För "mycket"/svår häst.

[EmmaBovary]

Hur många av er känner/har känt att eran häst kanske är lite för svår för er? Kämpar ni på eller byter ni häst?

Jag är lite kluven gällande detta. Jag lånar en häst för tillfället, och jag har ridit honom sedan i sommras. Redan innan jag satt upp på honom visste jag att det skulle bli en utmaning. Han är tio år men är inte alls speciellt välutbildad och erfaren på grund av att ha fått stå mycket, dels pga egna skador och dels pga ägarens skador. Han är långt ifrån stabil och har nerverna utanpå. Jag har hittills bara ramlat av två gånger iof, men jag känner mig inte trygg gällande honom alls. Eller, ibland gör jag det.. och känslan av sötma när det går bra blir faktiskt sötare när man har kämpat så. Men samtidigt så funderar jag på om det är värt det. Jag är en feg ryttare, rena tanten, och jag har aldrig ridit en komplicerad häst förr. Han borde kanske få priviligiet att ha en mer trygg ryttare medans jag borde få priviligiet att sitta på en mer trygg häst. Samtidigt så är jag fruktansvärt fäst vid den stora klunsen. Och vill man bli en mer erfaren ryttare så borde man väl försöka sig på annat än den lätta vägen någon gång ibland och växa tillsammans med hästen. Som sagt är jag kluven. Därför ber jag om era erfarenheter

 

[Bullerbytjejen]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Det där kan nog bara du bestämma, du har ju redan för och nackdelarna där, man ska ju kanske inte vara orolig för att rida, han kanske är lite FÖR nervig för din smak? Kanske skulle vara bättre med en lite stabilare häst för dig? För att det ska bli trevligare att hålla på, behöver ju inte vara en latmask, men kanske lite mindre nervig, men fortfarande pigg och ha nått att jobba med? Men man fäster ju sig så fruktansvärt. Så det blir ju svårare då. Förstår ditt dilemma helt och hållet .

 

[Asa_S]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Jag är en feg ryttare, rena tanten, och jag har aldrig ridit en komplicerad häst förr. Han borde kanske få priviligiet att ha en mer trygg ryttare

Här tycker jag att du säger någon mycket viktigt. Ju "osäkrare" häst, desto stadigare ridning. Här är det ju bara du som kan avgöra om din ridning är tillräckligt stadig för att inge honom säkerhet så att han överlämnar sig till dig istället för att "nerva". På samma sätt är frågan - som du också är inne på - om han är den häst som kan ge dig den stadiga sits och ridning som man behöver för att gå framåt. Det ÄR inte juste mot vare sig dig eller honom att fortsätta om framstegen tar för lång tid, bakslagen som kommer under tiden kan bli för kostsamma - för er båda två. Svårt beslut och jag önskar dig lycka till oavsett vad du bestämmer dig för!

 

[elli_noran]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Jag har varit och kan känna mig fortafarnde i samma sits som du.

Köpte min häst som 3-åring och föll för hans personlighet och charm direkt. Men han är också utroligt stark i sig själv och har massor med självförtroende och tycker i mellan åt att han klara sig mycket bättre utan mig! Så vi har haft många duster om vem som bestämmer och vad det är som gäller. Sen växte han massor mellan 3 och 4 och är nu ca 168cm i mankhöjd och ganska grov och jag är 160cm så har ofta känt att han är lite för stor för mig. I våras när han skulle sättas igång efter en skada så måste jag erkänna att jag ibland kände mig lite rädd för honom. Han hade grymt mycket överskottsenergi och är väldigt lätt bak så det kom många bockningserier och sparkar. Bestämde mig för att jag behövde hjälp så skickade iväg han en månad på tillridning. Det är nog det bästa jag gjort för när han kom hem var han väldigt mycket lugnare och hade mognat väldigt mycket. Men funderar fortfarande ibland på om han är lite för mycket för mig, har svårt att vara så bestämd som han kräver att man ska vara för att han ska lyssna. Men sen tycker jag ju så mycket om han och han kan bli så bra när han blir "vuxen"

Men än så länge så är min erfarenhet att hittar man bra hjälp så kan man nog klara ut det om man bestämmer sig för det.

Lycka till!

 

[jacko]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Min häst är lite för svår för mig och jag har minst tusen gånger funderat på att sälja.

Inte för att han är svår på ett nervöst sätt, bara att han är så balanskänslig och till råga på allt elände troligen riden på graman mkt förr om åren. Det knäcker ens självförtroende att rida en så "petig" häst, att man måste ha alla små beståndsdelar på exakt rätt plats för att det ska börja likna Dressyr.

Å andra sidan...
... har jag varit tvungen att lära mig ganska mycket, och när jag sitter upp på andra hästar kan jag tycka de känns lite "tråkiga" i jämförelse.

Men utan en bra tränare hade jag absolut inte behållit honom.

 

[Yrja]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Jag tycker nog att sålänge ridningen förblir ett nöje och en njutning (för er båda!) så ser jag ingen anledning att sluta "bara för att".

Känner man däremot att man tappar intresset för hästar i allmänhet, inte vill åka till stallet eller behandlar hästen på ett sätt som den inte förtjänar pga okunskap, så kanske man ska fundera på om det är läge att ge honom en ryttare som kan göra honom rätt istället. Och själv hitta en häst med vilken ridningen fortsätter vara rolig.

Sen ska tilläggas att ups and downs har vi alla med våra hästar. Oavsätt hur mycket eller lite problem vi har med dem.

 

[Loppz]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Å andra sidan...
... har jag varit tvungen att lära mig ganska mycket, och när jag sitter upp på andra hästar kan jag tycka de känns lite "tråkiga" i jämförelse.

Men utan en bra tränare hade jag absolut inte behållit honom.

Detta kan jag skriva under på

 

[Skogstamefan]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Ta det så här, när du klarar av den hästen, så klarar du av många hästar.
Jag kämpar på med min, och försöker ta hjälp av tränare. Det går framåt, sakta men säkert, och det kommer nog ta flera år innan vi är samspelta, men när vi är det, är det nog inte många hästar, som jag inte kan rida.

Redan idag, kan jag säja att jag har fått mycket erfarenhet, från att inte ha kunnat nånting. Ett sätt att lära sej the "hard way", sen om det är värt det, eller ej, det bestämmer man själv. Att hela tiden ha med lätta hästar att göra, är väl bra, men vad lär man sej på det?

Fast egentligen kanske man skulle börjat med en inte fullt lika svår häst, och sedan bytt sej uppåt..men nu är det som det är, och jag är envisare än synden..ska det gå, så ska det..
Lycka till med din kunskaps och erfarenhetsinhämtning.

 

[elfi]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Jag har haft några sådana hästar..

Häst nr 1 köpte jag år 2000 för ett på tok för högt pris egentligen, det visade sig att han var väldigt svår att rida pga hans nerver samt bakgrunden (misshandlad och dåligt inriden) men jag kämpade på med honom. Idag rider min hästrädda mamma på honom, jag kan slänga upp barn på hans rygg och han gör inte ett dugg. Men det har varit en extremt lång väg och det var först för 2 år sedan ungefär som han började gå bra i ridningen. Skulle jag exempel rida ut så fick jag säga till mamma vart jag skulle rida och ungefär hur länge jag skulle vara ute, eftersom det hände ofta att jag åkte av. En gång åkte jag av så jag skadade min rygg och hamnade på akuten. Då började vi diskutera avlivning men jag ville kämpa ändå. Och jag kämpade. I höstas tävlade vi våran första tävling ihop, han har gått med som lektionshäst nu på mina lektioner och är en dröm att rida.

Häst nr 2 lånade jag på foder. Hon var hur snäll som helst i all hantering men så fort man skulle rida så blev hon en helt annan häst. En gång stegrade hon rakt upp och höll på att slå runt, jag kastade mig av men ville ändå fortsätta kämpa, jag hade ju lyckats med den andra hästen. Tyvärr gick det inte att fortsätta kämpa med henne, eftersom hon var alldeles för svår så hon fick åka tillbaka till ägaren. Hon hade verkligen nerverna på utsidan, skulle man skritta från stallbacken till postlådorna (typ 20 meter) så tog det en halvtimme eftersom hon slängde sig hit o dit, bockade, stegrade osv. Hon var kollad på klinik så det var inget fel alls på henne, hon hade bara inte haft en bra inridning och dessutom var hon rädd för att bli lämnad ensam. Red man ut med någon annan gick det okej, då kunde man åtminstonde komma förbi postlådorna innan hon började hålla på. Jag är ännu idag riktigt sugen på att ta hem henne igen och fortsätta jobba med henne, men med tanke på att jag har en ryggskada så vågar jag inte riktigt. Inte än iaf.

Om man bestämmer sig för att kämpa så ska man ha väldigt mycket tålamod, och veta att det tar tid. Enligt min erfarenhet så går det om man bara vill, men man måste kämpa. Känner man att detta inte kommer att gå, då bör man fundera om. Med häst nr 1 kände jag hela tiden att detta kommer gå, det kommer bli bra. Och det blev bra. Med häst nr 2 kände jag lite att njaa, jag gör mitt bästa iaf. Det gick som sagt inte.

Lycka till med din häst!

 

[1887]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Jag har varit i din sits, tyvärr kanske man får säga. Min häst visade sig vara alldeles för svår för mig, och jag orkade verkligen inte bråka med honom längre. Varken han eller jag tyckte det var roligt, och att jag knappt vågade rida honom gjorde inte saken bättre.
Visst kan man ta hjälp av en tränare och se om det blir bättre, dock gjorde jag aldrig det. Jag kämpade på i några månader, och sen gav jag upp Det är klart det känns som ett misslyckande, men det har ordnat sig på bästa sätt. Han har en ny fodervärd nu, och står kvar i samma stall med sina kompisar. Hans nya matte är jätteduktig och rider honom jättebra, och jag har en ny häst som jag trivs utomordentligt med

 

[Centaur]

Sv: För "mycket"/svår häst.

som du säger så blir man ingen bra ryttare om man bara rider enkla okomplicerade hästar. det är dom svåra hästarna man lär sig av och utvecklas med!

min var extremt svår när han var yngre, och du kan tro jag har gråtit av förtvivlan efter många ridpass... ge upp fanns dock aldrig i mina tankar. jag är envis som synden. och det blev ju bra till slut!

 

[Zuzzi]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Min tant har varit hysteriskt stressad och osäker i sig själv men har turen att hon aldrig har haft tendenser att stegra/bocka och en sådan häst har för mig helt klart varit värt att jobba med, har inte kännt mig säker uppepå henne förrän för ganska exakt ett år sedan (ägt henne sedan november 2006). Hon är skarp i skallen men jag har lärt mig oerhört mycket och blivit en mycket känsligare och lugnare ryttare tack vare henne Men mycket jobb har det varit men har inte ångrat mig en sekund nu i efterhand! Nu känner jag mig trygg och glad när jag rider henne, även om hon är lite snurrig ibland

Kämpa på!

 

[Susan]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Jag tror du hittar svaret själv om du frågar dig - känns den svår - eller övermäktig?

Jag har många gånger fudnerat på att ge bort min äldsta häst i början när jag hade den. Men jag har den fortfarande och den är nu 25

Den är fortfarande den svåraste jag haft. Den kan ha ett ponnydrag. den kunde liksom hoppa av ridbanan och dra hem ( Hände mig bara en gång, med den testade...)

När jag skulle longera så knyckte den till i och slet sönder huvudlaget, inte min melodi sa den - jag går hem. Nu har jag Nordsvenskhuvudlag till den för det är en nordsvensk och fick att se till att ha grejjer som håller, men nordsvensk kan ha sönder mycket... Jah har fått lära mig att tänka tre steg i förväg, ha ögonen på skaft och ha fötterna i marken.



Jag är fortfarande varje gång förvänad över hur "lätt" det är med halvblod - för även om de sprattlar snabbare så inte drar de omkull en - de stannar när grimskaftet tar slut

och inteblri de vildhästar så fort de kommer lösa - utan man ropar på dem och så kommer de

Nordisen är också en utbrytar kung av stora mått och "tänker" alldeles för mycket själv...
Sist så skulle den klia sig på rumpan på trägrinden till hingshagen som är överdimensionerad - gridnstolpen är en telefonstolpe. Pling pling sa det när hasp och Märla skjöt iväg, men jag hörde plinget och kom fram och kunde stänga - innan han hade fattat vad som hänt

Och den är nu väluppfostrad - men i början - det var min första häst, och de dumheter jag gjort - har jag gjort med den.

Vad vill jag säga - svåra hästar är utmaningar - men man behöver hjälp med den. Jag har alltid haft kunniga människor runt mig att fråga - och också sådana som kunnat utbilda hästen åt mig under en lång period

Så jag tog hjälp av duktigare ryttare än mig (mina tränare) -för som du säger en ung häst behöver en van och trygg som kan hjälpa den

 

[Cizma]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Jag förstår hur du tänker och eventuellt känner... och jag kan direkt känna igen mig.. Jag har också ibland funderat och gråtit för att det har kännts alldeles förfärligt och näst intill hopplöst.. tills jag bara bestämde mig... dels för att sänka kraven och bara njuta och dels för att SLAPPNA AV och BARA KÄNNA... Jag var expert på att stressa upp mig och då självklart även kamel, så det är något jag verkligen måste tänka på VARJE ggr jag ska rida... Idag har jag kommit så pass lång med MKT hjälp från mina döttrar så att jag idag tar ritten som den kommer, försöker bibehålla mitt lugn och att verkligen KÄNNA hästen under mig... resten spelar ingen roll... Vi jobbar tillsammans mot härliga turer och vi blir mer och mer samspelta för varje ggr.... Eftersom jag slappnar av bättre, känner jag hästen mer under mig och då blir jag automatiskt mjukare och mindre spänd i kroppen vilket ger ett lugn till kamel... så ge inte upp... se framåt, sänk dina egna krav och kom ihåg att NJUTA... tillsammans med din pålle... för då kommer ni kunna NJUTA och Dela glädjen i många år... Hejja Hejja, jag tror på dig...

 

[EmmaBovary]

Sv: För "mycket"/svår häst.

(svaret är mer eller mindre till alla söta som engaerat sig )

Tyvärr så påminner nog mitt lilla monster mest om häst nummer två som du beskriver. Han bockar inte direkt, men han kastar sig åt sidan för minsta lilla. Jag ger mig inte på att rida ut ensam, vilket nog är vad jag tycker känns mest tråkigt med detta. Jag älskar att vara ute i skogen ensam, men han behöver helt enkelt en trygg kompis med sig. Han har i övrigt svårt att vara ensam också, speciellt i stallet. Lite från dag till dag funkar det, men ibland stressar han upp sig så att han kan bajsa tio gånger(och nu överdriver jag inte) och han skakar så mkt att man verkligen ser hästen vibrera och hjärtat dunkar så hårt att man ser det genom bröstkorgen. Hittills har varken han eller jag skadats i stallet, bara inredning...(peppar peppar ta i trä) och vissa dagar är han riktigt cool. Men så kommer de där dagarna. Jag märker att han känner av min nervositet vääääldigt väl också, vilket jag försöker se som en chans att tvinga sig att andas och vara här och nu och inte stressa upp sig.

Gällande ridningen känner jag ofta som så att jag inte kommer till ridning, det är för mkt runt omkring som gör att jag inte kan börja rida egenom honom som man ska. Jag blir stel som en pinne när han är tittig. Som tur är så har jag förmånen att vara medryttare på en häst till och dessutom rider jag ytterligare två stycken lite mer sporadiskt, så jag tappar inte helt känslan att rida.

En intressant sak är dock att även om det går bättre med de andra hästarna så har det inte klickat mellan oss på samma sätt som mellan mig och klunsen. Även om han egentligen är allt jag inte vill ha, stor som ett hus(jag är liten) och jävligt svår och nervös så känner jag mig "hemma" när jag hoppar upp på honom, vilket blev extra påtagligt när jag för någon vecka sedan satt på honom för första gången på en månad. (han har dels stått pga hovböld, brist på skor.. osv). Samtidigt är jag rädd för att vi ALDRIG kommer kunna rida en helt och hållet avslappnad tur i skogen ensamma och att vi aldrig ska kunna lita tillräckligt mycket på varandra.

 

[Madde_padde]

Sv: För "mycket"/svår häst.

hmm de beror ju helt på!

jag är en riktig fegis.... gillar inte alls att vara rädd, hästen jag rider nu testar mig mycke... hela tiden MEN jag är aldrig rädd utan de är mer för att kolla om jag klarar av de... inte om jag vågar eller inte de är en stor skillnad! lite på din känsla...

 

[MVH]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Det ska vara kul att rida! Du skriver här att du gillar att rida ut själv i skogen, och det låter inte som du kommer kunna göra det i avslappnad form på den hästen. Även om du säger att det sagt klick, så låter det från resten du skriver som det inte är den ultimata passningen. En osäker häst behöver låna sitt hjärta från ryttaren, och då måste den personen vara trygg i sig. Eftersom du själv blir stel när han stressar upp sig / blir rädd så kan det bli en ond cirkel av det hela.

Tycker också det låter oroande att du är bekymrad över att du själv eller hästen ska skadas av han står ensam i stallet. Kort sagt låter det som det är massor av arbete för att få hästen att fungera "normalt", och det kommer krävas att alla som jobbar med honom är konsekventa i sin hantering av honom.

Om du bestämmer dig att gå vidare med honom rekomenderar jag att du skaffar en bra tränare som hjälper dig med problemen. Själv skulle jag starta med lydnads träning från marken för att hästen ska se mig som en trygg ledare (om du inte har erfarhet av det titta efter någon kurs eller tränare inom det området).

Lycka till med ditt val.
/MVH

 

[TaylorSwift]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Min "läromästare" har jag gråtit över många gånger är för svår. Ofta mycket stressig, blir blockerad och kan stressa upp sig över ingenting. nerverna utanpå och han kastar av mig för jämnan men nu känner jag honom såpass väl att han sällan stressar upp sig när jag är med honom, händer max 1ggr veckan men då är det samma rutiner varje dag ändå.

Tror du kommer känna dig säkrare på hästen när du känner h*n bättre

 

[heartstring]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Knapplån

Jag håller med de andra- du och bara du kan veta om du tycker att han är värd "besväret". Det är ju dock så att man lär sig mer på en svårarehäst än på en som bara går lugnt och snällt...

Min nyaste sköthäst är en svårare häst; hon är lättstressad (inte nervös eller fjantig), men hon kan hetsa upp sig ganska ordentligt, speciellt om man rider ihop med någon eller efter att man galoppat...
Men hon lyssnar ändå när man säger till henne, och hon kastar sig inte för "farliga" saker eller bockar, utan hon bara springer. Vilket jag är glad över, då jag hatar när hästarna kastar sig eller vänder helt om för att de ser en grästuva med utstickande färg..

Men henne kommer jag inte ge upp med, och jag känner att när jag klarar av henne så har jag kommit en bra bit på vägen till att bli en bättre ryttare!

Till skillnad från mär jag rider min "gamla" sköthäst, som numera blivit en helt annan (sen hon slutade ageraavelssto, och var pigg framåt o snäll)... Hon är ju inte elak nu heller, men är jättefjantig, "uppblåst" och spänd mest hela tiden, och bara tjuvökar (inte på ett "roligt" sätt) hela tiden...

Så man lär sig mer på en svårare häst, men jag antar att den ändå måste vara "svår" på ett sätt där man ändå inte tycker det är läskigt, eller nästan alltid kommer hem till stallet efter en tur och man själv och hästen är sura på varandra...

Önskar dig all lycka till med din häst, om du väler att fortsätta kämpa vidare!

 

[karamelldrottningen]

Sv: För "mycket"/svår häst.

Först och främst måste jag veta vad som är problemet. Är det en häst som blir rädd för minsta lilla? Har svårt att koncentrera sig på uppgiften eller en häst som har lite väl starkt psyke? Det svåraste tycker jag är när man handskas med extremt rädda hästar som har förmågan att stänga av allt annat. Men med träning kan man komma långt. Det sämsta man kan göra är att undvika allt "farligt" utan man ska exponera sig för det farliga.

Jag ser ingen anledning att vara rädd för en viss sorts av hästar, men däremot är det bra att veta vilken typ av häst det är, så att man kan förbereda sig mentalt. Ju fler olika typer, raser och kön av hästar man rider och umgås med desto mer lär man sig skillnader, genvägar till bättre ridning och hantering.

Alla har säkert varit rädda nångång, även jag. Men vad är det värsta som kan hända? Hur stor är risken att det skall hända? En gång av hundra? Kan det vara värt det? Fråga dig själv om vad du vill ha ut av dig själv och av dina hästar, så hittar du svaret.