Jag förstår faktiskt inte hur folk kan vilja ha ett sånt jobb och hur de kan verka så total avsaknade av känslor och rim och reson.
Fast poängen är ju att handläggarna inte ska lägga in egna känslor och/eller värderingar i sina bedömningar av huruvida intygen ger underlag för rätt till sjukpenning.
Systemet är så här (och jag väljer avsiktligt rätt konstig terminologi):
en person upplever sig ha nedsatt arbetsförmåga pga sjukdom (arbetsförmåga som är nedsatt av andra skäl, exempelvis sociala, faller inte inom ramen för sjukförsäkringen så om man anses ha "friska" skäl till nedsatt arbetsförmåga så får situationen lösas på annat sätt).
personen söker läkare, som skriver ett "medicinskt underlag" där det ska finnas en konsekvent linje mellan diagnos, sjukhistoria (och rutan är liten), status (objektiva fynd), funktionsnedsättning.
försäkringskassans handläggare ska bedöma om underlaget läkaren skrivit, visar att personen har rätt till ersättning enligt sjukförsäkringen.
Problemet är ju när det gäller psykiska symtom och smärtor, att det är svårt att finna objektiva saker att beskriva.
Det är klart, när en person är "helt under isen" (åter lite fult uttryckt, men jag tror att ni förstår) så är det ofta synligt och tydligt. Exempelvis en person som fastnar i en tankegång och bara ältar en sak trots att läkaren försöker leda in samtalet på andra spår, eller en person som tappar bort sig i historien och tappar tråden.
En person som gråter, behöver inte bedömas som djupt deprimerad; det kan ju vara väldigt normalt och friskt att gråta exempelvis om man berättar om en nära anhörig som är svårt sjuk: det kan ju vara friskt att vara ledsen, likväl som det kan vara tecken på djup depression. Det beror ju liksom på när och varför man gråter.
Men personer som har "lindrigt" nedsatt funktionsförmåga: då är det väldigt svårt att se objektiva fynd.
Tänk er en person som beskriver att när den ska lära sig ett nytt datasystem så "kör det ihop sig" men personen klarar, om den får lugn och ro, de flesta av sina arbetsuppgifter.
Har man den funktionsnivån så syns det rimligen inte så mycket vid ett 20-25 minuter långt samtal utan den personen kan antagligen beskriva sin situation på ett adekvat sätt.
Och då blir det problem.
Nej, läkaren "bestämmer" inte om en person ska vara sjukskriven eller inte.
Läkaren skriver inte ens, som det ibland formuleras, en "rekommendation".
Läkarens uppgift är att beskriva ur medicinsk synpunkt vad den kan se och vilka arbetsmässiga konsekvenser läkaren bedömer att det finns utifrån det som läkaren objektivt kunnat se.
Läkare är normalt sett inte utbildade att känna till olika yrken utan får gissa.
spännande, inte sant?
Det vore antagligen bra om det funnes fler företagsläkare (egen specialitet) som tog sig an de knepigare eller längre sjukfallen. Bedömningen skulle bli jämnare, och det skulle bli "lättare" att samarbeta med arbetsgivarna.
För vi ska ju inte glömma att arbetsgivarna har ett enormt ansvar också.
Vid arbetsförmåga som är nedsatt av andra skäl än sjukdom, ska det vara en kommunikation mellan den anställde och arbetsgivaren om hur man ska försöka lösa situationen.