Nu är det bara en, eller två, hur man nu räknar, dagar kvar till operationen. Har bara hunnit bli lite nervös, men inte mycket. Mer trött och lite uppgiven, gräsligt trött på pulverdiet nu. Det smakar så illa och blir allt svårare att få ner, vänder liksom på vägen ner nu. Det ÄR en kamp, jag som har problem med mat sitter alltså och tvingar i mig något som är så äckligt att kroppen värjer sig mot det. Utan att fuska en enda gång. Jag förtjänar i allra högsta grad en fucking medalj för mitt slit!
Eftersom jag i måndags hade gått ner 9 kg på två veckor och målet var 5 kg, så blir operationen av, men trots allt kan ju vad som helst ändå ske innan måndag och när jag väl är där kan den ju bli uppskjuten ändå. Så det är min största oro nu. En uppskjuten operation, som gör att jag måste kränga Modifast i flera veckor till.
Inser förstås att jag borde mer oroa mig för operationen än att den inte blir av, det verkar ju mest logiskt kanske, men det är som om operationen är slutet på den här perioden och därefter börjar nästa steg som jag ska ta mig igenom. Att bryta ner allt i olika steg och fokusera på ett i taget verkar helt klart vara enklare för mig att förstå omfattningen på allt. Och svårigheterna som ligger framför mig.
Från och med måndag ska jag alltså äta 6 gånger per dygn, jag som för mindre än ett år sedan bara åt 1-2 gånger. Ibland ger den tanken mig nästan panik, men jag tänker då på att jag ju redan börjat, innan jag började med Modifast. Jag var redan där, ingen panik behövs, jag har bevisat för mig att jag klarar av det. Och så glider det undan för den här gången. Nu är jag snart där dock, och ska ta tag i det. Jag oroar mig ändå, tänk om jag inte fixar det? Gud, är det för sent att ångra sig nu, för sent att backa ur?
Jag har lyckats ordna skjuts hem från sjukhuset så det orosmolnet finns inte längre. Frågade mottagningen angående sjukresa, men är inte berättigad eftersom "man blir inte oförmögen att gå", så till slut lyckades jag få en som kan köra hem mig, och en sten togs från mina axlar. De här tre veckorna har lärt mig att jag måste förstå vad jag kan klara av och vad som är för djupt vatten. Till viss del i alla fall. Envis kommer jag alltid att vara, inte heller kommer jag att ge upp. Men jag har insett att jag inte vinner över min kropp utan måste ha den med mig. På det viset har den här tiden varit .... jobbig, också. Eftersom jag KAN. Bara jag VILL. Kan säga som så- mina trappor upp till andra våningen har vid tillfällen varit oerhört svåra att kliva upp för, när jag tagit ut mig för mycket. Jag har fått vila några minuter först innan jag långsamt fått ta ett steg i taget.
Så, jag längtar efter att operationen är över. Jag höll på att skriva att jag längtar tills allt blir som vanligt men det är ju inte vad jag menar. Jag menar att jag längtar tills jag kan äta vanlig mat, röra mig utan att känna mig helt slut och har ork och lust och inte känna mig matt och trött hela tiden. Som vanligt, men ändå inte. Fast jag är märkligt rädd för att äta ändå. Tänk om det gör ont i magen? Eller skapar obehag? Tänk om jag får svårt att tåla både det ena och det andra?
I morgon kväll och måndag morgon ska jag duscha med Descutan, har använt det en gång tidigare och vad jag minns från den tiden blev mitt redan skabbiga hår som svinto. Är det månne någon som sitter på ett knep för att slippa svinto hår? Jag tappar massor av hår redan, oroar mig alldeles för mycket för vad Descutan ska göra mot mitt stackars hår.
Måndag klockan 8 ska jag vara på sjukhuset. Åker hemifrån klockan 6. Tänk om jag försover mig....
Nej, nej, jag är inte orolig aallss!
