Finns det någon här som adopterat eller gjort insemination som ensamstående?

[stjarnhimmel]

Funderar en del på framtiden. Jag är 38 år, singel och utan barn. Då och då funderar jag kring barnfrågan. Om jag vill ha barn brinner det ju verkligen i knutarna dvs jag måste ta tag i det snarast. Så jag funderar kring vad som bänder om jag inte träffar ngn snart. Så jag har börjat tänka på andra alternativ än kärnfamilj.
Samtidigt som jag gärna skulle få barn så tänker jag att visst jag kan ha ett bra liv utan barn. Jag är nöjd med mitt liv som det är nu. Men samtidigt finns en tanke där i bakhuvudet.
Samtidigt funderar jag kring hur det är att orka ha ett barn själv. Jag är självständig och van att kämpa, och jag har familj som bor i samma område som skulle hjälpa mig mkt. Även vänner skulle ställa upp. Jag tänker också på om det är taskigt mot barnet att växa upp utan en pappa. Har varit inne på Femmis sida på nätet.

Ja... Jag vet inte vart jag ska börja fundera i mina tankar och känslor

 

[Scata]

Jag tänkte delge två spontana tankar om dina funderingar. Ursäkta för ett långt inlägg!

Jag har en bekant som adopterat ett barn som ensamstående mamma, det var svårt att hitta en land som går med på det öht. Till slut blev det Indien. Där gick dom med på att hon skulle få ett barn, men inte ett "friskt" barn. Friska barn adopterades bara till par. Hon har sen några år en fin indisk flicka, men flickan behövde få en stor operation gjord för hennes underliv fungerade inte normalt. Idag är operationen gjord, den blev en framgång och flickan är ett friskt barn igen.
MEN jag vet att det var många strider hon fick gå igenom, först att hitta en "givare", att få hem sitt barn, att få hjälp av svensk sjukvård mm.
Det var en jobbig period som var mycket lång och även hon hade stor hjälp av släkt och vänner för att få det att fungera och att orka...
Idag lever dom ett vanligt lyckligt familjeliv dom två, och hon ångrar inte "allt jobb" en sekund!

Om det är taskigt mot ett barn att leva utan pappa kan jag inte ta ställning till, men jag kan berätta kort ur mitt eget liv.
Jag föddes av en ung kvinna som hade en tillika ung man vid sin sida. Ingen av dom var myndig. Jag fick födas för att min morfar skrev på som förmyndare. Så var det på 60-talet.
Mina föräldrar gick ff i skolan, jag fick bo hos mormor och morfar på dagarna. Mormor och morfar hade ett hus med några lägenheter och mamma och pappa fick bo i ett uthyrningsrum i samma hus, så alla fanns nära. Morfar jobbade och mormor var hemmafru, min morbror bodde hemma ff (han är bara 10 år äldre än mig).
Utbildning var A och O, så mamma och pappa fanns bara med mig på helgerna (om dom inte behövde plugga eller jobba) i övrigt var det mormor och morfar (och farmor och farfar när dom kunde) som gällde tills jag var 7 år och skulle börja skolan.
När jag var 7 så flyttade vi till ett eget radhus i en annan del av staden och jag började skolan. Mamma var hemmafru ett tag och pappa jobbade borta i veckorna. Sen när mamma också började jobba så hade farmor blivit pensionär och var hemma med mina småsyskon och fanns hemma när jag kom från skolan.
Min pappa träffade jag bara på helgerna och då var det ju ofta saker han behövde göra i hemmet, så "kvalitativ pappa-tid" nja...

Det jag vill säga med det är att jag har inte haft några "föräldrar" i vanlig mening, men däremot en stor släkt med varma hjärtan och det har inte saknats manliga eller kvinnliga förebilder. Det har format mitt liv och jag har inga "men" eller har upplevt saknad eller svek under min uppväxt på något sätt.
Idag är min pappa och jag mer "bästa vänner" och vi umgås mycket, min mamma har en ny familj och vi umgås också.

JAG tror på en uppväxt med bra förebilder och ett lugnt och harmoniskt liv, där barn får vara barn men ändå får vara med på allt.
Jag har ett barn och en man idag, men det är inte vad man har utan vad man gör livet till som är viktigt.

Jag tror inte du blev så mycket klokare kanske, men du får en bild av att alla familjer inte lever som traditionella familjer och det både går och är bra!

 

[lil-sis]

Jag tänkte delge två spontana tankar om dina funderingar. Ursäkta för ett långt inlägg!

Jag har en bekant som adopterat ett barn som ensamstående mamma, det var svårt att hitta en land som går med på det öht. Till slut blev det Indien. Där gick dom med på att hon skulle få ett barn, men inte ett "friskt" barn. Friska barn adopterades bara till par. Hon har sen några år en fin indisk flicka, men flickan behövde få en stor operation gjord för hennes underliv fungerade inte normalt. Idag är operationen gjord, den blev en framgång och flickan är ett friskt barn igen.
MEN jag vet att det var många strider hon fick gå igenom, först att hitta en "givare", att få hem sitt barn, att få hjälp av svensk sjukvård mm.
Det var en jobbig period som var mycket lång och även hon hade stor hjälp av släkt och vänner för att få det att fungera och att orka...
Idag lever dom ett vanligt lyckligt familjeliv dom två, och hon ångrar inte "allt jobb" en sekund!

Om det är taskigt mot ett barn att leva utan pappa kan jag inte ta ställning till, men jag kan berätta kort ur mitt eget liv.
Jag föddes av en ung kvinna som hade en tillika ung man vid sin sida. Ingen av dom var myndig. Jag fick födas för att min morfar skrev på som förmyndare. Så var det på 60-talet.
Mina föräldrar gick ff i skolan, jag fick bo hos mormor och morfar på dagarna. Mormor och morfar hade ett hus med några lägenheter och mamma och pappa fick bo i ett uthyrningsrum i samma hus, så alla fanns nära. Morfar jobbade och mormor var hemmafru, min morbror bodde hemma ff (han är bara 10 år äldre än mig).
Utbildning var A och O, så mamma och pappa fanns bara med mig på helgerna (om dom inte behövde plugga eller jobba) i övrigt var det mormor och morfar (och farmor och farfar när dom kunde) som gällde tills jag var 7 år och skulle börja skolan.
När jag var 7 så flyttade vi till ett eget radhus i en annan del av staden och jag började skolan. Mamma var hemmafru ett tag och pappa jobbade borta i veckorna. Sen när mamma också började jobba så hade farmor blivit pensionär och var hemma med mina småsyskon och fanns hemma när jag kom från skolan.
Min pappa träffade jag bara på helgerna och då var det ju ofta saker han behövde göra i hemmet, så "kvalitativ pappa-tid" nja...

Det jag vill säga med det är att jag har inte haft några "föräldrar" i vanlig mening, men däremot en stor släkt med varma hjärtan och det har inte saknats manliga eller kvinnliga förebilder. Det har format mitt liv och jag har inga "men" eller har upplevt saknad eller svek under min uppväxt på något sätt.
Idag är min pappa och jag mer "bästa vänner" och vi umgås mycket, min mamma har en ny familj och vi umgås också.

JAG tror på en uppväxt med bra förebilder och ett lugnt och harmoniskt liv, där barn får vara barn men ändå får vara med på allt.
Jag har ett barn och en man idag, men det är inte vad man har utan vad man gör livet till som är viktigt.

Jag tror inte du blev så mycket klokare kanske, men du får en bild av att alla familjer inte lever som traditionella familjer och det både går och är bra!

Jag tror också att ett flertal närvarande vuxna är viktigare än just konstruktionen manma-pappa-barn.

 

[mino]

Jag skrev en tråd om insemination för ett par år sen, fick många kloka svar
http://www.bukefalos.com/threads/erfarenheter-av-insemination-som-ensamstaende.1151051/

 

[stjarnhimmel]

Jag tänkte delge två spontana tankar om dina funderingar. Ursäkta för ett långt inlägg!

Jag har en bekant som adopterat ett barn som ensamstående mamma, det var svårt att hitta en land som går med på det öht. Till slut blev det Indien. Där gick dom med på att hon skulle få ett barn, men inte ett "friskt" barn. Friska barn adopterades bara till par. Hon har sen några år en fin indisk flicka, men flickan behövde få en stor operation gjord för hennes underliv fungerade inte normalt. Idag är operationen gjord, den blev en framgång och flickan är ett friskt barn igen.
MEN jag vet att det var många strider hon fick gå igenom, först att hitta en "givare", att få hem sitt barn, att få hjälp av svensk sjukvård mm.
Det var en jobbig period som var mycket lång och även hon hade stor hjälp av släkt och vänner för att få det att fungera och att orka...
Idag lever dom ett vanligt lyckligt familjeliv dom två, och hon ångrar inte "allt jobb" en sekund!

Om det är taskigt mot ett barn att leva utan pappa kan jag inte ta ställning till, men jag kan berätta kort ur mitt eget liv.
Jag föddes av en ung kvinna som hade en tillika ung man vid sin sida. Ingen av dom var myndig. Jag fick födas för att min morfar skrev på som förmyndare. Så var det på 60-talet.
Mina föräldrar gick ff i skolan, jag fick bo hos mormor och morfar på dagarna. Mormor och morfar hade ett hus med några lägenheter och mamma och pappa fick bo i ett uthyrningsrum i samma hus, så alla fanns nära. Morfar jobbade och mormor var hemmafru, min morbror bodde hemma ff (han är bara 10 år äldre än mig).
Utbildning var A och O, så mamma och pappa fanns bara med mig på helgerna (om dom inte behövde plugga eller jobba) i övrigt var det mormor och morfar (och farmor och farfar när dom kunde) som gällde tills jag var 7 år och skulle börja skolan.
När jag var 7 så flyttade vi till ett eget radhus i en annan del av staden och jag började skolan. Mamma var hemmafru ett tag och pappa jobbade borta i veckorna. Sen när mamma också började jobba så hade farmor blivit pensionär och var hemma med mina småsyskon och fanns hemma när jag kom från skolan.
Min pappa träffade jag bara på helgerna och då var det ju ofta saker han behövde göra i hemmet, så "kvalitativ pappa-tid" nja...

Det jag vill säga med det är att jag har inte haft några "föräldrar" i vanlig mening, men däremot en stor släkt med varma hjärtan och det har inte saknats manliga eller kvinnliga förebilder. Det har format mitt liv och jag har inga "men" eller har upplevt saknad eller svek under min uppväxt på något sätt.
Idag är min pappa och jag mer "bästa vänner" och vi umgås mycket, min mamma har en ny familj och vi umgås också.

JAG tror på en uppväxt med bra förebilder och ett lugnt och harmoniskt liv, där barn får vara barn men ändå får vara med på allt.
Jag har ett barn och en man idag, men det är inte vad man har utan vad man gör livet till som är viktigt.

Jag tror inte du blev så mycket klokare kanske, men du får en bild av att alla familjer inte lever som traditionella familjer och det både går och är bra!

Ja det kan ju vara så att det viktigaste är att det finns folk omkring som finns där och inte att det är just en pappa.
Sen att det är väldigt svårt att få adoptera som ensamstående har jag förstått efter att ha läst om det.

 

[stjarnhimmel]

Jag skrev en tråd om insemination för ett par år sen, fick många kloka svar
http://www.bukefalos.com/threads/erfarenheter-av-insemination-som-ensamstaende.1151051/

Tack för länk, jag sökte runt först innan jag skrev trådstarten men hittade inget.

 

[Poppinella]

Vi har adopterat, dock som par. Vi fick kontakt med många andra adoptivfamiljer och blivande under vår väntan, både par och singlar. Jag kan sätta dig i kontakt med flertalet singlelkvinnor som adopterat om du har FB. Är du intresserad av att få kontakt med andra så kan vi fortsätta ta detta via PM.

 

[terrific]

Det är alltid ett egoistiskt beslut att "skaffa" barn på ett eller annat sätt. Det huvudsakliga för barnet, är väl att det får kärlek och omsorg så att det kan växa, tycker jag.

 

[stjarnfrugt]

Jag har ingen koll på de här frågorna utan svarar bara utifrån min egen reflektion...

Det finns ju rätt många barn som bara lever med en förälder av en eller annan anledning. Knappast blir man lycklig och trygg per automation bara för att man har båda föräldrarna i närheten. Saker händer i livet helt enkelt, det viktigaste är att dom vuxna som finns i närheten ger trygghet och stabilitet tycker jag, inte vad de har för familjeroll. Även gifta par som adopterar kan ju skilja sig.
Jag förstår många gånger inte varför det skulle vara värre för ett adoptivbarn att komma till en ensamstående förälder, homosexuella föräldrar etc. Det finns ju många biologiska barn som redan lever så, av naturliga skäl, och klarar sig fint. Och så finns de många biologiska barn som lever i kärnfamilj där det inte går så bra trots att ytan är ideal...

Det svåra lär ju snarare vara att hitta ett land som går med på att adoptera till ensamstående, inte att barnet skulle få det tuffare. Hur är reglerna tex för att adoptera ett svenskt barn?

 

[stjarnhimmel]

Jag har ingen koll på de här frågorna utan svarar bara utifrån min egen reflektion...

Det finns ju rätt många barn som bara lever med en förälder av en eller annan anledning. Knappast blir man lycklig och trygg per automation bara för att man har båda föräldrarna i närheten. Saker händer i livet helt enkelt, det viktigaste är att dom vuxna som finns i närheten ger trygghet och stabilitet tycker jag, inte vad de har för familjeroll. Även gifta par som adopterar kan ju skilja sig.
Jag förstår många gånger inte varför det skulle vara värre för ett adoptivbarn att komma till en ensamstående förälder, homosexuella föräldrar etc. Det finns ju många biologiska barn som redan lever så, av naturliga skäl, och klarar sig fint. Och så finns de många biologiska barn som lever i kärnfamilj där det inte går så bra trots att ytan är ideal...

Det svåra lär ju snarare vara att hitta ett land som går med på att adoptera till ensamstående, inte att barnet skulle få det tuffare. Hur är reglerna tex för att adoptera ett svenskt barn?

Ja det är naturligtvis väldigt svårt att adoptera som ensamstående. Jag vet att det går men är väldigt svårt.

 

[mino]

Det svåra lär ju snarare vara att hitta ett land som går med på att adoptera till ensamstående, inte att barnet skulle få det tuffare. Hur är reglerna tex för att adoptera ett svenskt barn?

Så vitt jag vet är det jätteovanligt att svenska barn adopteras, fosterbarn verkar betydligt vara en betydligt vanligare form. Att en ensamstående skulle vara aktuell för att adoptera ett svenskt barn tror jag i sin tur är oerhört sällsynt (om det inte rör sig om närståendeadoption). @Görel vet säkert mer om detta.

Det enklaste alternativet är förmodligen att du försöker genom insemination, det verkar svårt nog att få adoptera som par med tanke på att levnadsstandarden har höjts i världen och antalet adoptionsbarn har minskat. Du kan ju börja genom att gå på en fertilitetsutredning så att du vet om du kan bli gravid? Vet du med dig att du vill ha barn så tycker jag att du ska köra, du blir ju inte yngre. Har en bekant som velade länge och tog tag i saken först när hon var 43 och det har tyvärr inte blivit några biologiska eller adopterade barn för henne (46 nu).

Sedan vad det gäller detta med att vara ensamstående förälder, mitt intryck av de jag känner som skaffat barn på egen hand är att de är så inställda på detta eftersom allt är planerat. Det är jobbigt, men hanterbart, särskilt om man har hjälp som kan rycka in på dagtid när man jobbar. Det kan man behöva planera extra mycket för som ensam förälder är ekonomin, både under föräldraledigheten och senare. De flesta föräldrar tycker nog inte att det är så där jättekul att låta sin ettåring gå heltid på dagis, så att ha ett ekonomiskt utrymme att gå ner i arbetstid tex till 75% är nog att fundera över. Likaså kan man behöva spara föräldradagar att ta ut för att förlänga somrarna.

 

[stjarnfrugt]

@mino Som sagt är jag inte alls insatt i vare sig termer eller rutiner. Jag svarade bara utifrån reflektioner. Det kanske inte finns svenska adoptivbarn i Sverige

 

[Görel]

Väldigt förenklat kan man säga att det är svårt att få adoptera utländska barn. Många givarländer försöker numera att hitta inhemska lösningar för de barn som tidigare adopterats utomlands. I många länder har levnadsvillkoren förbättrats så fler föräldrar kan behålla sina barn, och andra länder tycker det är skamligt att inte själva kunna ta hand om sina barn.
Att adoptera som ensamstående är ännu svårare eftersom de flesta länder i första hand väljer två föräldrar till barn istället för bara en.

Det är färre än fem svenskfödda barn per år som adopteras bort i hela landet. När jag jobbade med adoptioner fick vi minst ett brev per månad från par som ville ställa sig på kö hos oss för att få ta emot ett svenskfött barn som skulle adopteras bort. Men vi fick aldrig in några svenskfödda barn som lämnades till adoption.

 

[Hogstorp]

Jag har en nära vän vars sambos syster är ensam mamma.
Hon var länge singel (är det fortfarande) men kände ändå att hon ville ha barn.
Så hon åkte till Danmark och gjorde en insimation, bekostade det själv, och har nu en dotter på snart ett år
Allt fungerar fantastiskt bra, mycket nog tacke vare att hon har många runt omkrin sig som gärna hjälper till.

Så visst går det bra att skaffa barn själv,men man bör nog ha många runt omkring sig som kan hjälpa till med allt möjligt.

Lycka till

 

[em-pirre]

Menar du inseminering?

 

[stjarnhimmel]

Jag har en nära vän vars sambos syster är ensam mamma.
Hon var länge singel (är det fortfarande) men kände ändå att hon ville ha barn.
Så hon åkte till Danmark och gjorde en insimation, bekostade det själv, och har nu en dotter på snart ett år
Allt fungerar fantastiskt bra, mycket nog tacke vare att hon har många runt omkrin sig som gärna hjälper till.

Så visst går det bra att skaffa barn själv,men man bör nog ha många runt omkring sig som kan hjälpa till med allt möjligt.

Lycka till

kul att du berättar. Såna historier är intressant att höra om.
Även om jag än så länge inte alls är redo att göra det. Tanken behöver mogna lite i mitt huvud. (även om jag vet att jag inte har så mkt tid om jag vill göra det pga ålder)

 

[_Charlotte_]

Inga tankar om adoption eller så, men jag har själv sedan tidiga tonåren funderat på att bli familjehem när jag är äldre. Det är inget som skulle passa dig?
Då får man ju visserligen inte något "eget" barn, men däremot äran att ta hand om någon annans barn under en kortare eller längre tid i livet. Ibland är det ju bara en kortare period, och ibland uppväxtplaceringar som beräknas vara tills barnet/ungdomen flyttar till något eget.

Det känns, och har alltid känts, som rätt val för mig även om det fortfarande ligger en bit fram i tiden, men det är ju inte för alla förstås. Har du funderat något på det?

 

[TinyWiny]

@mino Som sagt är jag inte alls insatt i vare sig termer eller rutiner. Jag svarade bara utifrån reflektioner. Det kanske inte finns svenska adoptivbarn i Sverige

Jodå, det finns det. Ett par som vi är bekanta med adopterade en liten tjej för 3-4 år sedan. De fick henne som nyfödd direkt ifrån bb och hade henne som fosterbarn första året innan adoptionen gick igenom. Om jag har förstått det hela rätt så har de biologiska föräldrarna ett år på sig att bestämma sig för om de vill adoptera bort barnet eller inte.

En annan bekant adopterade sina två fosterbarn som de hade haft som fosterbarn en längre tid och när de insåg att chansen fanns att adoptera dem så tog de den chansen så nog finns det svenska barn som adopteras bort men det är ju inte så vanligt.