Byn som jag bor i anordnar hundpromenader ett par gånger i veckan. Jättebra träning tänkte jag.
Själv har jag inget behov av social kontakt och av att träffa andra människor (får tillräckligt av det på arbetet).
Däremot behöver min sjumånaders dvärgpudel träna på att träffa andra hundar och människor då hon blir lite väl entusiastisk och vill hälsa på alla.
De flesta som är med i gruppen är medelålders damer, förtidspensionärer och pensionärer. De var på mig på en gång, du pratar för mycket med hunden, du säger åt henne för mycket, du gör si och du gör så, osv.
Det första de sa förra gången var att någon reagerat på att jag låter henne gå med för långt koppel, att jag inte har koll på henne, att cyklister reagerat på att hon går för mycket ut på cykelbanan, att jag inte har koll på henne.
Det är bara mig de är på. Säger ”vi vet hur det är att ha valp, jag gjorde samma misstag när min var liten, jag tog tacksamt emot tips från andra när min var valp, osv.
Jag är den första som erkänner att min valp inte är guds bästa barn. Hon vill fram till alla, hon vill hoppa upp i famnen på alla och slicka de i örat, hon vill springa efter alla cyklister och hon går inte på långa vägar perfekt i koppel.
Självklart gör jag misstag, självklart tar jag för hårt i kopplet till och från, självklart säger jag till henne lite för skarpt ibland, men vem gör inte det?
Jag har gått valpkurs och ska gå lite kurser i höst (allmännlydnad och nosework om jag hittar något som går på ”rätt” dagar.)
Jag älskar min hund över allt annat, men hon är van att det bara är hon och jag. Vi är oftast ute i skogen där hon går lös. Hon går aldrig långt ifrån mig och lyssna bättre utan koppel än med.
Jag orkar inte med att andra människor lägger sig i, i vad de tror är i all välmening. Det känns som att jag är tillbaka i stallet med alla som menade att just de har rätt och alla andra har fel.
Jag är den första som erkänner att jag gör fel och jag tar också hjälp, men jag vill inte ha hjälp från ”vem som helst” och jag vill definitivt inte ha råd från medelålders damer som vet allt och kan allt bäst.
Jag har redan avregistrerat mig från gruppen och kommer inte att vara med på fler promenader. Samtidigt behöver min valp träffa andra människor och hundar, framförallt då jag snart ska flytta till hus ”mitt i ingenstans” med närmsta granne 200 meter bort.
Jag brukar ibland åka in till storstan och träna henne bland andra människor och hundar. Det går jättebra. Visst vill hon fram och hälsa på alla, men hon lyssnar bra på mig.
Överreagerar jag?
Hur reagerar ni när andra lägger sig i hur ni uppfostrar era valpar/hundar?
Själv har jag inget behov av social kontakt och av att träffa andra människor (får tillräckligt av det på arbetet).
Däremot behöver min sjumånaders dvärgpudel träna på att träffa andra hundar och människor då hon blir lite väl entusiastisk och vill hälsa på alla.
De flesta som är med i gruppen är medelålders damer, förtidspensionärer och pensionärer. De var på mig på en gång, du pratar för mycket med hunden, du säger åt henne för mycket, du gör si och du gör så, osv.
Det första de sa förra gången var att någon reagerat på att jag låter henne gå med för långt koppel, att jag inte har koll på henne, att cyklister reagerat på att hon går för mycket ut på cykelbanan, att jag inte har koll på henne.
Det är bara mig de är på. Säger ”vi vet hur det är att ha valp, jag gjorde samma misstag när min var liten, jag tog tacksamt emot tips från andra när min var valp, osv.
Jag är den första som erkänner att min valp inte är guds bästa barn. Hon vill fram till alla, hon vill hoppa upp i famnen på alla och slicka de i örat, hon vill springa efter alla cyklister och hon går inte på långa vägar perfekt i koppel.
Självklart gör jag misstag, självklart tar jag för hårt i kopplet till och från, självklart säger jag till henne lite för skarpt ibland, men vem gör inte det?
Jag har gått valpkurs och ska gå lite kurser i höst (allmännlydnad och nosework om jag hittar något som går på ”rätt” dagar.)
Jag älskar min hund över allt annat, men hon är van att det bara är hon och jag. Vi är oftast ute i skogen där hon går lös. Hon går aldrig långt ifrån mig och lyssna bättre utan koppel än med.
Jag orkar inte med att andra människor lägger sig i, i vad de tror är i all välmening. Det känns som att jag är tillbaka i stallet med alla som menade att just de har rätt och alla andra har fel.
Jag är den första som erkänner att jag gör fel och jag tar också hjälp, men jag vill inte ha hjälp från ”vem som helst” och jag vill definitivt inte ha råd från medelålders damer som vet allt och kan allt bäst.
Jag har redan avregistrerat mig från gruppen och kommer inte att vara med på fler promenader. Samtidigt behöver min valp träffa andra människor och hundar, framförallt då jag snart ska flytta till hus ”mitt i ingenstans” med närmsta granne 200 meter bort.
Jag brukar ibland åka in till storstan och träna henne bland andra människor och hundar. Det går jättebra. Visst vill hon fram och hälsa på alla, men hon lyssnar bra på mig.
Överreagerar jag?
Hur reagerar ni när andra lägger sig i hur ni uppfostrar era valpar/hundar?