Väcker liv i en gammal tråd istället för att skapa en ny
Tänker mycket på det där med syskon till mitt barn..
När jag var barn själv, och fram tills jag var 20+ var det självklart att jag ville ha barn. Nånstans blev det förvirrat utan att gå in på detaljer, men när jag var drygt 30 bestämde vi oss för att försöka och det tog sig på första försöket. Lycka!
Från början var min man inställd på att inte skaffa barn, men jag sa att jag vill och jag känner att nån av oss får kompromissa i förhållandet och för mig var det inte ett alternativ. Märk väl att han lika väl kunnat säga samma och att han tog ett aktivt beslut om att vi skulle köra. Det har även blivit jättebra och han är nöjd. Även om egentiden såklart minskat
Hur som helst. När vårt barn var nyfödd och under ungefär första ett och ett halvt åren hade jag inte fler barn i tanken. Det var inte att jag aktivt tänkte "nej", men jag var liksom helt uppslukad av dottern så tanken fanns inte riktigt där. Förutom alldeles i början.
Nu tänker jag mer och mer på att få bli gravid igen och få uppleva den tiden en gång till. Jag älskade, trots förlossningsdepression och tidernas varmaste sommar, att bli mamma och att ha en liten bebis. Jag känner mig helt enkelt inte klar med den fasen.
Jag tänker att få ett syskon, och om man kan få en bra relation med det, så är det en tillgång i livet. De behöver ju inte bli bästa vänner. Det är inte jag med mina bröder heller. Men vi är familj och vi har ändå varandra.
Jag skulle vilja ge henne det. Samtidigt som jag som sagt själv inte känner mig "klar".
En annan del känner att jag ska vara tacksam för det barn jag har, och det är jag, tusenfalt!
Att jag inte ska utmana ödet nu när jag fått ett barn och det gått bra.
Men tanken finns där flera gånger om dagen.
Min första graviditet var fysiskt väldigt enkel. Red tills jag var i vecka 34 och kunde springande mana på min häst när hon löshoppade bara två veckor innan förlossningen. Lite foglossning, men inte mer än att jag vaggade fram.
Det som var jobbigt var att jag var väldigt orolig och hängde upp mig på en viss grej som fick de sista tre månaderna att bli oerhört jobbiga. Såpass så att om jag skulle bli gravid igen så skulle jag begära kontakt med psykolog från början för att ha ett bättre stöd. I förra graviditeten var jag dum nog och bad inte om hjälp med oron.
Jag har ännu inte tagit upp något med min man, men jag antar att jag får göra det snart. Jag tror inte han är så sugen på att uppleva bebistiden igen, men jag vet hur mycket han uppskattar att ha syskon så jag hoppas han kan tänka sig det.
Egentligen vet jag inte vad jag vill med att skriva här, kanske bara lufta tankarna lite.
Sen vet jag ju inte ens om jag kan bli gravid igen, även om det gick lätt första gången.
Jag vet också att syskon inte är garanterade att ha en bra relation med varandra. Men jag vet också att möjligheten att ha en bra relation med ett syskon ökar av att faktiskt få ett
Tänker mycket på det där med syskon till mitt barn..
När jag var barn själv, och fram tills jag var 20+ var det självklart att jag ville ha barn. Nånstans blev det förvirrat utan att gå in på detaljer, men när jag var drygt 30 bestämde vi oss för att försöka och det tog sig på första försöket. Lycka!
Från början var min man inställd på att inte skaffa barn, men jag sa att jag vill och jag känner att nån av oss får kompromissa i förhållandet och för mig var det inte ett alternativ. Märk väl att han lika väl kunnat säga samma och att han tog ett aktivt beslut om att vi skulle köra. Det har även blivit jättebra och han är nöjd. Även om egentiden såklart minskat
Hur som helst. När vårt barn var nyfödd och under ungefär första ett och ett halvt åren hade jag inte fler barn i tanken. Det var inte att jag aktivt tänkte "nej", men jag var liksom helt uppslukad av dottern så tanken fanns inte riktigt där. Förutom alldeles i början.
Nu tänker jag mer och mer på att få bli gravid igen och få uppleva den tiden en gång till. Jag älskade, trots förlossningsdepression och tidernas varmaste sommar, att bli mamma och att ha en liten bebis. Jag känner mig helt enkelt inte klar med den fasen.
Jag tänker att få ett syskon, och om man kan få en bra relation med det, så är det en tillgång i livet. De behöver ju inte bli bästa vänner. Det är inte jag med mina bröder heller. Men vi är familj och vi har ändå varandra.
Jag skulle vilja ge henne det. Samtidigt som jag som sagt själv inte känner mig "klar".
En annan del känner att jag ska vara tacksam för det barn jag har, och det är jag, tusenfalt!
Att jag inte ska utmana ödet nu när jag fått ett barn och det gått bra.
Men tanken finns där flera gånger om dagen.
Min första graviditet var fysiskt väldigt enkel. Red tills jag var i vecka 34 och kunde springande mana på min häst när hon löshoppade bara två veckor innan förlossningen. Lite foglossning, men inte mer än att jag vaggade fram.
Det som var jobbigt var att jag var väldigt orolig och hängde upp mig på en viss grej som fick de sista tre månaderna att bli oerhört jobbiga. Såpass så att om jag skulle bli gravid igen så skulle jag begära kontakt med psykolog från början för att ha ett bättre stöd. I förra graviditeten var jag dum nog och bad inte om hjälp med oron.
Jag har ännu inte tagit upp något med min man, men jag antar att jag får göra det snart. Jag tror inte han är så sugen på att uppleva bebistiden igen, men jag vet hur mycket han uppskattar att ha syskon så jag hoppas han kan tänka sig det.
Egentligen vet jag inte vad jag vill med att skriva här, kanske bara lufta tankarna lite.
Sen vet jag ju inte ens om jag kan bli gravid igen, även om det gick lätt första gången.
Jag vet också att syskon inte är garanterade att ha en bra relation med varandra. Men jag vet också att möjligheten att ha en bra relation med ett syskon ökar av att faktiskt få ett