FK och utmattningssyndrom

[Unafraid]

Fast poängen är ju att handläggarna inte ska lägga in egna känslor och/eller värderingar i sina bedömningar av huruvida intygen ger underlag för rätt till sjukpenning.

Systemet är så här (och jag väljer avsiktligt rätt konstig terminologi):
en person upplever sig ha nedsatt arbetsförmåga pga sjukdom (arbetsförmåga som är nedsatt av andra skäl, exempelvis sociala, faller inte inom ramen för sjukförsäkringen så om man anses ha "friska" skäl till nedsatt arbetsförmåga så får situationen lösas på annat sätt).

personen söker läkare, som skriver ett "medicinskt underlag" där det ska finnas en konsekvent linje mellan diagnos, sjukhistoria (och rutan är liten), status (objektiva fynd), funktionsnedsättning.

försäkringskassans handläggare ska bedöma om underlaget läkaren skrivit, visar att personen har rätt till ersättning enligt sjukförsäkringen.

Problemet är ju när det gäller psykiska symtom och smärtor, att det är svårt att finna objektiva saker att beskriva.
Det är klart, när en person är "helt under isen" (åter lite fult uttryckt, men jag tror att ni förstår) så är det ofta synligt och tydligt. Exempelvis en person som fastnar i en tankegång och bara ältar en sak trots att läkaren försöker leda in samtalet på andra spår, eller en person som tappar bort sig i historien och tappar tråden.

En person som gråter, behöver inte bedömas som djupt deprimerad; det kan ju vara väldigt normalt och friskt att gråta exempelvis om man berättar om en nära anhörig som är svårt sjuk: det kan ju vara friskt att vara ledsen, likväl som det kan vara tecken på djup depression. Det beror ju liksom på när och varför man gråter.

Men personer som har "lindrigt" nedsatt funktionsförmåga: då är det väldigt svårt att se objektiva fynd.
Tänk er en person som beskriver att när den ska lära sig ett nytt datasystem så "kör det ihop sig" men personen klarar, om den får lugn och ro, de flesta av sina arbetsuppgifter.
Har man den funktionsnivån så syns det rimligen inte så mycket vid ett 20-25 minuter långt samtal utan den personen kan antagligen beskriva sin situation på ett adekvat sätt.
Och då blir det problem.

Nej, läkaren "bestämmer" inte om en person ska vara sjukskriven eller inte.
Läkaren skriver inte ens, som det ibland formuleras, en "rekommendation".
Läkarens uppgift är att beskriva ur medicinsk synpunkt vad den kan se och vilka arbetsmässiga konsekvenser läkaren bedömer att det finns utifrån det som läkaren objektivt kunnat se.

Läkare är normalt sett inte utbildade att känna till olika yrken utan får gissa.

spännande, inte sant?

Det vore antagligen bra om det funnes fler företagsläkare (egen specialitet) som tog sig an de knepigare eller längre sjukfallen. Bedömningen skulle bli jämnare, och det skulle bli "lättare" att samarbeta med arbetsgivarna.

För vi ska ju inte glömma att arbetsgivarna har ett enormt ansvar också.
Vid arbetsförmåga som är nedsatt av andra skäl än sjukdom, ska det vara en kommunikation mellan den anställde och arbetsgivaren om hur man ska försöka lösa situationen.

Fast, läkaren man går till som man träffat fysiskt och som bedömt en borde ju ha mer att säga till om, än fks läkare. Fks läkare bedömer att du är helt frisk utan att ha sett dig eller ens bytt ett ord med dig i telefon. Något är fel på det systemet!

Menar alltså inte att du har fel i vad du skriver, bara att man måste tänka om från fks sida.

Dom bedömning ju även att personer som har DÖTT inte har nedsatt arbetsförmåga. Det tycker jag visar hur dum-tjuriga dom är..

 

[Sonic76]

Mina intyg kommer till de som önskat under helgen
Min hjärna var mer trött än jag trodde igår så texten bara flöt ihop
Kan ju anonymisera vem jag är med även om jag inte hymlar om vad jag varit med om

 

[kryddelydd]

Fast, läkaren man går till som man träffat fysiskt och som bedömt en borde ju ha mer att säga till om, än fks läkare. Fks läkare bedömer att du är helt frisk utan att ha sett dig eller ens bytt ett ord med dig i telefon. Något är fel på det systemet!

Menar alltså inte att du har fel i vad du skriver, bara att man måste tänka om från fks sida.

Dom bedömning ju även att personer som har DÖTT inte har nedsatt arbetsförmåga. Det tycker jag visar hur dum-tjuriga dom är..

Det handlar delvis om en missuppfattning om försäkringsläkarens uppdrag.
Försäkringsläkarens uppdrag är att, i osäkra fall, hjälpa till att bedöma intyget.

Intyget, inte personen.
FKs försäkringsläkare bedömer alltså inte heller individen utan de handlingar som finns.

 

[Unafraid]

Det handlar delvis om en missuppfattning om försäkringsläkarens uppdrag.
Försäkringsläkarens uppdrag är att, i osäkra fall, hjälpa till att bedöma intyget.

Intyget, inte personen.
FKs försäkringsläkare bedömer alltså inte heller individen utan de handlingar som finns.

Då kan man ju visserligen välja vad man läser och hur man tolkar det också

 

[Kamomilla]

Var på väg totalt under isen i vintras och efter veckan jag sjukskrev mig själv bad jag ag om semester i drygt 2 veckor för att komma på fötter igen.
Ganska säker på att jag skulle fått igenom en sjukskrivning via fk med de symptomen jag hade. Men jag orkade helt enkelt inte rodda med läkarbesök och sen osäkerheten med fk om och när pengar skulle komma.

 

[kryddelydd]

Då kan man ju visserligen välja vad man läser och hur man tolkar det också

Poängen är fortfarande att Försäkringsläkarens uppdrag inte är att bedöma personen.

En annan poäng, som sällan framkommer, är att "behandlande läkare" när det gäller intygsskrivande, inte är patientens "advokat" utan förväntas vara en objektiv tredje part.
Det är alltså inte egentligen patienten som är "uppdragsgivare" när det gäller sjukintyg, utan försäkringskassan.
Vilket innebär ganska konstiga dubbla roller i sådana möten.
Patienten uppfattar, förstås, att läkaren "ska göra som patienten vill" och skriva ett intyg som innebär att man beviljas rätt till ersättning.
Läkaren uppfattar det nog också så ibland, men sanningen/uppdraget är att läkaren ska förhålla sig opartisk och objektiv och egentligen - faktiskt - inte ta ställning till patientens rätt till ersättning.
I verkligheten tar läkaren ofta(st) på sig rollen som patientens advokat/ambassadör och lägger ner mycket tid och energi på att formulera intyg som "ska hålla".

Ibland, som jag skrivit tidigare, är det uppenbart att en person inte kan arbeta på grund av sjukdom. Då är det oftast inte särskilt svårt att skriva ett intyg som blir godkänt.
Andra gånger verkar det väldigt rimligt utifrån patientens berättelse, men det finns inte mycket annat än patientens berättelse att gå på. Då blir det svårare.

Ibland handlar det om stressymtom pga en livssituation. Då är det kanske egentligen inte sjukförsäkringen som ska utnyttjas, utan man kanske behöver (hjälp att) göra förändringar i livssituationen. Man kanske har fullt friska och normala reaktioner på en jobbig situation. I sådana fall handlar det ju inte om sjukdom varför alltså sjukförsäkringen inte är aktuell att utnyttja.
Tyvärr är det inte ovanligt att människor "fastnar" i en betungande situation utan att se att det går att göra förändringar, och så går man och nöter på sig så länge att man till slut inte "orkar" mer. Och går till sjukvården och får ett sjukintyg som kanske och kanske inte godkänns av FK.
När det man hade haft mer nytta av, hade varit en snabbare kontakt med exempelvis samtalsterapeut för att se hur man kan hantera eller ändra situationen.

 

[kryddelydd]

Var på väg totalt under isen i vintras och efter veckan jag sjukskrev mig själv bad jag ag om semester i drygt 2 veckor för att komma på fötter igen.
Ganska säker på att jag skulle fått igenom en sjukskrivning via fk med de symptomen jag hade. Men jag orkade helt enkelt inte rodda med läkarbesök och sen osäkerheten med fk om och när pengar skulle komma.

Semester är en rimlig ledighetsform om man är trött och sliten och stressad.

 

[monster1]

Semester är en rimlig ledighetsform om man är trött och sliten och stressad.

Den kanske inte räcker till.

 

[monster1]

Poängen är fortfarande att Försäkringsläkarens uppdrag inte är att bedöma personen.

En annan poäng, som sällan framkommer, är att "behandlande läkare" när det gäller intygsskrivande, inte är patientens "advokat" utan förväntas vara en objektiv tredje part.
Det är alltså inte egentligen patienten som är "uppdragsgivare" när det gäller sjukintyg, utan försäkringskassan.
Vilket innebär ganska konstiga dubbla roller i sådana möten.
Patienten uppfattar, förstås, att läkaren "ska göra som patienten vill" och skriva ett intyg som innebär att man beviljas rätt till ersättning.
Läkaren uppfattar det nog också så ibland, men sanningen/uppdraget är att läkaren ska förhålla sig opartisk och objektiv och egentligen - faktiskt - inte ta ställning till patientens rätt till ersättning.
I verkligheten tar läkaren ofta(st) på sig rollen som patientens advokat/ambassadör och lägger ner mycket tid och energi på att formulera intyg som "ska hålla".

Ibland, som jag skrivit tidigare, är det uppenbart att en person inte kan arbeta på grund av sjukdom. Då är det oftast inte särskilt svårt att skriva ett intyg som blir godkänt.
Andra gånger verkar det väldigt rimligt utifrån patientens berättelse, men det finns inte mycket annat än patientens berättelse att gå på. Då blir det svårare.

Ibland handlar det om stressymtom pga en livssituation. Då är det kanske egentligen inte sjukförsäkringen som ska utnyttjas, utan man kanske behöver (hjälp att) göra förändringar i livssituationen. Man kanske har fullt friska och normala reaktioner på en jobbig situation. I sådana fall handlar det ju inte om sjukdom varför alltså sjukförsäkringen inte är aktuell att utnyttja.
Tyvärr är det inte ovanligt att människor "fastnar" i en betungande situation utan att se att det går att göra förändringar, och så går man och nöter på sig så länge att man till slut inte "orkar" mer. Och går till sjukvården och får ett sjukintyg som kanske och kanske inte godkänns av FK.
När det man hade haft mer nytta av, hade varit en snabbare kontakt med exempelvis samtalsterapeut för att se hur man kan hantera eller ändra situationen.

Det enklaste måste väll då vara att förklara det för patienten. Läkarens uppgift är väll i första hand att behandla patienten på lämpligt sätt eftersom den mår dåligt och det är därför den är hos läkaren. Om medicinen då är rekommendationer att reda upp sin livssituation så är det väll det som är läkaren uppgift att meddela patienten. Som patient så kommer man ju till läkaren för att få hjälp hur den hjälpen ska se ut måste ju vara läkarens uppgift att reda ut.

 

[kryddelydd]

Då kan man ju visserligen välja vad man läser och hur man tolkar det också

Jo, så är det förstås.
Och språkbakgrund hos intygsskrivande läkare kan ibland ha betydelse - man lägger olika nyanser i olika sätt att uttrycka sig.

Men jag tror faktiskt inte att försäkringsläkare som regel läser med önskan att ge avslag.

 

[kryddelydd]

Det enklaste måste väll då vara att förklara det för patienten. Läkarens uppgift är väll i första hand att behandla patienten på lämpligt sätt eftersom den mår dåligt och det är därför den är hos läkaren. Om medicinen då är rekommendationer att reda upp sin livssituation så är det väll det som är läkaren uppgift att meddela patienten. Som patient så kommer man ju till läkaren för att få hjälp hur den hjälpen ska se ut måste ju vara läkarens uppgift att reda ut.

Ja, och det kan vara svårt att få personen att få insikt i att personen själv måste åtgärda sin situation.
Sådana gånger är det vanligt att läkaren beskrivs som oempatisk och oförstående och ganska elak.

Det rätta vore att alltid informera patienten om det.
Det enkla i situationen är att göra som patienten kräver.
För patienten ber många gånger inte utan kräver.
Det är inte ovanligt att människor "beställer" åtgärder. Även om de begärda åtgärderna är felaktiga ur ett medicinskt perspektiv.
Och då är konflikt ett vanligt och komplicerande resultat - ett resultat som inte leder till gott för någon.
Konflikt eller olika åsikter eller förväntningar på situationen leder ju ofta till lite låsta positioner och minskad mental flexibilitet. Från båda "kontrahenters" sida.

Men du har helt rätt i att läkarens uppgift är att förmedla till patienten, vad som bedöms vara rätt åtgärd.
Och visst kommer patienten till läkaren för att få hjälp. Dessvärre många gånger med en fast grundad åsikt om vilken hjälp man vill/ska ha. Och inte alltid så stor flexibilitet i att se att det finns annan hjälp som på sikt är bättre.

 

[Unafraid]

Semester är en rimlig ledighetsform om man är trött och sliten och stressad.

Nu är du helt fel ute! Får man en stressreaktion stänger kroppen ner och man fungerar inte. Det går inte att ta semester en vecka och vara utvilad och normal sen. Jag var tex fullkomligt utslagen i två-tre månader.

 

[Unafraid]

Jo, så är det förstås.
Och språkbakgrund hos intygsskrivande läkare kan ibland ha betydelse - man lägger olika nyanser i olika sätt att uttrycka sig.

Men jag tror faktiskt inte att försäkringsläkare som regel läser med önskan att ge avslag.

Jag menade mer att av 100 meningar är en positiv och 99 negativa och fks läkare väljer att läsa enbart den positiva.

 

[kryddelydd]

Nu är du helt fel ute! Får man en stressreaktion stänger kroppen ner och man fungerar inte. Det går inte att ta semester en vecka och vara utvilad och normal sen. Jag var tex fullkomligt utslagen i två-tre månader.

Det beror ju förstås på när i förloppet av trött och stressad som man väljer att ta ledigt och/eller ändra sin situation.
Och trötthet som inte beror på sjukdom bör man hantera på annat sätt.

Det är dessutom så att jag medvetet uttrycker mig i generella termer och inte i individuella.

Jag är också medveten om att människor som bromsat alldeles för sent, och med hjälp av sjukvården, ofta tar mycket lång tid att få fungerande igen.

Min personliga åsikt är att många människor borde lyssna mycket tidigare på de varningssignaler man får från kropp och hjärna och ändra sin situation.
Innan det går så långt att man kraschar.
För oavsett om man går så långt att det kraschar, eller om man gör något åt situationen innan dess, så måste man som regel ändra situationen.

Och någonstans måste vi ta tillbaka ansvaret för vårt eget liv och förstå att själva agera innan de personliga konsekvenserna blir så stora.

Obs, jag reflekterar nu inte alls utifrån samhällsekonomiska termer utifrån individuella termer.
Jag mår bättre om jag inte har stressymtom. Alltså bör jag försöka göra något åt min situation för att inte få stressymtom.

Om vi ska skriva om personliga erfarenheter: på min förra arbetsplats fick jag en massa stressymtom: spänningshuvudvärk, förmaksflimmer, annan hjärtklappning.
Inte bra.
Fick kontakt med FHV, som inte kunde göra något egentligen.
Allts valde jag att säga upp mig och söka ett annat jobb. Innan det blev "riktiga" problem.
Och så har jag gått ner i arbetstid också.

 

[monster1]

Det beror ju förstås på när i förloppet av trött och stressad som man väljer att ta ledigt och/eller ändra sin situation.
Och trötthet som inte beror på sjukdom bör man hantera på annat sätt.

Det är dessutom så att jag medvetet uttrycker mig i generella termer och inte i individuella.

Jag är också medveten om att människor som bromsat alldeles för sent, och med hjälp av sjukvården, ofta tar mycket lång tid att få fungerande igen.

Min personliga åsikt är att många människor borde lyssna mycket tidigare på de varningssignaler man får från kropp och hjärna och ändra sin situation.
Innan det går så långt att man kraschar.
För oavsett om man går så långt att det kraschar, eller om man gör något åt situationen innan dess, så måste man som regel ändra situationen.

Och någonstans måste vi ta tillbaka ansvaret för vårt eget liv och förstå att själva agera innan de personliga konsekvenserna blir så stora.

Obs, jag reflekterar nu inte alls utifrån samhällsekonomiska termer utifrån individuella termer.
Jag mår bättre om jag inte har stressymtom. Alltså bör jag försöka göra något åt min situation för att inte få stressymtom.

Om vi ska skriva om personliga erfarenheter: på min förra arbetsplats fick jag en massa stressymtom: spänningshuvudvärk, förmaksflimmer, annan hjärtklappning.
Inte bra.
Fick kontakt med FHV, som inte kunde göra något egentligen.
Allts valde jag att säga upp mig och söka ett annat jobb. Innan det blev "riktiga" problem.
Och så har jag gått ner i arbetstid också.

Ja, fast att gå ned i arbetstid kanske är lättare att göra om man har en läkarlön att utgå ifrån än en uska eller administratorlön?

Ibland hjälper det inte att gå ned i tid för att mängden arbetsuppgifter som behöver göras är densamma. Det blir så konstigt när man pratar om psykisk sjukdom där ska man liksom straffas för att man inte hejdat sig i tid. Är det samma för andra livsstilsjukdomar som hjärtinfarkter, högt blodtryck, diabetes mfl. Skyll dig själv för att du inte fattade att DU skulle stå för förändringen nu kan du gå där med din jäkla infarkt.

Man kan ju även ha andra bakomliggande problem till sin utmattning tex adhd (väldigt vanligt) eller andra psykiska åkommor (ångest, depression, bipolaritet etc) som dels sätter käppar ihjulet för den förändring som behöver göras och som i sin tur dränerar en på energi. När jag var sjukskriven och gick på "stresshanteringskurs" så var flera av deltagarna där mammor till barn med funktionshinder oftast flera barn med olika typer av funktionshinder, föräldrar i behov av stortstöd och någon med barn med djup depression. Man vet ju tex att man ofta klarar av att ha hög press på jobbet om fritiden erbjuder vila men om det är högpress på jobbet och fritiden också innebär stress tex sorg (dödsfall, sjukdom, relationer som fungerar dåligt eller tar slut), andra psykiska problem eller belastning i form av ökade behov från anhöriga så ligger man i riskzonen för utmattning. Det är så förenklat att skylla på individen för något som är stort samhällsproblem.

 

[Skjøldur]

Då det handlar om psykiska symtom så tycker jag att arbetsgivaren skulle kunna få ge ett vittnesmål om hur det gått för arbetstagaren på jobbet och att detta då skulle väga tungt. Om denna bekräftar att arbetstagaren gjort många märkliga misstag den sista tiden och att denna inte alls är som vanligt, så borde det ha betydelse för om en anställd ska bli sjukskriven eller inte. Sen ska arbetsgivaren självklart försöka tillrättalägga. Till ex föreslå att den sjuke, då hon kommer tillbaks, får mer tid på sig att lära sig nya dataprogram, inte behöver jobba övertid mm. Ofta räcker förståelse och vänlighet långt, men allt som ska göras på jobbet måste självklart utföras på ett riktigt sätt - och det tror jag nog arbetsgivare och arbetstagare är överens om!

 

[avslutat medlemskap]

Min personliga åsikt är att många människor borde lyssna mycket tidigare på de varningssignaler man får från kropp och hjärna och ändra sin situation.
Innan det går så långt att man kraschar.

Det där kan jag skriva under på, jag höll ärligt på att sakta jobba ihjäl mig innan den förödande hästsparken som så när dödade mig, nu är jag sen många år sjukpensionär för jag KAN inte jobba med dom skador jag har och hade inte olyckan hänt hade jag med all sannolikhet jobbat ihjäl mig. 7 dar i veckan, stress, inga direkta mattider och minst 15 timmars arbetsdag funkar inte hur länge som helst.

Och någonstans måste vi ta tillbaka ansvaret för vårt eget liv och förstå att själva agera innan de personliga konsekvenserna blir så stora.

Det är där jag är nu, planen är att inte belasta vården alls innan jag trillar av pinn.

 

[kryddelydd]

Ja, fast att gå ned i arbetstid kanske är lättare att göra om man har en läkarlön att utgå ifrån än en uska eller administratorlön?

Ibland hjälper det inte att gå ned i tid för att mängden arbetsuppgifter som behöver göras är densamma. Det blir så konstigt när man pratar om psykisk sjukdom där ska man liksom straffas för att man inte hejdat sig i tid. Är det samma för andra livsstilsjukdomar som hjärtinfarkter, högt blodtryck, diabetes mfl. Skyll dig själv för att du inte fattade att DU skulle stå för förändringen nu kan du gå där med din jäkla infarkt.

Man kan ju även ha andra bakomliggande problem till sin utmattning tex adhd (väldigt vanligt) eller andra psykiska åkommor (ångest, depression, bipolaritet etc) som dels sätter käppar ihjulet för den förändring som behöver göras och som i sin tur dränerar en på energi. När jag var sjukskriven och gick på "stresshanteringskurs" så var flera av deltagarna där mammor till barn med funktionshinder oftast flera barn med olika typer av funktionshinder, föräldrar i behov av stortstöd och någon med barn med djup depression. Man vet ju tex att man ofta klarar av att ha hög press på jobbet om fritiden erbjuder vila men om det är högpress på jobbet och fritiden också innebär stress tex sorg (dödsfall, sjukdom, relationer som fungerar dåligt eller tar slut), andra psykiska problem eller belastning i form av ökade behov från anhöriga så ligger man i riskzonen för utmattning. Det är så förenklat att skylla på individen för något som är stort samhällsproblem.

Ja, det finns många bakomliggande faktorer som utlöser stressymtom.
Nej, jag försöker inte påstå att det är enkelt.
Men jag försöker påtala att man faktiskt många gånger kan ändra sin situation på olika sätt, det är "bara" det att så många människor inte ser att det går.
Utan gör som du och skriver "det är ju lätt för den som..."
man missar då möjligen att det på sikt nog inte är billigare eller enklare att "välja" att krascha med sådan fart att man behöver många månader på sig för att eventuellt komma tillbaka. Och då eventuellt komma tillbaka till samma, oförändrade och lika ogynnsamma, situation som innan kraschlandningen.
Och eventuellt inte får den ersättning man hoppats på att få från sjukförsäkringen.

Jag försöker påstå att det är bättre för individen att söka lösningar innan man kraschat så djupt att vägen tillbaka är jättelång, och man kanske inte kommer tillbaka helt.

 

[Unafraid]

Ja, det finns många bakomliggande faktorer som utlöser stressymtom.
Nej, jag försöker inte påstå att det är enkelt.
Men jag försöker påtala att man faktiskt många gånger kan ändra sin situation på olika sätt, det är "bara" det att så många människor inte ser att det går.
Utan gör som du och skriver "det är ju lätt för den som..."
man missar då möjligen att det på sikt nog inte är billigare eller enklare att "välja" att krascha med sådan fart att man behöver många månader på sig för att eventuellt komma tillbaka. Och då eventuellt komma tillbaka till samma, oförändrade och lika ogynnsamma, situation som innan kraschlandningen.
Och eventuellt inte får den ersättning man hoppats på att få från sjukförsäkringen.

Jag försöker påstå att det är bättre för individen att söka lösningar innan man kraschat så djupt att vägen tillbaka är jättelång, och man kanske inte kommer tillbaka helt.

Förstår man att man kommer krascha så bromsar man såklart. Det är ju därför man säger krasch. Den kommer över dagen. Man kämpar på och vill göra rätt för sig, jobba på max, inte vara sjuk i "onödan" eller ta ledigt, man gör sitt yttersta. Tills den dagen kroppen bestämmer att det är nog och stänger av. Man kraschar inte lite varje dag. Man kraschar 100% på en dag.

 

[kryddelydd]

Återigen svarar du som någon jäkla ångvält i en tråd om ett känsligt ämne, jag kan inte annat än förvånas över hur du kan vara så totalt empatilös i dina svar och i vilka trådar du väljer att bete dig på det viset?!

Vill du diskutera att folk är klena (vilket är ett jäkla otrevligt sätt att beskriva sina medmänniskor som en inte vet något om) så tänker jag att det är bättre att du tar den värderingen och basunerar ut den i en egen tråd, inte i en tråd där TS behöver allt annat än skuldbeläggande från ytterligare håll (även om ditt skuldbeläggande förhoppningsvis är enklare att bortse från eftersom du mest framstår som okunnig och empatilös samt att du åtminstone inte påverkar någons rätt till sjukskrivning)

Väljer att nappa på ditt inlägg, och tänka annorlunda.

Det är intressant att det är så känsligt med psykisk ohälsa och upplevd nedsatt arbetsförmåga, och att de flesta självklart anser att den har rätt, som tycker att den ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

Jag vet ingenting om de individuella användarna här. Jag uttalar mig nu helt generellt.
Och tycker att det verkar som om man anser det vara självklart att om man är trött, eller stressad, så ska man vara sjukskriven.
Visst finns det väldigt olika grader på skalan; en del individer har verkligen ingen arbetsförmåga av psykiska skäl.
Andra individer ser inte själva sin förmåga - som finns.
Många individer ser inte själva sina möjligheter att faktiskt påverka sin situation - man är ganska fast i sin situation.
Det är ganska sällan som arbetet ensamt bär "skulden" för symtomen, utan oftast handlar det om hela livssituationen.
Dåligt psykiskt mående beror ibland på psykisk sjukdom.
Ibland - ganska ofta till och med - beror dåligt psykiskt mående på en livssituation och på förväntningar som inte går i uppfyllelse. Den delen av dåligt psykiskt mående är inte sjukdom.
Den delen av dåligt psykiskt mående som beror på annat än sjukdom vore det bäst för individen att hantera på annat sätt an via läkare och sjukintyg som ändå inte blir godkända.

Den uppfattning om att "vården ska hjälpa dig" som är väldigt utbredd, leder ibland definitivt inte till förbättringar, eftersom "vården" har och erbjuder fel resurser med jämna mellanrum.
"Vården" erbjuder ofta snabbare tid till läkare, som vill "göra något" och därför ordinerar läkemedel mot depression, jämfört med till samtalsterapeut. Om orsaken till det dåliga måendet inte är depression, så är det sannolikt att läkemedlen mot depression faktiskt inte hjälper men biverkningarna kommer.
Då har "vården" inte gjort någon nytta alls.
Och så skrivs ett sjukintyg, som inte godkänns av FK. Personen har varit hemma från jobbet i tron att den är sjukskriven, men får besked om att ingen ersättning kommer att utbetalas.
Då har "vården" gjort ännu mindre nytta.

Vården kan nog behöva vara inblandad, men kanske då i första hand i form av samtalsbehandling.

Och igen: jag framför inte åsikter om någon individuell användare, för jag känner inte till personerna bakom nicken.

Jag "tänker högt" om trötthet, psykiska symtom och sjukskrivning och mer eller mindre rätt åtgärder.

Och jag tänker fortfarande att det vore mycket bättre för individen att bromsa när man får stressymtom, i stället för att bara köra på.