FK och utmattningssyndrom

[monster1]

Väljer att nappa på ditt inlägg, och tänka annorlunda.

Det är intressant att det är så känsligt med psykisk ohälsa och upplevd nedsatt arbetsförmåga, och att de flesta självklart anser att den har rätt, som tycker att den ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

Jag vet ingenting om de individuella användarna här. Jag uttalar mig nu helt generellt.
Och tycker att det verkar som om man anser det vara självklart att om man är trött, eller stressad, så ska man vara sjukskriven.
Visst finns det väldigt olika grader på skalan; en del individer har verkligen ingen arbetsförmåga av psykiska skäl.
Andra individer ser inte själva sin förmåga - som finns.
Många individer ser inte själva sina möjligheter att faktiskt påverka sin situation - man är ganska fast i sin situation.
Det är ganska sällan som arbetet ensamt bär "skulden" för symtomen, utan oftast handlar det om hela livssituationen.
Dåligt psykiskt mående beror ibland på psykisk sjukdom.
Ibland - ganska ofta till och med - beror dåligt psykiskt mående på en livssituation och på förväntningar som inte går i uppfyllelse. Den delen av dåligt psykiskt mående är inte sjukdom.
Den delen av dåligt psykiskt mående som beror på annat än sjukdom vore det bäst för individen att hantera på annat sätt an via läkare och sjukintyg som ändå inte blir godkända.

Den uppfattning om att "vården ska hjälpa dig" som är väldigt utbredd, leder ibland definitivt inte till förbättringar, eftersom "vården" har och erbjuder fel resurser med jämna mellanrum.
"Vården" erbjuder ofta snabbare tid till läkare, som vill "göra något" och därför ordinerar läkemedel mot depression, jämfört med till samtalsterapeut. Om orsaken till det dåliga måendet inte är depression, så är det sannolikt att läkemedlen mot depression faktiskt inte hjälper men biverkningarna kommer.
Då har "vården" inte gjort någon nytta alls.
Och så skrivs ett sjukintyg, som inte godkänns av FK. Personen har varit hemma från jobbet i tron att den är sjukskriven, men får besked om att ingen ersättning kommer att utbetalas.
Då har "vården" gjort ännu mindre nytta.

Vården kan nog behöva vara inblandad, men kanske då i första hand i form av samtalsbehandling.

Och igen: jag framför inte åsikter om någon individuell användare, för jag känner inte till personerna bakom nicken.

Jag "tänker högt" om trötthet, psykiska symtom och sjukskrivning och mer eller mindre rätt åtgärder.

Och jag tänker fortfarande att det vore mycket bättre för individen att bromsa när man får stressymtom, i stället för att bara köra på.

Nu blir jag förvirrad, tycker du som läkare att man inte ska medicinera mot ångest eller depression?
Har du något fog för det du skriver om att psykisk sjukdom oftast handlar om en livssituation och på förväntningar som inte går i uppfyllelse?
Om inte vården ska hjälpa en vid sjukdom vem ska göra det då?

 

[Unafraid]

Måhända, men kan inte låta bli att förundras över hur det har sig att folk efter datorernas intåg på "administriva" arbetsplatserna gör 1/3 av dagvärken jämförd med 30 år sedan och är sjukskrivna dubbelt så mycket samtidigt som industrin halverat sin bemanning och sjukskrivningar samt 3 - 4 dublat produktiviteten...

Kan tillägga att jag jobbade inom industri när jag kraschade. Och vanliga yrken där utmattningssyndrom är vanliga är inom vården osv. Fysiskt tunga arbeten.

 

[kryddelydd]

Nu blir jag förvirrad, tycker du som läkare att man inte ska medicinera mot ångest eller depression?
Har du något fog för det du skriver om att psykisk sjukdom oftast handlar om en livssituation och på förväntningar som inte går i uppfyllelse?
Om inte vården ska hjälpa en vid sjukdom vem ska göra det då?

Du misstolkar mitt inlägg eftersom du inte verkar ha läst nyansskillnaden mellan dåligt psykiskt mående och psykisk sjukdom.

Dåligt mående beror ofta på livssituation, där förväntningar som inte går i uppfyllelse kan ge upphov till besvikelse och frustration som kan leda till dåligt mående.
Vad gäller psykisk sjukdom, som är en annan formulering och syftar på andra tillstånd, så nej, där vill jag inte påstå det du lägger i min mun att jag anser att de tillstånden orsakas av livssituationer. Men nog sjutton kan vi väl vara eniga om att tuffa livssituationer påverkar hur vi mår?

En akut kris, till exempel, är inte en sjukdom utan många gånger en synnerligen frisk reaktion på en akut livshändelse. Synnerligen frisk ,man man mår psykiskt dåligt i alla fall.
Jag mådde jättedåligt i flera veckor i samband med att jag behövde låta avliva en häst. Men det betydde inte att jag blev psykiskt sjuk. Jag hade dåligt psykiskt mående men var frisk. Jag hade inte varit hjälpt av mediciner i det läget!

Men nej, jag tycker inte att mediciner alltid är rätt behandling mot ångest och depression. Det finns övertygande forskning som visar att effekten av antidepressiva mediciner har synnerligen dålig effekt mot mild (och i viss utsträckning måttlig) depression. Därför tycker inte jag att alla depressioner ska behandlas med läkemedel, nej. Och nej, jag är inte ensam om den åsikten.

Jag väljer att skriva "vården" inom citationstecken eftersom många nog tankemässigt sätter likhetstecken mellan vården och läkare.
Läkare är inte alltid lämpligaste yrkesgruppen för att hjälpa människor, nej.

Sista frågan:
jag skiljer mellan psykisk sjukdom och dåligt psykiskt mående.
Alla som mår dåligt psykiskt, är inte psykiskt sjuka, nej.

Och som jag också skrev: vården har en roll men inte alltid i formen av läkare och mediciner. Samtalsterapeut har jag nämnt i positiva termer fler än en gång.

 

[monster1]

Du misstolkar mitt inlägg eftersom du inte verkar ha läst nyansskillnaden mellan dåligt psykiskt mående och psykisk sjukdom.

Dåligt mående beror ofta på livssituation, där förväntningar som inte går i uppfyllelse kan ge upphov till besvikelse och frustration som kan leda till dåligt mående.
Vad gäller psykisk sjukdom, som är en annan formulering och syftar på andra tillstånd, så nej, där vill jag inte påstå det du lägger i min mun att jag anser att de tillstånden orsakas av livssituationer. Men nog sjutton kan vi väl vara eniga om att tuffa livssituationer påverkar hur vi mår?

En akut kris, till exempel, är inte en sjukdom utan många gånger en synnerligen frisk reaktion på en akut livshändelse. Synnerligen frisk ,man man mår psykiskt dåligt i alla fall.
Jag mådde jättedåligt i flera veckor i samband med att jag behövde låta avliva en häst. Men det betydde inte att jag blev psykiskt sjuk. Jag hade dåligt psykiskt mående men var frisk. Jag hade inte varit hjälpt av mediciner i det läget!

Men nej, jag tycker inte att mediciner alltid är rätt behandling mot ångest och depression. Det finns övertygande forskning som visar att effekten av antidepressiva mediciner har synnerligen dålig effekt mot mild (och i viss utsträckning måttlig) depression. Därför tycker inte jag att alla depressioner ska behandlas med läkemedel, nej. Och nej, jag är inte ensam om den åsikten.

Jag väljer att skriva "vården" inom citationstecken eftersom många nog tankemässigt sätter likhetstecken mellan vården och läkare.
Läkare är inte alltid lämpligaste yrkesgruppen för att hjälpa människor, nej.

Sista frågan:
jag skiljer mellan psykisk sjukdom och dåligt psykiskt mående.
Alla som mår dåligt psykiskt, är inte psykiskt sjuka, nej.

Och som jag också skrev: vården har en roll men inte alltid i formen av läkare och mediciner. Samtalsterapeut har jag nämnt i positiva termer fler än en gång.

Okej då förstår jag bättre. Samtalsterapi är jättebra men tyvärr svårt att få eftersom det har så många som söker det.

 

[Killaloe]

Det är intressant att det är så känsligt med psykisk ohälsa och upplevd nedsatt arbetsförmåga, och att de flesta självklart anser att den har rätt, som tycker att den ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

Jag kanske uttryckte mig luddigt - i det du citerade så avsåg jag bedömingen av huruvida en har rätt till sjukpenning eller inte. Inte att alla automatiskt har det.

Och rent generellt tycker jag inte alls att det är märkligt att psykisk ohälsa är känsligt - det förekommer så himla mycket misstro och skuldbeläggande av personer som inte mår bra psykiskt. Uttryck som att en är en lat parasit, att en bara "behöver skärpa till sig" och annat otrevligt är rätt vanligt. Saker en aldrig skulle komma på att säga till en person med en synlig funktionsnedsättning. Så möts en typ alltid av misstro från alla håll (oavsett vilken nivå av psykisk ohälsa en ligger på som typ inte kräver slutenvård) ser iaf jag inget märkligt med att det blir en svår grej att diskutera i många fall. Det handlar ju dessutom om ens egna upplevelser och känslor, vilket många inte alltid anser sig ha rätt till (ingen generell sanning men något jag upplever och har stöd i utifrån samtal med psykologer), så då bör en kanske inte dundra på och skriva skuldbeläggande saker i onödan liksom.

 

[Migo]

Nu blir jag förvirrad, tycker du som läkare att man inte ska medicinera mot ångest eller depression?
Har du något fog för det du skriver om att psykisk sjukdom oftast handlar om en livssituation och på förväntningar som inte går i uppfyllelse?
Om inte vården ska hjälpa en vid sjukdom vem ska göra det då?

Skrämmande inställning från en läkare. Plötsligt förstår jag varför min anhöriga med utmattningssyndrom gråter i timmar efter varje läkarbesök.

 

[Sonic76]

Ja, och det kan vara svårt att få personen att få insikt i att personen själv måste åtgärda sin situation.
Sådana gånger är det vanligt att läkaren beskrivs som oempatisk och oförstående och ganska elak.

Det rätta vore att alltid informera patienten om det.
Det enkla i situationen är att göra som patienten kräver.
För patienten ber många gånger inte utan kräver.
Det är inte ovanligt att människor "beställer" åtgärder. Även om de begärda åtgärderna är felaktiga ur ett medicinskt perspektiv.
Och då är konflikt ett vanligt och komplicerande resultat - ett resultat som inte leder till gott för någon.
Konflikt eller olika åsikter eller förväntningar på situationen leder ju ofta till lite låsta positioner och minskad mental flexibilitet. Från båda "kontrahenters" sida.

Men du har helt rätt i att läkarens uppgift är att förmedla till patienten, vad som bedöms vara rätt åtgärd.
Och visst kommer patienten till läkaren för att få hjälp. Dessvärre många gånger med en fast grundad åsikt om vilken hjälp man vill/ska ha. Och inte alltid så stor flexibilitet i att se att det finns annan hjälp som på sikt är bättre.

I mitt fall bad jag om samtalshjälp
Vilket dröjde 3 månader innan första besöket, sen 3 månader till, sen försvann kuratorn.
Ytterligare väntetid och det dröjde nästan ett år.
Undra på att man ger upp.
Ekonomin att söka egen hjälp fanns inte

 

[Sonic76]

Det beror ju förstås på när i förloppet av trött och stressad som man väljer att ta ledigt och/eller ändra sin situation.
Och trötthet som inte beror på sjukdom bör man hantera på annat sätt.

Det är dessutom så att jag medvetet uttrycker mig i generella termer och inte i individuella.

Jag är också medveten om att människor som bromsat alldeles för sent, och med hjälp av sjukvården, ofta tar mycket lång tid att få fungerande igen.

Min personliga åsikt är att många människor borde lyssna mycket tidigare på de varningssignaler man får från kropp och hjärna och ändra sin situation.
Innan det går så långt att man kraschar.
För oavsett om man går så långt att det kraschar, eller om man gör något åt situationen innan dess, så måste man som regel ändra situationen.

Och någonstans måste vi ta tillbaka ansvaret för vårt eget liv och förstå att själva agera innan de personliga konsekvenserna blir så stora.

Obs, jag reflekterar nu inte alls utifrån samhällsekonomiska termer utifrån individuella termer.
Jag mår bättre om jag inte har stressymtom. Alltså bör jag försöka göra något åt min situation för att inte få stressymtom.

Om vi ska skriva om personliga erfarenheter: på min förra arbetsplats fick jag en massa stressymtom: spänningshuvudvärk, förmaksflimmer, annan hjärtklappning.
Inte bra.
Fick kontakt med FHV, som inte kunde göra något egentligen.
Allts valde jag att säga upp mig och söka ett annat jobb. Innan det blev "riktiga" problem.
Och så har jag gått ner i arbetstid också.

Det tog 8 år innan jag sökte hjälp.
8 år av dödsfall, mobbning konflikter mm
Psykologen på fk sa att det kan ta 8 år att komma tillbaka.
Jag jobbar 75 procent och fixar det hyfsat 2 år efter han sa det.
Gick från full sjukskrivning till 75 procent direkt för jag orkade inte slåss för arbetsträningen mm

 

[kryddelydd]

Skrämmande inställning från en läkare. Plötsligt förstår jag varför min anhöriga med utmattningssyndrom gråter i timmar efter varje läkarbesök.

du har inte läst mitt inlägg ordentligt, kanske? utan väljer att kommentera min eventuella åsikt utifrån något vinklade följdfrågor från en annan användare; du nappar på någons tolkning av mina ord?
Eller så har du gjort samma tolkningsfel som @monster1 , kanske?

Innan du dömer mig (för det är vad du gör), så kanske du kan läsa noga?
Eller menar du att läkare inte får se att människor kanske söker med "fel fråga" till läkaren (och för att försöka förtydliga: frågan kanske är begäran om sjukintyg för att klara ekonomin medan "rätt" fråga kanske är "hur ska jag förbättra min situation?")?
Eller söker med sin fråga till "fel profession" - vilket dock inte torde vara patientens fel utan organisationens.
Där läkaren kan vara fel profession medan en samtalsterapeut många gånger är mer rätt profession.

För som sagt: det finns gott belägg för att antidepressiv medicinering inte är effektiv vid lindrig depression. Vid panikångestsyndrom har samtalsterapi minst lika gott stöd som medicinering, vetenskapligt. Så det kanske är skrämmande att en läkare ser andra vägar än mediciner som bra vägar, det kanske är skrämmande att en läkare anser att det finns andra yrkespersoner som har högre kompetens än läkare gällande vissa områden. Det kanske är skrämmande att en läkare ser mediciner som potentiella problem med biverkningar, när det finns andra behandlingsmetoder som ger lika bra - eller när det gäller mild till måttlig depression - bättre effekt men som inte har biverkningar.

Och nej, läkare måste inte tycka som du.
Läkare kan ha uppfattningen att sjukskrivning inte alltid är lämplig behandling vid psykisk ohälsa.
Även om du tycker att det är skrämmande att läkare kan ha den uppfattningen.

 

[kryddelydd]

Okej då förstår jag bättre. Samtalsterapi är jättebra men tyvärr svårt att få eftersom det har så många som söker det.

Det är ju ett av de stora problemen: att det är svårt på många håll att få rätt behandling. Så i stället får man nöja sig med en sämre behandling.

Kan tillägga att det finns undantag. Där jag jobbar, har vi ca en veckas väntetid för kontakt med samtalsterapeut.
Dock har primärvården endast uppdraget "korttidsterapi" vilket definieras som högst nio eller tio samtal i det här landstinget.
Det är en brist; inte alla är hjälpta av så pass kort behandling.

Ska man få en samtalsterapeut inom psykiatrin, eller med annan inriktning än KBT, så är det jättelång väntetid eller privata alternativ som gäller.

 

[Monstermom]

Hörni. Kanske TS, som är sjuk, skulle kunna få slippa vada igenom mer nonsens i den här tråden nu? Jag är helt säker på att den kan bli ännu dummare med förvånansvärt lite ansträngning, men kanske finns det en spännande solreflex eller något att titta på en stund istället?

Jag hoppas situationen löser sig för dig, @Malibu_Stacy ! Om du orkar så verkar det oftast löna sig att försöka kämpa emot i alla fall, håller tummarna...

 

[Killaloe]

Hur går det för dig @Malibu_Stacy ?
Tänkte på det att jag ju har ca fem års sjukskrivning pga bland annat utmattning så jag skickar gärna exempel från mina intyg också om du vill ha fler exempel

 

[Malibu_Stacy]

Hörni. Kanske TS, som är sjuk, skulle kunna få slippa vada igenom mer nonsens i den här tråden nu? Jag är helt säker på att den kan bli ännu dummare med förvånansvärt lite ansträngning, men kanske finns det en spännande solreflex eller något att titta på en stund istället?

Jag hoppas situationen löser sig för dig, @Malibu_Stacy ! Om du orkar så verkar det oftast löna sig att försöka kämpa emot i alla fall, håller tummarna...

Trådar har ju en tendens att spåra ibland så jag tar det med ro, men kanske kunde man skapat en spin-off tråd och fortsatt diskussionen där.

Jag är verkligen tacksam för all hjälp och input jag fått här i tråden och via PM och jag tänker defintivt kämpa för att få rätt! Som tur är har jag blivit så pass mycket bättre och fått orken tillbaka, men det känns ändå himla tråkigt att man ska behöva gå igenom detta och jag vet ju att andra är i samma situation men mår betydligt mycket sämre och har mindre förutsättningar att kämpa och slåss för sin sak.
Jag kan inte se att jag kunnat gjort något annorlunda eller sagt stopp tidigare. För jag sa stopp i tid! Jag har inte nått ändra fram till "väggen" och kommit lindrigt undan jämfört med de flesta andra med samma diagnos.
Innan jag gick till läkaren trodde jag ju fortfarande att jag hade någon somatisk sjukdom och fattade inte att det faktist kunde vara utmattningssyndrom.

 

[Malibu_Stacy]

Hur går det för dig @Malibu_Stacy ?
Tänkte på det att jag ju har ca fem års sjukskrivning pga bland annat utmattning så jag skickar gärna exempel från mina intyg också om du vill ha fler exempel

Jag tar tacksamt emot alla exempel på intyg som jag kan få! Hör av er via PM. Ni behöver såklart inte skicka kopia på hela intyget (personuppgifter osv) utan kanske mest det som står i ruta 4 och 5.

Än så länge avvaktar jag brevet från FK. Verkar inte komma digitalt för har inte fått något där.
Samtidigt samlar jag så mycket information och erfarenheter som det bara går.

 

[Kilauea]

Semester är en rimlig ledighetsform om man är trött och sliten och stressad.

Trött sliten och stressad är inte detsamma som en depression , även om vissa symtom kan vara lika. Fast en lätt depression, visst, men då klassas det väl inte som depression.

 

[Pegasus63]

Det är inte mitt jobbs läkare som bedömt nåt. Vi har företagshälsovård men de har inte varit så mycket inkopplade i mitt fall. Tror inte ens vi har nån läkare på det sättet på jobbet.

Även om det är företagshälsovård är det alltid en läkare inkopplad att titta på/bedöma fallen. Sköterskorna har ingen befogenhet att sjukskriva även om de kan rekommendera, det har endast en läkare även om de inte är närvarande vid undersökningen. Hur det är i ditt fall kan jag ju självklart inte veta utan att ha tillgång till journalerna.

 

[LenaH]

Nu har jag rensat bort en massa inlägg som handlar om helt andra saker än vad jag uppfattade som trådens syfte.
Någon föreslog att jag skulle dela upp tråden i två delar men jag kunde inte bestämma mig för titeln på den andra - närmast till hands låg "Vilket jobb kräver mest intelligens?" men insåg att jag då skulle få tillbringa resten av fredagskvällen framför Buke och det ids jag inte så de hamnade i sopen istället.

Håll er till ämnet, visa respekt för TS och nej, hjärtinfarkter har ingenting med utmattningssymtom att göra.

/mod

 

[Kilauea]

Även om det är företagshälsovård är det alltid en läkare inkopplad att titta på/bedöma fallen. Sköterskorna har ingen befogenhet att sjukskriva även om de kan rekommendera, det har endast en läkare även om de inte är närvarande vid undersökningen. Hur det är i ditt fall kan jag ju självklart inte veta utan att ha tillgång till journalerna.

Skriver jag så oklart? Företagshälsovården har inget med min sjukskrivning att göra. Löneenheten (som har ansvar för sjukskrivningar och ersättning) var de som sa att de inte bryr sig om FK's bedömning utan om jag har ett läkarintyg som säger att jag har nedsatt arbetsförmåga så går de på det.

 

[Malibu_Stacy]

Tänkte uppdatera lite:
Har fortfarande inte fått något kommuniceringsbrev (det kommer per post, ej digitalt). Ringde handläggaren efter en vecka, då har det inte kommit då handläggaren ännu inte fått svar från mitt lönekontor om vad min SGI är? Så det kommer att dröja.
Var hos läkare nr 2 som sjukskrev mig andra gången, på halvtid, som blev jätteupprörd över FK och skrev ett nytt intyg. Räknar dock inte med att det håller.
Han skulle vidarebefordra till läkare nr 1 som jag träffade från början att också skriva nytt intyg som jag hoppas hinner bli klart innan midsommar.
Så bökigt att man inte ens kan få samma läkare under en sjukskrivning...Ah just det, inte kan de på den vårdcentralen skicka in intygen elektroniskt heller så jag måste skicka allt per post.

Jag ska i alla fall gå upp på heltid nu från och med måndag. Jag vet inte alls hur det kommer gå. Det var läkaren som tyckte att jag skulle testa för sedan ska jag till företagshälsans terapeut i mitten på nästa vecka och om jag då känner att det inte fungerar med heltid så kan Företagshälsan ta över sjukskrivningen. Då blir det i sådana fall en tredje läkare.
Ja jag hoppas ju att det ska fungera, för det är jäkligt jobbigt att få så lite i inkomst.