Fodervärd, för- och nackdelar.

[Sissa]

Det finns två typer av fodervärdar. De som vill ha en gratis hund (och det är oftast dom som börjar krångla när det ska till att paras) och så finns det dom som är genuint intresserade av avel, förstår vad som är en bra hund och tycker det är kul att få vara med på ett hörn.

Den tiken vi nu har parat har sådana ägare. De är lika eld och lågor som oss över parningen. De följer prosessen med stort intresse och verkar jättestolta över sin hund. De har köpt tiken med bibehållen avelsrätt men har erbjudit oss att nyttja henne igen om det blir en bra kull. De har själva ingen möjlighet att ha kull hemma men tycker som vi att tiken har ett bra avelsvärde.

De riktigt fina hundarn vill man ju ha kvar för aveln. Det finns många som tycker det är kul att få förvalta en sådan hund och nyttja kvalitéerna för sina egna intressens skull. De kanske inte skulle kommit över en så bra hund annars.

Jag förstår att det är guld värt att ha sådana köpare. Bra att båda parter tjänar på det.

 

[kladdkaka]

Som många redan varit inne på så finns det både för- och nackdelar. Jag var fodervärd år min gamla tik och jag skulle kunna tänka mig det igen om det var rätt uppfödare. Sen måste man inse och acceptera är att man som fodervärd inte har något att säga till om när det gäller aveln. Jag och min uppfödare hade rejäla diskussioner många gånger. Jag tyckte inte att hon skulle gå i avel, han tyckte det. Men det var bara för mig att gilla läget. Nu har vi en såpass bra relation att vi kan agree to disagree. Jag är inte facit till allt och vi värderar saker i aveln olika. Han hade bra argument men jag tyckte att det negativa vägde över. Däremot har han stöttat mig till 1000% när det gäller tävling och utställning och hejat på (ibland lite för mycket ). nyckeln till ett lyckat avtal tror jag är personkemi med uppfödaren, liknande syn på avel och hunderi i övrigt, tydliga avtal, respekt för varande och håll känslorna borta ( även om det är skitsvårt).

 

[kladdkaka]

Sen måste jag lägga till att jag köpt alla andra hundar och det är betydligt enklare.

 

[Jadzia]

Att jag blev fodervärd berodde på att jag fick en fin nio-månaders hund som kunde börja leva vuxenhundliv sedan jag varit ledig i två veckor. Guld värt om man jobbar på ett vanligt jobb där det inte går att ha med en valp. Dessutom förstår jag fortfarande inte hur man hinner vara normaleffektiv på jobbet samtidigt som man vaktar en valp. Det har det varit oerhört värdefullt att få vara med om kullarna och få insikt i avelsfrågor, så jag har inte ångrat mig en sekund.

Jag har lyckats med det, till och med med två, men även jag var skeptisk. Med senaste var det noll och inget problem. Valpen gjorde som de vuxna hundarna och sov långa pass. De två vuxna var inprogrammerade på att vakna vid lunch och vid femtiden, då rastning erbjöds. Schäfer-valpen lärde sig det på två dagar. Corgin var något långsammare och krävde en eller två extra rastningar, men det blev aldrig någon olycka. Även hon följde den vuxna och sov när han sov. Rätt fascinerande då det tog över ett år att få henne rumsren hemma.

 

[Dentaku]

Jag förstår mycket väl varför fodervärdsavtal är bra ur uppfödarens synvinkel. (När det funkar bra med fodervärden.) Men ur köparens? Det enda jag kan komma på är gratishund, eller till halva priset brukar det väl vara? I @RedChili s fall var det ju solklart, hon är mycket insatt och engagerad i sin ras, och ville ha en hund ur just den kullen men hade inte råd. Jättefint att det kunde ordnas. Men är det så vanligt att folk vet precis exakt vad de vill för linjer på sin hund men inte har råd att betala? Är det inte så att de vill ha en hund gratis (eller halva priset), självklart bra om det är en bra hund? Är det är det i så fall en bra anledning att få ta emot en foderhund, särskilt om uppfödaren inte känner fodervärden mycket bra? I @RedChili s fall är jag säker på att uppfödaren visste att hon skulle vara etthundra procent bra för hunden trots avsaknad av kontanter till köpesumman. Annars brukar just pengabrist vara en stor anledning till att det uppstår besvär under djurägarskap.

En av mina hundar har uppfödaren bibehållen avelsrätt på. Det var inte tänkt så från början men efter att ha följt kullen redan från planeringsstadiet så hamnade vi i tillfällig ekonomisk knipa när valparna kommit. Bilen kraschade och vår katt behövde opereras samtidigt. Jag fick förtvivlat ringa uppfödaren och förklara som det var, vi hade inte kontanter och måste kanske avstå valp. Hen tyckte att det var självklart att vi skulle lösa det och föreslog först avbetalning men kom sedan på att hon gärna skulle ha avelsrätt på en av hanvalparna, så vi betalade halva priset.

 

[Milosari]

Jag hade mycket väl kunnat tänka mig en fodertik från uppfödaren till mina hundar. Hade även kunnat tänka mig att låna ut en redan köpt hund, och ska min hane para någon tik så vill jag att det går genom uppfödaren. Jag kommer bra överens med min uppfödare och jag tycker inte det finns någon bättre i rasen. Vi är i princip alltid överens om vilka kombinationer som verkar bra, och jag vet att hon tar bra hand om fodertikarna som kommer hem till henne för att valpa. Jag är helt ointresserad av att vara uppfödare själv, men har ändå ett intresse av aveln inom min ras och hade gärna sett att en bra tik (eller hane) för den delen fick föra sina gener vidare, även om det innebär att jag är av med hunden ett antal veckor.

 

[Red_Chili]

Ja, jag har ju blivit nämnd några gånger här i tråden, vilket jag förstår, det är nog väldigt ovanligt att det går till som i mitt fall med Ebrah Kan försöka skriva någon typ av sammanfattning så att folk inte tror att jag eller uppfödarna är helt galna...

Jag har som sagt var känt uppfödarna i 15 år och bott periodvis hos dem. Vi känner varandra väl. Min första tik var en som jag fick ta hem från dem, även hon gratis (mot att de fick ta en kull till på henne, vilket de även gjorde). De såg att hon hade det superbra hos mig. Jag har även lånat hem en av deras favorittikar (Aysus mor ), köpt en valp från dem, hjälpt flertalet av deras valpköpare med lite allt möjligt och även hjälpt dem när deras hundar ska omplaceras. Aysu är ju också från dem, hamnade först i ett dåligt hem och de har sedan sett hur bra det blev när hon kom hit.

Innan Aysu kom till mig så var det flera som ville ge mig hundar, låna ut hundar till mig eller lämna dem på "träningsläger" hos mig, andra uppfödare alltså och en del privatpersoner. Vissa uppfödare kom också och berättade om sina inofficiellt planerade parningar i hopp om att jag skulle bli intresserad av valp från dem. Kort sagt: folk vill att jag har saluki Vilket jag såklart tar som en enorm komplimang.

Trots att folk "kastat hundar på mig" så har jag tackat nej. Det vet även mina hundars uppfödare om. Detta för att hundarna kommit från uppfödare vars avel jag inte vill stötta. Det har inte spelat någon roll att det varit omplaceringar som mentalt skulle fungera här. Att jag är så extremt tokigt petig ger nog några extra pluspoäng hos mina uppfödare, tror jag

När det gäller den ekonomiska biten... Jag har ett ganska ordentligt sparkonto till eventuell veterinärvård och jag försöker få det kontot riktigt stort. När Ebrah föddes så fanns det inte mycket pengar på det kontot, mycket av min arbetssituation har blivit bättre efter att hon kom. Skulle jag ha tagit 15000kr från det kontot så hade jag inte känt mig helt säker på att jag kunnat betala eventuella plötsliga veterinärkostnader utan att låna från föräldrar. Jag vill inte känna mig beroende av andras ekonomi för att ha råd med mina egna hundar. Utöver detta så vet jag att jag är bra på att förebygga skador och olyckor. Jag har dessutom bra kunskap om enklare sjukvård som går att utföra hemma samt veterinärvänner att rådfråga vid behov. Så ja. Jag hade tid att ha en till hund, råd att ha en till hund, en Aysu som är fantastisk med valpar och den helt perfekta kullen föddes. Det var bara det att där och då hade mitt sparkonto blivit på tok för klent om jag betalat en valp (och att låta uppfödaren ha kvar valpen tills jag hade råd eller köra någon avbetalningsform hade inte känts bra).