Simply me
Trådstartare
Å det är med så blandade känslor jag börjar planera vår flytt. Vi hade nog aldrig tänkt flytta, har bott så länge här men ibland råder man inte över situationen. Kommunen vill lösa in hela byn där jag bor för att bygga ut en kombiterminal, vi har varit med och fajtats rejält i 2-3 år men känner att vi inte orkar mera, framför allt inte leva med ovissheten om det kanske blir tvångsinlösen om några år. Flera i byn har redan sålt och nu har det blivit dags för oss
Har dock hittat ett litet sött kedjehus som jag tror är perfekt efter lite fix. Igår fick vi veta att vi och säljaren är överens om priset, vi har prutat lite och fanns inga mer i budgivningen. Blev så glad, det här kan bli bra. Men samtidigt känner jag det så surt att kommunen "vann" över oss, men nya huset är nog perfekt, lite mindre och mer praktiskt än det vi har idag samt en mer normalt stor tomt, idag har vi en jättestor med mycket jobb.
Men även om man inte blir tvingad att sälja så hoppas jag att det är normalt att man har svårt att skiljas från ett hus man bott i så länge, sett döttrarna växa upp i osv. Hela huset är fullt av minnen.
Har tittat på massor av hus det sista halvåret och det här lilla gula är det enda som både jag och min man kände att här vill vi bo, inget annat dög fullt ut. Och nu "fick" vi det huset och jag blev så glad men känner mest sorg över att flytta.
Vet inte vad jag vill med detta men var mycket skönt att sätta ord på vår situation, skulle också vilja veta om någon varit med om något liknande
Har dock hittat ett litet sött kedjehus som jag tror är perfekt efter lite fix. Igår fick vi veta att vi och säljaren är överens om priset, vi har prutat lite och fanns inga mer i budgivningen. Blev så glad, det här kan bli bra. Men samtidigt känner jag det så surt att kommunen "vann" över oss, men nya huset är nog perfekt, lite mindre och mer praktiskt än det vi har idag samt en mer normalt stor tomt, idag har vi en jättestor med mycket jobb.
Men även om man inte blir tvingad att sälja så hoppas jag att det är normalt att man har svårt att skiljas från ett hus man bott i så länge, sett döttrarna växa upp i osv. Hela huset är fullt av minnen.
Har tittat på massor av hus det sista halvåret och det här lilla gula är det enda som både jag och min man kände att här vill vi bo, inget annat dög fullt ut. Och nu "fick" vi det huset och jag blev så glad men känner mest sorg över att flytta.
Vet inte vad jag vill med detta men var mycket skönt att sätta ord på vår situation, skulle också vilja veta om någon varit med om något liknande