Förlåt

Jag kan inte förklara allting och jag vill inte berätta allting här. Men vill iallafall säga förlåt till alla här som skriver massa snälla och peppande saker till mig. Förlåt att jag tar eran tid som ni säkert kunde göra massa andra roligare saker med. Men så har ni skrivit till mig för ni är snälla och vill hjälpa och så. Och jag förtjänar verkligen inte det ALLS så förlåt. För jag läser allt men jag tror typ inte på det ni skriver ändå. Och jag typ ljuger. Eller inte ljuger men kanske att det verkar på ett sätt så är det egentligen inte så. Och förlåt igen nu att jag skriver igen och kanske tar eran tid helt i onödan!
Jag vill inte skriva vad som har hänt idag för är så jävla dumt och äckligt och ja jag vill typ inte berätta hur dum i huvudet jag är. Men hade ju permison efter lunch och först gick det väl okej sen vid mellanmål så vände typ ALLT och jag blev som helt störd och ja världens värsta typ. Så gjorde flera helt idiotiska äckliga jätte dumma grejer. Och blev kaos med exakt allt så har varit på akuten tills kanske en halvtimme sen. Och nu är jag tillbaka och alla tycker jag är dum i huvudet och mina föräldrar hatar mig och skäms nog som fan över att ha en så dum korkad äcklig ful störd unge.
Har skickat typ hundra hjärtan till dom också och sagt förlåt till allamöjliga men det spelar egentligen ingen roll för ingen kan ändå förlåta allt.

 

[emma-vsm]

En annan sak som du får svara på om du vill, och när du vill:
Har du något speciellt minne från nån resa?

Behöver såklart inte vara en utlandsresa, det kan vara till en grannstad eller tävling eller vad som helst. Kanske nåt särskilt som hände, nåt intressant eller kul, eller nåt som blev fel men som man i efterhand kan skratta åt.

 

[gammalek]

@EmmaFilippa Du ville ha tips på musik som känns i hela kroppen. Här kommer nåt som känns. Vet inte om du gillar klassisk musik? Ge det en chans, för det här gör skillnad i kroppen. Om du är ovan vid klassisk musik, lyssna flera gånger och låt det gärna gå en halv dag eller så emellan lyssningarna. Ha jättehögt ljud på om du kan:

 

[sorbifolia]

Skulle vilja skriva lite om en jobbig sak också. Som jag nog inte kan göra nånting åt men är ändå väldigt jobbigt. Och det är att jag känner mig sååå såååå dum mot mamma och pappa. Alltså för allt det igår och att jag gjorde så dom blev ledsna och arga och rädda och allt sånt. Och det att mamma inte vill att jag ska ha permison och hon inte ska vara med till stallet och sånt och allt det. Så känns det så elakt och hemskt och känner mig såå dålig för det. Men jag tror inte jag kan göra nånting åt det. Men så känns det ännu mer hemskt att jag är som jag är. Och typ att pappa borde inte slösa tid på mig heller utan att han borde göra saker som han vill och vara med mamma och inte typ välja mellan oss eller hur jag ska säga. För är ju mitt fel att det är så. Men jag tror inte jag kan göra nånting och få det okej liksom.

Din pappa har garanterad ingenting viktigare att göra än att vara med dig och försöka hjälpa till så du blir frisk. Du är det viktigaste i hela hans liv. Och jag tror säkert att din mamma skulle vilja vara med dig med, men du vet - ibland så klarar man bara inte göra de saker man skulle vilja. Precis som du inte klarade krama henne fast du ville. Så har nog din mamma det med.

Ofta när vi bråkar med en specifik av våra föräldrar så är det pga att vi är "för" lika, och reagerar på samma (dåliga) sätt när vi blir arga eller ledsna. Tror du att det kan vara så för dig och din mamma? At ni liksom krockar lite när det blir svårt?

 

[Fjordfrälst]

Din pappa har garanterad ingenting viktigare att göra än att vara med dig och försöka hjälpa till så du blir frisk. Du är det viktigaste i hela hans liv. Och jag tror säkert att din mamma skulle vilja vara med dig med, men du vet - ibland så klarar man bara inte göra de saker man skulle vilja. Precis som du inte klarade krama henne fast du ville. Så har nog din mamma det med.

Ofta när vi bråkar med en specifik av våra föräldrar så är det pga att vi är "för" lika, och reagerar på samma (dåliga) sätt när vi blir arga eller ledsna. Tror du att det kan vara så för dig och din mamma? At ni liksom krockar lite när det blir svårt?

Det där sista har morfar sagt många gånger när mamma och jag varit osams när jag var tonåring och japp, vi är väldigt lika....!

 

[LiviaFilippa]

Din pappa har garanterad ingenting viktigare att göra än att vara med dig och försöka hjälpa till så du blir frisk. Du är det viktigaste i hela hans liv. Och jag tror säkert att din mamma skulle vilja vara med dig med, men du vet - ibland så klarar man bara inte göra de saker man skulle vilja. Precis som du inte klarade krama henne fast du ville. Så har nog din mamma det med.

Ofta när vi bråkar med en specifik av våra föräldrar så är det pga att vi är "för" lika, och reagerar på samma (dåliga) sätt när vi blir arga eller ledsna. Tror du att det kan vara så för dig och din mamma? At ni liksom krockar lite när det blir svårt?

Jag tänkte på det där att man kanske är för lika men jag vet inte om det är så. För jag blir oftast så antingen liksom stänger jag av och blir bara tyst och tom eller så blir jag jätte arg. Men mamma är mer att hon blir tjatig och nöjer sig inte med ett svar utan att hon måste typ prata vidare om det och lösa exakt allt om man bråkar. Men hon blir inte sådär arg som jag kan bli utan mer att hon fortsätter och fortsätter om samma sak. Så vet inte riktigt om vi är så lika.
Och sen en sak som jag bara vill säga. Och det är att alla säger ju att det är sjukdomen och monstret som gör så det blir sådär dåligt för mig och det inte är mitt fel. Och jag fattar vad ni menar men som med mamma nu att hon inte orkar och vill inte att jag ska komma hem och verkar typ inte vilja träffa mig eller prata med mig. Då är det ju JAG som är sådär jobbig och hemsk? Alltså att jag = monstret. Typ som att jag förvandlas till monstret så själva JAG inte nästan finns längre. Och det är också jätte jobbigt för vet inte om man kan göra nåt åt det eller om jag aldrig kommer vara bara jag liksom.

 

[sorbifolia]

Jag tänkte på det där att man kanske är för lika men jag vet inte om det är så. För jag blir oftast så antingen liksom stänger jag av och blir bara tyst och tom eller så blir jag jätte arg. Men mamma är mer att hon blir tjatig och nöjer sig inte med ett svar utan att hon måste typ prata vidare om det och lösa exakt allt om man bråkar. Men hon blir inte sådär arg som jag kan bli utan mer att hon fortsätter och fortsätter om samma sak. Så vet inte riktigt om vi är så lika.
Och sen en sak som jag bara vill säga. Och det är att alla säger ju att det är sjukdomen och monstret som gör så det blir sådär dåligt för mig och det inte är mitt fel. Och jag fattar vad ni menar men som med mamma nu att hon inte orkar och vill inte att jag ska komma hem och verkar typ inte vilja träffa mig eller prata med mig. Då är det ju JAG som är sådär jobbig och hemsk? Alltså att jag = monstret. Typ som att jag förvandlas till monstret så själva JAG inte nästan finns längre. Och det är också jätte jobbigt för vet inte om man kan göra nåt åt det eller om jag aldrig kommer vara bara jag liksom.

Ja okej, men det kan ju även vara tvärt om, att ni krockar för att ni är FÖR olika... Mammor kan vara extremt tjatiga, jag vet... och det är svårt att ha tålamod med.

Jag har inte haft anorexia själv, men vad de säger som har eller haft det, så går det att få tysst på monstret. Så att du inte behöver göra dumma saker bara för att monstret vill det. Nu kanske det känns som att det är en del av dig, men det är inte så. Om du tänker dig att du är som ett djur som är skadat - har du till exempel sett hur hundar kan plötsligt bli aggressiva om de har ont någonstans? Lite så tror jag det är med dig, att iom du är sjuk så blir du arg för att skydda dig själv. När du blir frisk så kommer du inte behöva vara så längre.

 

[Motacilla]

Jag tror att din mamma är väldigt rädd för att du ska skada dig om du kommer hem. Att hon inte vet hur hon ska hjälpa dig om du blir så stressad, ångestfylld och arg att du rymmer hemifrån.

Vanliga föräldrar utan läkar- eller sjuksköterskeutbildning kan känna sig väldigt maktlösa om deras barn blir väldigt sjuka. Det ÄR svårt att veta vad man ska göra om någon inte vill lyssna och om den dessutom har svår ångest som gör att den kanske inte klarar av att ta till sig det som sägs heller.

Föräldrar kan inte allt och vet inte allt. Det betyder inte att de inte älskar dig.

Jag gissar att din mamma blev så rädd att hon därför kanske tycker att det är bättre att det finns utbildad personal med dig tils du blir bättre. Men jag vet förstås inte, du måste fråga din mamma.

Som du kanske vet, är anorexia en psykisk sjukdom. Det betyder att tänkandet just nu fungerar på ett lite konstigt sätt för dig. Du kan bli frisk, men det är en process som tar tid och kräver att du jobbar med dig själv.

 

[Sleepy]

Jag tänkte på det där att man kanske är för lika men jag vet inte om det är så. För jag blir oftast så antingen liksom stänger jag av och blir bara tyst och tom eller så blir jag jätte arg. Men mamma är mer att hon blir tjatig och nöjer sig inte med ett svar utan att hon måste typ prata vidare om det och lösa exakt allt om man bråkar. Men hon blir inte sådär arg som jag kan bli utan mer att hon fortsätter och fortsätter om samma sak. Så vet inte riktigt om vi är så lika.
Och sen en sak som jag bara vill säga. Och det är att alla säger ju att det är sjukdomen och monstret som gör så det blir sådär dåligt för mig och det inte är mitt fel. Och jag fattar vad ni menar men som med mamma nu att hon inte orkar och vill inte att jag ska komma hem och verkar typ inte vilja träffa mig eller prata med mig. Då är det ju JAG som är sådär jobbig och hemsk? Alltså att jag = monstret. Typ som att jag förvandlas till monstret så själva JAG inte nästan finns längre. Och det är också jätte jobbigt för vet inte om man kan göra nåt åt det eller om jag aldrig kommer vara bara jag liksom.

Jodå, du finns kvar. Vi ser dig. Du kan inte hjälpa att du har blivit sjuk och att allt har blivit så jobbigt. Det är inte ditt fel. Jag förstår att det känns jätte, jättejobbigt med din mamma just nu. Försök tänk att ni har en liten paus just nu; en liten semester ifrån varandra bara. Så orkar ni med varandra bättre sen.

Du kommer att må bra igen. Du får hjälp nu och det kommer att bli bra. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Allt med mamma och det så jag fattar att hon blev rädd och orolig och allt sånt så det kan vara därför hon inte vill att jag ska vara hemma. Såklart jobbigt men kan ändå på ett sätt fatta det.
Men det är inte BARA det utan att hon har nästan inte varit här nånting heller och inte messat nästan nånting. Och ja jag fattar att hon säkert behöver en paus från mig men känns ändå som att jag har förstört allt så det kommer aldrig bli som förut mellan oss. För om hon inte ens vill prata med mig liksom. Och jag kan inte riktigt komma på nån annan andledning till det annat än att hon inte orkar ha nånting med mig att göra. Och alltså jag förstår ju det och jag skulle också gärna slippa mig om jag kunde! Men känns ändå jätte jätte jobbigt.
Och sen en annan sak men jag vill verkligen åka till stallet i eftermiddag och träffa ponnysarna men då måste ju allting gå bra fram tills då så känns typ att jag inte vågar säga nånting om jobbiga saker för vill inte ta risken att det blir mer jobbigt och att då kanske jag inte får. Fast jag vet att dom inte menar så men känns ändå som jag måste göra allt helt perfekt så jag inte gör större risk att jag inte får åka till stallet. Och det är jobbig lunch så jag vet att det kommer bli jobbigt men MÅSTE klara det perfekt iallafall.

 

[Fjordfrälst]

Allt med mamma och det så jag fattar att hon blev rädd och orolig och allt sånt så det kan vara därför hon inte vill att jag ska vara hemma. Såklart jobbigt men kan ändå på ett sätt fatta det.
Men det är inte BARA det utan att hon har nästan inte varit här nånting heller och inte messat nästan nånting. Och ja jag fattar att hon säkert behöver en paus från mig men känns ändå som att jag har förstört allt så det kommer aldrig bli som förut mellan oss. För om hon inte ens vill prata med mig liksom. Och jag kan inte riktigt komma på nån annan andledning till det annat än att hon inte orkar ha nånting med mig att göra. Och alltså jag förstår ju det och jag skulle också gärna slippa mig om jag kunde! Men känns ändå jätte jätte jobbigt.
Och sen en annan sak men jag vill verkligen åka till stallet i eftermiddag och träffa ponnysarna men då måste ju allting gå bra fram tills då så känns typ att jag inte vågar säga nånting om jobbiga saker för vill inte ta risken att det blir mer jobbigt och att då kanske jag inte får. Fast jag vet att dom inte menar så men känns ändå som jag måste göra allt helt perfekt så jag inte gör större risk att jag inte får åka till stallet. Och det är jobbig lunch så jag vet att det kommer bli jobbigt men MÅSTE klara det perfekt iallafall.

Försök att inte tänka så mycket på allt runt omkring, ta siktet på att du ska få träffa ponnyerna nu, och gör det bästa av allt fram tills dess .

 

[Ullmerkott]

Allt med mamma och det så jag fattar att hon blev rädd och orolig och allt sånt så det kan vara därför hon inte vill att jag ska vara hemma. Såklart jobbigt men kan ändå på ett sätt fatta det.
Men det är inte BARA det utan att hon har nästan inte varit här nånting heller och inte messat nästan nånting. Och ja jag fattar att hon säkert behöver en paus från mig men känns ändå som att jag har förstört allt så det kommer aldrig bli som förut mellan oss. För om hon inte ens vill prata med mig liksom. Och jag kan inte riktigt komma på nån annan andledning till det annat än att hon inte orkar ha nånting med mig att göra. Och alltså jag förstår ju det och jag skulle också gärna slippa mig om jag kunde! Men känns ändå jätte jätte jobbigt.
Och sen en annan sak men jag vill verkligen åka till stallet i eftermiddag och träffa ponnysarna men då måste ju allting gå bra fram tills då så känns typ att jag inte vågar säga nånting om jobbiga saker för vill inte ta risken att det blir mer jobbigt och att då kanske jag inte får. Fast jag vet att dom inte menar så men känns ändå som jag måste göra allt helt perfekt så jag inte gör större risk att jag inte får åka till stallet. Och det är jobbig lunch så jag vet att det kommer bli jobbigt men MÅSTE klara det perfekt iallafall.

En del människor hanterar jobbiga saker genom att distansera sig. Det kan vara fruktansvärt jobbigt att se någon man älskar må dåligt, och inte veta vad man ska göra åt det. Kom ihåg att det inte är DU som är jobbig, utan din sjukdom. När du kan hantera den kommer det säkert gå bättre med mamma också.
Men jag förstår såklart att det känns tungt för dig. Kan du prata något med din pappa om det?

 

[LiviaFilippa]

En del människor hanterar jobbiga saker genom att distansera sig. Det kan vara fruktansvärt jobbigt att se någon man älskar må dåligt, och inte veta vad man ska göra åt det. Kom ihåg att det inte är DU som är jobbig, utan din sjukdom. När du kan hantera den kommer det säkert gå bättre med mamma också.
Men jag förstår såklart att det känns tungt för dig. Kan du prata något med din pappa om det?

Fast man kan ju inte riktigt säga så att det inte är jag som är jobbig utan min sjukdom. För spelar ju ingen roll om det är JAG eller sjukdomen så är det mig mamma inte vill träffa. Eller orkar eller vad man ska säga. För även om man säger att det är sjukdomen som är jobbig så är det ju jag som tillexempel inte får komma hem och sånt.
Och ja jag kan prata lite med pappa om det men vet inte om jag tror på det han säger heller eller om han bara säger det han borde liksom.

 

[Motacilla]

Ibland måste man ge människor tid att smälta jobbiga saker, även om man själv skulle vilja vara tillsammans med dem.

Vissa människor behöver få vara för sig själv och tänka igenom det som hänt och sagts tillräckligt mycket innan de vill umgås igen. Det beror inte så mycket på att det skulle vara någons fel, det bara är så vissa fungerar. Det får man respektera.

Man kan inte ändra på andra människor och få dem att vara på ett annat sätt. (Jag tror de flesta vuxna människor har försökt, men utan att lyckas).
Det enda man kan göra är att fundera på sitt eget sätt att vara, hur man kan ändra på sig för att kommunikationen ska fungera så bra som möjligt. Om man enbart utgår från att den andra personen ska göra som man vill brukar man i allmänhet inte komma så långt. (Jag menar situationer i största allmänhet nu, syftar inte uttryckligen på det här med din mamma).

Ett förslag till en tanke kanske kunde vara att istället för att det är allt eller inget som gäller för dig, kunde vara att öva på att acceptera att du också har dina bra sidor och dåliga sidor. Att du har dåliga sidor betyder inte att du är en dålig person på något sätt. Vi har alla bättre och sämre sidor, och man behöver inte vara perfekt för att räcka till. Det behöver inte bli så dramatiska tankar om du gör ett misstag.

 

[Motacilla]

Fast man kan ju inte riktigt säga så att det inte är jag som är jobbig utan min sjukdom. För spelar ju ingen roll om det är JAG eller sjukdomen så är det mig mamma inte vill träffa. Eller orkar eller vad man ska säga. För även om man säger att det är sjukdomen som är jobbig så är det ju jag som tillexempel inte får komma hem och sånt.
Och ja jag kan prata lite med pappa om det men vet inte om jag tror på det han säger heller eller om han bara säger det han borde liksom.

Men kan du kanske tänka istället att din mamma älskar dig som person, men att utbrotten och det blir för mycket för henne?

Jag menar, skilj mellan person och handlingar.
Du är en person.
Du gör vissa handlingar.
Din mamma älskar dig.
Din mamma orkar inte med alla dina handlingar.
Förstår du skillnaden?

 

[Motacilla]

Låt mig ta ett exempel: jag älskar min man, men jag blir väldigt irriterad på honom när han inte dammsuger trots att han säger att han ska göra det.

Då blir jag ju irriterad på att han inte gör något han sagt att han ska göra. Men det betyder ju inte att jag inte vill bo med honom för det.
Jag blir arg på handlingen (inte dammsugit) men jag har samma varma känslor för personen.

 

[Fjordfrälst]

Låt mig ta ett exempel: jag älskar min man, men jag blir väldigt irriterad på honom när han inte dammsuger trots att han säger att han ska göra det.

Då blir jag ju irriterad på att han inte gör något han sagt att han ska göra. Men det betyder ju inte att jag inte vill bo med honom för det.
Jag blir arg på handlingen (inte dammsugit) men jag har samma varma känslor för personen.

Precis sådär säger min allra bästa vän om tex hästarna gör nått förbannat galet. Jag blir inte trött på *namn* jag blir trött på vad den gör! Stämmer bra faktiskt!

 

[Sleepy]

Fast man kan ju inte riktigt säga så att det inte är jag som är jobbig utan min sjukdom. För spelar ju ingen roll om det är JAG eller sjukdomen så är det mig mamma inte vill träffa. Eller orkar eller vad man ska säga. För även om man säger att det är sjukdomen som är jobbig så är det ju jag som tillexempel inte får komma hem och sånt.
Och ja jag kan prata lite med pappa om det men vet inte om jag tror på det han säger heller eller om han bara säger det han borde liksom.

Det är farligt för dig att ha permission, om du får sån ångest så att du skadar dig själv eller springer iväg. Det är det som det handlar om, inte att du är jobbig. Det är ett tungt ansvar och svårt för en förälder att hantera. Alla orkar inte riktigt det, det skulle ju vara fruktansvärt om det hände dig något tokigt.

 

[LiviaFilippa]

Låt mig ta ett exempel: jag älskar min man, men jag blir väldigt irriterad på honom när han inte dammsuger trots att han säger att han ska göra det.

Då blir jag ju irriterad på att han inte gör något han sagt att han ska göra. Men det betyder ju inte att jag inte vill bo med honom för det.
Jag blir arg på handlingen (inte dammsugit) men jag har samma varma känslor för personen.

Ja jag fattar hur du menar. Men om man tar ditt exempel så då vill du ändå bo med din man och tycker om han lika mycket. Så du kanske blir irriterad på att han inte hade dammsugit men inte på han. Men med mamma så känns det mer som du isåfall skulle säga att du inte vill bo med din man sålänge han inte har dammsugit och så skulle du säga att han inte fick komma hem typ. Då kanske han skulle känna det som att du inte tyckte om HAN för att han hade typ misslyckats med att dammsuga om du fattar hur jag menar?

 

[LiviaFilippa]

Det är farligt för dig att ha permission, om du får sån ångest så att du skadar dig själv eller springer iväg. Det är det som det handlar om, inte att du är jobbig. Det är ett tungt ansvar och svårt för en förälder att hantera. Alla orkar inte riktigt det, det skulle ju vara fruktansvärt om det hände dig något tokigt.

Det fattar jag fast pappa är okej med att jag får ha permison och åka till stallet en liten stund. Så han verkar iallafall inte tycka att det är för farligt liksom.
Och om det BARA var det och inte alls att jag är jobbig eller att mamma är trött på MIG så skulle hon väl kanske vara här som vanligt och att vi hade mer kontakt och så. Så ja det kanske är bland annat som du skriver men inte bara.

 

[gammalek]

Det fattar jag fast pappa är okej med att jag får ha permison och åka till stallet en liten stund. Så han verkar iallafall inte tycka att det är för farligt liksom.
Och om det BARA var det och inte alls att jag är jobbig eller att mamma är trött på MIG så skulle hon väl kanske vara här som vanligt och att vi hade mer kontakt och så. Så ja det kanske är bland annat som du skriver men inte bara.

Ibland när man har varit med om jobbiga saker, behöver man vila och samla sig. Sedan är man redo igen. Kanske är det så för din mamma just nu?