Får jag skicka farmor till månen???

[Mustasukka]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Jag förstår faktiskt varför du vill vara tillsammans med honom.
Jag är i en liknande situation själv.
Eller var kanske man ska säga.
Hade varit tillsammans i ca 6 månder när jag blev gravid.
Valde att behålla barnet. Trodde verkligen att det skulle bli jättebra.
Han flyttade hem till mig och min son, vilket var planerat redan innan vi visste att jag var gravid.
En månad innan jag var beräknad att föda kom han på att han inte vill bo ihop längre.
Så han flyttade till en etta.
Men eftersom vi älskar varandra så fortsatte vi vara tillsammans.
Sonen föddes i april.
Han kom hit och umgicks några ggr i veckan.
Det blev inte alls som han hade lovat innan.
Han hade sagt att allt skulle bli jättebra bara han fick bo själv.
Han skulle vara trevligare, och skulle umgås mer med min stora son och han skulle hjälpa mig med allt.
Istället blev allt sämre.
Jag tänkte som du, jag älskar ju honom och han älskar mig, säger han.
Och vi har barn ihop. Vad blir bättre av att vi gör slut?
Och han fortsatte säga att han vill flytta ihop igen nångång.
Men så en dag för ett ca 2 månader sen kläcker han ur sig att han aldrig vill bo med mig igen och att han aldrig kommer se sig själv som styvfar till min stora son.
Den dagen sa jag att han kan dra. Då kändes som att det inte är nån idé att fortsätta.
Men fortfarande älskar jag honom.
Och han älskar mig.
Det är jättejobbigt. Vi ses ju fortfarande minst 3 ggr i veckan.
Och ibland hittar vi på nåt tillsammans.
Men jag är så arg på honom.

Så jag förstår dig verkligen att du inte vill göra slut.

I längden kanske det är bättre.
Men det kan dröja länge innan man kommer över någon om man gjort slut ofrivilligt.

Jag ser och förstår att pappan till min bebis är störd och behandlar mig fel, ändå kan jag inte sluta älska honom.
Hoppas fortfarande varje dag att han ska säga att han har kommit på att han inte kan leva utan mig.

Har inga råd att ge. Antar att du fått nog av "goda råd".
Förståelse är det enda du får av mig.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Fast även detta tyder ju på att ert förhållande inte är som det borde vara, kanske inte bara från hans håll utan även från ditt. Han är orolig över att bli utestängd från sin dotter. Om man älskar varandra och har ett harmoniskt förhållande urgår man väl från att man båda vil leva ihop och dela ansvaret för sitt barn, inte att den ene ska hindra en från att komma barnet nära. Jag kanske inte försöker få dig att förstå att HAN är knäpp, elak etc utan att ert förhållande inte känns sunt. Är ni båda villiga att reda ut det och försöka få ett vettigt så önskar jag er all lycka.

Just hans oro för att inte få ha sin dotter och allt det handlar enbart om honom själv. Det är hans hjärnspöken som talar, för jag har enbart och alltid sagt att jag inte vill ha honom som en varannan helgpappa utan har man satt ett barn till världen är det 50% ansvar som gäller, oavsett hur man delar boendet och allt det. Jag har sagt att han är och kommer alltid vara en del av mitt liv då jag har barn med honom och det barnet ska få ha en närvarande pappa oavsett vad jag och han tycker om varandra.

Sedan är det ju så att han blir fullproppad med olika saker som kvinnor kan göra mot män när de får barn, av några vänner, hans korkade bror och även hans mamma. Hon styr honom en hel del och ju mer jag tänker på det så förstår jag varför.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Det syns ju inte så mycket här när saker och ting funkar och Elins pappa gör saker rätt men i ärlighetens namn måste jag säga att Enya faktiskt har talat om för mig när saker gått bra så dom stunder har funnits. Annars hade inte Enya haft hopp kvar.
Om man frågar mig är det hopplöst för jag ser ju vad som kommer att hända förr eller senare. Enya har bara inte accepterat det ännu just pga att Elins pappa faktiskt gör bra saker också.
Enya vet vad jag tycker vad som är bäst för henne så det skall jag inte tjata om här

Vi ska gå på nån familjerådgivning, jag frågade honom och han tyckte det var en bra idé. Kanske ger det inte oss något, men det ger nog mig något, så visst är det värt att gå.

Dessutom talade jag om för honom att det är mig till 100% och inte bara 20% när han känner för det, jag ska inte komma sist alltid och han måste göra vissa val. Annars gör jag slut, och det tror jag faktiskt att jag också gör. Kändes bra att säga det för det är något jag gått och funderat på ett tag nu. Han måste visa att han vill vara ihop med mig och inte bara har mig som nån leksak som man kan ta fram då och då.

Han vet att jag menar det. Men det är upp till honom nu. Och familjerådgivning är väl inte helt fel?

 

[martha]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Försök få tag i en familjerådgivare som ni båda känner förtroende för....Alltså ni har miljoner saker att reda upp...du med din historia och han som säkert inte har en lättare historia...

Lessen Enya men allt har gått för fort för er....det har varit så mycket tragedier i ditt liv ( även när Sonny levde) som du måste bena upp nu , spec med tre barn som behöver sin mamma. hans historia vet jag ju inget om men det låter ju onekligen som att han behöver hjälp med att bena upp sitt liv han med

Kramar från martha

 

[Zaria]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Dessutom talade jag om för honom att det är mig till 100% och inte bara 20% när han känner för det, jag ska inte komma sist alltid och han måste göra vissa val. Annars gör jag slut, och det tror jag faktiskt att jag också gör. Kändes bra att säga det för det är något jag gått och funderat på ett tag nu. Han måste visa att han vill vara ihop med mig och inte bara har mig som nån leksak som man kan ta fram då och då.

Heja Enya...Håll på det du sagt nu.

Jag kan förstå på ett sätt att man inte bara vill ge upp, men som sagt han får också bjuda till.

Jag tror på dig Kramar

 

[dressyrtant]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

och även hans mamma. Hon styr honom en hel del och ju mer jag tänker på det så förstår jag varför.

Det kommer inte att ändras. Och väl hon dör är han för gammal att kunna förändras.
Detdär jobbade jag med i 15 år. Det var 15 år för mycket.
PS. Jag förstod också. Det hjälpte mig inte ett skvatt.

 

[dressyrtant]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Enya, jag reagerar bara utefter det jag själv har varit med om och lärt mig av.
Mina vänner, min familj och andra närstående såg tidigt vad som var fel och hur illa det var för mig. För mig tog det tre år! Men nu ser jag vad de såg.

Var glad att du bara slösade bort tre år av ditt liv. Jag slösade bort 15 och ordnade så att resten av mitt liv har potential att vara ett helvete.

Många här har upplevt samma saker och vill hjälpa dig att inte gå samma väg som oss. Bespara dig några år och lidande. Hjälpa dig att se det vi ser. Precis som våra vänner och familjer gjorde med oss.
MEN jag vet att det inte går att pressa en människa till detta. Man måste själv komma till insikt. Däremot hälper förhoppningsvis ord och råd från de man älskar eller er erfaren psykolog att man får upp ögonen och börjar fundera.
Vissa personer måste man släppa hur mycket man älskar dem och DET är smärtsamt - tro mig jag vet.
Kram Åsa

 

[dressyrtant]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Förstår att du känner dig tvungen att upplysa mig om ett och annat...., men får det dig att må bättre av att höra att jag ska prata med bvc nästa vecka om nån form av samtal? Var där i dag, men min ordinarie bvcsköterska är ledig denna veckan och det är nog hon jag vill ta upp det med.
Dessutom ska vi till familjerätten och ha samarbetssamtal och det är något som jag gärna vill att vi går till minst en gång i månaden, och det vill Elins pappa med göra.

Det är bra. Eftersom ni båda har saker ni behöver jobba igenom behöver ni verkligen en tredje part (eller olika utomstående proffs) när ni ska fundera kring besvärliga frågor.

Enligt honom själv så snackar han inte skit om mig med andra utan just det med hans mamma var att han inte kände att det var lönt att tjaffsa emot henne så han lät det vara helt enkelt. Jag har själv sett flera gånger att han har sagt "ja" till henne och gjort tvärtom i alal fall, och eftersom jag har träffat henne kan jag förstå lite hur han menar- även om jag faktiskt tycker att han borde stå där för mig och stötta mig när folk kommer med så allvarliga anklagelser. Jag tycker att han faktiskt borde ha försvarat mig.

Just detta har ju även jag råkat ut för. Och det blir inte bättre. Iaf räcker 15 år ingenstans. Även om mannen skulle bo långt ifrån sin mamma. Sorry. Känner igen så mycket. Kanske han någon gång hittar nåt politiskt korrekt svar som tillfredsställer både dig och mamman. Men han kommer aldrig att kunna välja din sida helt. Det är iaf min erfarenhet. Det är en sjuk dans där mamman är svartsjuk (fast det skulle hon aldrig medge, förstås, gudarna vet om de är medvetna om det själva...) och måste hitta många olika sätt att få dig att se sämre ut än henne själv. Det upphör aldrig. Kontentan är att du har tagit hennes son ifrån henne och du duger inte. Om du skulle göra precis som hon säger, bli en avbild av henne och kunna vara som en förlängning av henne (dvs upphöra att existera själv), då skulle du kanske duga, om du spelade med bra.

Jag har en annan kompis på msn som tycker att hans beteende påminner lite om en person som har adhd/damp eller liknande. Jag personligen känner ingen med något sånt och kan inte uttala mig om det.

Jag har ju läst mycket om narcissistisk personlighetsstörning. En åsikt om att växa upp med en narcissistisk mor är att antingen blir man narcissist själv, eller också blir man ett "offer" för narcissism, som söker narcissistiska partners. Det jag tycker saknas där är ett förvirrat mellanting. Där det narcissistiska barnet blir en vuxen som är en misslyckad narcissist men inte heller lyckas söka upp en narcissistisk partner, utan vill GÖRA partnern till narcissist, och blir besviken när det inte lyckas.

Att tro att han försöker ta henne i från mig, det gör jag inte. Har gjort men gör inte nu. Jag tror på honom på det. Hela hans sätt, hela hans kropp var ärlig när han sa det!! Det såg jag. Vi har som sagt ett år bakom oss och under det året har jag lyckats lära mig när han ljuger och när han talar sanning.

Jag lyckades bli helt blåst - efter 15 år... :smirk: Jag trodde också, precis som du. Men fan vad jag brände mig.

Men jag ger upp. Om ni tror att jag mår bra av att höra hur dålig jag är av er så visst fortsätt för allt i världen! Men jag personligen undrar lite grann, varför förstår ni inte mig? Jag har ju den där egenskapen att kunna förstå andra, så ensam om den kan jag väl inte vara.....

Men är inte det problemet med att ha varit i samma situation som någon annan? Att man känner igen var man var, och verkligen förstår... men det är så svårt att hjälpa, för den som är i den situationen nu förstår inte att man förstår. Och vill kanske inte bli hjälpt. Alla upplevelser känns alltför privata. Man kan inte tro att någon annan upplevt detsamma.
Det är ju som att vara nykär. Man kan inte tro att nån annan i hela världen har känt likadant. Det går inte att förstå.
Lärosats nummer ett när man ska lära sig skriva böcker är att det mest privata är det mest allmängiltiga. Om du lyckas förmedla den del av dig som du tror att ingen kan förstå, då blir du bäst förstådd.

Och dessutom motsäger du dig själv i detta inlägg. Du låter oss andra förstå att vi inte förstår dig samtidigt som du uppenbarligen inte förstår oss. Samtidigt som du har egenskapen att kunna förstå andra.

Du skrev nånstans att du är en tänkare.
Det är bra att kunna reflektera, men se till att du alltid, alltid har en fast förankring i verkligheten!!! Att du baserar dina tankar på vad som verkligen existerar, och inte det som du tror kunde vara.
Det vi önskar finns inte. Det enda som finns är det som existerar just nu. Och ibland vill vi inte se hur verkligheten ser ut, om det inte passar våra önskningar.

Jag förstår varför du blir arg, och vetdu, det gör mig ingenting. Du får gärna vara väldigt väldigt arg på mig. Du får agera emot mig så mycket du vill och göra precis tvärtemot vad jag säger. Du får veta att jag har fel. Jag hoppas att jag har fel när det gäller din situation. Jag vet bara vad jag själv har gått igenom, och kan jag på något sätt bespara dig från en bråkdel av det så är det väldigt väl värt den tid jag sätter på att svara på dina inlägg.

Hellre det än att jag hade varit tyst.

Jag hoppas att du förstår att jag vill dig väl.

 

[ameo]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Jag förstår varför du blir arg, och vetdu, det gör mig ingenting. Du får gärna vara väldigt väldigt arg på mig. Du får agera emot mig så mycket du vill och göra precis tvärtemot vad jag säger. Du får veta att jag har fel. Jag hoppas att jag har fel när det gäller din situation. Jag vet bara vad jag själv har gått igenom, och kan jag på något sätt bespara dig från en bråkdel av det så är det väldigt väl värt den tid jag sätter på att svara på dina inlägg.
Hellre det än att jag hade varit tyst.

Jag hoppas att du förstår att jag vill dig väl.

TÄNK om Enya kunde ta just detta till sig!

SNÄLLA RARA Enya
Det ENDA alla de människor som skriver i denna tråd vill dig är att du ska slippa göra alla de misstag som de själva har gjort!
Ta lärdom av andras misstag så slipper du göra alla själv!

 

[mimus]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Men är inte det problemet med att ha varit i samma situation som någon annan? Att man känner igen var man var, och verkligen förstår... men det är så svårt att hjälpa, för den som är i den situationen nu förstår inte att man förstår. Och vill kanske inte bli hjälpt. Alla upplevelser känns alltför privata. Man kan inte tro att någon annan upplevt detsamma.
Det är ju som att vara nykär. Man kan inte tro att nån annan i hela världen har känt likadant. Det går inte att förstå.
Lärosats nummer ett när man ska lära sig skriva böcker är att det mest privata är det mest allmängiltiga. Om du lyckas förmedla den del av dig som du tror att ingen kan förstå, då blir du bäst förstådd.

Jag förstår varför du blir arg, och vetdu, det gör mig ingenting. Du får gärna vara väldigt väldigt arg på mig. Du får agera emot mig så mycket du vill och göra precis tvärtemot vad jag säger. Du får veta att jag har fel. Jag hoppas att jag har fel när det gäller din situation. Jag vet bara vad jag själv har gått igenom, och kan jag på något sätt bespara dig från en bråkdel av det så är det väldigt väl värt den tid jag sätter på att svara på dina inlägg.

Hellre det än att jag hade varit tyst.

Jag hoppas att du förstår att jag vill dig väl.

+ Delvis knapplån.
Jag tror att det är ganska lätt att hjälpa om man varit i samma situation.

Om man finns kvar för den som man vill hjälpa och om man berättar hur det blev sedan.
Efter man sa ifrån, tog sitt ansvar och gick.

Det är många frågor som jag funderar på.
-Vem hjälpte dig till insikt?
-Hade du en vän som fanns där eller terapeut etc?
-Familj, nätverk, fanns det sådana pesroner runt dig?
-Barn, osv, fanns det sorg, misslyckanden, ny man?
- Hur lång tid tog det innan du kände dig tillfreds med livet.

Jag kan ju egenligen inte svara för Enya, men det om vi tar en hypotes, så kan det ju vara så här att hon är rädd för att livet blir ännu värre om hon är ensam.
-Körkort, jobb , ekonomi, socialfobi, ensamhet, släkt, livserfarenhet, ork, självförtroende osv.

Att förändra ett livsmönster kräver stort mod, och framförallt att man har sina närmaste med sig, att man inte blir ensam och övergiven.

 

[Lambi]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Försök få tag i en familjerådgivare som ni båda känner förtroende för....Alltså ni har miljoner saker att reda upp...du med din historia och han som säkert inte har en lättare historia...

Lessen Enya men allt har gått för fort för er....det har varit så mycket tragedier i ditt liv ( även när Sonny levde) som du måste bena upp nu , spec med tre barn som behöver sin mamma. hans historia vet jag ju inget om men det låter ju onekligen som att han behöver hjälp med att bena upp sitt liv han med

Kramar från martha

Enya, som martha skriver, försök varva ner och få ikapp livet! Måste du jobba nu?

Lambi, som själv lät livet rinna på och jobbade och jobbade istället för att sätta sig ner och känna efter. En dag kom jag inte ur sängen, låt inte det hända dig! Dina barn behöver dig!

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Enya, som martha skriver, försök varva ner och få ikapp livet! Måste du jobba nu?

Lambi, som själv lät livet rinna på och jobbade och jobbade istället för att sätta sig ner och känna efter. En dag kom jag inte ur sängen, låt inte det hända dig! Dina barn behöver dig!

Nej jag måste ju inte jobba, men det rör sig ju om så få timmar per vecka. När mamma inte ska hjälpa mig längre så rör det sig om 7 timmar i veckan eventuellt kanske 7,5 eller 8 timmar för jag ska få mer tid och mer att göra och det snackas om 15 minuter till en halvtimme mer per gång. Lönen är inte hög, 91, 51 i timmen före skatt.... MEN om jag vill så kan jag gå upp i tid lite som timanställd och ta där andra är sjuka ( jobbar inom städ). Samtidigt känner jag att eftersom jag är 26 år och detta är mitt första jobb, som jag haft ett år, så vill jag ju inte sluta.

Men just nu har jag inte mycket ork. " Det har du aldrig nuförtiden" säger pojkvännen då och då. Och han har helt rätt, jag har inte så mycket ork att ens ta mig hemifrån!!! Att jobba de två timmarna känns som " jag ORKAR inte" och att åka till pojkvännen känns som om det är jobbigast i världen!

Och orken när bebis skriker och äldsta sonen vägrar lägga sig samtidigt som yngsta sonen "inte kan" det han alltid gör innan sängen kallar...... jag håller på att bli gråhårig ibland. Men jag vet att det är ingen match så länge jag bara är lugn, men det har jag ibland så svårt för att vara. Tack och lov så får jag mer och mer rutiner på att ro runt mitt hem även om det är jobbigt så vet jag att det går!

Nu är det också så att jag tar mest hand om Elin, även på natten för han är sällan här. Ensamstående är ju rätt ord....

Men jag önskar att jag orkade mer. Önskar att jag inte vore så trött. Satt och somnade för någon dag sedan när jag matade Elin, så fort hon ätit upp la jag henne i vagnen och vaggade henne lite med an jag vilade på soffan.... var bara tvungen att lägga mig för jag trodde jag skulle somna stående

Och pojkvännen förstår inte.

 

[escodobe]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Men vännen, förstår du inte att han är en black om foten.
HUR kan han klandra dig för att du är trött?! Du tar hand om tre barn, och har alldelse precis klämt ut en melon ut kroppen...

Han får fanemej dra sitt strå till stacken. Har han bidragit till att du har en liten, så får han ställa upp och hjälpa till med de andra barnen, och markservicen.
Det är hans förbannade skyldighet som far till den lilla.

 

[dressyrtant]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Jag tror att det är ganska lätt att hjälpa om man varit i samma situation.

Denhär meningen är lite svårtolkad, eller det finns många sätt att svara på den.
Ja det är lätt att hjälpa på så sätt att man ser mönstren. Det är svårt att hjälpa iom att den som är inne i mönstren inte ser dem/inte vill se dem.
Det kan även vara tungt att hjälpa iom att man då själv måste bearbeta det man varit igenom. Och det kan vara en livslång process, inget man bara "kommer över" och så är det bra och man går vidare. Man kan få distans, men bagaget finns alltid kvar i form eller annan. Bagaget är inte tungt så länge man inte har distans. Då lever man i sin illusion och bagaget är en naturlig del av vardagen. När man får distans, blir bagaget tungt. Man får lov att packa ur väskorna, packa om, packa ur, packa om... Dessutom, om man bränner skiten på bål tror man att den försvinner, men så är inte fallet.
Så det finns många aspekter här...

Om man finns kvar för den som man vill hjälpa och om man berättar hur det blev sedan.
Efter man sa ifrån, tog sitt ansvar och gick.

Hur det blev sedan är en pågående historia så länge man lever. Inget statiskt tillstånd. Att man säger ifrån, tar sitt ansvar och går är bara början. Troligen är man rätt slutkörd när man kommer till den punkten att man inser att man måste gå för att överleva. Och det är först då som de riktiga prövningarna börjar. Så ja, det är sant. Det är inte lätt att gå. Inte alls. Men det är att välja livet.

Det är många frågor som jag funderar på.

Jag ska göra mitt bästa att svara enligt hur det känns just nu.

-Vem hjälpte dig till insikt?

Min situation. Jag surfade nätet och kollade enkelbiljettpriser till Hawaii. Funderade på vad jag kunde sälja för att ha råd med resan och identitetsbyte. Det hade varit den lätta vägen... Men jag tog mitt ansvar och bestämde mig för att stanna och slåss. För barnens skull. Annars skulle jag dragit...

-Hade du en vän som fanns där eller terapeut etc?

I början var jag väldigt ... övergiven. Jag sökte hjälp i terapi och fick höra att jag hade "tendens att överreagera". Lite konkret hjälp fick jag faktiskt hos församlingens relationsrådgivare (han förklarade för mitt ex att jag var helt normal, och att han fick vänja sig med det, ungefär...), men vi slutade snabbt gå... På plats var exet så förstående osv, när vi kom ut fick han utbrott och blev helt vansinnig. Jag försökte få hjälp för exet, men han duperade läkare, relationsrådgivare m fl. Det var bara hemma fasaden rämnade. Inför mig och barnen.
Jag hade EN vän som visste om min situation och stöttade mig. Samma vän skötte barnen medan jag ordnade det praktiska med advokat etc så att jag fick papperskriget gjort iom separationen.
Samt att jag redan då kände min nuvarande kille, han var mitt bollplank eftersom han hade varit i en liknande situation. Han fanns inte fysiskt här, men var ett psykiskt stöd.

-Familj, nätverk, fanns det sådana pesroner runt dig?

Min familj visste inte hur jag hade det. Jag vägrade säga något illa om mitt ex. Hade ett par vänner som visste mer än ytan, men inte så mycket.

-Barn, osv, fanns det sorg, misslyckanden, ny man?

Jag visste instinktivt att en separation innebar att jag riskerade barnen. Men att inte separera hade varit större risk. Vi hade alla mått väldigt dåligt. När jag beslöt att separera mådde ett av barnen så dåligt att han skrek, bet, sparkade och vrålade när han skulle in på vanlig läkarkontroll. Sorg och misslyckanden - vet inte hur du menar här, men klart att det alltid är en sorg att en relation misslyckas. En sorg att man inte klarade det man trodde sig klara. Ny man - den som stödde mig mest psykiskt, förstod vad jag gick igenom. Men han kom med i bilden först när råttorna lämnade skeppet. Råkade finnas där när jag kände mig som om jag var i bitar. Lyckades på något sätt hålla ihop mig så att jag klarade det.
Han finns fortfarande inte i min vardag fysiskt. Vi träffas sällan. Så vardagen får jag klara själv. Men bara det att få utbyta tankar med någon som verkligen förstår, som har varit med om liknande saker i sitt liv. Det är guld värt.

- Hur lång tid tog det innan du kände dig tillfreds med livet.

Återigen - detta är ju inget statiskt tillstånd. Så det går egentligen inte att svara på. Mitt problem är kanske att barnen har varit med om traumatiska saker och att såren rivs upp igen och igen. Så jag plåstrar om och plåstrar om. Vi går i terapi allihop. Men visst, jag blev väldigt mycket mer tillfreds när jag fick ut exet. Av olika orsaker. Och sen har det bara blivit bättre. Visserligen kantat av traumatiska händelser, mycket gråt och så. Men man kan inte bli starkare förrän man är borta från den som söndrar tillvaron.
För mig känns det som att bara jag är borta från den situation jag var i, så kan man utsätta mig för vad som helst. Skulle jag dö nu, skulle jag dö MYCKET lyckligare. Det har varit värt dagarna i "frihet".

Jag kan ju egenligen inte svara för Enya, men det om vi tar en hypotes, så kan det ju vara så här att hon är rädd för att livet blir ännu värre om hon är ensam.
-Körkort, jobb , ekonomi, socialfobi, ensamhet, släkt, livserfarenhet, ork, självförtroende osv.

Man måste be om hjälp. Vi bor i ett samhälle där vi har tjänstemän anställda för just sådana situationer. Människor som är avlönade för att finnas till hands. Om man ber om hjälp och är beredd att göra sitt bästa själv, kan man komma hur långt som helst!

Att förändra ett livsmönster kräver stort mod, och framförallt att man har sina närmaste med sig, att man inte blir ensam och övergiven.

Det är sant. Mitt utgångsläge var att jag hade hela min familj emot mig. De hade hört exets version om hur hemsk jag var och allt jag utsatte honom för... Ehh... Snacka om att slå ur underläge. Exet hade rusat runt hos hela min familj och VERKLIGEN ansträngt sig. Vad jag än sa skulle det tolkas som a. försvar eller b. svartmålning av exet för att köpa mig fri. Så det dröjde ett tag innan jag öht sa något till någon. Men jag kom i en situation där jag fick lov att slåss för livet, och de enda vapen jag hade var sanningen. Då var det i början svårt att bli trodd, eftersom ord stod mot ord. Tiden utvisade vem som hade "rätt", iom att det är lättare att vidhålla en sanning än en lögn. Och jag levde i sanningen.
Det största stödet jag har haft har varit från människor på soc. Och min nuvarande kille, som jag inte behövde förklara saker för. Han kände igen, visste vad jag gick igenom. Så mycket förklaringar som inte behövdes.

 

[mimus]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Det här var banne mig det bästa inlägget jag läst på buke!!



Tack för att du gav de svar jag tänkte att du borde ge.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

*kl*

Som jag skrev tidigare så läser jag alla inlägg och funderar och tänker på allt som skrivs här. Att veta vad som är det bästa och att sedan göra det är ett stort steg. Verkligen stort.

Men som stollan och mimus skriver så är det en process som jag faktiskt har påbörjat för ett tag sedan och faktiskt kommit en bit i. Jag är nu i det läget att Elins pappa faktiskt får ta sig i kragen och komma till en förändring som jag kan acceptera, eller så är det lika bra att göra slut. Jag står verkligen där nu och vet att jag inte har ork att vara ihop med någon som inte kan göra något för mig.

Men samtidigt så vet jag att han alltid kommer vara Elins pappa och eftersom han är det och är som han är så kommer det vara en del tjaffs oss emellan. Så att göra slut gör ju inte att jag slipper hans bråk.

Den senaste tiden har varit tuff eftersom jag inte känt mig älskad och han itne velat vara här så mycket och eftersom jag funderade på enskild vårdnad och tog upp det på familjerätten så känner han sig väldigt kränkt och förväntar sig att hela vårt liv ihop ska bestå av att jag kommer med sånna "drag" på sånna möten..... Så i dag fick jag nog, efter en skitjobbig natt med Elin som inte ville sova och ringde hit honom.

Efter mycket om och men, dock sams hela tiden, så bestämde vi att vi ska vara hos honom två dagar och hos mig två dagar så att vi faktiskt umgås men samtidigt så är vi itne bara hos mig och itne bara hos honom. Tyvärr känns det jobbigt att ha det så men det kan nog bli nåt bra av det till slut.

I vilket fall som helst så är det första samtalet som vi haft utan att bråka ( han var på väg flera gånger och då frågade jag honom om han vill bråka, för det var vi ju överens om att vi inte skulle göra) och första samtalet vi haft där vi faktiskt har kunnat bestämma nåt.

I vilket fall som helst så vet han att om inte vi får det bättre ihop i vårt förhållande så gör jag slut. Jag orkar inte mer. Han vet det. Men tror att jag överdriver. Självklart överdriver jag, jag är ju kvinna och det betyder att jag är övermänsklig. Han är ju man och har RÄTT att må skit och när han mår skit så har han RÄTT att vara taskig och dra sig undan och vara gnällig osv. Ni vet.... han har RÄTT att vara sån, men det har inte jag, jag bara ljuger om hur jag mår.....

Jag har inte sagt rakt ut att han inte kan få igenom varannan veckas boende med en så liten bebis. Men det kommer en dag, alltså att han inte kan få det dömt på det viset av tingsrätten.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Din förståelse räcker jättelångt. Samtidigt som jag tycker att det är synd att du ska behöva ha det så som du har det, att älska någon som inte håller måttet typ, så känns det skönt att veta att jag inte är ensam i världen om att kunna känna så här.

Jag tror jag förstår hur du känner precis och jag måste säga att du är stark som bad honom dra!!!

Samtidigt måste jag säga att det är bra att han inte säger att han kan leva utan dig.....

Tack för ditt inlägg!!!

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Försök få tag i en familjerådgivare som ni båda känner förtroende för....Alltså ni har miljoner saker att reda upp...du med din historia och han som säkert inte har en lättare historia...

Lessen Enya men allt har gått för fort för er....det har varit så mycket tragedier i ditt liv ( även när Sonny levde) som du måste bena upp nu , spec med tre barn som behöver sin mamma. hans historia vet jag ju inget om men det låter ju onekligen som att han behöver hjälp med att bena upp sitt liv han med

Kramar från martha

Vi ska försöka reda upp ett och annat med nån rådgivning. Jag vet itne om det ger oss något men det är ju ett försök att göra något bra för att det ska funka mellan oss och inte fortsätta så här. Funkar det så är det skitbra, funkar det inte så är det bara att beklaga men då har jag försökt.

Han har massor att bena upp..... massor..... framför allt sin människosyn kanske.

Tack!!!

 

[Lambi]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Nej jag måste ju inte jobba, men det rör sig ju om så få timmar per vecka. När mamma inte ska hjälpa mig längre så rör det sig om 7 timmar i veckan eventuellt kanske 7,5 eller 8 timmar för jag ska få mer tid och mer att göra och det snackas om 15 minuter till en halvtimme mer per gång. Lönen är inte hög, 91, 51 i timmen före skatt.... MEN om jag vill så kan jag gå upp i tid lite som timanställd och ta där andra är sjuka ( jobbar inom städ). Samtidigt känner jag att eftersom jag är 26 år och detta är mitt första jobb, som jag haft ett år, så vill jag ju inte sluta.

Att vara föräldraledig är inte att sluta jobba!

Det är stor skillnad att fixa och passa tider, vilket du måste när du jobbar oavsett hur korta pass, än att ha få tider att passa. Din mellankille som nu "inte kan" visar på sitt sätt att han vill ha mer tid med sin mamma, han vill att du ska vara med honom.

 

[ainasoja]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Att du är trött är inget konstigt, du är spänd pga av honom och har dessutom ett nytt liv att ta hand om och ska samtidigt få vardagen att funka för er alla.

Jag måste säga att jag upplever en förändring i din syn på honom och hans behandling av dig, du skriver helt annorlunda nu jämfört med när du startade tråden och du verkar starkare nu.