För att vara totalt ärliga

[lady_vip]

Sv: För att vara totalt ärliga

Jag litar inte heller på min hund med små barn t.ex, men jag utsätter inte henne för det. Hennes största rädsla var att någon skulle öppna ytterdörren och gå in till hunden, och det är inte kul när man har butik på gården och en del folk springer där... Jag behöver aldrig vara rädd på det sättet, mina skäller, men det krävs en del innan de skulle anfalla.

Men hon vet ju å andra sidan hur han är, och är ärlig, har testat honom på alla vis och tror inte att han skulle bita, men hon vet inte.

//E

 

[Jadzia]

Sv: För att vara totalt ärliga

Fast att hunden reagerar på att någon okänd öppnar dörren och kliver in i hemmet ser inte jag som något negativt. Är jag dessutom inte hemma ser jag det som rätt önskvärt att hunden hotar och i slutändan biter om människan inte packar sig därifrån. Den dagen det råkar dyka upp en inbrotts-tjuv är man rätt tacksam över sådant beteende.

Att folk rör sig på gården och kan tänka sig att gå in i ett privat hem kan avhjälpas med låst ytterdörr. Dock förstår jag inte hur en sådan människa vore funtad. Butiken är en sak, hemmet en annan. Vi har haft företag hemma på gården, men inte en chans att de fått gå in hur som helst i bostaden.

 

[lady_vip]

Sv: För att vara totalt ärliga

Du vet hästmänniskor

Jag kan också se det som en positiv sak att hundarna vaktar, absolut. Men just denna tjejen är dörädd att hennes hund ska bita fel människa. Hunden är en stor mes och låter himla mycket, bara synen av honom får väl de flesta att vända, men ändå att ha dessa tankar. Har man köpt en hund som gårdshund, för träning och sällskap också visar det sig att han inte under några som helst omständigheter tål att främlingar går in i hans hem, även om hon säger att det är ok... Det är tråkigt. Hon gick tjänstehundsutbildningen osv osv, men underkändes pga hans psyke. På pappret en skitbra hund efter välmeriterade föräldrar, också är en han ett vrak...

//E

 

[Bebben]

Sv: För att vara totalt ärliga

Jag är, och har alltid varit, väldigt kritisk gentemot mina och familjens hundar.

Min Grand Danois kan jag ta som exempel här.

Exteriörsmässigt var hon en av dom allra snyggaste inom sin färg, i Sverige. Perfekta rörelser, och alla små detaljer fanns där också. Exteriörsmässigt hade hon enormt mycket att ge aveln, eftersom hennes färg är en av dom med sämst urval idag.

Mentalt sett var hon dålig i det mesta. Hon var rädd för främmande människor, totalt livrädd i vissa fall. Hon kunde inte alls ta itu med skrämmande saker, utan valde att antingen gömma sig eller gå till attack, beroende på vilka situationer det var.
Dock fungerade hon super med andra hundar, när hon väl fått träffa dom. Innan själva mötet så brukade hon hota att äta upp både husse/matte och hund och hon misslyckades sällan med att skrämma livet ur många. Stor, kolsvart hund på nästan 60 kg som visade alla tänderna och fullkomligt skrek ut ur förbannad hon var, även om hon mestadels av tiden bara var rädd..

Det positiva om henne var att hon var inte rädd för något alls, miljömässigt sett. Hon var inte rädd för tunnelbanan, bussar, lastbilar, traktorer, att åka rulltrappa eller andra skumma saker som matte kunde hitta på.
Dessutom var hon ganska lättlärd också.

Trots alla hennes brister var hon en underbar vän och familjemedlem, jag älskade henne mest av allt i världen. Efter 1½ års hårt slit så gav jag dock upp, hon var för rädd. Mådde inte alls bra om hon inte fick vara ensam hemma med bara mig i princip.. Så hon fick somna in 18 mån gammal.

 

[Lejonelle]

Sv: För att vara totalt ärliga

Hund nr 1:

Exteriört underkänd pga felpigmentering (annars riktigt fin). Ngt slapp i knälederna vilket gör att patallan hoppar emellanåt, viktigt att hålla honom vältränad. Lite överdrivet social och lättillgänglig enligt min smak men det är ju olika vad man gillar. Vaktar lite för bra. Väldigt lättlärd hund, rolig att träna med men tröttnar snabbt. Stort självförtroende. väldigt självständig -> rymmer från tomten i obevakade ögonblick, blir aldrig rädd om man går eller rider ifrån honom etc.

Hund nr 2 som vi bara haft två månader:
Byracka men lagom i storlek och typ. Vek och lite loj, svårt att säga om det någonsin kommer fram någon vaktinstinkt (vi vill gärna ha mindre än hos den andra hunden men LITE hade vi ju tänkt oss). Har klarat omplaceringen bra och smälter in smidigt i familjen. SKulle vilja ha honom mera alert och "på". Sen får vi se hur han utvecklar sig när han har bott in sig mera.

 

[Casper]

Sv: För att vara totalt ärliga

Jag har tre hundar och jag har alltid tittat kritiskt på dom, kanske lite väl mkt kan nog en del tycka..

Hund nr 1. misstänksam mot nya människor, men älskar folk hon känner,litar inte fullt på henne med barn i närheten,lite för lågställd,men för övrigt väldigt uppmärksam på bruks osv. "Blandras".(ras"ren" utan stamtavla)skottfast.Finns betydligt bättre exemplar av rasen.

hund nr 2. Ett riktigt energiknippe,lite väl pigg för rasen,lite för mörk,men ändå rätt tecknad.underbart temperament!,älskar allt o alla,skottfast.korrekt benställning,god typ,goda vinklar,bra rörelser,kunde varit nån cm högre,Hon kommer komma långt,enligt domare samt instruktörer och enligt min syn på rasen.

Hund nr 3.Älskar allt o alla,stor!,lite vek,uppmärksam,vaktig,kohasig men blivit betydligt bättre nu när hon blivit lite äldre,perfekt tecknad,goda vinklar,mörka fina ögon.lite små "trög" liksom. men med mat går allt!

Hundarna är ej röntgade än.Ettan kommer inte bli det heller såvida inte problem uppstår.

Men jag älskar allihopa hur dom än är och ser ut!

 

[Javan]

Sv: För att vara totalt ärliga

Tre hundar har jag haft:

hund nr 1: bra jaktligt, fin i munnen, bra passiv och bra motor. extriört den bästa hund jag haft. Han hade inte några större fel utom ett: cancer vid 10 års ålder...

hund nr 2: arbetsmaskin! Älskar allt och alla, stabil i alla lägen, inga rädslor, superbra hundspråk. Tyvär för het, tuggar fågel och piper. Ck på utställning, lite slutande kors och ngt trång bak.

hund nr 3: mattes hund, inte så flatig alltid, passiv, bra motor men kunde ha liite mera uthållighet. Ljuvlig vilthantering, har pga fler påhopp av andra hundar och lite låg självkänsla från början nu problem med mopisga hundar, anfall är bättre än försvar om jag blir trängd säger H... Extriört snygg, kunde ha bättre förbröst och mera päls.

Javan

 

[Mia_R]

Sv: För att vara totalt ärliga

Lite irriterande att vår ena hund som är friröntgad avseende AD/HD, välstammad, älskar människor, genomfört ett kalas-MH, fått mkt fin muntlig kritik av testledarna och är en mycket fin representant för sin ras så när som på ett enda litet aber: hon har färgfel! För mkt vitt för att vara godkänd, men å andra sidan hade vi kanske inte haft henne om hon inte haft färgfelet.

Miniknas kommer från mkt fina linjer, fick åka utomlands för att hitta valp när det var aktuellt då de som fanns inte var bra och andra kom fel i tid för oss. Gått mkt bra på utställningar, ska röntgas och senare gå MH, social, öppen, är tänkt att gå bruks och även framtida avel. Otroligt positiv och glad hund, världen är ett nöjesfält och livet en lek. Svårt att se några fel på henne faktiskt, än så länge.

Båda hundarna är skottfasta och stressar av snabbt.

 

[prinsessfeminist]

Sv: För att vara totalt ärliga

Skönt att läsa.

Mina tankar kommer upp dagligen när man ser vad folk avlar på... Likaså vad folk lever med. Var och lämnade min häst på ett ställe där en tjej hade en hund som hon inte kunde lita på öht med främmande människor, sorgligt att se.

//E

Det finns som bekant grader i helvetet och vi har alla olika toleransnivå eller förmåga att leva med hundens små egenheter.

Jag skulle vilja påstå att jag är ganska kritisk, men den kritik jag hade mot vår rottis hade andra rottisägare avundas mig... Så, man har olika ideal dessutom.

Nåväl:

Hund 1: Rottweiler med alldels för stor självständighet och en rejäl dos integritet. Kunde bli ordentligt sur när man tillrättavisade henne. Motor i klass med en border collie. Hon älskade att spåra och göra uppletanden. Fritt följ var en sport där man skulle hänga på matte så mycket som möjligt och inkallningarna avslutades ofta med att mattes knäskålar snurrade ett par varv runt sin egen axel när hon dunsade i.

Jättekul när man tränade, mindre kul när livet inte erbjöd så mycket tid till det. Då kanaliserades detta engagemang i att mucka med andra hundar, inte försitta ett tillfälle till ett bra slagsmål, skrämma barn så att de hoppade till - allt detta med ett ivrigt svansviftande. Hon älskade att vara kung!

Exteriört snygg, feminin utan att vara liten (63 cm i mkh). Gjorde sig bra på utställningar då hon älskade att visa upp sig och mäta sig mot de andra antagonisterna i ringen.

Hund 2: Blandras med en alldeles för stor dos skärpa parat med osäkerhet. Han bits och beter sig illa om han känner sig trängd.
Det finns en hel del att anmärka på honom, men han fungerar trots allt i vardagen och han lyder ganska bra. Gillar bara vissa utvalda män. Något reserverad mot främlingar.

Hund 3: Dvärgschnauzer som är näst intill så nära idealet av en sällskapshund man kan komma. Älskar människor (vilket inte är rastypiskt), men trevligt.

Exteriört är han snygg, proportionerna är goda. Han är maskulin och har ett mycket bra huvud. Ryggen är kanske något längre än det kvadratiska idealet. Bringa och förbröst börjar komma nu, tidigare var han något tunn i fronten. Han rör sig som en stor hund med mycket mark under fötterna och har fin teckning och bra päls.

Inte mycket dåligt där... (skrytvarning utfärdas i efterhand).

Mentalt har han allt jag önskar mig av en sällskapshund med motor. Han gillar att arbeta är totalt orädd och mycket balanserad. Intensiv och uthållig - jobbar mer än jag orkar!

I övrigt är han mjuk och följsam och utmanar inte mitt ledarskap. Ger sig direkt även vid den vildaste kamplek om jag så bara harklar mig.

Och ja, han håller för mina mått på vad en bra avelshund skall tillföra hundrasen.