Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Na for min del spelar det ingen roll. Visst kan man ocksa vara tjocka och vanta pa att deras fru ska foda ett barn, men de kan aldrig bara ett barn. Och just den delen tycker jag ar valdigt vacker och skulle inte vilja byta bort den. Jag kanner mig vacker och lyckligt lottad att jag kan bara ett barn. Det kanns magiskt att denna haftiga process kan ta plats i min livmoder.

Jovisst, det är häftigt, nästan lite overkligt, att kunna göra en människa, det kan jag hålla med om.

Men om jag vore man skulle jag nog inte sörja att jag inte kunde bli gravid, lika lite som jag nu sörjer över att jag kan göra en människa, men inte en kattunge eller något annat.

Dessutom tror jag att jag ser lite annorlunda på detta med att vara gravid, för mig är det ett barn först när det fötts och lever. Innan dess är det ett embryo och ett foster, som kan bli ett barn men inte är det än. Ungefär som att äggen jag alltid har inte är små barn, men de kan bli det.

 

[vindvissla]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Att vara man och sorja att man inte kan bli gravid kanns lite meningslost, eller hur?

Ja lite annorlunda ser vi nog pa det. Pa ett satt ar barnet i min mage ett barn nar jag bestammer mig for att behalla det. Dvs denna gangen var det ett barn fran dag 1. Nar jag gjorde abort for 9 ar sen var det aldrig ett barn utan just ett embryo.
Det fullgangna fostret i min mage ar helt klart ett barn i min hjarna, aven om det inte kommit ut an. Men det kan ju vara for att jag forestaller mig hur det kanns att halla det, att amma det, hur min andra son kommer reagera i olika situationer. Da hade det varit konstigt att tanka pa det som ett foster och inte lillebror.

 

[Mitten]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

För mig var det ett barn såfort jag plussade. Mitt logiska jag vet ju att så inte är fallet, men de små cellerna som kletat ihop då hade redan en personlighet och pratade med mig (ringer psyket nu? ).
Konstigt, när jag var med i en abortdiskussion för ett tag sedan så tyckte jag just att det inte var ett barn förrän det så att säga klarade sig utanför mamma, men när det gäller MITT barn så var det just ett barn omedelbart. Men så hade jag längtat galet i bra många år också

 

[Mitten]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men om jag vore man skulle jag nog inte sörja att jag inte kunde bli gravid, lika lite som jag nu sörjer över att jag kan göra en människa, men inte en kattunge eller något annat.

Min man sa uttryckligen att han var avundsjuk på att han inte kunde få känna det jag kände, att han inte kunde få känna just det magiska med att ha bebis i magen. Däremot ville han inte må som jag mådde, vi kom nog fram till att man borde kunna få vara gravid varannan vecka eller så

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Fast ett 15 veckor gammalt foster är ju de facto inget barn. Det kan inte leva utanför dig, det ser inte ens riktigt ut som en människa än. Det kan bli, men det är inte.

Det hindrar ju inte att man tänker på hur det kommer bli när barnet är färdigt och fött, ungefär som man kan tänka på hur det kommer att bli på en semester man inte varit på än, eller hur det kommer vara att bo i ett hus man inte köpt än. Bara för att man tänker på hur det kommer bli så betyder ju inte det att det är nu.

Sen angående detta med män och kvinnor - lika meningslöst som att vara man och sörja över att man inte kan bli gravid, lika meningslöst är det att vara lycklig över att det faktum att man är kvinna gör att man kan vara gravid. Det är ju liksom som det är, och jag tror inte jag hade varit olyckligare om jag varit född i en manskropp och bekväm med det. Det är ungefär som att yvas över sin högerhänthet, är man högerhänt så är man, är man vänsterhänt så är man det. Men det ger mig ju inte någon särskilt lyckoupplevelse, eller en känsla av att vara en "riktig högerhänt", när jag använder en sax för högerhänta, även om det bara är möjligt för den som är högerhänt. Att vara gravid är ju lite likadant - nu är jag gravid eftersom jag råkar ha en livmoder, men det säger lika mycket om mig eller min självbild som det faktum att jag använder saxar för högerhänta.

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Min man sa uttryckligen att han var avundsjuk på att han inte kunde få känna det jag kände, att han inte kunde få känna just det magiska med att ha bebis i magen. Däremot ville han inte må som jag mådde, vi kom nog fram till att man borde kunna få vara gravid varannan vecka eller så

Den möjligheten skulle inte jag heller tacka nej till! Det har funnits tillfällen när jag tycker hela dealen med att vara däggdjur är lite opraktisk - tänk vad smidigt om vi kunde lägga ägg istället!

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

För mig var det ett barn såfort jag plussade. Mitt logiska jag vet ju att så inte är fallet, men de små cellerna som kletat ihop då hade redan en personlighet och pratade med mig (ringer psyket nu? ).
Konstigt, när jag var med i en abortdiskussion för ett tag sedan så tyckte jag just att det inte var ett barn förrän det så att säga klarade sig utanför mamma, men när det gäller MITT barn så var det just ett barn omedelbart. Men så hade jag längtat galet i bra många år också

Jag tror det är lite annorlunda kanske om man gjort IVF, som jag har gjort, för då har man ju sett den där lilla cellklumpen i närbild innan den sattes in, och det är verkligen inte ens nära en människa, utan en cellklump som förmodligen inte kommer fastna. Skulle man sörja varje misslyckat IVF som ett barn som dött skulle man nog bli tokig, tror jag. Vi har också fyra infrysta embryon, som inte kommer att bli barn allihop (t ex kommer bara hälften ungefär överleva upptiningen), ska jag då känna mig som en barnamörderska?

Sen har du ju risken för missfall och utomkveds, det är också hemskt nog i sig utan att man verkligen ska känna att det var en levande människa som dog där.

 

[Mammas]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Sen angående detta med män och kvinnor - lika meningslöst som att vara man och sörja över att man inte kan bli gravid, lika meningslöst är det att vara lycklig över att det faktum att man är kvinna gör att man kan vara gravid. Det är ju liksom som det är, och jag tror inte jag hade varit olyckligare om jag varit född i en manskropp och bekväm med det. Det är ungefär som att yvas över sin högerhänthet, är man högerhänt så är man, är man vänsterhänt så är man det. Men det ger mig ju inte någon särskilt lyckoupplevelse, eller en känsla av att vara en "riktig högerhänt", när jag använder en sax för högerhänta, även om det bara är möjligt för den som är högerhänt. Att vara gravid är ju lite likadant - nu är jag gravid eftersom jag råkar ha en livmoder, men det säger lika mycket om mig eller min självbild som det faktum att jag använder saxar för högerhänta.

Men varför? Varför får jag inte glädjas åt att jag kan vara gravid, när jag mestadels tyckte om det? Får jag inte heller vara glad för att jag gifter mig, för jag hade lika gärna kunnat vara singel och sitta i soffan och äta glass den kvällen, alltså är det meningslöst att vara lycklig över det?

Jag ser inte anledningen till att andra inte får vara lyckliga för att de trivs med att vara gravida? Jag är även glad när första snön faller, är inte det lika meningslöst?

På samma sätt som jag inte förstår varför andra inte får se positiva saker med graviditet för att du tycker att alla biverkningar är negativa? Varför måste det vara svart eller vitt? På dig verkar det som att antingen ska en inte få en enda negativ biverkning eller så ska en bara få negativa biverkningar? Om jag har fått en bra biverkning, som du inte fått, varför ska du då säga att jag inte fått det?

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Du missförstår!

Två olika saker:

a) Jag är jättenyfiken på vad det är som gör att kvinnor tycker om att vara gravida, och då är det intressant att höra vad det är som gör att man tycker det känns fantastiskt, trots att det räcker att läsa igenom vårdguiden eller liknande för att se att nästan alla biverkningar inverkar negativt på psyke och/eller kropp. Om all förändring är negativ (om än i varierande grad), vad är det som gör att man tycker att man mår bättre fysiskt och psykiskt som gravid än som icke-gravid?

b) En anledning till att man tyckte om att vara gravid som förts fram här är att man känner sig så väldigt kvinnlig när man är gravid, och denna känsla av kvinnlighet är en källa till lycka. Eftersom jag inte riktigt förstår vad det innebär att känna sig kvinnlig så frågade jag vidare om det. Om man säger att jag blir lycklig av att vara gravid, för då känner jag mig som en kvinna, och jag är lycklig att vara kvinna, för då kan jag bli gravid, så känns det lite som ett cirkelresonemang.

Ungefär som att jag är lycklig att jag tycker om katter, för det är därför jag skaffat katt, och jag är lycklig över min katt, eftersom jag tycker om katter.

 

[vindvissla]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Sen har du ju risken för missfall och utomkveds, det är också hemskt nog i sig utan att man verkligen ska känna att det var en levande människa som dog där.

Nej du behover inte kanna dig som en morderska for att embryona inte blir barn allihop. Men om du skulle fa missfall i v 10 till exempel sa kan du nog sorja det barn som inte blev. Men ett missfall sa tidigt ar inte speciellt sorgligt tycker jag, sannolikheten att nagot var fel pa barnet ar ratt sa stor.

Far man missfall senare i graviditeten kan man sorja det barn som inte fick leva. Nagonstans maste man borja tro och hoppas pa att det ska ga bra.

 

[Mammas]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Vad bra, tyckte inte det var helt likt dig från andra trådar.

Fast jag tyckte att du vred saker för att få dem negativa. Som min bieffekt jag beskrev vred du till att handla om, i mitt tycke, annat för att den skulle vara negativ. Jag ser fortfarande inte att de två olika saker vi talade om måste hänga ihop. Därav min tolkning av dina inlägg.

Till sakfrågan: Jättesvårt. Jag har skrivit om nästan samma svar sju gånger nu. Men jag tror att det till viss del kan handla om att biverkningarna av en graviditet faktiskt är olika för alla. Det är ju hormoner som påverkar vårt mående och dessa är ju i omlopp under en graviditet. Så jag tror att även om vissa mår väldigt dåligt så köper jag inte rätt av att alla biverkningar är negativa. På vissa kan det säkert vara positiva biverkningar.

Sedan tror jag att inställningen gör en del. För dig som inte ser fostret som ett barn (ännu) blir det annorlunda än för en person som ser det som en baby sedan plusset. Jag pratade med mitt barn långt innan han hade haft en chans att överleva utanför mig. Den inställningen, tillsammans med att en känner en samhörighet med barnet, en gemenskap gör nog också sitt till en överlag positiv känsla av graviditeten. Lägger vi därtill en okomplicerad graviditet rent fysiskt så är min uppfattning att det positiva kan överväga det negativa. I vissa fall givetvis.

Jag tror att de som för fram kvinnlig som argument inte är helt klara över ordets innebörd. Jag kände mig kraftfull, som en urkraft. En kraftfullhet som kom innifrån mig, som jag inte visste att jag hade. Innan var jag orolig över förlossningen, men under graviditeten oroade jag mig inte, jag kände att det här klarar jag. Den säkerheten kom någonstans innifrån. Så min personliga tolkning är att det är denna kraftfullhet, säkerhet, som de menar med kvinnlighet. Denna kraftfullhet som finns i mig någonstans är inte alls lika närvarande nu när jag inte är gravid som när jag var det.

Hänger du med på hur jag menar? Jag uttrycker mig lite oklart känner jag, det är ett siffust ämne som jag inte funderat så mycket över och således inte behövt sätta ord på tidigare. Kan utveckla hur jag menar mer om du frågar.

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Nej du behover inte kanna dig som en morderska for att embryona inte blir barn allihop. Men om du skulle fa missfall i v 10 till exempel sa kan du nog sorja det barn som inte blev. Men ett missfall sa tidigt ar inte speciellt sorgligt tycker jag, sannolikheten att nagot var fel pa barnet ar ratt sa stor.

Far man missfall senare i graviditeten kan man sorja det barn som inte fick leva. Nagonstans maste man borja tro och hoppas pa att det ska ga bra.

Precis - man sörjer det barn som inte blev, inte det barn som fanns och dog. Det är ju en viss skillnad.

Om man betraktar embryot som ett fullgånget barn, så är det ju lika hemskt att få ett missfall i v 7 som att ens sjuåring blir påkörd och dör. Och jag skulle inte se det så, just eftersom ett sjuveckors embryo inte är ett barn i mina ögon. Det kommer förmodligen bli, men det är inte.

Självklart kan man tro och hoppas att det ska gå bra, men det betyder inte att det redan har gått bra i samma ögonblick man blir gravid, och att man blivit förälder så fort ägget är befruktat. Förälder är man när man har fött ett barn, inte när ens ägg har blivit befruktade, i min värld.

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag tror att de som för fram kvinnlig som argument inte är helt klara över ordets innebörd. Jag kände mig kraftfull, som en urkraft. En kraftfullhet som kom innifrån mig, som jag inte visste att jag hade. Innan var jag orolig över förlossningen, men under graviditeten oroade jag mig inte, jag kände att det här klarar jag. Den säkerheten kom någonstans innifrån. Så min personliga tolkning är att det är denna kraftfullhet, säkerhet, som de menar med kvinnlighet. Denna kraftfullhet som finns i mig någonstans är inte alls lika närvarande nu när jag inte är gravid som när jag var det.

Hänger du med på hur jag menar? Jag uttrycker mig lite oklart känner jag, det är ett siffust ämne som jag inte funderat så mycket över och således inte behövt sätta ord på tidigare. Kan utveckla hur jag menar mer om du frågar.

Det låter lite som en tilltro till sin egen kropp och förmåga? Den har jag nog känt redan tidigare, och det skiljer sig inte från den känslan jag har nu när jag är gravid. Jag litar på min kropp i många situationer, jag vet att den kommer palla att simma i land om jag ramlar i, jag vet att den orkar köra 24 timmar framför datorn om det krävs, osv. Min kropp är min kompis, liksom, och om jag sköter om den litegrann så ställer den upp för mig och är stark och uthållig. Det är det jag gillar med styrketräning t ex, att känna att man kan ta i, och kroppen orkar och klarar det. Jag är uppfostrad så också, att en bra kropp är en som klarar arbete, inte i första hand en vacker kropp.

Nu inför graviditet och förlossning så ser jag det som att kroppen utsätts för en extra påfrestning, så då försöker jag hjälpa till med extra styrketräning och annat, för att den ska klara det hela bra. Ungefär som att ta hand om sig när man är förkyld. Och precis som vid en förkylning så är min kropp upptagen med annat nu, så den funkar inte lika bra som vanligt, så det ska bli jätteskönt när den inte utsätts för den här extra påfrestningen längre, utan fungerar som vanligt igen.

 

[Mammas]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Ja, fast för mig var det starkare än bara "vanlig" tilltro till mig själv. Det liknar väldigt mycket känslan som jag känner när jag styrketränar, men för mig var den starkare och satt i hela tiden. Å andra sidan kan en anledning till att jag upplevde den starkar vara att jag inte alltid orkar hålla i att träna regelbundet utan tappar det i perioder? Så jag har inte den här känslan kontinuerligt, vilket du kanske har om du tränar regelbundet?

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Ja, förutom att jag inte har den känslan nu då som gravid, eftersom jag inte orkar nåt längre. Har enormt dåligt flås, kan inte ta i med magen ordentligt, kan inte rida som vanligt. Min kropp, som jag gillar och vet vad den orkar, funkar inte bra längre. Det känns som en niomånaders influensa, ungefär. Just nu känns min kropp orkeslös och klen, orkar inget och får lätt ont.

 

[Mammas]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Okej, så mycket det kan skilja. Jag orkade inte heller så mycket (i vilket fall inte mot slutet), men hade ändå den där oövervinnliga känslan hela tiden. Kraftfull liksom, fast på annat vis än enbart fysiskt. Oj, vad svårt det är att förklara, vad abstrakt det blir.

 

[Mitten]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag tror det är lite annorlunda kanske om man gjort IVF, som jag har gjort, för då har man ju sett den där lilla cellklumpen i närbild innan den sattes in, och det är verkligen inte ens nära en människa, utan en cellklump som förmodligen inte kommer fastna. Skulle man sörja varje misslyckat IVF som ett barn som dött skulle man nog bli tokig, tror jag. Vi har också fyra infrysta embryon, som inte kommer att bli barn allihop (t ex kommer bara hälften ungefär överleva upptiningen), ska jag då känna mig som en barnamörderska?

Sen har du ju risken för missfall och utomkveds, det är också hemskt nog i sig utan att man verkligen ska känna att det var en levande människa som dog där.

Hm, ja jag tänker lite konstigt, det erkänner jag Min dotter känns som om hon alltid funnits där men hade svårt att hitta sin 'form'. Hade jag fått missfall hade jag blivit jättelessen, men då hade jag inte känt det som att hon dog, utan som att hon inte lyckades komma fram. Är det någon som förstår vad jag svamlar om?
Men när jag hade svårt att bli gravid och det aldrig blev något, så sörjde jag väldigt mycket barnet som aldrig blev, och då var det ju inte ens några cellklumpar. Mitt logiska jag tycker att det blir ett barn när det kan klara sig utanför mamman.

För att återknyta till något du sa tidigare så förstår jag fokus-svårigheterna - jag har också forskat och det kan man inte göra som gravid, man får inte samma djupfokus. Eller inte jag iallafall, kände mig lite lyckligt larvigt bedövad. Inget annat var vikitgt på nåt sätt, och då jobbar man sämre. Feg blev jag också

 

[Midith]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Kanske lite OT, men ändå...

Är det bara människor som är så här "gnälliga" eller har alla däggdjur det på detta viset?
Jag har inte haft så jättemycket djurmammor i min närhet men jag har inte upplevt att de betett sig annorlunda förren de allra sista. Många klagar ju över foglossning tex, har lejonet på savannen oxå foglossning och hur klarar hon då att jaga framgångsrikt?
Att det är tungt den sista tiden för alla arter är ju självskrivet om inte annat pga tyngden.

Har egentligen ingen aning utan spånar hej villt

 

[rubytoo]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Fast de flesta andra arter står ju inte på två ben.

Mitt sto hade stora problem under sin dräktighet både med koliker och enorm vätskeansamling. Hon hade extremt svårt att röra sig sista tiden och var väldigt dålig. Så det är nog inte bara människor, jag tror bara att det yttrar sig på annorlunda sätt

 

[lingonben]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Det sägs att människan har djurvärldens svåraste förlossning på grund av våra stora hjärnor. Bebisen måste göra två nittiogradersvridningar för att passera bäckenet. Detta att jämföra med en ko där man kan ta tag i kalvbenen och dra. Då inser man hur stor konkurrensfördel hjärnan är eftersom vi överlevt som art

Visst finns det djur som har jobbiga dräktigheter, som olgaklaras sto, men i det vilda överlever såna väl knappast? Rovdjuren svälter ihjäl och gräsätarna äts upp om de rör sig så långsamt som en kvinna med rejäla foglossningar gör. Själv hade jag säkert blivit uppäten av en björn medan jag höll på att föda med tanke på hur lång tid det tog!