... Fick sprutan i rumpan och sa till Sambon, som mött upp vid förlossningen, att det var underbart att kunna andas och nu vill jag sova.
typ 5 minuter senare får jag riktiga värkar igen- denna gången krystvärkar! Jag blev nästan ledsen då jag ville vila...
De kollade mig igen. Öppen 2 cm så jag fick hålla emot mina värkar. Dock hade jag en bra fosterhinna hon kunde ta hål på så det skulle hon göra så fort jag fått lavemang. - hade jag vetat att det skulle komma igång hade jag bett om lavemang på dagen kan jag säga. Tänkte ju ta det under dagen som kom...
Fick lavemang och satt på toan när jag fick hostattack, krystvärk och lavemanget tog fart samtidigt.. Behöver inte berätta om hur lättad jag var när jag kom tillbaka till sängen och hade klarat av att kissa...

Folket fösvann ur rummet. Jag låg där i min säng- panikslagen var jag hela tiden. Det var ju inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade ju vigt hela förlossningen till att personal fanns på plats när man undrade något men så var det inte. Kände mig ensammast i världen där jag låg och inte fattade någonting. Jag har fortfarande inte ett enda andningsuppehåll mellan värkarna så jag är helt väck...

30min senare kommer BM in igen o ska ta hål på hinnan. Äntligen!! Men då hade jag öppnat mig själv 8 cm på den halvtimmen så det var bara en liiiten kant kvar...
Jag fick byta säng- hade lite panik för jag ville ha mitt handtag men kom över i den nya som de bad mig att ligga på sidan på. Jag var lite envis för man födde faktiskt inte barn så men jag behövde inte ligga så länge innan hon roterat rätt...
Nu fick jag lustgas.... Bättre sent än aldrig...
När jag äntligen fick börja använda mina krystvärkar så var jag så nöjd. Jag hann andas, det gjorde inte alls så ont och kroppen skötte nästan allt själv. Kände hur huvudet började bränna "där nere" och visste att nu är det nära
Då kommer läkaren in och börja prata om att Bäbisens hjärtljud börjar gå för långt ner och att de ska koppla på något på huvudet. Själv är jag ganska hög just nu eftersom jag har dragit in all lustgas de har på stället när jag inte fick krysta ut henne så snabbt...
Jag fattade inte varför de riskerade henne för att jag inte skulle spricka så jag ville ju inte låta bli att krysta...
Till slut fick jag alltså krysta ut underverket ÄNTLIGEN!
Den 21 maj 2010 kom lilla Ebba ut. Kl 05.16, 48cm lång och 3455g.
Moderkakan släppte jättefint- de visade mig trädet och sydde ihop mig. Inne hade jag spruckit lite värre och utsidan snyggade de till..

Tyvärr så var det personalbyte precis här. Eftersom jag var såpass väck redan när jag kom ner på förlossnignen vet jag inte ens hur min barnmorska såg ut.... HAr inte pratat med dom efteråt heller.

Min förlossning var ingen höjdare. Smärtmässigt så gjorde de inte speciellt ont. Men att inte få andas på så lång tid var outhärdligt. Jag var jätteledsen för att jag inte hade fått vanka i korridoren och äta ballerinakex med sambon. Nu fuktade jag tungan typ 5 ggr när jag höll på att sandpappra sönder gommen Kanske hade det kännts bättre om jag vetat om att det kunde bli så här. Men de bara sa ju att det skulle ta så lång tid. Jag var helt enkelt i chock.

Nu är livet fantastiskt och vi mår jättebra allihopa

 

[Oregano]

Sv: Förlossningsberättelser

Vi hade varit och shoppat lite på förmiddagen och när vi kom hem la jag mig på soffan och sambon började laga mat. Klockan var 13 eller strax efter när det liksom sa "poff" och jag kände hur något började sippra. Soffan klarade sig men på toaletten började det sippra lite mer. Jag åt iaf mat och då började värkarna komma. Vid 14 hade jag värkar med ca 3 min mellanrum och jag ringde in till förlossningen. De ville att jag skulle komma in pga vattenavgång men sa att jag troligtvis skulle få åka hem igen.

Ca 14:40 var vi på förlossningen och jag blev uppkopplad mot ctg:n. Under tiden blev värkarna allt tätare och började göra ganska ont. Blev undersökt och bm konstaterade att jag var öppen 5 cm och att jag skulle bli kvar. Hon undrade om jag hade några speciella önskemål och jag ville ju ha epidural. Då var det hög tid för den tyckte hon och gick för att hämta grejer och kalla på narkosläkaren. Men jag minns att jag tänkte att det verkligen inte gjorde så ont att det behövdes en sån då, men jag var livrädd för vad som skulle komma. Vi blev ensamma en stund i undersökningsrummet innan usk kom för att ta oss till förlossningsrummet. På den korta tiden började det göra riktigt ont! På vägen till förl.rummet (max 10-20 meter) hann jag få två riktiga dundervärkar och precis när vi kommit innanför tröskeln till förlossningsrummet började krystvärkarna!! Jag blev ganska spak och sambon ringde på klockan eftersom vi återigen blivit ensamma. De kom inrusandes med trodde väl inte riktigt på mig. Blev iaf undersökt och jag var fullt öppen så det var bara att trycka på. Öppningen från 5 till 10 cm gick alltså på ca 10-15 minuter. Klockan var då ca 15:30. Krystvärkarna gjorde inte ont, de var bara läskiga och jag vågade inte trycka på av rädsla för att det skulle göra ont. Bebisens hjärtljud gick ner och de ville få ut honom med sugklocka. Bm la bäckenbottenbedövning och kallade på barnläkaren. Men hjärtljuden gick upp när de påminde mig att andas ordentligt och jag vågade trycka på mer när jag var bedövad. Bedövningen var perfekt, jag kände var huvudet var, men helt utan smärta. 16:22 ploppade lilla Vigot ut och han var 49 cm lång och vägde 3050 g. Han var i perfekt skick och fick full apgarpoäng rakt igenom.

Jag har bara vaga minnen från förlossningen, jag gick verkligen helt in i mig själv, men en halvtimme efteråt var allt precis som vanligt igen. Var inte det minsta trött eller medtagen. Min största skräck, att inte få epidural, besannades och jag hann ju inte ens få lustgas… Men jag klarade det ju!! Jag fattade ju aldrig hur långt det var kvar och hade lite panik över tanken (vid typ sista öppningsvärken) ”hur ska det kännas när det gör 10 ggr ondare om 10 timmar!"

Moderkakan kom ut av sig självt och jag kände det inte ens. Jag måste ha spruckit lite eftersom bm sydde några stygn. Har inte läst journalen än så jag vet inte hur många.

 

[WeepingLady]

Sv: Förlossningsberättelser

Roligt att ni ville dela med er av era förlossningar. Så här kommer berättelserna om mina. Hoppas snart kunna bidra med en tredje = BF 14/7

Första gången 2004:Vaknade vid sjutiden på morgonen med lite molande värk i magen som kom och gick under tiden vi åt frukost. Sa till sambon att han kunde åka till jobbet så skulle jag ringa om det blev värre, så han gick ut (efter vissa protester) och kom snabbt in igen och sa att vi hade punka på bilen!! Så han och min pappa, som bor en liten bit från oss, höll på i två timmar och fixade med den. Under tiden vaggade jag runt i stallet, släppte ut hästar och mockade fyra boxar. Fick stanna upp och andas igenom ett par lite jobbiga värkar, men mellan dem funkade det ganska bra att göra det jag skulle.
10.15 gick vattnet och snacka om Niagarafall... Det klafsade i stövlarna när jag gick över gårdsplanen minns jag, och rann sedan en rännil efter mig in på toaletten. Ropade på Tobbe att vattnet hade gått och både han och pappa kom rusande och sa att vi kunde inte åka nu, för de var tvungna att få på hjulet först och domkraften hade pajat. Precis då satte värkarna in på allvar och jag fick den första riktigt smärtsamma värken, som fick mig att stöna högt och hålla mig i vasken. "Vi får nog ta din bil i så fall!!" minns jag att jag sa till pappa, som då berättade att han cyklat till oss
Alltså, clever..? Han fick i alla fall bråttom hem och hämta deras bil.
Bilfärden till BB minns jag som hemsk! Det gjorde fruktansvärt ont att sitta ner och slutade med att jag mitt i lördagsrusningen i Göteborg stod på knä i framsätet och hängde över ryggstödet och andades och stånkade. Vid ett rödljus såg jag en tjej göra tummen upp åt mig. Hon förstod vad som var på gång...
13.30 var vi inne på Förlossningen och blev inskrivna och de satte CTG där allt såg fint ut. Tyckte inte att det var jättejobbigt, utan det funkade bra med att andas, hänga över en gåstol och rulla med höfterna i en dryg timme. Jag ville inte bli undersökt eftersom jag inte ville veta hur långt jag hade kvar. Tänk om jag bara var pyttelite öppen...
14.45 ökade värkarna plötsligt i styrka. Jag började stöna och "bröla" utan att kunna hejda ljudet. Märklig känsla... Barnmorskan övertygade mig att bli kollad och jag var då helt öppen Hon undrade om jag ville krysta och jag minns att jag var mitt i en djävulsk värk och stod och hängde över ryggstödet på sängen. "Neeeej" kved jag. "Jag vill gå hem!! Jag måste ta in hästarna!!" Då (har Tobbe berättat) log hon lite och sa att det fick nog någon annan göra, för här var det bebis på gång...
Här gjorde det så pass ont att jag för första gången bad om smärtlindring, så jag fick prova lustgasen. Den gjorde ingen större skillnad, men det var skönt att hålla masken framför ansiktet för jag inbillade mig att mina bröl hördes mindre då. Sen kom den första riktigt jobbiga biten av förlossningen. Barnet låg högt uppe och jag krystade sittande, stående, liggande på rygg och på sidan utan att hon sjönk det minsta. Jag minns att jag grät att jag inte orkade och att jag ville ha snitt. Till sist skrek jag "Ta ut den!!! Jag vill inte mer!!!" Då beslutade man sig för att ta hjälp av en tång och jag fick lägga mig i gynstolen för första gången (innan låg jag i den mjuka, vanliga sängen).
Sen hängde två barnmorskor över min mage och tryckte medan en läkare drog ut barnet med tången. Jag minns att jag tänkte att så här mycket kan jag inte tänjas ut! Jag sprängs! Det brände och sved och knakade i hela mig och läkaren bände och drog samtidigt som alla uppmanade mig att krysta det värsta jag kunde. Jag vrålade så att det nog hördes ända hem, inte så mycket av smärta som av ansträngning. Men till sist kom Emma ut, med ett blått märke tvärs över ansiktet efter tången.
När läkaren ursäktade att det blev tufft på slutet så minns jag att jag tänkte att det var tur att jag inte visste på förväg hur tufft det skulle bli, för då hade jag nog gått hem och tagit in hästarna istället för att föda barn...

Andra gången 2008:Jag var på jobbet och det var två dagar före BF. Jobbar i en klädbutik och skulle hjälpa en kund att prova ut längden på en klänning. Hade haft lite förvärkar i en vecka och även läckt en del urin när jag gjorde något ansträngande, så jag vaggade omkring med inkontinensskydd och kände mig allmänt klumpig. När jag reste mig upp efter att ha suttit på knä kände jag hur jag blev blöt och ursäktade mig och gick ut på toaletten för att byta. När jag satt där kände jag plötsligt hur barnet liksom "sjönk ner" jättemycket. Det var nästan som om huvudet tryckte på... Helt instinktivt reste jag mig upp och ställde mig lutad mot vasken och när jag såg mig själv i spegeln minns jag att jag tänkte att "Nu föder jag!!" Varför känslan kom vet jag inte för jag hade inga värkar, mer än de förvärkar som jag haft länge. Lite som mensvärk ungefär...
Sen stod jag där och funderade och kände efter en stund, kanske tio minuter. En lustig känsla sa mig att barnet faktiskt var på väg, och en annan sa mig att det inte var så eftersom det inte kändes något. Till sist bestämde jag mig för att det nog bara var som huvudet sjunkit ner och fixerats och började klä på mig och torka upp på golvet där jag "kissat" ner lite. Hämtade en mopp i städskrubben och just när jag började moppa golvet kände jag att jag måste krysta! Det tryckte på något alldeles fruktansvärt och brände och sved. Samtidigt kom det där ofrivilliga stönandet som jag upplevde under Emmas förlossning och jag blev livrädd! Jag stod på personaltoaletten på jobbet och höll på att föda barn! Minns att det första jag tänkte var att väggen ut mot butiken var väldigt tunn och att mina stönande inte fick höras ut till kunderna. Lite komiskt att det var mitt största bekymmer just då..!
Fick på något vis av mig byxorna (vet att jag gjorde det först, innan jag skrek) och ropade ut mot personalrummet där chefen satt och fikade: "Ring efter ambulans, jag föder nu!!"
Min chef kom springande och utbrast "Men herregud, du föder ju på riktigt!" för det insåg hon att jag gjorde eftersom jag just då fick min första riktiga värk och hängde över vasken och höll i mig så att det knakade i väggfästena där jag kämpade för att inte krysta, fastän hela min kropp tryckte på. Det kom nog ett par värkar, eller om det var en enda lång, där jag försökte hålla emot, men sen kände jag huvudet på väg ut och gled ner på golvet med ena handen mellan benen för att försöka hålla emot. Fortfarande inbillade jag mig nog att jag skulle kunna invänta ambulansen (som ingen ens hunnit ringa då).
Någon kom med en kudde som de la bakom min rygg och just då hade jag ett litet uppehåll utan krystreflexer så jag bad dem stänga dörren och ta hand om kunderna... Sen kom en riktigt ordentlig värk, som började långt upp i magen och pressade nedåt så fruktansvärt att jag var tvungen att sätta hakan i bröstet och följa med kraften. Jag krystade (och vrålade, berättade min kollega efteråt) och Erik kom ut som skjuten ur en kanon och jag fångade själv upp honom och lade honom på mitt bröst. Sen låg jag där på golvet med honom på magen tills ambulanspersonalen kom.

Förlossning nummer tre önskar jag ska bli lite mittemellan mina tidigare. Inte så snabb och dramatisk, men gärna så smärtfri och med så snabbt utdrivningsskede. Om en månad kan jag komplettera med den berättelsen...

 

[Brandgul]

Sv: Förlossningsberättelser

Första barnet:

Värkarna kom från ingenstans på kvällen preciiiis när vi skulle gå och lägga oss. Sambon ringde in till förlossningen knappt 30 min efter första värken. Jag upplyste honom om att man brukar ringa efter ett halvt dygn när man gått omkring med värkar... Så jag blev lite sur att han ringde direkt. Efter ett tag fick jag prata med förlossningen själv och de tyckte att jag skulle åka in direkt eftersom jag hade så ont och jag visste inte när värkarna började eller slutade. Jag låg bara och skakade av smärta.

Jag undersöktes ca 2 timmar efter första värken och då var jag öppen 4 cm. Jag som trodde att jag skulle bli hemskickad. Men det blev jag inte.

Jag skulle bada och ta lavemang. Men det gjorde så j*vla ont att jag bara skrek efter epidural. Jag fick lite lustgas, men det fick jag inte att fungera ö h t. Jag märkte inte ens att narkosläkaren kom in för jag var helt borta av smärta och de täta värkarna.

Så fick jag epidural och jag kände INGENTING. Heaven. Vi halvsov oss igenom natten tills det var skiftbyte klockan 7. Den nya BM stack hål på hinnorna och bad mig gå omkring lite så att det skulle sätta fart.

Kring klockan 9 var jag helt öppen och de bad mig krysta. På riktigt undrade jag? Aldrig i livet. Det började ju göra ONT igen och jag fick panik. Snabbt som attan lade hon en bäckenbottenbedövning och sen krystade jag ut sonen utan att känna ett dugg. Jag var helt överlycklig över min fina förlossning och jag var så glad och tacksam över att jag haft så lite ont. Bara korta stunder.

Andra barnet:
Jag vaknar tiiiidigt på morgonen och inser att det blir barn under dagen. Jag låter sambon sova. Duschar och sitter vid datorn. Så klickar det till och vattnet går. Jag har svaga och korta värkar med rätt långt mellanrum men ringer in till förlossningen. De tycker att jag ska avvakta och jag får en tid för kontroll 3 timmar senare.

Men efter en timme så börjar värkarna göra lite ont och så kommer det en våg av fostervatten med blod och fosterfett. Jag ringer in till förlossningen och säger att jag kommer in NU. 10 minuter senare kommer första krystvärken.

Det gör så otroligt ont och jag vrålar och ylar samtidigt som sambon lämnar lägenheten med vår son som blir upplockad av farmor och farfar. Jag skäms över att han fick höra mitt vrål. Men jag kunde inte hålla emot.

Så det blir illfart in till förlossningen och de tar inte ens CTG utan börjar lotsa mig igenom krystvärkarna direkt. Denna gång fungerar lustgasen perfekt och knappt 30 min senare är vår dotter född!

Det var helt urhäftigt att föda denna gång. Jag vet inte om det inte gjorde ont, eller om det var lustgasen förtjänst, men speciellt ont gjorde det inte alls. Jag sa till sambon också att det gör inte ont, jag bara vrålar lite När jag "tröck bort smärtan" i krystvärkarna så kändes det faktiskt inte alls. Så häftigt! När huvudet kom ut drog jag i mig hur mycket lustgas som helst så jag var nog rätt borta, men ändå med om vad som hände.

Direkt hon var ute ville jag föda en gång till!

 

[Brandgul]

Sv: Förlossningsberättelser

En gång till får jag en liten tår i ögat när jag läser det där!

 

[WeepingLady]

Sv: Förlossningsberättelser

En gång till får jag en liten tår i ögat när jag läser det där!

Det får jag faktiskt själv också... Blir liksom verkligt när man skriver om det. Samtidigt blir jag lite rädd för att det ska gå lika fort den här gången. Vill ju liksom inte föda precis var som helst typ i kön på Ica eller så...

 

[Brandgul]

Sv: Förlossningsberättelser

Det var ju någon som skrev att hon blev igångsatt för att de var rädda för en supersnabb förlossning. Det skulle man ju önska sig så man iaf befinner sig på förlossningen när det sker

 

[WeepingLady]

Sv: Förlossningsberättelser

Hm.. Det vore kanske nåt, fast när jag var på senaste undersökningen påstod barnmorskan att det inte alls var säkert att det gick lika snabbt nästa gång, så hon tyckte inte det fanns anledning till oro. Men sen sa hon i nästa andetag att jag givetvis skulle se till att befinna mig i civiliserade trakter och vara beredd att åka in så fort jag misstänkte något.
Går och känner efter hela tiden... Huvudet har iaf sjunkit väldigt långt ner sen igår och det trycker på hela tiden. Känner mig liksom färdig nu. Som om hon är halvvägs ute