Förlossningar

[Camilla Karlsson]

Jag och min kille är inne på att skaffa barn snart men jag är så sjukligt rädd för förlossningen, vilket jag antar är vanligt. Någon som vill dela med sig lite om vad som hände vid just din fölossning, vad som vara bra och dåligt osv...?

 

[ameo]

Sv: Förlossningar

Ärligt talat så tycker jag inte att du ska lyssna på en massa förlossningsberättelser.
Det finns BRA hjälp att få för förlossningsrädda, den får du via kvinnikliniken där du bor (du ska nog vända dig till Danderyd). Du får samtal med en barnmorska med specialintresse för förlossningsrädsla. Ni benar ut vari din rädsla består och hur ni ska göra för att din förlossning ska bli så bra som möjligt - oavsett om det slutar med en vaginalförlossning eller ett kejsarsnitt.
Mitt råd till dig är att du tar kontakt med mödravården redan i bebisverkstads-stadiet och försöker få möjlighet att påbörja bearbetning av rädslan redan nu.

Jag har själv varit rädd för förlossning. Mina tre barn är födda med kejsarsnitt - ettan för att jag inte hann bearbeta min rädsla, fick hjälp för sent trots att jag bad om det tidigt , tvåan och trean av medicinsk orsak, pga komplikationer vid första snittet så att jag absolut inte får gå igenom ett värkarbete efter det.

 

[Trygg]

Sv: Förlossningar

fölossning

Är vi inte på en Hästsite så säg!

 

[tgd]

Sv: Förlossningar

Ameos inlägg var super! Bra råd!

Och så är det ju främst de "hemska" förlossningsberättelserna man får höra om. Hur häftigt är det att berätta om sin ytterst odramatiska förlossning? Så det man hört om innan är ju främst "skräckhistorierna" och inte de ordinära historierna.

Vad som överraskade mig var att man under en förlossning inte har ont hela tiden!! Utan bara under sammandragningarna. Och det finns ju numera så otroligt bra smärtlindring att få!!

Min granne födde sitt andra barn en månad innan jag skulle in och föda. Hon beskrev det hela som att det kändes som att hon varit in till sjukhuset bara för att göra nr 2 på toa. När hon en par dagar senare kom hem började hon med att spänna för hästen och fara och köra... Hon sade att hon gott kunde ha farit och ridit också men tyckte det kunde kanske vara lämpligt att vänta en par dagar med det ändå.

Och skulle det vara så hemskt att föda barn - skulle verkligen så många familjer ha fler än ett barn då?

 

[jerseyko]

Sv: Förlossningar

Min berättelse är nog rätt så bra för förlossningsrädda.

Vaknade klockan 05:05 (6 dagar före beräknad ankomst) av ljudet som någon spräcker en ballong med nål, vattnet gick och hela sängen blev dyngsur!

Går upp och ringer förlossningen och får en tid för ultraljud kl 11:00, då de ska kolla fostervattnet så inte bebisen ligger torrt.

Duschar slut på allt varmvatten, rakar benen och t.om muffen

Startar datorn för att rapportera på bukefalos
och då börjar värkarna lite smått.

Ringer förlossningen igen och kommer överens om att jag ska äta frukost och ta det lugnt, är ju 1a ggr det tar tid då!

Får knappt i mig någon frukost och värkarna kommer tätare och är långa, vi åker in och jag ringer i bilen för vi har en bit att åka och jag hellre åker hem igen om de går trögt än föder hemma/i bilen.

Varenda liten grop och stenkorn känns och det gör skitont, efter halva vägen, ca 1½ mil har jag värkar hela tiden och jag bara blundar och andas å säger åt sambon att köra om för att sen när värken går över skälla på honom för han kör så fort!

Vi är inne vid 07:15 tar kort på magen och blir inskrivna.

Klockan går och närmar sig halv och jag har värkar hela tiden, sambon ringer på en BM som kommer och jag får lägga mig på sängen och då gör värkarna ont.

BM spänner på CTG apparaten men det gör jätte ont fast hon har på lösaste så sambon får försiktigt hålla i dem, vi hör bebisens hjärta och jag säger åt BM att nu är det tryck i värkarna, det har väl skrivits ut en 4 cm kanske på den där pappersremsan när BM avslutar CTG:n och jag får dra av mig brallorna.

Blir undersökt mitt i en värk och de gör skitont och jag ber om EDA, BM ler och säger att jag är öppen 8 cm och huvudet är vid spinae! Frågar om det är 2a barnet eftersom hon inte hunnit läsa min journal.

Jag får sätta mig upp och behöver inte längre någon EDA *hihi*

Rullar in på förlossningsrummet och får byta säng och börja med lustgas och då öppnar jag mig de sista cm på bara någon minut och det gör ont, hade tydligen bett om EDA igen då men BM hade sagt att de var för sent, inget minne av de. Får lustgasen och skäller på BM att skiten inte funkar men hon hade bara på svagt, hör hur de börjar pysa i masken och jag kommer till världens underbaraste plats

Ligger på sida med benet i en såndär gynställningsgrej och konsentrerar mig på att andas och inte dra för mkt lustgas, låter kroppen krysta, sjukt häftigt!

Efter 10 minuter känner jag hur bebisen sparkar och efter någon minut till minuter känner jag hur huvudet åker ner i 1a kurvan. Jag frågar BM om han inte kryper tillbaka nu men det skulle han inte göra.

Får en 5 min paus, allt bara stannar upp och det känns som jag kan resa mig och gå till jobbet, ligger och asgarvar och säger att det här är min bästa fylla och att jag inte känner mina fötter de tvingar i mig lite saftsoppa och då börjar värkarna igen, bm tar tag i min fot och trycker upp benet och då trodde sambon jag skulle kicka henne, men jag hinner mellan andetagen säga åt henne att ta bort foten för de kittlas som f*n.
De frågar om jag vill känna på bebisens huvud men det våga jag inte.
Sen ledsnar jag på bebisen, tar bort lustgasen och kryster med kroppen när värkarna kommer och efter 2 värkar känner jag hur bebisen kommer ut och det låter plopp när huvudet är ute sen kom kroppen med bara farten.
Klockan är då 08:04

Ser en snopp och vrålar Rasmus Sambon hade mao inte en chans att bestämma namn



Jag får en spruta för att sluta blöda, sambon får klippa navelsträngen.
Efter ett tag ska moderkakan ut och den vill inte lossna, BM lägger sig på magen med knogarna och jag vrålar, de är det värsta jag vart med om fy f*n vad ont de gjorde och till slut lossnar den *phu*

Hon undersöker och jag med hjärtat i halsgropen men jag brast ingenting, fick ett litet skrapsår bara!


Vi lämnas ifred och ringer och smsar, får svara på en hel del lycka till sms med att de redan är klart!

USKan som var med kommer in med frukost och hjälper Rasmus att få tag i tutten. Vi äter frukost och tittar in våran fina lilla bebis och sen kommer USKan in igen och jag får gå och duscha av mig allt klegg och kissa medans de mäter och väger.


Får åka upp till BB sen, där kom ansvarige in med en massa info och sen åkte sambon för att köpa nya bäddmadrasser
En BM kommer in med en massa info, sambon kommer tillbaka sen vid lunch och vi bestämmer oss för att åka hem. BM kommer in igen och säger att barnläkaren kommer vid 15 tiden.

Klockan hinner väl bli 16 innan han kommer, världens längsta väntan, jag vrålpigg och bebisen super trött och pappa som får åka hem och tvätta och bädda.

Läkaren kollar på Rasmus och sen får vi åka hem, checkar ut och går ner till förlossningen och tar kort, det är USKan som var med på min förlossning och hon var bra avis på att vi fick åka hem före hon slutat jobba.


Redan innan vi lämnat sjukhusområdet så börja sambon prata om nästa gång det är dags!



Min förlossning skulle jag kunna göra om varenda dag, det är verkligen det absolut bästa jag vart med om och jag pratar gärna om den, jag sitter och gråter lyckotårar nu t.om.

Det enda jag "ångrar" är att vi inte hann ta några kort och det gick lite väl fort för man skulle inse vad som hände, tror det tog en 2-3 dagar innan jag kände det riktiga lyckoruset av att fått upp honom på bröstet och då satt jag i soffan och bara störtböla av lycka.

 

[CillaW]

Sv: Förlossningar

Fick värkar på morgonen.
Väntade lite. Åt frukost.
Åkte in med taxi. Pappan anslöt sen han lämnat blivande storebror på dagis.
Aj. Regelbundna värkar.
Fick EDA. Underbart. Inga smärtor!
Åt lunch.
Tog hål på hinnorna. Tio minuter senare gick en massa vatten.
13 minuters krystande (aj), så var hon ute. Stod på knä och födde.
Två stygn.
Totalt 7,5 timmar från start till mål.

Underbar dotter.

Låg kvar på BB över natten, sov ingenting, hade henne i min säng och tittade på henne hela natten.

Tog taxi (samma chaufför!) hem igen.
Lämnade lillasyster med pappa och gick ut en stund till lekparken med storebror.

Hon fyller 13 i höst

 

[tgd]

Sv: Förlossningar

Jag är, ehum, trött av mig... Och givetvis ville Lilleman ut nattetid. Fick något som kallas för "Bäckenbottenbedövning" när det öppnat sig 5 cm (skall totalt öppnas 10 cm och det är detta som händer under sammandragningarna, sen börjar krystvärkarna och den lill* kommer ut) och trött som jag är så... ehum... somnade jag och sov mig genom resten av öppningsskedet. Vaknade av krystvärkarna och så kom Lilleman ut. Pappan satt brevid och läste tidningar medan jag sov.

 

[Brandgul]

Sv: Förlossningar

Duschar slut på allt varmvatten, rakar benen och t.om muffen

Uräskta men hur långa armar har du? Jag skulle inte kunde inte ens nå muffen!

 

[Brandgul]

Sv: Förlossningar

Jag var också livrädd innan för allt jag hört. Det jobbigaste var att jag spände mig för att det kanske skulle göra ont. Vilket det inte gjorde... EDA så kändes inget under öppningen, sen började det göra lite ont när han kom långt ned och då fick jag bäckenbottenbedövning och kände ingenting. Sprack inget och inget annat dramatiskt. Ska tillägga att jag är en 150 cm tjej, så inte var det svårt att föda ens om man är liten Det var inte som på TV när folk ylar, eftersom att det inte gjorde ont. Men jag stönade så klart lite när jag tog i under krystningen. Eftersom att jag var så välbedövad så kände jag inte riktigt krystvärkarna så det har jag inte fått uppleva. Jag fick fråga om jag hade krystvärkar och då tröck jag på. Men det var så otroligt coolt när han ploppade ur magen... Det sa bara *slorp* och så kände jag hur hela magen bara tömdes... Hur han bara gled ut... Otroligt coolt...

 

[Mitten]

Sv: Förlossningar

Jag var också RÄDD att det skulle göra ont .. var förlossningsrädd som tusan innan graviditeten, och i början, men det släppte faktiskt ju närmare jag kom.

Jag vaknade vid 2 på natten i vecka 38+0 (2 veckor innan beräknat datum) och hade jävulusisk mensvärk, typ. Fast intensivt. Det kom i vågor, med 4-5 minuters mellanrum, varje 'mensvärk' höll i sig i 1 minut ca. Jag tog alvedon och hoppade i duschen, satt på golvet med varmvatten och lät lite fånigt när det gjorde ont

Min sambo ringde förlossningen, och de tyckte att vi kunde ju komma in så kunde de titta... sagt och gjort, vi packade in oss i bilen. Klockan var nu runt 5. Mensvärken blev mer och mer intensiv och i bilen sa jag till min sambo att jag vågar inte! Och jag kände verkligen så, blev rädd och kallsvettig. Då pratade vi om bedövningar man kunde få på sjukhuset, och då kändes det bättre. Det tar en kvart in till Karolinska, och jag hann få 4 värkar, varav den sista precis innan jag steg ur bilen. Jag fokuserade på att snart skulle jag få bedövning och då kändes det ju ingenting, det sa ju alla !

När vi kom till förlossningen slängde jag fram min journal och sa myndigt att jag ville ha bedövning. BM skrattade lite åt mig och tog in mig på ett undersökningsrum, och försökte få mig att lämna urinprov, men det gick inte. Hon satte ctg och undersökte mig, och konstaterade att jag var 4-5 cm öppen! Hon gick för att fixa förlossningsrum. Jag stod upp med alla ctgsladdar, för det gjorde ondare att ligga ner. Sen kom jag på att jag skulle ju lämna urinprov (kanske 5 minuter efter BM gått) och jag tassade in på toa med sladdarna släpande efter mig. Satte mig ner, och bang! Kände ett huvud mellan benen och krystvärkar !! Då blev jag rädd för jag kände att jag hade ju inte öppnat mig klart än, tänk om nåt gick sönder ?? Sambon öppnade dörren och påpekade till BM att det kom nog en bebis nu. Jag kunde inte resa mig från toa - snacka pinsamt när fyra BM kom inrusande och fick lyfta mig till en säng! De sprang med mig i korridoren och då gick vattnet.
Jag tiggde om bedövning på vägen men BM sa att det är lite sent för det nu, för bebisen kommer. Jag försökte övertala henne att jag kunde knipa en stund, men nähä.

In på förlossningsrummet, de tog av mina byxor och skor (!!) och jag fick lite panik när jag insåg att jag inte visste hur man födde barn. Jag frågade om jag skulle ta i. BM tyckte att det skulle jag! Så jag samlade kraft och krystade... men precis när jag började ropade hon 'stopp stopp'! Så då fick jag försöka SLUTA krysta! Det är som att be någon sluta kräkas, helt omöjligt!

Min lilla flicka halkade iallafall ut, och jag fick upp henne, liten och kladdig och ljuvlig på magen

Hon föddes 5.45, vi kom in till förlossningen 5.21. Så det var en expressförlossning, och ja, det gör ju ont, men det bra är att det gör ont en stund, sen släpper och sen gör ont igen, så man ORKAR liksom igenom ontet. Och utkrystandet är inte så farligt, då är man dessutom så fokuserad (om man hinner fokusera vill säga ... ) men öppningsvärkarna är jobbiga, alltså.

Hoppas du kommer över din rädsla, jag ska inte klyscha och säga att det 'är värt det' och att det är 'så häftigt' för det vet vi ju alla att det är. Och har inget med rädslan att göra. Men en bra BM att samtala med, så ska du se att det ordnar sig! Oftast är man rädd för att man inte vet så mycket, information brukar lugna!
Lycka till

 

[vansinnet]

Sv: Förlossningar

Innan jag blev gravid var jag totalt livrädd inför tanken att bli gravid och att föda.
I början av graviditeten hade jag jättemkt ångest inför förlossningen och kände mig jätterädd. Men allteftersom tiden gick så blev jag lugnare och i slutet så längtade jag riktigt efter förlossningen och var jättenyfiken på hur det skulle vara.

Jag fick en riktig drömförlossning. Vattnet gick kl 2.00 på natten, och en timme senare kom värkarna.
Jag trodde hela tiden att det skulle bli värre men det var inte ens i närheten av så hemskt som jag hade föreställt mig.

Klockan 6.00 var jag öppen 2 cm och kl 10.50 var jag helt öppen så det gick fort. Tog ingen bedövning och födde stående.
Kl 11.27 kom Nikki ut.
Jag sprack nästan inget alls, BM sydde två små stygn och moderkakan kom ut precis som den skulle.
Jag blödde inte speciellt mycket heller och efteråt kändes det som att jag skulle kunna göra om det hur många ggr som helst.

Jag tror att än vilken slags förlossning man får så är man oftast hur nöjd som helst efteråt. Alla förlossningar är olika och jag tror att du kommer att klara det hur bra som helst.
När man väl är där så har man krafter man inte trodde att man hade.

 

[ameo]

Sv: Förlossningar

Jag var också RÄDD att det skulle göra ont .. var förlossningsrädd som tusan innan graviditeten, och i början, men det släppte faktiskt ju närmare jag kom.

Men en bra BM att samtala med, så ska du se att det ordnar sig! Oftast är man rädd för att man inte vet så mycket, information brukar lugna!

Klipper ut de två viktigaste meningarna ur sitt långa inlägg...

Och tillägger att när min trea skulle födas kände jag mig - helt utan samtalshjälp - redo att klämma ut barnet den rätta vägen, fast jag fick ju inte det...

 

[vindvissla]

Sv: Förlossningar

Vad är det du är rädd för? Alltså är det smärtan, att något ska ut genom ett vanligtvis ganska trångt hål, att du ska spricka eller vad är det som du egentligen är rädd för?

Jag hade en helt underbar förlossning, säger bara en sak - epiduralbedövning. Efter det hade jag kunnat föda tio barn till på raken.

 

[jerseyko]

Sv: Förlossningar

Uräskta men hur långa armar har du? Jag skulle inte kunde inte ens nå muffen!

Jag gav mig f*n på att de skulle gå, sambon vägrade ju och tyckte jag var knäpp Hur resultatet blev har jag dock ingen aning eftersom jag inte såg nått

Och hade jag vetat hur många cm jag var öppen hade jag inte gjort det, tryckt ihop mig så mkt det bara gick. Tänk om han hade ploppat ut i duschen, vilken story

 

[CosmicQueen]

Sv: Förlossningar

Jag har hela mitt liv varit sjukt rädd för att föda barn, bara tanken har fått mig att må illa & bli svimfärdig. Kanske delvis därför (undermedvetet) som jag inte skaffade barn förräns jag var 30 år?

Men när jag blev gravid så försvann all rädsla av sig själv. Konstigt, men så var det. Nu var jag där, gravid och skulle föda barn, det fanns ju ingen återvändo. Jag oroade mig inte en enda gång över förlossningen, såg bara fram emot den med spänning.

Du vet aldrig hur just din förlossning kommer att fortlöpa och det är väl just det som är så bra tycker jag. Det går aldrig att planera någonting egentligen. Det är bara att ta allt som det kommer & acceptera situationen när man väl är där.

Jag hade INGENTING att oroa mig över, allt gick hur bra som helst. Fick värkar kl 9 på morgonen, gick hemma & donade på tills kl 14. Värkarna gjorde inte ens ont. Då gick vattnet, så då var det dax att åka in. Vi var inne vid 15 tiden, jag var då öppen 5 cm. Sedan var det några jobbiga timmar då jag öppnade mig resten.

Men när jag sedan fick lägga mig ner & krysta så glömde jag bort den där hemska smärtan jag haft timmarna innan. Att krysta gjorde inte minsta ont, jag tycker bara att det var en helt fantastisk känsla. Behövdes inte många krystvärkar alls innan Emil föddes 18.49.

Då han var liten & inte ville äta fick vi stanna på BB i 4 dgr, men det var bara skönt tycker jag. Att som tafatt nybliven mamma få hjälp av alla underbara BM som jobbade där. Samt att slippa allt besök, för det blev ju folkstormning när vi väl kom hem...

Sprack ingenting, blödde väldigt lite efteråt, avslaget var borta på ett par veckor och sedan fick jag tbx min mens 1 månad efter förlossningen. Hade en lättsam graviditet, mådde illa första tiden, men inget annat. Inga krämpor alls & inte heller efter förlossningen. Klararde hela förlossningen helt utan bedövning, precis som jag ville ha det.

Nu är jag gravid igen & vårat andra barn är beräknat till 7/10, Emil föddes 8/10. Åh, som jag längtar.

 

[doglover]

Sv: Förlossningar

min son föddes söndagen den 16 sept kl 19.32.

på lördag morron den 15 september upptäckte jag att slemproppem hade gått. tänkte att nu är det inte så långt kvar. några dagar till kanske.

sen, runt 5 tiden på eftermiddagen när jag gick på dass så såg jag att slemproppen nu inte var genomskinlig längre utan rosastrimmig.

Fan, tänkte jag då. dET är snart dax ju.
Jag fick en känsla som ville att ja skulle packa väskan till BB. Sagt och gjort.

Senare på kvällen skulle jag och christer gå och lägga oss. Runt 11 tiden, en liten stund efter vi lagt oss känner jag att de gör ont i magen och sen sa det bara plopp och ut kom vattnet.

jag sa älskling-: ja, svarade christer. vattnet har gått!! va, nu?? ja, nu.

vi gick upp och en stund senare ringde vi till förlossningen. vi åkte in och vi var väl där efter 12 nångång. jag blev undersökt men inget hade hänt så vi skickades hem.

ett tag, en timme eller nåt, efter vi kommit hem så började v'ärkarna. det började göra allt ondare och ondare. jag ringde till förlossningen och dom sa att de var för tidigt för att komma in..

jag väntade i nån timme till och ringde igen, då hade jag grymt ont. fast hon i telefonen tjatade länge på mig och sa att det inte lät på mig att jag hade ont.

jag hade ju svinont. hon sa att vi antagligen bara skulle skickas hem igen. i samma veva snacka ja me syrran och sa allt till henne. hon blev irriterad och sa till farsans sambo samma sak som jag hade förklarat för henne. hon ringde till förlossnmingen och sa att ja måste få komma in å inte bli hemskickad för ja hade ju så ont.

jaja, vi åkte in och kl 08.23 den 16-e blev ja inskriven.

efter nån timme å frågade barnmorskan om hon skulle kolla hur långt det hade gått och jag svarade ja. hon kollade och tittade storögt på mig och sa: du är redan öppen 5 centimeter!

det är halvvägs! har du möjligtvis hög smärttröskel? ja det har jag nog. jag varken skrek eller grät under hela förlossningen. kan ju tillägga att jag inte heller hade sovit på 2 dygn så jag var risigt trött.

efter det så gick hon iväg efter smärtstillande, ryggmärgsbedövning, för lustgasen gjorde inte så mycket, jag blev mest bara illamående. fast, man tänkte ju inte på smärtan då.

sen efter ett tag, tror det var 11 när jag fick bedövningen så försvann smärtan och det var så skönt för jag kunde koppla av. hade haft smärtsamma värkar i ca 9-10 timmar.

efter några timmar så var jag öppen helt, 10 cm.

efter 2timmar igen hade fortfarande inget hänt.

christer sa att jag fick nåt dropp som skulle skynda på det hela.

kl halv 7 började jag få krystvärkar och 19.32 kom Loke ut.

jag frågade vad det var för kön och dom visade upp. jag var så lycklig. christer blev så lycklig att han började gråta. äntligen kom hans son.

efter loke kommit ut så undersökte dom mig. en läkare kallades in och konstaterade att jag behövde åka in på operation.

jag hade brustit. enligt journalen var det på 4 punkter utav 6. jag skickades på operation och kl halv elva nån gång så sövde dom ner mig för bedövningen tog inte på mig.

jag vaknade runt halv 12 och var hur snurrig och groggy som helst.

dom körde mig till uppvaket och på vägen dit fick jag se christer om min älskade son. operationen var enkel och gick väl.

jag låg kvar på uppvaket i nån timme för att dom skulle kolla mig. hade massa nålar å dropp å skit i mig. sedan körde dom mig till bb där älsklingarna väntade.

jag minns att det var extremt svårt att ta sig upp ur sängen. det gjorde ont.
det var väldigt svårt för mig att ta mig upp ur sängen och i sängen i flera dagar.

MEN, även fastän det gjorde ont så är det väldigt individuellt.

Och det var det häftigaste jag någonsin har upplevt i mitt liv!

 

[CillaW]

Sv: Förlossningar

efter det så gick hon iväg efter smärtstillande, ryggmärgsbedövning,

RYGGbedövning.

 

[doglover]

Sv: Förlossningar

Jaja

Har aldrig lärt mig vad det heter, vet bara att det hjälper!

 

[chrysler]

Sv: Förlossningar

Om snitt känns mindre skrämmande så kan du alltid kolla de alternativen(i gbg området snittar man dock inte pga förlossningsrädsla som man gör på andra ställen).
Men jag är medveten om att många tycker snitt är lika skrämmande som en vaginal förlossning, man ska göra det som känns bäst.
För de som absolut vill föda vaginalt finns aurora/norea samtal(heter olika på olika ställen) där man kan prata om det hela & se om rädslan avtar.

Fast jag tror inte på att man inte ska lyssna på förlossningsberättelser, det finns ju folk som inte gjort det & inte haft en aning om vad som väntar, för dessa har det varit en chock & jag vet många som tex var arga på sina egna mammor(& andra) för att de inte berättat om smärtan.

Att tro att det inte gör ont är bara blåögt, samma som att bedövning hjälper att ta bort all smärta.
Visst finns det folk som haft snabba förlossningar men det gäller inte alla.
Skriver inte det här för att skrämmas, det kan vara bra att läsa in sig så man vet vad som händer under en förlossning.

 

[Basilika]

Sv: Förlossningar

Jag var livrädd inför min första förlossning så jag fick några samtal med en Aurorabarnmorska. Vi diskuterade hur det går till och hur kroppen fungerar och är anpassningsbar och så vidare.

Jag fick en jättefin "enkel" förlossning med min första som gjorde att jag inte var ett dugg rädd inför nästa.