Sv: Familjen Annorlunda osv..
*knapplån*
Jag är helt övertygad om att upplevelsen att växa upp i en stor familj skiljer sig från individ till individ helt beroende på hur man själv är samt hur ens föräldrar är.
Jag är uppvuxen i en familj med sju barn vilket har gett mig både positiva och negativa sidor, tyvärr är de negativa i majoritet och gör att jag idag har väldigt lite kontakt med mina föräldrar. Frågar man mina syskon har de en helt annan bild av hur deras uppväxt var och en helt annan relation till våra föräldrar.
Min mamma var hemma på heltid under hela min uppväxt, började senare arbeta när min minsta lillasyster började skolan. Hade i perioder några dagbarn. Pappa jobbade heltid och mer därtill.
Kommer från en liten by där alla kompisar var borta på dagarna. Mamma var till skillnad från andra mammor som nämns i tråden inte någon hitta på mamma utan dagarna fördrevs med det man själv ville hitta på, attans vilken fantasi man hade när man var liten
Tyvärr lyckades inte mina föräldrar med att ge oss barn eget utrymme, vi var mer en flock. Så basala saker som läxläsning och tandborstning var inte viktigt utan något som man fick sköta själv. Just denna del har i efterhand varit jobbig för mig då mycket tankar gått åt till vad jag hade kunnat åstakomma om något hade haft tid för min utveckling samt pushat mig i skolan.
Började rida när jag gick i mellanstadiet och mina föräldrar bekostade detta tills jag började högstadiet. Då fick jag månadspeng som skulle täcka både kläder och fritid vilket inte var så lätt. Här blev det en tydlig skillnad på mig och mina tre småsyskon som aldrig hade de kraven på sig utan fick allt betalt.
Min upplevelse var att jag puttades ur boet väldigt tidigt, flyttade när jag började gymnasiet. Fick då till stor del klara mig själv och kontakten med mina föräldrar var minimal. Bodde på internat och mådde riktigt dåligt en period över den uppenbara bristen på engagemang från mina föräldrar.
När jag slutade gymnasiet flyttade jag 30 mil bort och sen dess (-98) har jag inte bott närmare mina föräldrar. I samband med detta flyttade föräldrar samt småsyskon utomlands sammanlagt 5 år och det var riktigt jobbigt för mig att mina syskon fick helt andra möjligheter än vad jag hade fått och känslan att jag inte betydde något. Visst unnar jag mina systrar den möjlighet de har fått med som 19-årig var det riktigt jobbigt att känna sig bortvald
I dagsläget träffar jag mina föräldrar ett par gånger om året och pratar med dem ytters sällan mellan det. De har sedan sonen föddes för tre år sedan varit nere här tre gånger. Jag åkte upp en del när jag var föräldraledig men nu med jobb/dagis blir det oftast inte mer än till jul och sommaren. Tycker att det är jobbigt att mina barn aldrig kommer att få en naturlig relation med sin mormor och morfar, ser hur mycket det betyder för kusinerna. Visst har vi valt att bosätta oss här, 30 mil bort, men jag tror tyvärr inte att det hade blivit så mycket annorlunda om vi hade bott närmare. Intresset av att ha en relation finns tyvärr inte från mina föräldrar.
Vi har sonens farföräldrar nära och de är viktiga både för oss och sonen