Att (försöka!) ge barnen syskon var nog rätt så självklart för mig. Min "vision" var tre och de kom tätt, 3 år o 8 mån mellan äldsta och yngsta. Men nu väntar vi 4an lite på efterkälken (nr 3 kommer vara 4.5 när bebisen kommer), sen är det dock stopp av flera skäl, det blir bland annat mitt tredje kejsarsnitt. Det är klart att det rent logistiskt är lite mer krävande ju fler de blir och så ska man ha tid/ork/råd för allihop såklart men jag tycker ändå det är härligt med lite större familj, och hoppas att barnen ska tycka det är berikande att ha varandra.
Jag kommer från en väldigt "enslig" släkt. Båda mina föräldrar är ensambarn liksom min mormor (och morfar tror jag, han dog dock långt innan jag föddes). De har alla dessutom alla blivit väldigt ensamma som vuxna/efter att deras föräldrar gått bort vilket förstås kan vara slumpen. Jag var i praktiken ensambarn då min halvbror är 14 år äldre, så vi har aldrig varit syskonnära liksom. Vi har ju båda växt upp som enda barnet i hushållet, han har varit vuxen så långt tillbaka som jag minns.
Har alltid tyckt det varit tråkigt, jag hade ju inget av det där som kompisarna hade med någon att leka med, högtider fyllda med lek och stök (eftersom det inte fanns kusiner eller så heller var jag ju verkligen enda barnet jämt). Så jag var väldigt ensam hela uppväxten och blev kanske lite väl lillgammal.
Sambon däremot kommer från en stor släkt med två syskon och mängder av syskon till båda föräldrarna och kusiner. Han har absolut inte nära kontakt med alla (tror han har typ 33 kusiner!) men han har ett nätverk av släkt på ett helt annat sätt än vad jag har och många som funnits i hans liv hela uppväxten. (Ok det går ju iofs lite utanför själva syskonfrågan dock.

)
Tror att syskonrelationer generellt är bra, sen finns det ju förstås sämre exempel också med syskon som inte alls gillar varandra.