Ett barn eller flera?

[pollex]

Det är klart att det rent logistiskt är lite mer krävande ju fler de blir och så ska man ha tid/ork/råd för allihop såklart men jag tycker ändå det är härligt med lite större familj, och hoppas att barnen ska tycka det är berikande

Fördel fler barn är just att man har fler barn och mer stök... Och vill man ha fler är det nog så att man gillar att vara fler i familjen?

Jag tror också att det här är själva grundbulten. Med tredje barnet (ville ha tre, har det nu) kändes det som att vår familj blev ”stor”. Jag gillar formatet och dynamiken (och sliter mitt hår ibland ).

Sedan finns det för och nackdelar med alla syskonkonstellationer, tänker jag - inklusive att inte ha några syskon alls då.

 

[soom]

Jag har idag ett barn och vill ha flera. Hjärtat säger tre tror jag, förnuftet säger två.

Jag är ensambarn. Som barn var det jätteskönt. Min mamma har syskon med nära kontakt och jag har kusiner som jag alltså träffade mycket. Jag fick ha mina föräldrar för mig själv, jag minns hur kusinerna bråkade, mätte glass med linjal för att det skulle vara rättvist och fick avstå saker (åka fram i bilen var tex en höjdpunkt för dem). Samtidigt fick jag de stora familjejularna och det fanns ett nätverk. Jag var nöjd, alltså.

Som vuxen hade jag velat ha syskon. För att ha nån nära släkt kvar när generationen över försvinner, dela ansvaret för gamla föräldrar, och så har jag många goda syskonrelationer runt mig.

Min man är också ensambarn. Mitt barn kommer alltså inte få några kusiner, får hon inga syskon kommer hon inte ha nån släkt alls kvar när vi försvinner. Och brås hon på sina föräldrar så är hon inte den utåtriktade typen som har lätt att få vänner, så hon kan behöva släkt. Det finns såklart inga garantier att syskonrelationen blir god, men chansen är större än om man inte har några syskon alls.

Jag tror också att det är nyttigt att ha syskon. Att lära sig hantera konflikter, att lära sig dela och att ta hänsyn. Jag tror att det är bra för den sociala kompetensen.

Utöver ovanstående, så känner jag också att jag VILL ha fler barn, för min egen skull. För att det är roligt och mysigt med barn. Jag vill göra det igen (fast graviditeten hade gärna mannen fått ta).

 

[Tassetass]

Jag har ett barn och vill inte ha fler. Ibland önskar jag att jag ville det, för mannen vill ha ett till och jag tycker överlag att syskon är en bra grej. Men jag vill verkligen inte, och jag vill inte skaffa ett barn som inte är innerligt önskat, så då blir det inget mer.

 

[ako]

Vi har tre. Funderade nog inte så mkt. Först fick vi ett, sen tänkte vi att ett syskon vore trevligt och sen så råkade det bli en trea oxå . Vi tänkte nog vagt två eller tre från början och det blev tre. Det är 3.5 år mellan 1 o 2 och 2.5 mellan 2 och 3. Skillnaden blev mindre för varje barn. Det var totalt omvälvande att få barn nr 1 och hela livet ändrades. När barn 2 kom så blev nya utmaningen att ha koll på flera. När lilla trean föddes fick han snällt hänga på i vardagen. En till att älska och ta hand om, och lite mer tvätt men annars ingen större skillnad i vardagen. Nu är vi dock helt nöjda, en fyra finns inte på kartan (men skulle den mot förmodan ändå bli trots p- medel och hög ålder på oss nu så visst, hen skulle få komma). Den stora skillnaden är ju tiden- inte minst när de börjar vara så stora att de vill ha aktiviteter. Två per barn och vecka gör 6 aktiviteter per vecka (i vårt fall 4 då simning och ridning är samtidigt för två) och samtidigt känns det viktigt att de får väljs sådant de vill göra och röra på sig.
Min privata hästtid är starkt begränsad och för tio år sedan hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle rida så lite som jag gör i dag.
Jag är nästan ensambarn, har en halvsyster som jag aldrig har bott med men som jag är ganska tajt med som vuxen. Sambon har två yngre syskon.
Allt har för- och nackdelar hur man än vänder på det. Vi tyckte tre blev lagom helt enkelt.

 

[Kilauea]

Jag är mest orolig i nuläget om jag kan älska ett barn till lika mycket som jag älskar sonen.
Har ni känt nåt sånt, ni som har fler än ett? Har kärleken till den äldre ändrats när ni fått en/flera till?

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag är ensambarn själv, och vill aldrig (och kan nog aldrig?) få egna barn, men vill ändå ge min bild.

Jag är ju som sagt ensambarn, till ett par äldre föräldrar som fick mig i 40 års åldern. De har inga barn från tidigare förhållanden. Pappa har ingen kontakt med sin släkt, och den del av mammas släkt som funnits/finns i Sverige (mormor/morfar, moster, 2 kusiner) har jag bara träffat ett par gånger/år, trots att vi alla bott inom 15 min radie från varandra. Så med de bakgrundsförutsättningarna:

Att vara ensambarn är långt ifrån en dans på rosor. Visst, det är ju "bra" på så sätt att man blivit totalt söndercurlad och bortskämd under hela uppväxten, samt att vi alltid haft det ekonomiskt väldigt gott ställt. Det har dock aldrig kunnat lindra den fruktansvärda ensamhet som alltid förföljt mig. Nu har visserligen "avståndet" mellan mig och mina föräldrar alltid varit stort, och det har aldrig funnits någon "mamma-dotter" eller "pappa-dotter" relation, utan mamma har varit väldigt manipulativ och överbeskyddande och pappa dök i princip upp som gubben i lådan när jag var 18, dessförinnan jobbade han hela veckorna och hade sina aktiviteter på helger och sket fullständigt i mig. Men ändå. Med tanke på all svår mobbning under grundskolan och framförallt under högstadiet, har jag varit extremt ensam. Jag har aldrig haft mycket ens "typ jämnåriga" att umgås med. De yngsta jag umgåtts med i stallen o.dyl. på fritiden har alltjämnt varit födda typ 87-94 och således inte varit särskilt "jämnåriga" de heller. Nu är ju som sagt min familj i allra högsta grad dysfunktionell, men ändå. Att vara ensambarn är enligt mig att vara ett ensamt barn. Jag anser också att min uppväxt i allra högsta grad bidragit till att jag inte tror på kärlek och tvåsamhet, och aldrig skulle kunna tänka mig att ens ha ett förhållande med någon. Tyvärr.

Sen har vi ju därtill hela den framtida biten med att jag endast lär ha 2 släktingar i livet när jag är 40 år gammal, och i värsta fall ännu tidigare än så. Inte ens om jag hade varit gravid nu hade det varit helt säkert att mina föräldrar sett mitt barn gå ut grundskolan liksom. Redan om ett par år går mina föräldrar i pension och jag lär väl få kämpa för deras rätt till vård och ålderdomshem redan när jag är 35 år typ. Även om min familj är som den är, anser jag ändå att släkten och släktrelationer är viktiga, kanske för att det aldrig funkat i min släkt, vad vet jag? Jag anser ändå att barn har rätt till en släkt, och det skulle mina barn inte få (åtminstone inte på min sida), så det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte vill ha barn.

Nu får givetvis alla göra som de vill, men även om jag hade velat och kunnat ha/få barn, hade jag aldrig bara skaffat ett, och öht inte skaffat barn, ens det sista, efter en 33-34 års ålder. Just för att barnen ska slippa ovanstående.

 

[Sonic76]

Jag fick ett som är 16 nu
Gjorde en abort efter det
Ville eg ha fler men inte med de män som fanns i mitt liv och nu är jag för gammal (42) och för lat.
Visserligen var mamma lite över 40 nr hon fick den sista men ändå.
Jag älskar det barn jag har

 

[Energi]

Både jag och sambon är bestämda med att syskon är bra och något vi verkligen vill att vårt barn ska ha. Vi har själva syskon, jag har två och sambon har sex. Vi båda har dessutom otroligt starkt band till varsitt syskon och en sån relation är så jäkla mycket värd. Hoppas innerligt att barnen kan få en så bra och stark relation.

Vi hade velat ha max tre år mellan men efter flera missfall så ser det i nuläget ut att bli ganska exakt fem år mellan.
Jag hade gärna velat ha tre barn men sambon vill inte vara (i hans ögon) för gammal och vi kommer därför inte hinna med en trea. Hans egen pappa var nästan 50 när sambon föddes och han är noga med att ha bra förutsättningar för att få se sina barn växa upp.

 

[Roheryn]

Jag är mest orolig i nuläget om jag kan älska ett barn till lika mycket som jag älskar sonen.
Har ni känt nåt sånt, ni som har fler än ett? Har kärleken till den äldre ändrats när ni fått en/flera till?

Min mamma pratade om det där! Mina föräldrar hade rätt svårt att få barn, de försökte i flera år innan jag kom till och jag var MYCKET efterlängtad och älskad. Sedan var det lika svårt att få till ett syskon, mamma hade två missfall mellan mig och min bror som är sju år yngre än jag. Och mamma har berättat att hon var orolig när hon var gravid, eftersom hon inte kunde förstå hur det skulle kunna vara möjligt att älska ett barn till lika mycket. Men det var det, berättade hon! Så fort min bror kom så älskade hon honom lika mycket som hon älskade mig - bara helt självklart sådär! Så jag tror att det löser sig!

 

[pollex]

Jag är mest orolig i nuläget om jag kan älska ett barn till lika mycket som jag älskar sonen.
Har ni känt nåt sånt, ni som har fler än ett? Har kärleken till den äldre ändrats när ni fått en/flera till?

Jag tänker att känslorna kring barnen är mer komplexa än att bara handla om kärlek. Jag älskar alla mina tre så otroligt mycket, och det är inte mindre än vad jag älskade den äldsta när han var ensam. Däremot tycker jag att den sammanlagda känslomixen för barnen varierar över tid/ålder och situation.

Mellan mina första är det tre år. När mellanbarnet föddes gick äldsta barnet som ett trollslag från att vara det mjukaste och lenaste jag visste till att vara en lite benig och kantig sak i jämförelse med den mjuka bebisen. Det var något att vänja sig vid, men det påverkade inte på något sätt min kärlek till den äldsta.

Å andra sidan älskade jag visserligen mellanbarnet från dag ett, men om man jämförde kärlekarna till barnen då så var det - jämfört med kärleken till äldsta - då en väldigt relationslös kärlek. Känslan var stor, men handlade mer om ”min bebis att ta hand om” än ”du, för att du är du”. Det förändrades såklart med tiden

Till tredje barnet är det ett lite större avstånd, de stora var fem respektive åtta när han föddes så de hade båda hunnit lämna småbarnsmjukheten bakom sig . Nu är minstingen nio månader och han får mitt hjärta att jubla varje dag - när han skrattar, när han upptäcker något nytt, när han förundras över världen. De stora fyller snart nio respektive sex och de är självständiga egna personer. Just den där jubelkänslan väcker de någon gång ibland, men ofta handlar våra relationer om andra saker. Kärleken i sig, den består.

Sedan finns det en aspekt som handlar om tid snarare än känslor också. Särskilt när man har ett småbarn som inte kan vänta kan det vara svårt att hitta all den tid jag skulle vilja ha för att känna att jag finns där för alla mina barn fullt ut. Samtidigt är jag inte säker på att det är en sak som bara är dålig. Jag tror att jag hade riskerat att hålla äldsta barnet för nära om han varit vårt enda barn, och jag tror inte att det hade varit bra. Oavsett antalet barn man har tror jag det behövs en balans mellan närhet och avstånd i föräldra-barn-relationen och den balansen blev av nödtvång bättre för mig med fler barn.

 

[Roheryn]

För att svara på trådens grundfråga:

Jag har ett barn, som är 18 år och som jag fick när jag var 29. Jag har aldrig känt någon längtan efter fler, vilket väl är den huvudsakliga anledningen till att jag inte har mer än ett barn. Det där med graviditet, förlossning, amning och första bebistiden kändes för mig som att besöka en främmande värld som inte var min och som jag inte kände mig hemma i. Jag har aldrig någonsin längtat tillbaka dit!

En annan anledning är mitt hästintresse. Ett barn har gått jättebra att kombinera med häst, men jag var (och är) osäker på hur det skulle bli med fler barn, om det ens skulle funka. Och jag har aldrig varit beredd att ens tillfälligt ge upp hästarna till förmån för barn.

Jag tror också att min personlighetstyp spelar in. Jag har aldrig älskat de stora sammanhangen med mycket folk, liv och rörelse, utan oftast sökt lugn, stillhet och ensamhet. Och det tror jag är svårare att få ju större familjen är!

Själv är jag som sagt uppvuxen med en sju år yngre bror, vilket på något sätt givit mig "lite av två världar". Jag kommer ju ihåg tiden som ensambarn och trivdes otroligt bra med den. Längtade aldrig efter syskon, älskade att vara med mina föräldrar och morföräldrar. Fick all uppmärksamhet och all kärlek. När min bror väl kom så fick jag visserligen ett syskon, men upplever inte att han och jag på något vis konkurrerade om våra föräldrar - eftersom vi var så olika i ålder hade vi också helt olika behov. Och man kan väl inte säga att vi hade något stort utbyte av varandra - vi lekte ju aldrig till exempel, men hade ändå den närhet som man får av att ingå i samma familj och bo under samma tak. Jag flyttade hemifrån när han var tolv, så han blev ju då "ensambarn" när han var i tonåren fram tills han flyttade hemifrån (ca 10 år). Idag har vi en "halvnära" relation - vi pratar och ses med oregelbundna mellanrum.

 

[Sofie_B]

Jag är mest orolig i nuläget om jag kan älska ett barn till lika mycket som jag älskar sonen.
Har ni känt nåt sånt, ni som har fler än ett? Har kärleken till den äldre ändrats när ni fått en/flera till?

Jag har en 10-månaders och är nu gravid i vecka 11. Mannen har två sen innan, 10 och 12 år, som bor hos oss varannan vecka så vi kommer bli en STOR familj. Jag har alltid tänkt mig två barn, dock var det inte riktigt tänkt att det skulle bli såhär tight mellan dom.

Jag har alltid velat ha syskon till mitt barn för jag tror att det är sunt att växa upp med syskon. Många (inte alla!) av dom ensambarn jag känner är som vuxna lite knepiga när det kommer till konflikter. Jag tror att det är nyttigt att stöta och blöta och nöta på varandra som små, i en dynamik där kärleken ändå är villkorslös. Med en vuxen blir det inte samma sak, dom är alltid i "övertag". Ett syskon blir mer jämlikt.

Sen jag fick min son känner jag dock som du, hur ska jag kunna älska en till lika mycket? Kommer min son att åtsidosättas för mycket, kommer jag inte ha tid för honom när bebis kommer? Hade det varit bättre att kunna vara 100 % närvarande i hans liv och ge honom min odelade kärlek och uppmärksamhet?

Meeeen - jag tror helt ärligt inte att det hade varit sunt, jag resonerar lite som @pollex. Jag hade nog knutit honom osunt nära då + att jag inte tror att det är helt bra att alltid få all uppmärksamhet, aldrig behöva vänta, aldrig behöver rangordna sina behov mot någon annans. Så fungerar det ju inte i arbetslivet/vuxenlivet osv. Klart man kan lära barn det även utan syskon, men man får det lite på köpet med flera små barn, just för att föräldrarna helt enkelt inte kan räcka till överallt samtidigt.

Dessutom - alla jag vet som har två eller flera säger att det inte är några problem med kärleken till nästa barn, man har inte en viss kärlek som då ska delas på två utan man får ännu mer kärlek att ge. Dessutom känner jag att ett syskon är en stor lycka och något jag gärna vill ge min son. Nu är det förvisso 5 år mellan mig och min bror men vi är i vuxen ålder jättetighta och har stor glädje av varandra och det är något jag önskar mina barn också!

 

[Ja88]

Ang om kärleken räcker till - självklart gör den det lyckligtvis så funkar det ju inte så att man bara har en viss ranson som måste fördelas på alla familjemedlemmar. Tycker @pollex @pollex och @Sofie_B har väldigt bra tankar båda två.

Men med det sagt så var första tiden som tvåbarnaförälder mentalt jobbig, just att behöva ställa om sig att praktiskt och känslomässigt finnas och räcka för fler än ett barn. Jag hade stundtals rätt dåligt samvete för att jag "utsatte" äldsta för att bli storebror, så tidigt dessutom (det är 16 mån mellan 1an och 2an). Men det redde ju upp sig och när 3an sen kom tänkte jag inte alls i de banorna utan då var det liksom bara självklart att kärleken multipliceras snarare än divideras med antalet barn plus att rutinen kring att ta hand om flera barn samtidigt redan fanns där.

 

[lil-sis]

Min unge får inte alltid all uppmärksamhet och får vänta ibland, både hemma och borta. När han var pytte var väntetiden kort, i takt med stigande ålder blir den längre. Han får lära sig att ta hand om andra och på sikt kommer han få lära sig att djuren måste tas om hand först.

Det går förhoppningvis att göra vettiga människor av ensambarnen också.

 

[voltis]

Jag har valt att bara ha ett barn!
Var först inte barnsugen alls men vid 30 valde vi att försöka och det kändes Superrätt!
Det har det känts rätt hela tiden sedan dess, det passar oss att vara tre! Vi kan ge så mkt till dottern och hennes intressen samtidigt som vi har tid för annat som vi behöver, så som träning och ngt så enkelt som att bara vara hemma och ta det lugnt.
Vi är inte hyperaktiva, ngt introverta och mår bäst av att ha ett enkelt strukturerat liv. Och det har vi

Dottern har kusiner och hon får alltid ta hem kompisar när hon vill, men vi har även mkt mys i roligt bara vi också

Är själv ensambarn med fin uppväxt, kanske påverkats av det?

 

[voltis]

Min unge får inte alltid all uppmärksamhet och får vänta ibland, både hemma och borta. När han var pytte var väntetiden kort, i takt med stigande ålder blir den längre. Han får lära sig att ta hand om andra och på sikt kommer han få lära sig att djuren måste tas om hand först.

Det går förhoppningvis att göra vettiga människor av ensambarnen också.

Samma här!
Tänk vad ofta man får höra att ensambarn är så bortskämda, knepiga och inte kan ta konflikter...
Tycker själv jag blivit en rätt ok människa
Jag har mkt empati, låter andra gå före mig, tycker om att rå om min familj... Jag är lugn, tålmodig och knappast bortskämd, uppvuxen med studerande föräldrar i förort...
Kanske då bortskämd med kärlek

Och min nioåring får ofta beröm för att hon är så snäll, empatisk, lyssnar... Inte ett dugg knepig

Hur man blir kan väl inte ha Så mkt med syskonen att göra, eller?

 

[ameo]

Som boende på landet utan andea barnfamiljer i närheten, så resonerade vi - mest på skoj men med visst allvar - så att vi fick tillverka lekkamraterna själva om vi skulle slippa agera taxi dagarna i ända...

Jag har 4 barn, med 7 år mellan ettan och fyran. Från början ville jag inte ha barn alls, medan maken önskade ett fotbollslag. Båda justerade sina önskemål längs vägen och vi är rätt nöjda med de fyra vi har - även om det har sina sidor att ha 3 tonåringar i huset...

 

[godisklubba]

Samma här!
Tänk vad ofta man får höra att ensambarn är så bortskämda, knepiga och inte kan ta konflikter...
Tycker själv jag blivit en rätt ok människa
Jag har mkt empati, låter andra gå före mig, tycker om att rå om min familj... Jag är lugn, tålmodig och knappast bortskämd, uppvuxen med studerande föräldrar i förort...
Kanske då bortskämd med kärlek

Och min nioåring får ofta beröm för att hon är så snäll, empatisk, lyssnar... Inte ett dugg knepig

Hur man blir kan väl inte ha Så mkt med syskonen att göra, eller?

Det sista, om hur man blir inte kan ha så mycket med syskonen att göra, håller jag inte med om.

Jag har en lillebror och det skiljer några år på oss, närmare 4,5 år. Nu låter det som att jag skuldbelägger honom för något, men det är givetvis inte så jag menar... han har ADHD vilket ju kan yttra sig på många olika sätt. För honom har det varit en enorm hyperaktivitet, dåligt dålamod och samtidigt mycket omtänksam, tex kunde han aldrig vänta på sin tur, att jag blev avbruten mitt i en mening var alltså något jag fick räkna med och inget som skedde då och då. Det gick inte heller att få stopp på honom, han krävde sin uppmärkssamhet och gjorde sig sedd och hörd på alla möjliga sätt, och jag kände tillslut att det var meningslöst att försöka säga något. Mycket av saker jag vill säga är saker jag inte säger, just för att jag tänker att jag kommer bli avbruten av någon/något och sen inte få prata klart.

Det känns som att jag beskrev lite otydligt, så jag testar igen. Om vi är på väg in i en mataffär och jag berättar något, vad som hellst, och min bror ser en tiggare kan han säga "titta, en tiggare, mamma kan vi ge honom/henne pengar?" utan att ens ha en tanke på att jag pratade. Ofta blir det så att mamma/den vi är med tar upp det han pratar med och svarar på det, utan att ha en tanke på att be honom vänta (det sista är givetvis inget som är hans fel). Eller om vi sitter vid matbordet och jag berättar att jag fått ett visst betyg på en kurs/upprigt/prov och är nöjd med det skulle han kunna komma på att "idag i skolan slogs X och Y på fotbollsplanen och det var jättecoolt". Givetvis säger han även detta utan att ha ens ha en tanke på att jag pratade, och de andra (främst mamma och pappa) byter över till hans samtalsämne utan att tänka på om jag pratat klart.

Vi har även blivit väldigt olika behandlade av främst vänner och en viss mor/farförälder. Tex har det varit okej för honom att avbryta någon mitt i en mening, men de gånger jag råkat så har det inte varit okej och det har jag verkligen fått veta vid de enstaka tillfälena det hänt. Det har också varit okej för honom att bete sig mer "som han vill" och han har (nädstan) alltid slupput undan det som är tråkigt. Till exempel, det är tråkigt att packa en väska med idrottskläder till idrotten i skolan, så då har mamma/pappa gjort det medans jag förväntades ta det ansvaret själv. Eller, varannan dag skulle vi plocka ur diskmaskinen en gång/dag och om jag av någon anledning inte gjorde det fick jag veta att man gör sina sysslor så det var bara att göra direkt. Min bror däremot kunde säga "vet inte" på frågan om varför han inte plockat ur diskmaskinen och behövde heller inte göra det sedan, för mamma/pappa orkade inte tjata.

Eftersom jag var den som blev tillsagd hela tiden var det aldrig riktigt klart för mig vad som var okej och inte, när en sak var okej för honom men inte för mig. Men även att jag alltid kännt mig skyldig och inte vågat säga till om jag inte ville göra en sak, till exempel om någon frågade mig "vill du hjälpa till med matlagningen?" så vågade jag inte säga nej fastän jag inte ville för "tänk om någon blir arg" (givetvis var det i åldern innan det sågs som självklart att man ska hjälpa till).

Men, jag tycker det är jättekul att ha ett syskon nu när vi båda är lite äldre och det går att diskutera saker på ett annat sätt. Det finns liksom ett syskonband av både kärlek och hat mellan oss, som är starkt. Jag tycker syskon är en bra grej men som många redan sagt, tror jag inte att syskon är nödvändigt för att bli en "bra" person. Jag känner flera personer som är ensambarn och som verkligen är bra personer!

 

[Energi]

Angående hur ensambarn är.
Jag har två personer i mitt liv som är ensambarn men där föräldrarna väldigt gärna velat skaffa syskon men av olika anledningar inte kunnat. Där tycker jag att båda barnen, nu vuxna, har varit och blivit typiska "ensambarn".

De andra jag vet som är ensambarn har varit det för att föräldrarna aktivt valt att bara ha ett barn, och där ser jag inte samma stereotypa ensambarnsbeteende.

Alltså, jag tror att hur en blir beror mest på uppfostran och hur en blivit behandlad som barn, inte lika mycket om en har syskon eller ej.

 

[Meibla]

För- och nackdelar med ett barn/flera barn. Hur tänker ni? Hur många barn har ni/vill ni ha och varför?

Jag hade tänkt mig 2.. Det blev 5....
Äldsta är 12 och yngsta 8 mån. 2 år mellan 1 o 2, 5 år mellan 2 och 3, och sen 2 år mellan varje.
Största skillnaden var nog att gå från 2 till 3 barn. Då fick man ju börja om med blöjor osv igen, även om de två äldre var lite mer självgående då.

Ffa 3an och 4an har väldigt mkt glädje av varann. De leker otroligt mkt med varandra, även om det är lite syskongnabb ibland.
Femman är ju så liten än, men jag tror och hoppas att han kommer ha lika bra relation med sina syskon när han blir lite äldre.

Nu blir det inga fler, 5 räcker o blir över.

Själv har jag 9 resp 11 år mellan mig och mina syskon, så har aldrig haft någon direkt syskonrelation, och det är något jag saknat.