Sv: Förlossningar
Min förlossning blev inte riktigt som jag hade trott, då den slutade med akut kejsarsnitt. Jag hade liksom aldrig föreställt mig att det skulle bli så, och därför hoppade jag alltid över kapitlen som handlade om snitt i de otaliga böcker och tidningar jag läste under graviditeten.
Här är min berättelse, skriver av mina egna anteckningar som jag gjorde under tiden och precis efteråt!
*Lördag eftermiddag drar värkarna igång. Hanterbara fram tills vi lägger oss vid 01-tiden. Kan inte sova alls utan slumrar bara och väcks hela tiden av värkarna.
*Kl. 04 på söndag morgon - börjar med TENS, rätt jobbigt vid det laget. Hyfsat regelbundna värkar, ca 3-4 på 10 min.
*Vid 06-07 tar jag en alvedon och duschar, varpå värkarna avtar och jag får sova en stund vid 09-tiden.
*Halv 12 kommer slemproppen!
*Ringer förlossningen och de tycker att vi ska invänta mer regelbundna värkar.
*Jobbig natt igen, ont och rädd. Kliver upp vid 04, ledsen och trött.
*Bättre under måndagen, nästan smärtfri. Även natten bättre och får sova lite.
*Tisdag - också hyfsat. Mot kvällen tilltar värkarna igen med ungefär 10 min mellanrum. Tittar på film, men mot slutet kan jag inte koncentrera mig längre. Klockan är ca 01 och nu är det riktigt jobbigt, täta värkar som nästan går i varandra.
Ringer till förlossningen och de tycker att vi kan komma in.
*Packar i ordning och åker vid 03 onsdag morgon. Snöyra hela vägen. Har TENS-apparaten på i bilen men den nyps mest och hjälper nästan ingenting. Men tycker ändå att resan gick bra.
*Blir undersökt av en BM som inte faller mig riktigt i smaken. Glad att höra att hon går av sitt skift vid 07. Är öppen ca 3 cm. Har jobbiga värkar, mkt trött och less.
*Vilar fram tills skiftbytet, ingen sömn. Blir undersökt av gullig barnmorskestudent. Fortfarande öppen ca 3, ev 4 cm.
Mkt ont och vill bara få sova.
*Får morfinspruta av snäll BM. Känns bättre och får sova lite, men väcks ideligen av skrik från rummet bredvid under de ca 2 timmarna sprutan verkar. Dålig timing.. Peter får ligga på en saccosäck och sova, men sover ändå bättre än jag förstås.
*Nu är värkarna tillbaks igen, täta och onda. USKA kommer in med mat, men jag kan inte äta en enda tugga. Mår lite illa.. Peter får maten istället och jag får en energidrink.
*Blir undersökt av både student och BM och de är eniga om att nu är jag öppen 7, nästan 8 cm! Lättnad!
Jag konstaterar själv att nu är det ju för sent för epidural.
*Får bada, och det är jätteskönt och hjälper ganska bra en stund. Men snart börjar det bli för varmt och jag måste kliva ur. Bebisens hjärtljud har gått upp av värmen.
*Tar på mig sjukhusrock och sexiga nättrosor. Får lägga mig i sängen igen och prova lustgasen. Den hjälper inte så mycket, men det är skönt att ha nåt att hålla i och koncentrera sig på.
*Får akupunktur. Jag som är så spruträdd får nålar satta i huvudet, händerna, benen och fötterna. Känner mig avslappnad och går in i mig själv en stund.
*Värkarna tar i mer och jag tycker inte lustgasen hjälper, får nästan panik av att andas i masken.
*USKAn kommer in och börjar ta fram benstöden, och pratar om nån läkarundersökning. Jag och Peter ser ut som frågetecken! "Har dom inte sagt nåt? Jo läkaren vill ta ett blodprov från bebisen pga de höga hjärtljuden och då måste du ligga med benen i gynstöden."
Har tydligen lite feber också.
*Många människor i rummet nu och in kommer en manlig läkare. Onda värkar och undersökningen gör ont. Jag gråter och Peter håller om mig hårt, det känns tryggt.
*BM höjer lustgasen och nu tycker jag att den hjälper mer. Jag vill andas i den tills jag svimmar, men det får jag inte som tur är.
*Hör prat om värkstimulerande dropp pga värksvaghet. Enligt läkaren är jag inte öppen så mycket som tidigare konstaterats.
Läkaren tar blodprov från bebisen och jag hör honom säga i min lustgasdimma: "Den är ju flintskallig!" Oj, tänker jag, det var väl konstigt. Men snart inser han att det inte är ett huvud han ser, utan en rumpa. Och nu ser alla ut som frågetecken! Det är väl klart att stackarn inte har hår på rumpan!!
Känner en stor lättnad över att det nu blir kejsarsnitt istället. Har vid det laget ruggigt ont och är totalt slutkörd psykiskt.
*Får dropp i båda händerna + kateter i urinröret. Peter och en BM sätter på mig stödstrumpor. Byter till en annan, mycket skönare säng och blir nedrullad till operation. Där får jag syrgas i näsan, snygg mössa och blodtrycksmanchett som nästan klämmer av mig armen..
Peter får snygga gröna kläder och mössa han också.
*Narkosläkaren lägger ryggbedövning, och den gör inte ett dugg ont.
Den verkar desto snabbare! Känner hur en sockerdricka liksom sprider sig från under brösten och hela vägen ner i tårna.
Blir nypt i magen för att kontrollera att bedövningen tagit, och det känns att nån tar i mig men gör absolut inte ont.
*Sen tar det en liten stund, bök och stök ner i magen. Jag kämpar inombords med lite panikkänslor av att vara förlamad, men det går bra och nu känner jag bara glädje över att snart få se mitt barn!
*Bebisen kommer ut och Peter ställer sig upp och tar kort + filmar. En pojke säger läkaren. En pojke!! Han skriker genast och lyfts fram till mig. "ÅH vad fin du är!" utbrister jag. BM trycker honom emot mig lite och jag får blod på hakan. Sen går de + Peter iväg för att torka av och klippa navelsträngen.
*Peter och lilla pojken kommer tillbaks efter en stund och sitter hos mig. Det känns helt otroligt att det var den stora grabben som låg i min mage! De går iväg igen för att väga, mäta och klä på honom. Under resten av operationen (tar rätt lång tid att sy ihop såret igen) ligger jag nästan och sover, jätteskönt.
*Efteråt får jag ligga på uppvaket ett par timmar, tills jag börjar kunna röra benen igen. Peter och bebisen kommer och gör mig sällskap och jag får äntligen ha lillen hos mig.
Så här efteråt vet jag mycket väl att det var jobbigt, men jag kan inte minnas hur det kändes! Jag slapp visserligen krystdelen av förlossningen, men på ett sätt hade jag faktiskt velat uppleva den.
Så här 2 månader senare är jag nu fullt beredd att skaffa fler barn, även om det kommer dröja ett litet tag till. Det är mycket smärta, men under så kort tid egentligen. Och det är verkligen värt det, för nåt mer underbart än att få min son har jag aldrig upplevt! Han är helt fantastisk och alla rädslor jag haft tidigare om att inte kunna ta hand om ett barn blåstes bort nästan på en gång.
Hoppas min berättelse inte skrämmer upp nån. Jag upplevde förlossningen som segdragen, smärtsam, men hanterbar och med en tvist på slutet.