Det går utmärkt att få reda på denna typen av lagbrott utan att "spana på grannar" och ja jag tycker att det hör ihop med civilkurage på det sättet att vissa anser att om ett brott inte rör en själv personligen så skiter man i det. "Jag bryr mig inte för det berör inte mig". Det är inte speciellt många brott som berör en själv om det inte är man själv som blir utsatt för det. Om jag ser någon som snattar på ICA så berör inte det mig personligen, det är ju butikens problem egentligen. Om min granne har inbrott och jag ser det så är det ju egentligen bara grannens problem, inte mitt för det är inte jag som får inbrott. Om jag ser någon som stjäl en plånbok ur fickan på en gammal tant så är det ju tantens problem, inte mitt, om man ska resonera så. Om en bekant erkänner för mig att h*n fifflar med bokföringen till sin enskilda firma för att tjäna extra pengar så berör inte det mig personligen, det är ju h*ns firma och någon annans pengar. Så då är frågan, var ska man dra gränsen för när det är "okej" att ignorera ett brott som man vet om begås med motiveringen att jag inte bryr mig för det berör inte mig? I TS fall är det ju ingen individuell person som blir lidande på det sättet utan det är kommunen, som drivs av skattemedel, som invånarna tillhandahåller från sin lön. Jag får nog säga att merkostnader hos tex kommuner och andra myndigheter för att folk försöker snylta sig till fördelar genom lagbrott påverkar alla skattebetalare.
Sen är det skillnad på att agera mot ett brott som man får reda på begås (där man enkelt kan verifiera sanningshalten), och att man själv aktivt sitter och kollar upp olika personer utan någon egentlig brottsmisstanke för att försöka hitta folk som bryter mot någon lag bara för att man ska kunna sätta dit dem. Det senare skulle jag nog klassa som en något tveksam aktivitet.