Förlåt

Jag kan inte förklara allting och jag vill inte berätta allting här. Men vill iallafall säga förlåt till alla här som skriver massa snälla och peppande saker till mig. Förlåt att jag tar eran tid som ni säkert kunde göra massa andra roligare saker med. Men så har ni skrivit till mig för ni är snälla och vill hjälpa och så. Och jag förtjänar verkligen inte det ALLS så förlåt. För jag läser allt men jag tror typ inte på det ni skriver ändå. Och jag typ ljuger. Eller inte ljuger men kanske att det verkar på ett sätt så är det egentligen inte så. Och förlåt igen nu att jag skriver igen och kanske tar eran tid helt i onödan!
Jag vill inte skriva vad som har hänt idag för är så jävla dumt och äckligt och ja jag vill typ inte berätta hur dum i huvudet jag är. Men hade ju permison efter lunch och först gick det väl okej sen vid mellanmål så vände typ ALLT och jag blev som helt störd och ja världens värsta typ. Så gjorde flera helt idiotiska äckliga jätte dumma grejer. Och blev kaos med exakt allt så har varit på akuten tills kanske en halvtimme sen. Och nu är jag tillbaka och alla tycker jag är dum i huvudet och mina föräldrar hatar mig och skäms nog som fan över att ha en så dum korkad äcklig ful störd unge.
Har skickat typ hundra hjärtan till dom också och sagt förlåt till allamöjliga men det spelar egentligen ingen roll för ingen kan ändå förlåta allt.

 

[Tualma]

Fast man kan ju inte riktigt säga så att det inte är jag som är jobbig utan min sjukdom. För spelar ju ingen roll om det är JAG eller sjukdomen så är det mig mamma inte vill träffa. Eller orkar eller vad man ska säga. För även om man säger att det är sjukdomen som är jobbig så är det ju jag som tillexempel inte får komma hem och sånt.
Och ja jag kan prata lite med pappa om det men vet inte om jag tror på det han säger heller eller om han bara säger det han borde liksom.

Jag läser allt, men skriver inte så mycket i tråden på grund av att jag har svårt för att inte låta känslorna ta över. Andra här gör det så mycket bättre och skriver så fint och insiktsfullt till dig.

När du skriver som du gjorde i trådstarten att du inte tycker om dig själv, att du är äcklig och så, så vill jag bara ta dig i famnen, vagga dig, och tala om för dig vilken fin, klok, smart och underbar person du är, @EmmaFilippa. Och jag har aldrig ens träffat dig heart!!!

Du är sjuk nu. Du kommer att bli bra. Och jag är så glad att du hittat hit till Buke och kan ventilera lite här med oss.

Dina föräldrar är också i kris. Jag tycker att @Motacilla beskrev det så bra här ovanför.
Om du var mitt barn skulle jag inte stå ut just nu.
Föräldrar är bara människor och som förälder blir man utom sig av oro när ens barn inte mår bra.

Att din mamma inte klarar av att träffa dig så mycket nu betyder inte att er relation är förstörd. Ni kan bygga upp något fint och ännu starkare i framtiden. Jag tror att din mamma är jätteledsen för att hon inte kan hantera den här situationen på ett bra sätt och finnas där för dig just nu. Som förälder kan man känna sig så förfärligt otillräcklig ibland...

Det är inte ditt fel att du har blivit sjuk och att du och din familj är i den här situationen. Men just nu är det så.

Det kommer att bli bättre .
Kramar

 

[tuaphua]

Det fattar jag fast pappa är okej med att jag får ha permison och åka till stallet en liten stund. Så han verkar iallafall inte tycka att det är för farligt liksom.
Och om det BARA var det och inte alls att jag är jobbig eller att mamma är trött på MIG så skulle hon väl kanske vara här som vanligt och att vi hade mer kontakt och så. Så ja det kanske är bland annat som du skriver men inte bara.

Man ser och hanterar saker olika. Min pappa tex är sinnebilden av lugn norrlänning(även om han numer pratar rikssvenska). Han är så lugn och han är knappt rädd för ngt. Han löser allt liksom, no worries!
Min mamma är betydligt känsligare, blir stressad, rädd, ledsen mycket snabbare. Hon var sjuksyster på intensivvårdsavdelning och sedan lärare för de som ska bli sjuksyrra tex. Men trots att hon har all den utbildningen och erfarenheten så blir det jättejobbigt när ens egna barn blir sjuk.
Man är så olika i hur man funkar. Jag tror inte din mamma älskar dig mindre, tycker du är jobbig eller inte vill vara med dig.
Jag tror inte hon är trött PÅ DIG. Jag tror hon är trött. Punkt. Och rädd och ledsen och vet inte vad hon ska göra.

Även om någon tex har cancer eller annan fysisk sjukdom brukar vården vara väldigt på anhöriga att de ser till att vila.
Min pappa hade behövt vila mycket mindre än min mamma om jag mådde dåligt. Inte för att han bryr sig mindre, utan för att han kan hantera stress, sorg etc på ett annat vis än min mamma.
Det verkar vara liknande för dina föräldrar.

 

[Motacilla]

Ja jag fattar hur du menar. Men om man tar ditt exempel så då vill du ändå bo med din man och tycker om han lika mycket. Så du kanske blir irriterad på att han inte hade dammsugit men inte på han. Men med mamma så känns det mer som du isåfall skulle säga att du inte vill bo med din man sålänge han inte har dammsugit och så skulle du säga att han inte fick komma hem typ. Då kanske han skulle känna det som att du inte tyckte om HAN för att han hade typ misslyckats med att dammsuga om du fattar hur jag menar?

Jo, jag kan säga att senast igår när jag kom hem kl 18 och var trött och hungrig och märkte att hemmet var ostädat fast mannen lovat städa så blev jag arg på honom. Då var det ju handlingen (inte städat trots lovat) jag blev arg på, och det jag också kritiserade.

Det är också viktigt om man diskuterar, att man fokuserar på det man är upprörd över. Igår var jag irriterad på att det inte var städat, så sa jag några irriterade meningar om just det. Jag gick inte in på min mans personlighet eller så, för det hörde ju inte till saken. Sen kom vi överens om att vi städar tillsammans idag istället.

Det är också viktigt när man har en konflikt, att man koncentrerar sig på beteende och inte person. Det borde alla unga människor få lära sig.

Säkert finns det saker min man skulle kunna göra som skulle få mig att säga att vi ska vara ifrån varandra och tänka på varsitt håll i några dagar. Men då är det fortfarande inte han som person, utan hans HANDLINGAR som är det som spelar roll. Och man kan faktiskt alltid välja att bete sig på ett annat sätt.

 

[Motacilla]

Man ser och hanterar saker olika. Min pappa tex är sinnebilden av lugn norrlänning(även om han numer pratar rikssvenska). Han är så lugn och han är knappt rädd för ngt. Han löser allt liksom, no worries!
Min mamma är betydligt känsligare, blir stressad, rädd, ledsen mycket snabbare. Hon var sjuksyster på intensivvårdsavdelning och sedan lärare för de som ska bli sjuksyrra tex. Men trots att hon har all den utbildningen och erfarenheten så blir det jättejobbigt när ens egna barn blir sjuk.
Man är så olika i hur man funkar. Jag tror inte din mamma älskar dig mindre, tycker du är jobbig eller inte vill vara med dig.
Jag tror inte hon är trött PÅ DIG. Jag tror hon är trött. Punkt. Och rädd och ledsen och vet inte vad hon ska göra.

Även om någon tex har cancer eller annan fysisk sjukdom brukar vården vara väldigt på anhöriga att de ser till att vila.
Min pappa hade behövt vila mycket mindre än min mamma om jag mådde dåligt. Inte för att han bryr sig mindre, utan för att han kan hantera stress, sorg etc på ett annat vis än min mamma.
Det verkar vara liknande för dina föräldrar.

Ja, min pappa hetsar väldigt sällan upp sig heller. Han är en sån här "nu gör vi såhär bara"-gubbe.

Mamma är betydligt mer lättstressad och blir upprörd över småsaker.

Min mormor jobbade hela sitt yrkesliv som operationssköterska men var ändå alltid otroligt nervös om något av hennes barn eller barnbarn blev sjukt.

 

[mamman]

Allt med mamma och det så jag fattar att hon blev rädd och orolig och allt sånt så det kan vara därför hon inte vill att jag ska vara hemma. Såklart jobbigt men kan ändå på ett sätt fatta det.
Men det är inte BARA det utan att hon har nästan inte varit här nånting heller och inte messat nästan nånting. Och ja jag fattar att hon säkert behöver en paus från mig men känns ändå som att jag har förstört allt så det kommer aldrig bli som förut mellan oss. För om hon inte ens vill prata med mig liksom. Och jag kan inte riktigt komma på nån annan andledning till det annat än att hon inte orkar ha nånting med mig att göra. Och alltså jag förstår ju det och jag skulle också gärna slippa mig om jag kunde! Men känns ändå jätte jätte jobbigt.
Och sen en annan sak men jag vill verkligen åka till stallet i eftermiddag och träffa ponnysarna men då måste ju allting gå bra fram tills då så känns typ att jag inte vågar säga nånting om jobbiga saker för vill inte ta risken att det blir mer jobbigt och att då kanske jag inte får. Fast jag vet att dom inte menar så men känns ändå som jag måste göra allt helt perfekt så jag inte gör större risk att jag inte får åka till stallet. Och det är jobbig lunch så jag vet att det kommer bli jobbigt men MÅSTE klara det perfekt iallafall.

Din mamma är rädd, förvirrad, orolig och trött. Kanske är hon rädd att du inte vill att hon kommer? Det kan ju bli missförstånd. Jag vet inte om du har syskon, men ni har hundar och hästar som behöver tas om hand. Är det så att det är mest din mamma som gör det och därför har din pappa mer tid att hälsa på? Försök att berätta hur du känner, kanske har det "bara blivit så" att det mest är din pappa som kommer utan att det är planerat?

Skulle någon kunna följa med dig på permis hem eller till stallet? Då kan du få en positiv upplevelse med hundarna eller hästarna men dina föräldrar behöver inte bli lika oroliga och det kan bli lugnare att umgås.

 

[nullo-modo]

Allt med mamma och det så jag fattar att hon blev rädd och orolig och allt sånt så det kan vara därför hon inte vill att jag ska vara hemma. Såklart jobbigt men kan ändå på ett sätt fatta det.
Men det är inte BARA det utan att hon har nästan inte varit här nånting heller och inte messat nästan nånting. Och ja jag fattar att hon säkert behöver en paus från mig men känns ändå som att jag har förstört allt så det kommer aldrig bli som förut mellan oss. För om hon inte ens vill prata med mig liksom. Och jag kan inte riktigt komma på nån annan andledning till det annat än att hon inte orkar ha nånting med mig att göra. Och alltså jag förstår ju det och jag skulle också gärna slippa mig om jag kunde! Men känns ändå jätte jätte jobbigt.
Och sen en annan sak men jag vill verkligen åka till stallet i eftermiddag och träffa ponnysarna men då måste ju allting gå bra fram tills då så känns typ att jag inte vågar säga nånting om jobbiga saker för vill inte ta risken att det blir mer jobbigt och att då kanske jag inte får. Fast jag vet att dom inte menar så men känns ändå som jag måste göra allt helt perfekt så jag inte gör större risk att jag inte får åka till stallet. Och det är jobbig lunch så jag vet att det kommer bli jobbigt men MÅSTE klara det perfekt iallafall.

Tycker ändå du ska berätta om jobbiga tankar även om du är rädd för det. Om det skulle bli inställt så är det ju för att det som hände sist inte ska hända igen.

Nej du är inte äcklig eller dum för det som hände på toaletten. Finns så många unga människor som skadar sig själva och ingen av dom är äckliga, dumma eller nått annat.

 

[mamman]

Allt med mamma och det så jag fattar att hon blev rädd och orolig och allt sånt så det kan vara därför hon inte vill att jag ska vara hemma. Såklart jobbigt men kan ändå på ett sätt fatta det.
Men det är inte BARA det utan att hon har nästan inte varit här nånting heller och inte messat nästan nånting. Och ja jag fattar att hon säkert behöver en paus från mig men känns ändå som att jag har förstört allt så det kommer aldrig bli som förut mellan oss. För om hon inte ens vill prata med mig liksom. Och jag kan inte riktigt komma på nån annan andledning till det annat än att hon inte orkar ha nånting med mig att göra. Och alltså jag förstår ju det och jag skulle också gärna slippa mig om jag kunde! Men känns ändå jätte jätte jobbigt.
Och sen en annan sak men jag vill verkligen åka till stallet i eftermiddag och träffa ponnysarna men då måste ju allting gå bra fram tills då så känns typ att jag inte vågar säga nånting om jobbiga saker för vill inte ta risken att det blir mer jobbigt och att då kanske jag inte får. Fast jag vet att dom inte menar så men känns ändå som jag måste göra allt helt perfekt så jag inte gör större risk att jag inte får åka till stallet. Och det är jobbig lunch så jag vet att det kommer bli jobbigt men MÅSTE klara det perfekt iallafall.

Man reagerar och beter sig så olika när man är rädd och ledsen. Hur man är/gör beror delvis på hur man är annars, men det kan också bli annorlunda. Hur man gör/är varierar också över tiden. Med två föräldrar kan den ena vara lugnare samtidigt som den andra är "hysterisk" och sedan växlar det kanske. Det betyder inte att man i grunden är olika orolig eller älskar den man är orolig över mer eller mindre. Oron tar sig bara olika uttryck (över tiden). Då kan det vara så att det är bättre (för den som är sjuk) att den ena föräldern umgås mer med den som är sjuk än den andra. Eller i alla fall att föräldrarna tror det. Så jag tycker att du ska berätta att du vill vara mer med din mamma. Jag är säker på att hon kommer att uppskatta det.

 

[yamyam]

@EmmaFilippa

Jag har inte hunnit läsa alla inlägg i den här tråden ännu, men jag vill säga, jag förstår dig. Det kaoset du befinner dig i, rädslan och skammen, jag har varit där.
I tonåren var jag också svårt sjuk i bland annat ångest och paniksyndrom, jag hade anorexi och självskadade i perioder. Jag skämdes så oerhört mycket. Jag blev också utåtagerande ibland mot de som stod mig nära, och mot mina vårdkontakter. Jag var arg över att jag kände det som att ingen förstod, och frustrerad över att jag kände att jag tappade kontrollen över mig själv. Jag kände mig väldigt trängd när jag upplevde mig pressad att gå emot mina impulser.
Och samtidigt skammen, över sjukdomarna, hur de fick mig att bete mig, och hur de påverkade personer runt mig. Det är nog rörigt att vara i tonåren, så mycket känslor bara där, och då sjukdomarna på det. Det är så jävla tufft.

Det jag vill att du ska veta är att din relation till dina föräldrar inte är förstörd. De vet att ditt agerande är sjukdomen. Med största sannolikhet känner dina föräldrar vanmakt över att inte kunna hjälpa dig. Rädsla över att de skulle kunna förlora dig.
För mina föräldrar var maktlösheten det värsta, och frustrationen över att aldrig riktigt känna sig säkra på om de gjorde ”rätt” i olika situationer när de försökte hjälpa mig, det tärde mycket på dem. De visste att det var mina sjukdomar och inte jag, men det innebar ju inte att de alltid lyckades hålla sina egna känslor i schack alltid. Det är nog närapå omöjligt. Mina föräldrar sårade mig, och jag sårade dem. Även fast ingen av oss egentligen ville det. Det är mänskligt! Och det förstörde inte vår relation. På sikt tror jag vad vi gick igenom faktiskt varit starkt bidragande till den djupa relation vi har idag.

Kanske är det här inget du kan ta till dig där du är just nu - och det är helt okej i så fall! - men jag vill bara säga att även om dina föräldrar blir trötta och upprörda, så finns allt hopp i världen för er relation. Även om det kanske inte känns så precis nu. De hatar definitivt inte dig. Om de skulle hata något så är det sjukdomen, det vågar jag faktiskt lova.

 

[Motacilla]

Jag vill ännu skriva lite om hur jag tänker kring att hata en sjukdom. Det betyder verkligen inte att man hatar personen som drabbats av sjukdomen.

Däremot kan man vara förtvivlad över att det blivit som det blivit, att en familjemedlem fått en sjukdom. Man kan önska att sjukdomen aldrig skulle ha kommit, och man kan vara så trött på allt sjukdomen ställer till.

Alla förstår att en sjuk person inte väljer att vara sjuk. En sak som gör anorexia svår för omgivningen är att ett symtom är att det är svårt för den som är sjuk att inse att omgivningen faktiskt vill den väl, och att det läkare säger är av en orsak. Det här kan vara jättejobbigt för familjen att se på. Och samtidigt är det jättesvårt för den som är sjuk och slits mellan två tankar liksom: gamla vanor som känns trygga och det de vuxna vill att man ska göra. Då blir det ibland för mycket.

 

[LiviaFilippa]

Jag svarar mer på alla era svar sen efter middagen och så men ville bara säga att jag fick åka till stallet idag Och mina ponnysar går i en hage ute vid vägen så stannade först där och myste med dom ett tag Och blev att jag inte kunde hålla inne gråten men det var ändå inte sådär jätte jobbigt. Utan nästan att det var skönt att vara ledsen och inte typ bara ångest och massa starka känslor och tankar som nästan inte går att förklara. Fast låter säkert knäppt. Sen var vi iallafall till stallet och gjorde iordning insläppsmaten och la in. Och bara så ingen tror det så var det inte jag som delade äpplena och morötterna så pappa är inte så dum ifall nån tänkte så. Men ja ville ge ponnysarna lite extra lördags godis bara Och för jag śaknar dom men dom bryr sig såklart inte men ändå.

 

[Tualma]

Jag svarar mer på alla era svar sen efter middagen och så men ville bara säga att jag fick åka till stallet idag Och mina ponnysar går i en hage ute vid vägen så stannade först där och myste med dom ett tag Och blev att jag inte kunde hålla inne gråten men det var ändå inte sådär jätte jobbigt. Utan nästan att det var skönt att vara ledsen och inte typ bara ångest och massa starka känslor och tankar som nästan inte går att förklara. Fast låter säkert knäppt. Sen var vi iallafall till stallet och gjorde iordning insläppsmaten och la in. Och bara så ingen tror det så var det inte jag som delade äpplena och morötterna så pappa är inte så dum ifall nån tänkte så. Men ja ville ge ponnysarna lite extra lördags godis bara Och för jag śaknar dom men dom bryr sig såklart inte men ändå.

Det låter som en härlig och läkande stund .
Så skönt att gråta med fina fyrbenta vänner.

 

[Sleepy]

Jag svarar mer på alla era svar sen efter middagen och så men ville bara säga att jag fick åka till stallet idag Och mina ponnysar går i en hage ute vid vägen så stannade först där och myste med dom ett tag Och blev att jag inte kunde hålla inne gråten men det var ändå inte sådär jätte jobbigt. Utan nästan att det var skönt att vara ledsen och inte typ bara ångest och massa starka känslor och tankar som nästan inte går att förklara. Fast låter säkert knäppt. Sen var vi iallafall till stallet och gjorde iordning insläppsmaten och la in. Och bara så ingen tror det så var det inte jag som delade äpplena och morötterna så pappa är inte så dum ifall nån tänkte så. Men ja ville ge ponnysarna lite extra lördags godis bara Och för jag śaknar dom men dom bryr sig såklart inte men ändå.

Så glad för din skull. Så härligt att få träffa dina ponnysar.

 

[Sel]

Jag svarar mer på alla era svar sen efter middagen och så men ville bara säga att jag fick åka till stallet idag Och mina ponnysar går i en hage ute vid vägen så stannade först där och myste med dom ett tag Och blev att jag inte kunde hålla inne gråten men det var ändå inte sådär jätte jobbigt. Utan nästan att det var skönt att vara ledsen och inte typ bara ångest och massa starka känslor och tankar som nästan inte går att förklara. Fast låter säkert knäppt. Sen var vi iallafall till stallet och gjorde iordning insläppsmaten och la in. Och bara så ingen tror det så var det inte jag som delade äpplena och morötterna så pappa är inte så dum ifall nån tänkte så. Men ja ville ge ponnysarna lite extra lördags godis bara Och för jag śaknar dom men dom bryr sig såklart inte men ändå.

Det är helande att gråta en stund med sina djur. De bara finns där och är varma och goa.

 

[Sryoqwe]

Jag svarar mer på alla era svar sen efter middagen och så men ville bara säga att jag fick åka till stallet idag Och mina ponnysar går i en hage ute vid vägen så stannade först där och myste med dom ett tag Och blev att jag inte kunde hålla inne gråten men det var ändå inte sådär jätte jobbigt. Utan nästan att det var skönt att vara ledsen och inte typ bara ångest och massa starka känslor och tankar som nästan inte går att förklara. Fast låter säkert knäppt. Sen var vi iallafall till stallet och gjorde iordning insläppsmaten och la in. Och bara så ingen tror det så var det inte jag som delade äpplena och morötterna så pappa är inte så dum ifall nån tänkte så. Men ja ville ge ponnysarna lite extra lördags godis bara Och för jag śaknar dom men dom bryr sig såklart inte men ändå.

Så bra att du fick hälsat på ponnyerna!

Jag tror också att din mamma bara behöver en paus för att orka med, utan att hon för den sakens skull är trött på dig.
Min ena hund har epilepsi och får alltid flera anfall per gång, då behöver jag paus från det ibland för att orka med. Inte alls för att jag bryr mig mindre eller tycker mindre om hunden. Det är ju inte hennes fel att hon har en jobbig sjukdom, lika lite som det är ditt fel att du har en jobbig sjukdom.

 

[Fjordfrälst]

Vad härligt att du kom iväg till stallet .

 

[LiviaFilippa]

Tack alla ni som har svarat och som bryr er och allt sånt Som jag har skrivit förr så jag vet att det kanske inte verkar som jag bryr mig vad ni skriver eller att jag lyssnar på det men jag gör ändå det.
Men tänkte säga om det här med mamma och allting. Så jag har inte pratat med henne idag men har messat lite. Men hon ska komma imorgon iallafall.
Men ja iallafall så pratade jag med moster i telefon idag. Och först trodde jag att hon typ skulle skälla på mig för hon och mamma är jätte nära liksom och hon sa att mamma hade berättat om det som hände. Så var förberedd att hon skulle vara arg på mig. Men hon var inte det ALLS. Utan pratade jätte mycket om det och hon var hos oss igår så hon hade pratat med mamma och förklarade lite vad hon kände liksom. Och berättade en sak om när dom var lite äldre än mig som jag inte visste men var ganska skönt eller hur man ska säga. Alltså inte den saken för det var säkert jätte jobbigt för dom då men mer att jag fattar lite mammas sida liksom.
Så iallafall sen efter jag hade pratat med henne så messade jag till mamma och skrev förlåt och lite annat. Så har messat lite sen men inte så mycket.
Men känns iallafall lite bättre med det nu. Alltså det är fortfarande jobbigt och känns hemskt att jag gjorde mamma och pappa så oroliga och arga och ledsna och allting men känns iallafall lite bättre nu.

 

[LiviaFilippa]

Man ser och hanterar saker olika. Min pappa tex är sinnebilden av lugn norrlänning(även om han numer pratar rikssvenska). Han är så lugn och han är knappt rädd för ngt. Han löser allt liksom, no worries!
Min mamma är betydligt känsligare, blir stressad, rädd, ledsen mycket snabbare. Hon var sjuksyster på intensivvårdsavdelning och sedan lärare för de som ska bli sjuksyrra tex. Men trots att hon har all den utbildningen och erfarenheten så blir det jättejobbigt när ens egna barn blir sjuk.
Man är så olika i hur man funkar. Jag tror inte din mamma älskar dig mindre, tycker du är jobbig eller inte vill vara med dig.
Jag tror inte hon är trött PÅ DIG. Jag tror hon är trött. Punkt. Och rädd och ledsen och vet inte vad hon ska göra.

Även om någon tex har cancer eller annan fysisk sjukdom brukar vården vara väldigt på anhöriga att de ser till att vila.
Min pappa hade behövt vila mycket mindre än min mamma om jag mådde dåligt. Inte för att han bryr sig mindre, utan för att han kan hantera stress, sorg etc på ett annat vis än min mamma.
Det verkar vara liknande för dina föräldrar.

Ja mina föräldrar är också så. Men det med att anhöriga måste vila så fattar jag det men det som är jobbigt är att jag får ju aldrig vila fast det är jag som är sjuk. Alltså inte vila att vila kroppen eller hur man ska säga men att jag får aldrig vila från alla måsten och alla regler. Fast dom är ju jätte jobbiga för mig men jag får ALDRIG vila men alla andra får det och ska det. Så det känns typ orättvist eller hur jag ska förklara.

 

[Fjordfrälst]

Tack alla ni som har svarat och som bryr er och allt sånt Som jag har skrivit förr så jag vet att det kanske inte verkar som jag bryr mig vad ni skriver eller att jag lyssnar på det men jag gör ändå det.
Men tänkte säga om det här med mamma och allting. Så jag har inte pratat med henne idag men har messat lite. Men hon ska komma imorgon iallafall.
Men ja iallafall så pratade jag med moster i telefon idag. Och först trodde jag att hon typ skulle skälla på mig för hon och mamma är jätte nära liksom och hon sa att mamma hade berättat om det som hände. Så var förberedd att hon skulle vara arg på mig. Men hon var inte det ALLS. Utan pratade jätte mycket om det och hon var hos oss igår så hon hade pratat med mamma och förklarade lite vad hon kände liksom. Och berättade en sak om när dom var lite äldre än mig som jag inte visste men var ganska skönt eller hur man ska säga. Alltså inte den saken för det var säkert jätte jobbigt för dom då men mer att jag fattar lite mammas sida liksom.
Så iallafall sen efter jag hade pratat med henne så messade jag till mamma och skrev förlåt och lite annat. Så har messat lite sen men inte så mycket.
Men känns iallafall lite bättre med det nu. Alltså det är fortfarande jobbigt och känns hemskt att jag gjorde mamma och pappa så oroliga och arga och ledsna och allting men känns iallafall lite bättre nu.

Så skönt att det ändå känns bättre än innan iaf ❤. Vill du berätta något om dina ponnyer och hundar? Hur gamla de är och raser? Och hur mycket har du hopptävlat? Höjd och så ? . Om jag inte missat att du skrivit det ☺.

 

[LiviaFilippa]

Din mamma är rädd, förvirrad, orolig och trött. Kanske är hon rädd att du inte vill att hon kommer? Det kan ju bli missförstånd. Jag vet inte om du har syskon, men ni har hundar och hästar som behöver tas om hand. Är det så att det är mest din mamma som gör det och därför har din pappa mer tid att hälsa på? Försök att berätta hur du känner, kanske har det "bara blivit så" att det mest är din pappa som kommer utan att det är planerat?

Skulle någon kunna följa med dig på permis hem eller till stallet? Då kan du få en positiv upplevelse med hundarna eller hästarna men dina föräldrar behöver inte bli lika oroliga och det kan bli lugnare att umgås.

Mamma sköter om ponnysarna men hundarna är hos våra grannar på dagarna. Så dom behöver ju inte mamma eller pappa sköta om på dagarna iallafall. Så det är ponnysarna som mamma sköter bara så är inte att hon inte har tid. Men en andledning som jag fick veta ordentligt idag är att mamma tycker det är jobbigt på sjukhus så därför det mest är pappa som är här men hon har varit här endel hon också men inte LIKA mycket. Men sen nu efter det där dumma så har hon inte för hon behövde vila och typ tänka på annat och sånt som flera här skrev också. Men hon ska iallafall komma ett tag imorgon.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa

Jag har inte hunnit läsa alla inlägg i den här tråden ännu, men jag vill säga, jag förstår dig. Det kaoset du befinner dig i, rädslan och skammen, jag har varit där.
I tonåren var jag också svårt sjuk i bland annat ångest och paniksyndrom, jag hade anorexi och självskadade i perioder. Jag skämdes så oerhört mycket. Jag blev också utåtagerande ibland mot de som stod mig nära, och mot mina vårdkontakter. Jag var arg över att jag kände det som att ingen förstod, och frustrerad över att jag kände att jag tappade kontrollen över mig själv. Jag kände mig väldigt trängd när jag upplevde mig pressad att gå emot mina impulser.
Och samtidigt skammen, över sjukdomarna, hur de fick mig att bete mig, och hur de påverkade personer runt mig. Det är nog rörigt att vara i tonåren, så mycket känslor bara där, och då sjukdomarna på det. Det är så jävla tufft.

Det jag vill att du ska veta är att din relation till dina föräldrar inte är förstörd. De vet att ditt agerande är sjukdomen. Med största sannolikhet känner dina föräldrar vanmakt över att inte kunna hjälpa dig. Rädsla över att de skulle kunna förlora dig.
För mina föräldrar var maktlösheten det värsta, och frustrationen över att aldrig riktigt känna sig säkra på om de gjorde ”rätt” i olika situationer när de försökte hjälpa mig, det tärde mycket på dem. De visste att det var mina sjukdomar och inte jag, men det innebar ju inte att de alltid lyckades hålla sina egna känslor i schack alltid. Det är nog närapå omöjligt. Mina föräldrar sårade mig, och jag sårade dem. Även fast ingen av oss egentligen ville det. Det är mänskligt! Och det förstörde inte vår relation. På sikt tror jag vad vi gick igenom faktiskt varit starkt bidragande till den djupa relation vi har idag.

Kanske är det här inget du kan ta till dig där du är just nu - och det är helt okej i så fall! - men jag vill bara säga att även om dina föräldrar blir trötta och upprörda, så finns allt hopp i världen för er relation. Även om det kanske inte känns så precis nu. De hatar definitivt inte dig. Om de skulle hata något så är det sjukdomen, det vågar jag faktiskt lova.

Tack att du skrev det Du kanske inte kommer ihåg det men vet du ungefär hur länge det var liksom jätte dåligt för dig?