För sent för allt

Jag vet att det inte gör nån skillnad att tänka så men skulle göra exakt vadsomhelst mot att åka tillbaka i tiden och ändra vissa saker. Eller jag vet inte exakt vad jag skulle ändra ifall jag skulle ändra andledningen till allt dåligt. Det enda som jag iallafall vet är att jag skulle ha stoppat anorexi monstret i somras INNAN allt kaos blev. Så kanske allt annat aldrig hade hänt.
Men iallafall så spelar det ingen roll nu för allt är ändå försent och jag kan inte ändra nåt. Utan enda jag kan göra är att vänta på vad andra bestämmer som kommer på verka ALLT i mitt liv och kanske slita bort dom drömmarna jag ändå kanske hade.
Jag har haft jobbiga möten och sånt idag och igår men har typ inte kunnat säga nånting. Utan enda jag kan är gråta hur mycket som helst och känns som det ALDRIG tar slut. Utan såfort nån försöker prata med mig så börjar jag gråta. Och såfort jag tänker på O och hundarna och annat så börjar jag också gråta. Så är typ helt störd och kan inte prata och bara gråter helatiden.
Och bara upp repar i huvudet alla jobbiga tankar och alla saker som jag borde ha gjort annat så det aldrig hade blivit såhär. Men det spelar ju ingen roll nu och ändå håller dom tankarna på helatiden.
Men ja egentligen så vill jag bara slippa tänka på allt. Och vill bara känna mig som migsjälv och att jag är normal och att andra tycker jag är värd att lyssna på liksom. Men ingen tycker det.

 

[Motacilla]

Så jobbigt. Jag har inga vettiga ord att skriva.

 

[sorbifolia]

Önskar det fanns något jag kunde göra för dig. Men det enda jag kan erbjuda är att lyssna, eller läsa vad du skiver, och tänka på dig.

Håller allt av tummar och tår för att det vänder och börjar gå bättre för dig snart!

 

[LiviaFilippa]

Önskar det fanns något jag kunde göra för dig. Men det enda jag kan erbjuda är att lyssna, eller läsa vad du skiver, och tänka på dig.

Håller allt av tummar och tår för att det vänder och börjar gå bättre för dig snart!

Fast det spelar ju ingen roll ifall allt skulle vända så är det ändå försent. Så det finns ändå ingen andledning att försöka med nånting ens för inget spelar ju nån roll ändå.
Men jag vill bara inte tänka men kan inte stänga av hjärnan heller.

 

[LiviaFilippa]

En annan sak också så inget av allt som är nu känns som JAG liksom. Och jag vill inte vara som jag är och ha dom störda tankarna och allting men ändå så har jag det. Vet inte hur jag ska förklara men jag VILL inte vara så arg och ledsen och jag VILL ju kunna lita på andra och inte göra såna dåliga saker och allt sånt. Så inget av det är att jag VILL vara så men ändå KAN jag inte ändra påmig.
Och jag vill liksom kunna förklara allt till pappa iallafall och kunna som få ut all gråt och allting. Men det går inte. Utan det är som jag har världens tjockaste bubbla som INGET kan komma genom. Och jag VET att det är pågrund av allt JAG har gjort som allt är som det är. Så jag menar inte att det är nån annans fel heller men det är ändå skit jobbigt och jag vill bara kunna tänka på VADSOMHELST som inte är om dethär. Men hjärnan typ vägrar.

 

[LiviaFilippa]

Såklart så blev det bråk igår kväll. Så gjorde så pappa blev jätte ledsen och typ arg och frusterad och allt möjligt. Och var nära att dom skulle bestämt om tvångs medicin så såndär spruta men när en sa det så var det som hela kroppen typ slutade fungera ungefär. Så jag blev ju lite lugnare då iallafall så dom behövde iallafall inte hålla fast mig eller nåt sånt utan då fick jag sitta ifred på golvet en liten stund och sen kunde jag iallafall ta medicin själv.
Men alltså jag vill bara inte dethär mer. Jag vill inte vara här och vill inte typ göra så mina föräldrar kommer längre och längre bort liksom. Men ändå är det som jag inte kan göra nånting bra.
Skulle bara vilja ha tillbaka den gamla jag. Som var i stallet och hade massa mål med ridningen och sånt och hade bra kontakt med mamma och pappa. Och dom tyckte om mig och var stolta. Och jag hade aldrig ens nån tanke på att göra dumma saker mot migsjälv. Så den som jag var för ett år sen fanns INGEN som hade trott att jag skulle bli såhär. Och jag fattar inte vad jag borde gjort annat för att det inte skulle blivit såhär. Eller alltså vet ju alla saker att jag inte borde ha låtit anorexi monstret ta över och borde aldrig försökt ta själv mord och allt sånt fattar jag ju men liksom när det blev att jag började gå åt det hållet ens. För det MÅSTE ju ha börjat nångång och jag kan inte komma på när och vad jag borde gjort.
Och så ska jag prata med psykologen idag som blir sista gången före jul. Och det är också skit jobbigt för har typ nu börjat att jag litar lite på han och skulle kanske kunna börja prata iallafall lite om vissa jobbiga saker. Och då kanske idag blir sista gången så då är det ju ingen mening att försöka idag ändå. Så då känns det också som det inte är nån mening att försöka så vill inte ens träffa han då egentligen. Men som allt annat så får jag ju inte välja det heller.

 

[tuaphua]

Såklart så blev det bråk igår kväll. Så gjorde så pappa blev jätte ledsen och typ arg och frusterad och allt möjligt. Och var nära att dom skulle bestämt om tvångs medicin så såndär spruta men när en sa det så var det som hela kroppen typ slutade fungera ungefär. Så jag blev ju lite lugnare då iallafall så dom behövde iallafall inte hålla fast mig eller nåt sånt utan då fick jag sitta ifred på golvet en liten stund och sen kunde jag iallafall ta medicin själv.
Men alltså jag vill bara inte dethär mer. Jag vill inte vara här och vill inte typ göra så mina föräldrar kommer längre och längre bort liksom. Men ändå är det som jag inte kan göra nånting bra.
Skulle bara vilja ha tillbaka den gamla jag. Som var i stallet och hade massa mål med ridningen och sånt och hade bra kontakt med mamma och pappa. Och dom tyckte om mig och var stolta. Och jag hade aldrig ens nån tanke på att göra dumma saker mot migsjälv. Så den som jag var för ett år sen fanns INGEN som hade trott att jag skulle bli såhär. Och jag fattar inte vad jag borde gjort annat för att det inte skulle blivit såhär. Eller alltså vet ju alla saker att jag inte borde ha låtit anorexi monstret ta över och borde aldrig försökt ta själv mord och allt sånt fattar jag ju men liksom när det blev att jag började gå åt det hållet ens. För det MÅSTE ju ha börjat nångång och jag kan inte komma på när och vad jag borde gjort.
Och så ska jag prata med psykologen idag som blir sista gången före jul. Och det är också skit jobbigt för har typ nu börjat att jag litar lite på han och skulle kanske kunna börja prata iallafall lite om vissa jobbiga saker. Och då kanske idag blir sista gången så då är det ju ingen mening att försöka idag ändå. Så då känns det också som det inte är nån mening att försöka så vill inte ens träffa han då egentligen. Men som allt annat så får jag ju inte välja det heller.

Usch, så jobbigt du har det!

Kan du inte se det som en eventuell sista chans med psykologen? Man kan få väldigt mycket bra gjort på ett besök. Och för din egen skull kanske det vore skönt att lätta på trycket.
Antingen om ni pratar om ngt ”gammalt” som hängt med nu sen du började må dåligt eller kanske prata om hur du känner nu med bo på BUP, behandlingshem och relationen med dina föräldrar etc.
Du kanske kan få hjälp att hantera det. Det vore väl skönt?

 

[LiviaFilippa]

Usch, så jobbigt du har det!

Kan du inte se det som en eventuell sista chans med psykologen? Man kan få väldigt mycket bra gjort på ett besök. Och för din egen skull kanske det vore skönt att lätta på trycket.
Antingen om ni pratar om ngt ”gammalt” som hängt med nu sen du började må dåligt eller kanske prata om hur du känner nu med bo på BUP, behandlingshem och relationen med dina föräldrar etc.
Du kanske kan få hjälp att hantera det. Det vore väl skönt?

Jo det kanske vore skönt på ett sätt men känns mest o nödigt och att det är bättre att försöka inte tänka på allt. Och eftersom att jag ändå inte kan på verka så känns det inte som det spelar nån roll vad jag tycker om allt. Plus att om jag börjar prata om nånting jobbigt så kanske det blir ännu starkare i huvudet sen så jag inte kan sluta tänka på det och då blir ju det skit jobbigt också.
Men liksom jag VILL kunna prata med han för nu har det ju precis börjat kännas som jag kan det. Så ifall jag visste att jag skulle kunna fortsätta hos han så skulle jag vilja iallafall försöka lite att prata om vissa saker. Men nu är det ingen mening.

 

[Motacilla]

Jag tycker att det oftast är så att tankar blir svagare när man pratar om dem/skriver ner dem. För mig är det åtminstone så att ju mer jag försöker att trycka bort något, desto starkare kommer tankarna tillbaka när jag minst av allt vill ha dem.

Försök prata lite med psykologen om du känner att du kan och vill. En timme med en psykolog kan hjälpa jättemycket. Det kan göra att man får nya sätt att se på saker, tankar man inte tänkt tidigare.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag varit hos psykologen iallafall. Och som nog iallafall vissa av er fattar från hur jag har varit förut så först kunde jag inte säga nånting. Så började med kort först för jag skulle kunna ut trycka nånting. Alltså typ känslo kort. Och då frågade han lite om det så liksom hur jag kände med behandlings hem och allt sånt. Och försökte liksom hitta rätt ord för hur jag känner så dom jag kom fram till var rädd ledsen frusterad makt lös och ensam. Och som helatiden senaste dagarna så började jag gråta igen då. Och sen kan jag inte förklara riktigt vad som hände men var som jag bara ville ge upp ALLT så frågade ifall jag fick berätta en sak och han sa att det gick bra. Och då kom ALLT ut påengång nästan. Så massa om anorexi monstret och allt om själv mords tankar och allt sånt. Och om äckel händelsen i våras och allting om C från hon blev halt till hon dog. Och om O och mobbingen när jag var mindre och med kompisar nu och han som jag skrev med i somras som höll på med äckel bilder och alltså ALLT så kändes som jag bara ville hinna säga allting. Så vet inte hur länge jag berättade om allt men det var iallafall LÅNG tid. Och har ALDRIG berättat allt för nån förut. Så det var liksom som typ om man har en ballong så bara exploderar den. Typ så kändes det så sen kände jag mig som en trasig ballong bit också så helt typ ihop skrynklad och trasig i hjärnan eller hur jag ska förklara. Men fick jätte jätte mycket ångest också då så han tyckte inte jag var okej att sluta då liksom så han tog kontakt med dom på själva där jag är in lagd så sjuk sköterskan kom med ångest medicin så jag fick ta den där och var kvar och typ gjorde nån ångest hantering sak. Som inte hjälpte så jätte mycket men medicinen hjälpte ju lite iallafall så blev lite mindre innan jag gick därifrån.
Men ja det var väl allt ungefär och säkert jätte otydligt men ville bara skriva det. Men är jätte trött och konstig i huvudet nu så måste bara äta lunch nu och sen kommer jag nog sova. Men ville bara skriva om det iallafall.

 

[Lillgrådis]

SÅ, så himla starkt av dig EmmaFilippa. Det är jobbigt att gråta men det är också något som måste ut för att kunna börja läka inuti. Är så otroligt imponerad av att du klarade att berätta allt fastän det påverkar dig så.

Hoppas innerligt att du fortsätter känna att psykologen är någon som du kan anförtro dig åt. Och att det lägger sig med ångesten, och att du får sova ut och vila riktigt ordentligt efter detta mentala maratonlopp som du har gjort idag. En dag och en stund i taget. Allt ska bli bra.

 

[Motacilla]

Vad bra att du fick ut allt jobbigt! Men jag förstår att du är trött efter allt detta!

Tänk så mycket du burit på och som påverkat ditt mående. Det är en rejäl urladdning att berätta om allt sånt för någon.

Jättebra gjort!

Ta hand om dig själv nu, försök vila så mycket det går.

 

[sorbifolia]

Åh, nu låter det som att du skulle behöva en jättestor kram.

Jag hoppast det hjälper dig litegrann att ha fått ut allting.

 

[Shaggy]

Nu har jag varit hos psykologen iallafall. Och som nog iallafall vissa av er fattar från hur jag har varit förut så först kunde jag inte säga nånting. Så började med kort först för jag skulle kunna ut trycka nånting. Alltså typ känslo kort. Och då frågade han lite om det så liksom hur jag kände med behandlings hem och allt sånt. Och försökte liksom hitta rätt ord för hur jag känner så dom jag kom fram till var rädd ledsen frusterad makt lös och ensam. Och som helatiden senaste dagarna så började jag gråta igen då. Och sen kan jag inte förklara riktigt vad som hände men var som jag bara ville ge upp ALLT så frågade ifall jag fick berätta en sak och han sa att det gick bra. Och då kom ALLT ut påengång nästan. Så massa om anorexi monstret och allt om själv mords tankar och allt sånt. Och om äckel händelsen i våras och allting om C från hon blev halt till hon dog. Och om O och mobbingen när jag var mindre och med kompisar nu och han som jag skrev med i somras som höll på med äckel bilder och alltså ALLT så kändes som jag bara ville hinna säga allting. Så vet inte hur länge jag berättade om allt men det var iallafall LÅNG tid. Och har ALDRIG berättat allt för nån förut. Så det var liksom som typ om man har en ballong så bara exploderar den. Typ så kändes det så sen kände jag mig som en trasig ballong bit också så helt typ ihop skrynklad och trasig i hjärnan eller hur jag ska förklara. Men fick jätte jätte mycket ångest också då så han tyckte inte jag var okej att sluta då liksom så han tog kontakt med dom på själva där jag är in lagd så sjuk sköterskan kom med ångest medicin så jag fick ta den där och var kvar och typ gjorde nån ångest hantering sak. Som inte hjälpte så jätte mycket men medicinen hjälpte ju lite iallafall så blev lite mindre innan jag gick därifrån.
Men ja det var väl allt ungefär och säkert jätte otydligt men ville bara skriva det. Men är jätte trött och konstig i huvudet nu så måste bara äta lunch nu och sen kommer jag nog sova. Men ville bara skriva om det iallafall.

Vad imponerad jag är av dig nu. Du är bara så wow

 

[svea]

Nu har jag varit hos psykologen iallafall. Och som nog iallafall vissa av er fattar från hur jag har varit förut så först kunde jag inte säga nånting. Så började med kort först för jag skulle kunna ut trycka nånting. Alltså typ känslo kort. Och då frågade han lite om det så liksom hur jag kände med behandlings hem och allt sånt. Och försökte liksom hitta rätt ord för hur jag känner så dom jag kom fram till var rädd ledsen frusterad makt lös och ensam. Och som helatiden senaste dagarna så började jag gråta igen då. Och sen kan jag inte förklara riktigt vad som hände men var som jag bara ville ge upp ALLT så frågade ifall jag fick berätta en sak och han sa att det gick bra. Och då kom ALLT ut påengång nästan. Så massa om anorexi monstret och allt om själv mords tankar och allt sånt. Och om äckel händelsen i våras och allting om C från hon blev halt till hon dog. Och om O och mobbingen när jag var mindre och med kompisar nu och han som jag skrev med i somras som höll på med äckel bilder och alltså ALLT så kändes som jag bara ville hinna säga allting. Så vet inte hur länge jag berättade om allt men det var iallafall LÅNG tid. Och har ALDRIG berättat allt för nån förut. Så det var liksom som typ om man har en ballong så bara exploderar den. Typ så kändes det så sen kände jag mig som en trasig ballong bit också så helt typ ihop skrynklad och trasig i hjärnan eller hur jag ska förklara. Men fick jätte jätte mycket ångest också då så han tyckte inte jag var okej att sluta då liksom så han tog kontakt med dom på själva där jag är in lagd så sjuk sköterskan kom med ångest medicin så jag fick ta den där och var kvar och typ gjorde nån ångest hantering sak. Som inte hjälpte så jätte mycket men medicinen hjälpte ju lite iallafall så blev lite mindre innan jag gick därifrån.
Men ja det var väl allt ungefär och säkert jätte otydligt men ville bara skriva det. Men är jätte trött och konstig i huvudet nu så måste bara äta lunch nu och sen kommer jag nog sova. Men ville bara skriva om det iallafall.

Vilken tuff känslostorm men så bra att allt det där kom ut nu. Hoppas att du får sova och att det känns lite bättre sen. Och var rädd om dig, det här var en stor ansträngning, du kanske kommer att känna dig extra skör någon dag nu. Men kanske är det nu det vänder, håller tummarna för att du får en extra strimma ljus intui varje dag.

 

[monster1]

Nu har jag varit hos psykologen iallafall. Och som nog iallafall vissa av er fattar från hur jag har varit förut så först kunde jag inte säga nånting. Så började med kort först för jag skulle kunna ut trycka nånting. Alltså typ känslo kort. Och då frågade han lite om det så liksom hur jag kände med behandlings hem och allt sånt. Och försökte liksom hitta rätt ord för hur jag känner så dom jag kom fram till var rädd ledsen frusterad makt lös och ensam. Och som helatiden senaste dagarna så började jag gråta igen då. Och sen kan jag inte förklara riktigt vad som hände men var som jag bara ville ge upp ALLT så frågade ifall jag fick berätta en sak och han sa att det gick bra. Och då kom ALLT ut påengång nästan. Så massa om anorexi monstret och allt om själv mords tankar och allt sånt. Och om äckel händelsen i våras och allting om C från hon blev halt till hon dog. Och om O och mobbingen när jag var mindre och med kompisar nu och han som jag skrev med i somras som höll på med äckel bilder och alltså ALLT så kändes som jag bara ville hinna säga allting. Så vet inte hur länge jag berättade om allt men det var iallafall LÅNG tid. Och har ALDRIG berättat allt för nån förut. Så det var liksom som typ om man har en ballong så bara exploderar den. Typ så kändes det så sen kände jag mig som en trasig ballong bit också så helt typ ihop skrynklad och trasig i hjärnan eller hur jag ska förklara. Men fick jätte jätte mycket ångest också då så han tyckte inte jag var okej att sluta då liksom så han tog kontakt med dom på själva där jag är in lagd så sjuk sköterskan kom med ångest medicin så jag fick ta den där och var kvar och typ gjorde nån ångest hantering sak. Som inte hjälpte så jätte mycket men medicinen hjälpte ju lite iallafall så blev lite mindre innan jag gick därifrån.
Men ja det var väl allt ungefär och säkert jätte otydligt men ville bara skriva det. Men är jätte trött och konstig i huvudet nu så måste bara äta lunch nu och sen kommer jag nog sova. Men ville bara skriva om det iallafall.

Så bra att allt ändå kom ut. Kämpa på och det där med mål och sånt med hästarna eller skolan. Inget av det är viktigt, dina föräldrar älskar dig oavsett. De känner sig bara maktlösa eftersom de känner att de inte kan hjälpa dig på något bra sätt. Hoppas du kunnat vila efter besöket, det behövs.

 

[LiviaFilippa]

SÅ, så himla starkt av dig EmmaFilippa. Det är jobbigt att gråta men det är också något som måste ut för att kunna börja läka inuti. Är så otroligt imponerad av att du klarade att berätta allt fastän det påverkar dig så.

Hoppas innerligt att du fortsätter känna att psykologen är någon som du kan anförtro dig åt. Och att det lägger sig med ångesten, och att du får sova ut och vila riktigt ordentligt efter detta mentala maratonlopp som du har gjort idag. En dag och en stund i taget. Allt ska bli bra.

Fast det spelar ingen roll hur jag känner ifall dom bestämmer om behandlings hem.

 

[LiviaFilippa]

Så bra att allt ändå kom ut. Kämpa på och det där med mål och sånt med hästarna eller skolan. Inget av det är viktigt, dina föräldrar älskar dig oavsett. De känner sig bara maktlösa eftersom de känner att de inte kan hjälpa dig på något bra sätt. Hoppas du kunnat vila efter besöket, det behövs.

Ja jag har sovit nästan helatiden idag och är ändå jätte trött nu också.
Och det om mina föräldrar så ifall dom ville hjälpa mig så kunde dom ju lyssna på mig men det gör dom inte.

 

[Motacilla]

Det här kanske inte är till nån större hjälp för dig, men jag skriver ändå.

Skulle du kunna tänka dig att dina föräldrar VILL lyssna, men att just nu KAN de inte?

Att hela den här situationen är för svår för dem, så att de inte vet vad de ska göra och vad de ska säga? Så det kanske verkar som att de inte lyssnar på dig?

 

[nullo-modo]

Ja jag har sovit nästan helatiden idag och är ändå jätte trött nu också.
Och det om mina föräldrar så ifall dom ville hjälpa mig så kunde dom ju lyssna på mig men det gör dom inte.

Förstår att du är trött efter känslostormen igen❤

Att dina föräldrar inte gör som du vill innebär inte att dom inte lyssnar utan innebär att dom inte håller med dej om vad som är bäst just nu.