Sv: Fång tråd
Tråden är så lång att jag inte orkat läsa igenom hela men med tanke på fång hur värdigt tycker ni att livet för en häst som inte får gå på bete är?
Bara intressant att höra vad ni tycker....
Om den fortfarande har någonting annat i tillvaron som gör livet 'värdigt' tycker jag det är okej. Jättesvårt att förklara hur jag menar, men kan ta mitt sto som hade fång som exempel.
Hon hade TVÅ stora intressen i livet: Att äta och att jobba. (Och ta hand om föl då, men det kan tyvärr inte räknas in, man kan inte producera föl det inte finns avsättning för för att hålla en häst nöjd och glad)
Fången skadesköt ju kraftigt 'äta'-delen, då hennes somrar inte var långa, behagliga somrar på bete. Utan bestod av större delen av dygnet själv i 'svälthage', visserligen med kompisar i hagen bredvid men ändock, och bara en kort del av dygnet på bete med kompisar.
Det var okej för både henne och mig, sålänge hon fortfarande kunde jobbas (ridas/köras/etc). Hon blev semipensionär efter andra fånganfallet då hon blev underlagskänslig vid hårdare träning då. Men hon larvade i skogen och busade och tyckte fortfarande livet var skitkul. Skaffade en liten tjej som skötare åt henne när jag flyttade hit, som kammade och flätade och gullade och var ute och ledde i grimskaft och donade, och som jag dessutom lärde rida (tjejen alltså). Både häst och lilltjejen var strålande glada, så även matte som slapp ha dåligt samvete och/eller känna att hästen inte fick den uppmärksamhet den förtjänade och blev åsidosatt när jag alltid red den andra mycket mer. (jag hade en till med)
Sen kom det där förbannade fånganfallet i slutet av januari 2001, som ingen kunde förklara. Det hävdes, men hon var fortsatt mycket underlagskänslig för annat än mjukt underlag vad gällde ridning/arbete. Vet, mkt mkt erfaren på fång, ansåg prognosen var god för att helt komma tillbaka som fullt ridbar. Men att det skulle ta tid.
I april 2001 lät jag henne somna, sket i försäkringspengar och vetrekommendation och lät henne somna in. Och med facit på hand och handel på hjärtat var det iaf ett par månader för sent, rent mentalt. Hon var oöm och ohalt i hagen och på mjukt underlag. Hon vilade i hage, och senaste budet från vet var att ge det iaf 6 månader.
De första tecknen var att hon högg tag i min jacka och försökte dra in mig i boxen om jag gick förbi med en sadel, hon blev 'grumpy' och inte sitt keliga jag. Det kröööp i hela hästen är det närmsta jag kan beskriva det. På vårkanten där började hon bli grinig och aggresiv mot tidigare så älskade hagkompisen, och två gånger dängde hon upp honom helt utan anledning. Då insåg jag att 'låte henne gå här och blir gammal och njuta av ålderdomen' var ren tortyr mot henne.
Inget bete, ingen ridning/körning/jobb. Vad hade hon kvar i livet? Svar - inte mycket alls tyvärr.
Sista kvällen tog jag ut henne barbacka och i grimma och red en sista gång. Hittade en mjuuuk (vattensjuk) skogsstig och lät henne trava. Hon blev en dm högre, öronen som två antenner och man kände glädjen i hela hästen. Äntligen hade hennes korkade matte FATTAT. Där försvann det sista tvivlet 'om jag gjorde rätt, tänk om..', och där började också tårarna rinna. Skogsstigen tog slut och blev 'normalmjuk', och trots att hon 'tassade' och var öm, så ville hon inte sluta trava.
Så, sålänge de fortfarande i stort har ett värdigt liv som de trivs med, så anser jag att 'stå i gruspaddock' eller liknande hela sommaren INTE behöver vara en anledning att det per automatik är bättre ta bort. Men det finns hästar där det är det, även om de kan ridas etc, helt enkelt för att det är för stor del av det betydelsefulla i livet man tar ifrån dem, och då blir det ovärdigt.
