Absolut , jag förlorade min tik hastigt eftersom hon fick cancer.Så vid ett rutin besök så fick jag besked om att hon hade ont och led.Det gör så ont när jag tänker på henne men samtidigt får man plocka fram de fina minnena man har från hennes tid.Men hon ligger begravd här på gården så jag tänder ljus och sätter blommor på sommaren . 
A
annahoj
Fick avliva min ena hund i september...Hon fick vatten/vätska i lungorna som antagligen berodde på tumörer.
Eftersom det gick så fort mot slutet och hon bara hade ca 20% lungkapacitet så beslutade jag att hon skulle få somna in eftersom vet va nästan 100% säker på att det inte skulle gå att rädda henne...
Nu ligger hon begravd på djurkyrkogården utanför stan...
Saknar henne enormt mycket!!!Får även skuldkänslor ibland för att jag kanske väntade för länge...
Eftersom det gick så fort mot slutet och hon bara hade ca 20% lungkapacitet så beslutade jag att hon skulle få somna in eftersom vet va nästan 100% säker på att det inte skulle gå att rädda henne...
Nu ligger hon begravd på djurkyrkogården utanför stan...
Saknar henne enormt mycket!!!Får även skuldkänslor ibland för att jag kanske väntade för länge...
S
sulan_88
vi fick avliva vår hund för sex år sedan(i okt),pga av ålde(14 år) en morgon kunde hon inte gå helt enkelt...
jag tänker på henne varje kväll och för det mesta kommer det en skvätt tårar bara sådär, jag har liksom växt upp med den fin fina vovven och hon va min bästa vän i 10 år!
saknar henne nåt otroligt!
jag tänker på henne varje kväll och för det mesta kommer det en skvätt tårar bara sådär, jag har liksom växt upp med den fin fina vovven och hon va min bästa vän i 10 år!
saknar henne nåt otroligt!
W
Wickid
Min Nedda dog i augusti . Riktigt varför vet vi inte, bara att det var p.g.a. någon sorts akut anemi...
. Riktigt varför vet vi inte, bara att det var p.g.a. någon sorts akut anemi...
K
Kia
Nu var det många år sedan vi fick ta bort någon hund, men det är hemskt tråkigt när man måste ta avlivningsbeslutet
Jag saknar alla våra hundar hemskt mycket.
Senast i går avled våran äldsta Grand Danois tik Ida hemma hos mamma i vardagsrummet.
Men man får väl vara tacksam att hon inte led & att hon har haft ett bra liv...
Jag saknar alla våra hundar hemskt mycket.
Senast i går avled våran äldsta Grand Danois tik Ida hemma hos mamma i vardagsrummet.
Men man får väl vara tacksam att hon inte led & att hon har haft ett bra liv...
1993 avlivades vår Saluki som jag hade vuxit upp tillsammans med. Han var då 11 år. Han hade blivit sämre, tröttare och ville en dag inte gå ner för trappan i vårt hus utan stod bara och gnällde. Då vi åkte till veterinären så konstaterade dom att han hade cancer i lungorna, och att vi kunde åka hem igen men att han kanske bara skulle leva en månad till då... Så vi bestämde direkt på platsen att han skulle få somna in.
Själva avlivningen var väldigt jobbig tyckte jag. Veterinären gav honom en spruta och lämnade oss i ett rum och sa att han bara skulle somna in, så där satt vi med vår älskade hund i famnen. Men när sprutan började verka fick han panik och ville bara resa sig upp och springa därifrån, och han började andas häftigt och sprattlade, så vi fick försöka hålla fast honom för att han skulle ligga och dö.... Han ville inte dö utan han ville springa därifrån, och det kändes så enormt hemskt där min mamma och jag satt själva i ett grått kalt rum och försökte hålla fast honom....
Men efter en liten stund så blev han tröttare och orkade inte försöka resa sig mer utan somnade in.
Jag vet att det var rätt att inte låta honom lida av cancern mer, men jag tycker det är hemskt att dom påstår att hundarna bara somnar in när dom i själva verket börjar kämpa och sprattla (ja nu har jag ju inte varit med vid någon annan avlivning så jag vet inte om det alltid är så...).
Men jag saknar honom faktiskt fortfarande, trots att det har gått mer än 10 år sen och trots att mina föräldrar har haft andra hundar emellan... Han var en speciell vän. Han kommer till mig i drömmarna ibland, och någon gång i halvvaket tillstånd har jag kunnat svära på att jag har känt hans varma kropp brevid mig i sängen och lyssnat till hans rofyllda andetag....
Själva avlivningen var väldigt jobbig tyckte jag. Veterinären gav honom en spruta och lämnade oss i ett rum och sa att han bara skulle somna in, så där satt vi med vår älskade hund i famnen. Men när sprutan började verka fick han panik och ville bara resa sig upp och springa därifrån, och han började andas häftigt och sprattlade, så vi fick försöka hålla fast honom för att han skulle ligga och dö....
Han ville inte dö utan han ville springa därifrån, och det kändes så enormt hemskt där min mamma och jag satt själva i ett grått kalt rum och försökte hålla fast honom.... Men efter en liten stund så blev han tröttare och orkade inte försöka resa sig mer utan somnade in.
Jag vet att det var rätt att inte låta honom lida av cancern mer, men jag tycker det är hemskt att dom påstår att hundarna bara somnar in när dom i själva verket börjar kämpa och sprattla (ja nu har jag ju inte varit med vid någon annan avlivning så jag vet inte om det alltid är så...).
Men jag saknar honom faktiskt fortfarande, trots att det har gått mer än 10 år sen och trots att mina föräldrar har haft andra hundar emellan... Han var en speciell vän. Han kommer till mig i drömmarna ibland, och någon gång i halvvaket tillstånd har jag kunnat svära på att jag har känt hans varma kropp brevid mig i sängen och lyssnat till hans rofyllda andetag....
S
Sony
Oja, under förra året avlivade jag/vi två av våra mest kära hundar. En p g a skada och en annan p g a sjukdom/ålder. Det känns för j-igt rent ut sagt.
Det finns mycket tomhet kvar efter de två. Tomhet som förmodligen inte komer att kunna ersättas eftersom båda var två mycket speciella individer. Var och en på sitt sätt. Vi har hundar kvar, men dom är inte lika speciella så som de här två var.
Tänker ofta på hur tomt det är och visst saknar man dom. Men av någon sjuk anledning så är jag inte så ledsen som jag vill vara. Fattar inte varför? Jobbigt.
Det finns mycket tomhet kvar efter de två. Tomhet som förmodligen inte komer att kunna ersättas eftersom båda var två mycket speciella individer. Var och en på sitt sätt. Vi har hundar kvar, men dom är inte lika speciella så som de här två var.
Tänker ofta på hur tomt det är och visst saknar man dom. Men av någon sjuk anledning så är jag inte så ledsen som jag vill vara. Fattar inte varför? Jobbigt.
S
Sony
Låter hemskt. Båda våra/mina har somnat in på några sekunder. Snabbt och stilla. Inte alls hemskt egentligen.
Var med en gång och avlivade en katt också och samma sak där.
Undrar om dom inte var snål med dosen sömnmedel på er hund?!?
Var med en gång och avlivade en katt också och samma sak där.
Undrar om dom inte var snål med dosen sömnmedel på er hund?!?
A
Ammi_L
12 Aug 2003 var en ödesdag... Jag minns varenda sekund som
om det vore igår.. Saknar min vovve av hela mitt hjärta..
Jag är inte hel längre.
Det finns dom som säger att sorgen itne får gå för långt
eftersom hon "bara" var ett husdjur... Vaddå bara ett husdjur!
Hon fyllde en stor del i mitt liv, större än någon ens kan
tänka sig...
Gå gärna in på http://www.bostream.nu/isbit så får du läsa
och se bilder av min vovve Cindy.¨
om det vore igår.. Saknar min vovve av hela mitt hjärta..
Jag är inte hel längre.
Det finns dom som säger att sorgen itne får gå för långt
eftersom hon "bara" var ett husdjur... Vaddå bara ett husdjur!
Hon fyllde en stor del i mitt liv, större än någon ens kan
tänka sig...
Gå gärna in på http://www.bostream.nu/isbit så får du läsa
och se bilder av min vovve Cindy.
¨
CA
Trådstartare
jag förstår hur du känner dig. Jag saknar min hund Mimmi otroligt mkt, mkt ofta får jag nån slags ångest när jag tänker på henne. Oftast får jag bilder i huvudet av minnen av henne. När hon leker, springer runt, hennes blickar...ibland är det för mkt... men ändå, vill jag minnas henne med glädje , men ofta slutar det med att jag gråter. Det finns många som inte förstår hur man kan älska ett djur, men den människan har aldrig heller haft ett djur.
Min borderterrier Affi dog mitt framför ögonen på mig i en jaktolycka, endast 20 månader gammal, det har satt sina spår, även fast det inträffade 1997 så glömmer jag det aldrig, det etsar sig fast på näthinnan.
Tyvärr blev det dessutom väldigt uppmärksammat inom div. kretsar häromkring så jag har tvingats prata mycket om det med folk jag knappt känner... Vissa vill INTE prata om hur deras vän dog ett par dagar efteråt...
Sist avlivade jag mitt fullblod Sessan, i september, mycket svårt eftersom hon var frisk, men hade ett handikapp som gjorde det svårt att ha henne som ridhäst.. Ekonomin satte stopp, sånt får iaf jag VÄLDIGT dåligt samvete av.
//E
Tyvärr blev det dessutom väldigt uppmärksammat inom div. kretsar häromkring så jag har tvingats prata mycket om det med folk jag knappt känner... Vissa vill INTE prata om hur deras vän dog ett par dagar efteråt...
Sist avlivade jag mitt fullblod Sessan, i september, mycket svårt eftersom hon var frisk, men hade ett handikapp som gjorde det svårt att ha henne som ridhäst.. Ekonomin satte stopp, sånt får iaf jag VÄLDIGT dåligt samvete av.
//E
I februari år 2000 tog vi bort min älskade Nicole. Hon var min absolta bästa vän. Saknar henne så att det gör ont än idag. Går inte en dag utan att jag tänker på henne. Hon har betytt så enormt mycket för mej under uppväxten, jag har fått stå ut med det ena och det andra men hon fanns alltid där när jag behövde och hon drog sej aldrig undan.
Den var ett tungt beslut att låta henne somna in. Men vi var väldigt medvetna om att den dagen kunde komam fortare än vi anade eftersom hon hade kronisk hjärnhinneinflamation ända sedan hon var 1 år och gick på kortisonkur hela livet. Trots det så fick jag nästan åtta underbar år med henne.
Hon åkte ut och in på Strömsholm och intensivavdelningen under hela sitt liv och det var enormt tärande. Sista gången hon var inne i två veckor gick jag knappt till skolan, åt ingen mat och fick ingen sömn. När hon sedan kom hem förstog vi att det inte var långt kvar för henne. Och rätt hade vi... två veckor senare var vi tvugna att ta det hemska beslutet. Grät och grät och grät var det enda jag kunde göra.
Väl framme hos veterinären gick hon som vanligt in i sitt lugna tempo och la sej ner på golvet. Hon visste vad som skulle hända. Man såg det i hennes ögon. Hon fick en spruta med lugnande, vilket inte hade behövts för något lugnare än våran Nicole får man leta efter, sen har jag ingen koll på hur många sprutor hon fick.
Jag satt med henne tills hon började kallna, då la jag en handduk som vi hade med oss över henne för det såg så tomt ut där hon låg och sen fick mamma hjälpa mej ut för jag förmådde mej inte att gå själv.
Hela min värld rasade samman den dagen. Mitt enorma stöd som funnits där i vått och torrt hade gått vidare. Hon fanns inte längre i samma värld. Det har tagit enormt lång tid för mej att återhämta mej. Idag är jag inte samma person jag var när jag hade Nicole. Jag håller mej mest för mej själv. Sitter tyst och tänker istället för att som förut umgås med vänner och ha skoj...
Men jag vet att Nicole finns här ändå. Hon är med mej precis som förut även om jag inte kan ta på henne. Och ibland känns det verkligen som om hon ligger bredvid...är nästan så att man kan sträcka ut handen och stryka henne.
Vi hade en enormt speciell relation jag och min hund...
Den var ett tungt beslut att låta henne somna in. Men vi var väldigt medvetna om att den dagen kunde komam fortare än vi anade eftersom hon hade kronisk hjärnhinneinflamation ända sedan hon var 1 år och gick på kortisonkur hela livet. Trots det så fick jag nästan åtta underbar år med henne.
Hon åkte ut och in på Strömsholm och intensivavdelningen under hela sitt liv och det var enormt tärande. Sista gången hon var inne i två veckor gick jag knappt till skolan, åt ingen mat och fick ingen sömn. När hon sedan kom hem förstog vi att det inte var långt kvar för henne. Och rätt hade vi... två veckor senare var vi tvugna att ta det hemska beslutet. Grät och grät och grät var det enda jag kunde göra.
Väl framme hos veterinären gick hon som vanligt in i sitt lugna tempo och la sej ner på golvet. Hon visste vad som skulle hända. Man såg det i hennes ögon. Hon fick en spruta med lugnande, vilket inte hade behövts för något lugnare än våran Nicole får man leta efter, sen har jag ingen koll på hur många sprutor hon fick.
Jag satt med henne tills hon började kallna, då la jag en handduk som vi hade med oss över henne för det såg så tomt ut där hon låg och sen fick mamma hjälpa mej ut för jag förmådde mej inte att gå själv.
Hela min värld rasade samman den dagen. Mitt enorma stöd som funnits där i vått och torrt hade gått vidare. Hon fanns inte längre i samma värld. Det har tagit enormt lång tid för mej att återhämta mej. Idag är jag inte samma person jag var när jag hade Nicole. Jag håller mej mest för mej själv. Sitter tyst och tänker istället för att som förut umgås med vänner och ha skoj...
Men jag vet att Nicole finns här ändå. Hon är med mej precis som förut även om jag inte kan ta på henne. Och ibland känns det verkligen som om hon ligger bredvid...är nästan så att man kan sträcka ut handen och stryka henne.
Vi hade en enormt speciell relation jag och min hund...
S
saturnusgirl
jag tog bort min lilla kille i sep. förra året. det var tungt då det var första hunden. Det gick fort att få allt ordnat, ringde på onsdagen och han somnade på fredag eftermiddag. Jag tänker på han ofta, igår orkade jag fixa till lite i ett fotoalbum vilket jag inte orkat innan.
han var den sötaset lilla filur jag träffat.
han var den sötaset lilla filur jag träffat.
W
whipsy
Usch ja...
I augusti 2001 avlivades min hund , han var 13 å gammal och blev hastigt sjuk. En kväll blev han jättedålig och hela natten låg han alldeles stilla , han reagerade nästan inte på något. Efter att ha sovit bredvid honom på hans filt hela natten ringde jag till veterinären nästa morgon och min pappa och jag åkte dit. Vi vet inte riktigt vad som hände men han hade antagligen fått en inre bödning eller en tumör som brustit. Så vi tog beslutet att avliva honom direkt, han fick somna in i bilen hos pappa och mig.
Det var lugnt och stilla och veterinären var jättebra.
Han berättade hela tiden vad som hände och jag kommer aldrig att glömma när han sa att Zorros hjärta hade stannat och att han var död.
Pappa och jag var helt förstörda, det var en av 2 gånger jag sett min pappa gråta.
Jag glömmer det aldrig.
Jag var jätteledsen länge efteråt och trodde jag var ensammast i hela världen. Jag flyttade iväg och när mina föräldrar berättade att de skaffat en ny Greyhound 5 månader senare tyckte jag de var helt konstiga som ersatte Zorro så fort.
Men när jag träffade deras nya hund blev det min nya hund också.
Man får vara ledsen och visst kommer jag alltid minnas min första hund Zorro, den gula greyhounden med bruten svans som fick mig att älska vinthundar över allt annat!!
I augusti 2001 avlivades min hund , han var 13 å gammal och blev hastigt sjuk. En kväll blev han jättedålig och hela natten låg han alldeles stilla , han reagerade nästan inte på något. Efter att ha sovit bredvid honom på hans filt hela natten ringde jag till veterinären nästa morgon och min pappa och jag åkte dit. Vi vet inte riktigt vad som hände men han hade antagligen fått en inre bödning eller en tumör som brustit. Så vi tog beslutet att avliva honom direkt, han fick somna in i bilen hos pappa och mig.
Det var lugnt och stilla och veterinären var jättebra.
Han berättade hela tiden vad som hände och jag kommer aldrig att glömma när han sa att Zorros hjärta hade stannat och att han var död.
Pappa och jag var helt förstörda, det var en av 2 gånger jag sett min pappa gråta.
Jag glömmer det aldrig.
Jag var jätteledsen länge efteråt och trodde jag var ensammast i hela världen. Jag flyttade iväg och när mina föräldrar berättade att de skaffat en ny Greyhound 5 månader senare tyckte jag de var helt konstiga som ersatte Zorro så fort.
Men när jag träffade deras nya hund blev det min nya hund också.
Man får vara ledsen och visst kommer jag alltid minnas min första hund Zorro, den gula greyhounden med bruten svans som fick mig att älska vinthundar över allt annat!!
W
whipsy
Usch ja...
I augusti 2001 avlivades min hund , han var 13 å gammal och blev hastigt sjuk. En kväll blev han jättedålig och hela natten låg han alldeles stilla , han reagerade nästan inte på något. Efter att ha sovit bredvid honom på hans filt hela natten ringde jag till veterinären nästa morgon och min pappa och jag åkte dit. Vi vet inte riktigt vad som hände men han hade antagligen fått en inre bödning eller en tumör som brustit. Så vi tog beslutet att avliva honom direkt, han fick somna in i bilen hos pappa och mig.
Det var lugnt och stilla och veterinären var jättebra.
Han berättade hela tiden vad som hände och jag kommer aldrig att glömma när han sa att Zorros hjärta hade stannat och att han var död.
Pappa och jag var helt förstörda, det var en av 2 gånger jag sett min pappa gråta.
Jag glömmer det aldrig.
Jag var jätteledsen länge efteråt och trodde jag var ensammast i hela världen. Jag flyttade iväg och när mina föräldrar berättade att de skaffat en ny Greyhound 5 månader senare tyckte jag de var helt konstiga som ersatte Zorro så fort.
Men när jag träffade deras nya hund blev det min nya hund också.
Man får vara ledsen och visst kommer jag alltid minnas min första hund Zorro, den gula greyhounden med bruten svans som fick mig att älska vinthundar över allt annat!!
I augusti 2001 avlivades min hund , han var 13 å gammal och blev hastigt sjuk. En kväll blev han jättedålig och hela natten låg han alldeles stilla , han reagerade nästan inte på något. Efter att ha sovit bredvid honom på hans filt hela natten ringde jag till veterinären nästa morgon och min pappa och jag åkte dit. Vi vet inte riktigt vad som hände men han hade antagligen fått en inre bödning eller en tumör som brustit. Så vi tog beslutet att avliva honom direkt, han fick somna in i bilen hos pappa och mig.
Det var lugnt och stilla och veterinären var jättebra.
Han berättade hela tiden vad som hände och jag kommer aldrig att glömma när han sa att Zorros hjärta hade stannat och att han var död.
Pappa och jag var helt förstörda, det var en av 2 gånger jag sett min pappa gråta.
Jag glömmer det aldrig.
Jag var jätteledsen länge efteråt och trodde jag var ensammast i hela världen. Jag flyttade iväg och när mina föräldrar berättade att de skaffat en ny Greyhound 5 månader senare tyckte jag de var helt konstiga som ersatte Zorro så fort.
Men när jag träffade deras nya hund blev det min nya hund också.
Man får vara ledsen och visst kommer jag alltid minnas min första hund Zorro, den gula greyhounden med bruten svans som fick mig att älska vinthundar över allt annat!!
V
velvet
Läste om hur det var när ni var tvugna att avliva Cindy och ja, kalla mig blödig, men jag började faktiskt gråta. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min Kajsa, men samtidigt vet jag att hon är 10 år nu och även om hon är en pigg och glad hund kommer hon inte att finnas här för alltid.
Det är svårt för människor som inte håller på med djur att förstå hur mycket t.ex. en hund kan betyda för en människa. Att inte ha Kajsa liggandes brevid mig när jag ska somna är omöjligt. Hon och jag hör ihop, som du och Cindy gjorde.
Det är svårt för människor som inte håller på med djur att förstå hur mycket t.ex. en hund kan betyda för en människa. Att inte ha Kajsa liggandes brevid mig när jag ska somna är omöjligt. Hon och jag hör ihop, som du och Cindy gjorde.
Ja, vi fick avliva våran jämthundstik 98
Saknar henne än. Men hon blev 14 år gammal.
Konstigt igentligen med tanke på det liv hon hade innan vi fick henne. Henens förra äg slog och misshandlade henne.
Hennes högra höft var krossad, hon var livrädd för ALLT! Bara man höjde handen och typ klia sig i huvet blev hon helt platt. Dammsugare och andra långa saker (även tidningar och sånt) var hon livrädd för. Man kunde inte höja rösten åt henne eller åt nån anann heller. Åska var skitfarligt också. Allt som small. Men efter ett tag blev det bättre. Hon hade aldrig fåt varit inomhus när förra äg hade henne, oavsett väder. Vi tog in henne och lät henne vara emd överallt så sakta men säkert blev hon bra igen. Fast hon kom aldrig över rädslan för åska och sånt.
Saknar henne än. Men hon blev 14 år gammal.
Konstigt igentligen med tanke på det liv hon hade innan vi fick henne. Henens förra äg slog och misshandlade henne.
Hennes högra höft var krossad, hon var livrädd för ALLT! Bara man höjde handen och typ klia sig i huvet blev hon helt platt. Dammsugare och andra långa saker (även tidningar och sånt) var hon livrädd för. Man kunde inte höja rösten åt henne eller åt nån anann heller. Åska var skitfarligt också. Allt som small. Men efter ett tag blev det bättre. Hon hade aldrig fåt varit inomhus när förra äg hade henne, oavsett väder. Vi tog in henne och lät henne vara emd överallt så sakta men säkert blev hon bra igen. Fast hon kom aldrig över rädslan för åska och sånt.
SNYFT!! Gråter när jag läser era inlägg
Fasar för den dan det blir dags för Nallo. Han e en toppenhund!! han är verkligen mattes bästa vän! Men han har pankrias och mår ibland dåligt.
Hoppas att han får vara kvar hos oss länge och må bra.
Min vackra Nallo
Gråter när jag läser era inlägg Fasar för den dan det blir dags för Nallo. Han e en toppenhund!!
han är verkligen mattes bästa vän! Men han har pankrias och mår ibland dåligt. Hoppas att han får vara kvar hos oss länge och må bra.
Min vackra Nallo
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Brände häst – nu stängs tränaren av- Hästnyheter Vanlig form av blistring som var tillåten i Sverige fram till 80-talet nån gång? Punktbränna hästen. :wtf:
- Mia_R
- Svar: 2
- Visningar: 142
- Hästnyheter
-
Bellas tuffa beslut – fick avliva undernärda hingsten Jagos- Hästnyheter Nu har ännu en av de sex undernärda travhästar som omhändertogs våren 2023 fått avlivas. En avlivades på plats vid upptäckten...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 156
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Öronproppar, hörlurar och hörselskador?
- Kropp & Själ Ja dom kostar en del, det gör dom. Men överlägset bäst. Min man snarkade jättemycket, visade sig vara sömnapné och han har nu en cpap...
- soom
- Svar: 10
- Visningar: 505
- Allmänt
-
Gravid som "äldre"- Gravid - 1år Jag var 36 när jag fick första barnet och 39 med andra. Mådde rätt bra som gravid. Foglossningar stökade lite men hanterbart. Första...
- Dorinda
- Svar: 31
- Visningar: 1 043
- Barn
-
Vad gör vi? Del CCVII- Tjatter Dags att jag klar pa mig, lite senare ska jag till sjukhuset for ett hjart ultraljud igen. Hall tummarna att det blir ett bra resultat...
- hastflicka
- Svar: 1 417
- Visningar: 38 072
- Allmänt
Hästrelaterat
-
Stora shoppingtråden III- Utrustning Den ska jag prova, är konstant på pälsglans-jakt. Dock är jag supernöjd med senaste jag köpte, Fiebings Satin Sheen. Luktar i evigheter...
- EZMK
- Svar: 60
- Visningar: 3 648
- Utrustning
-
Bildtråd
- Svar: 102
- Visningar: 6 904
- Hästmänniska
