Ett barn eller flera?

Väcker liv i en gammal tråd istället för att skapa en ny :)

Tänker mycket på det där med syskon till mitt barn..

När jag var barn själv, och fram tills jag var 20+ var det självklart att jag ville ha barn. Nånstans blev det förvirrat utan att gå in på detaljer, men när jag var drygt 30 bestämde vi oss för att försöka och det tog sig på första försöket. Lycka!

Från början var min man inställd på att inte skaffa barn, men jag sa att jag vill och jag känner att nån av oss får kompromissa i förhållandet och för mig var det inte ett alternativ. Märk väl att han lika väl kunnat säga samma och att han tog ett aktivt beslut om att vi skulle köra. Det har även blivit jättebra och han är nöjd. Även om egentiden såklart minskat ;)

Hur som helst. När vårt barn var nyfödd och under ungefär första ett och ett halvt åren hade jag inte fler barn i tanken. Det var inte att jag aktivt tänkte "nej", men jag var liksom helt uppslukad av dottern så tanken fanns inte riktigt där. Förutom alldeles i början.

Nu tänker jag mer och mer på att få bli gravid igen och få uppleva den tiden en gång till. Jag älskade, trots förlossningsdepression och tidernas varmaste sommar, att bli mamma och att ha en liten bebis. Jag känner mig helt enkelt inte klar med den fasen.

Jag tänker att få ett syskon, och om man kan få en bra relation med det, så är det en tillgång i livet. De behöver ju inte bli bästa vänner. Det är inte jag med mina bröder heller. Men vi är familj och vi har ändå varandra.
Jag skulle vilja ge henne det. Samtidigt som jag som sagt själv inte känner mig "klar".

En annan del känner att jag ska vara tacksam för det barn jag har, och det är jag, tusenfalt!
Att jag inte ska utmana ödet nu när jag fått ett barn och det gått bra.
Men tanken finns där flera gånger om dagen.
Min första graviditet var fysiskt väldigt enkel. Red tills jag var i vecka 34 och kunde springande mana på min häst när hon löshoppade bara två veckor innan förlossningen. Lite foglossning, men inte mer än att jag vaggade fram.
Det som var jobbigt var att jag var väldigt orolig och hängde upp mig på en viss grej som fick de sista tre månaderna att bli oerhört jobbiga. Såpass så att om jag skulle bli gravid igen så skulle jag begära kontakt med psykolog från början för att ha ett bättre stöd. I förra graviditeten var jag dum nog och bad inte om hjälp med oron.

Jag har ännu inte tagit upp något med min man, men jag antar att jag får göra det snart. Jag tror inte han är så sugen på att uppleva bebistiden igen, men jag vet hur mycket han uppskattar att ha syskon så jag hoppas han kan tänka sig det.

Egentligen vet jag inte vad jag vill med att skriva här, kanske bara lufta tankarna lite.
Sen vet jag ju inte ens om jag kan bli gravid igen, även om det gick lätt första gången.
Jag vet också att syskon inte är garanterade att ha en bra relation med varandra. Men jag vet också att möjligheten att ha en bra relation med ett syskon ökar av att faktiskt få ett ;)
 
Väcker liv i en gammal tråd istället för att skapa en ny :)

Tänker mycket på det där med syskon till mitt barn..

När jag var barn själv, och fram tills jag var 20+ var det självklart att jag ville ha barn. Nånstans blev det förvirrat utan att gå in på detaljer, men när jag var drygt 30 bestämde vi oss för att försöka och det tog sig på första försöket. Lycka!

Från början var min man inställd på att inte skaffa barn, men jag sa att jag vill och jag känner att nån av oss får kompromissa i förhållandet och för mig var det inte ett alternativ. Märk väl att han lika väl kunnat säga samma och att han tog ett aktivt beslut om att vi skulle köra. Det har även blivit jättebra och han är nöjd. Även om egentiden såklart minskat ;)

Hur som helst. När vårt barn var nyfödd och under ungefär första ett och ett halvt åren hade jag inte fler barn i tanken. Det var inte att jag aktivt tänkte "nej", men jag var liksom helt uppslukad av dottern så tanken fanns inte riktigt där. Förutom alldeles i början.

Nu tänker jag mer och mer på att få bli gravid igen och få uppleva den tiden en gång till. Jag älskade, trots förlossningsdepression och tidernas varmaste sommar, att bli mamma och att ha en liten bebis. Jag känner mig helt enkelt inte klar med den fasen.

Jag tänker att få ett syskon, och om man kan få en bra relation med det, så är det en tillgång i livet. De behöver ju inte bli bästa vänner. Det är inte jag med mina bröder heller. Men vi är familj och vi har ändå varandra.
Jag skulle vilja ge henne det. Samtidigt som jag som sagt själv inte känner mig "klar".

En annan del känner att jag ska vara tacksam för det barn jag har, och det är jag, tusenfalt!
Att jag inte ska utmana ödet nu när jag fått ett barn och det gått bra.
Men tanken finns där flera gånger om dagen.
Min första graviditet var fysiskt väldigt enkel. Red tills jag var i vecka 34 och kunde springande mana på min häst när hon löshoppade bara två veckor innan förlossningen. Lite foglossning, men inte mer än att jag vaggade fram.
Det som var jobbigt var att jag var väldigt orolig och hängde upp mig på en viss grej som fick de sista tre månaderna att bli oerhört jobbiga. Såpass så att om jag skulle bli gravid igen så skulle jag begära kontakt med psykolog från början för att ha ett bättre stöd. I förra graviditeten var jag dum nog och bad inte om hjälp med oron.

Jag har ännu inte tagit upp något med min man, men jag antar att jag får göra det snart. Jag tror inte han är så sugen på att uppleva bebistiden igen, men jag vet hur mycket han uppskattar att ha syskon så jag hoppas han kan tänka sig det.

Egentligen vet jag inte vad jag vill med att skriva här, kanske bara lufta tankarna lite.
Sen vet jag ju inte ens om jag kan bli gravid igen, även om det gick lätt första gången.
Jag vet också att syskon inte är garanterade att ha en bra relation med varandra. Men jag vet också att möjligheten att ha en bra relation med ett syskon ökar av att faktiskt få ett ;)
Jag tänkte länge att det räcker med sonen och att jag ville lägga all fokus på honom. Trodde inte ens vi kunde bli spontant gravida.
Men nu sitter jag här i v.33+ och njuter (och säger aj) av bebis rörelser i magen.
Precis som med sonen är oron stor att nåt ska hända med bebis i magen och jag mår rätt dåligt både fysiskt och psykiskt.
Och så funderar jag mycket på hur sonen kommer ta det att få syskon.

Som du säger så finns ingen garanti att syskon får nära relation. Jag och min bror har det, sambon småklagar mest på sina syskon, men säger samtidigt att om det behövs så ställer de upp.
 
Jag var heller inte sugen på syskon förrän vår son var runt 3 år. Han sov dåligt och både jag och maken fick väl en liten chock över hur mycket våra liv förändrades när vi fick barn. Vi hade det tufft de första 2 åren. Maken sa att han inte ville ha fler barn alls men jag ville nog ändå uppleva en till graviditet, en förlossning, en bebis och ge vår son ett syskon. Jag blev lite oplanerat gravid och lillebror föddes för 3 veckor sedan. Storebror är snart 4,5 år. Alltså vi är alla så kära i den här lilla bebisen. Allt som kändes svårt förra gången känns så lätt nu. Det är nästan lättare att ha två barn än ett 😅 Förra gången skulle allt anpassas efter bebisen men nu är livet redan barnanpassat så omställningen blev inte alls särskilt stor. Kör säger jag! ;)
 
Vår son är 3,5 år och det är först nu jag börjat längta efter en bebis. Innan dess sa jag blankt nej, sambon ville gärna redan tidigt men jag kände att jag inte skulle fixa det då. Nu har vi tagit ett aktivt beslut om barn nummer två men proceduren är lång då vi är två kvinnor och det kommer ske via IVF. Detta gör det hela lite tudelat men känner ändå att jag vill nu, så vi kör :heart

Jag tror att sonen skulle uppskatta ett syskon men vill också ha ett till barn för ”vår egen” skull!

Intressant att läsa alla tankar i den här tråden:)
 
Väcker liv i en gammal tråd istället för att skapa en ny :)

Tänker mycket på det där med syskon till mitt barn..

När jag var barn själv, och fram tills jag var 20+ var det självklart att jag ville ha barn. Nånstans blev det förvirrat utan att gå in på detaljer, men när jag var drygt 30 bestämde vi oss för att försöka och det tog sig på första försöket. Lycka!

Från början var min man inställd på att inte skaffa barn, men jag sa att jag vill och jag känner att nån av oss får kompromissa i förhållandet och för mig var det inte ett alternativ. Märk väl att han lika väl kunnat säga samma och att han tog ett aktivt beslut om att vi skulle köra. Det har även blivit jättebra och han är nöjd. Även om egentiden såklart minskat ;)

Hur som helst. När vårt barn var nyfödd och under ungefär första ett och ett halvt åren hade jag inte fler barn i tanken. Det var inte att jag aktivt tänkte "nej", men jag var liksom helt uppslukad av dottern så tanken fanns inte riktigt där. Förutom alldeles i början.

Nu tänker jag mer och mer på att få bli gravid igen och få uppleva den tiden en gång till. Jag älskade, trots förlossningsdepression och tidernas varmaste sommar, att bli mamma och att ha en liten bebis. Jag känner mig helt enkelt inte klar med den fasen.

Jag tänker att få ett syskon, och om man kan få en bra relation med det, så är det en tillgång i livet. De behöver ju inte bli bästa vänner. Det är inte jag med mina bröder heller. Men vi är familj och vi har ändå varandra.
Jag skulle vilja ge henne det. Samtidigt som jag som sagt själv inte känner mig "klar".

En annan del känner att jag ska vara tacksam för det barn jag har, och det är jag, tusenfalt!
Att jag inte ska utmana ödet nu när jag fått ett barn och det gått bra.
Men tanken finns där flera gånger om dagen.
Min första graviditet var fysiskt väldigt enkel. Red tills jag var i vecka 34 och kunde springande mana på min häst när hon löshoppade bara två veckor innan förlossningen. Lite foglossning, men inte mer än att jag vaggade fram.
Det som var jobbigt var att jag var väldigt orolig och hängde upp mig på en viss grej som fick de sista tre månaderna att bli oerhört jobbiga. Såpass så att om jag skulle bli gravid igen så skulle jag begära kontakt med psykolog från början för att ha ett bättre stöd. I förra graviditeten var jag dum nog och bad inte om hjälp med oron.

Jag har ännu inte tagit upp något med min man, men jag antar att jag får göra det snart. Jag tror inte han är så sugen på att uppleva bebistiden igen, men jag vet hur mycket han uppskattar att ha syskon så jag hoppas han kan tänka sig det.

Egentligen vet jag inte vad jag vill med att skriva här, kanske bara lufta tankarna lite.
Sen vet jag ju inte ens om jag kan bli gravid igen, även om det gick lätt första gången.
Jag vet också att syskon inte är garanterade att ha en bra relation med varandra. Men jag vet också att möjligheten att ha en bra relation med ett syskon ökar av att faktiskt få ett ;)

Både jag och sambon har syskon, två respektive tre. För oss har det nog alltid varit självklart att försöka få ett syskon. Inget som vi liksom lagt så mycket tid på att diskutera. Det som hade varit upp till diskussion hade isf varit tidpunkten. Nu blev jag oplanerat gravid så det löste ju sig av sig själv.
 
Väcker liv i en gammal tråd istället för att skapa en ny :)

Tänker mycket på det där med syskon till mitt barn..

När jag var barn själv, och fram tills jag var 20+ var det självklart att jag ville ha barn. Nånstans blev det förvirrat utan att gå in på detaljer, men när jag var drygt 30 bestämde vi oss för att försöka och det tog sig på första försöket. Lycka!

Från början var min man inställd på att inte skaffa barn, men jag sa att jag vill och jag känner att nån av oss får kompromissa i förhållandet och för mig var det inte ett alternativ. Märk väl att han lika väl kunnat säga samma och att han tog ett aktivt beslut om att vi skulle köra. Det har även blivit jättebra och han är nöjd. Även om egentiden såklart minskat ;)

Hur som helst. När vårt barn var nyfödd och under ungefär första ett och ett halvt åren hade jag inte fler barn i tanken. Det var inte att jag aktivt tänkte "nej", men jag var liksom helt uppslukad av dottern så tanken fanns inte riktigt där. Förutom alldeles i början.

Nu tänker jag mer och mer på att få bli gravid igen och få uppleva den tiden en gång till. Jag älskade, trots förlossningsdepression och tidernas varmaste sommar, att bli mamma och att ha en liten bebis. Jag känner mig helt enkelt inte klar med den fasen.

Jag tänker att få ett syskon, och om man kan få en bra relation med det, så är det en tillgång i livet. De behöver ju inte bli bästa vänner. Det är inte jag med mina bröder heller. Men vi är familj och vi har ändå varandra.
Jag skulle vilja ge henne det. Samtidigt som jag som sagt själv inte känner mig "klar".

En annan del känner att jag ska vara tacksam för det barn jag har, och det är jag, tusenfalt!
Att jag inte ska utmana ödet nu när jag fått ett barn och det gått bra.
Men tanken finns där flera gånger om dagen.
Min första graviditet var fysiskt väldigt enkel. Red tills jag var i vecka 34 och kunde springande mana på min häst när hon löshoppade bara två veckor innan förlossningen. Lite foglossning, men inte mer än att jag vaggade fram.
Det som var jobbigt var att jag var väldigt orolig och hängde upp mig på en viss grej som fick de sista tre månaderna att bli oerhört jobbiga. Såpass så att om jag skulle bli gravid igen så skulle jag begära kontakt med psykolog från början för att ha ett bättre stöd. I förra graviditeten var jag dum nog och bad inte om hjälp med oron.

Jag har ännu inte tagit upp något med min man, men jag antar att jag får göra det snart. Jag tror inte han är så sugen på att uppleva bebistiden igen, men jag vet hur mycket han uppskattar att ha syskon så jag hoppas han kan tänka sig det.

Egentligen vet jag inte vad jag vill med att skriva här, kanske bara lufta tankarna lite.
Sen vet jag ju inte ens om jag kan bli gravid igen, även om det gick lätt första gången.
Jag vet också att syskon inte är garanterade att ha en bra relation med varandra. Men jag vet också att möjligheten att ha en bra relation med ett syskon ökar av att faktiskt få ett ;)

Det låter på det du skriver som att du redan vet vad du vill. Kanske dags att ta diskussionen med din andre hälft och ta det därifrån :) så vet du i alla fall var ni står. Jag kan ju erkänna att bebistiden inte är min favoritdel, jag har periodvis känt mig lätt instängd pga att jag är en väldigt rastlös person som vill göra saker hela tiden, vilket gjorde det lite tudelat med amningen (som jag av mer principiella skäl vill ägna mig åt). Men nu med bebis nr 2 så känns allt mycket enklare och friare (hon äter mkt kortare tid så det hjälper ju..).

Dock har egentiden som vi hade börjat få igen på nytt gått upp i rök nu. Det var någon kväll här i veckan då vi var hemma tsm hela kvällen men sa det när vi fullständigt slutkörda släpade oss mot varsitt sovrum(o varsitt barn) att det kändes som att vi inte hade setts alls. Men så kommer det ju inte vara varje dag och med tiden blir det färre och färre sådana tillfällen. Så vi står ut för vi ville båda verkligen ha två barn. Utöver egentiden/relationstiden så är det inte så stor skillnad. Jag kånkar med mig båda kidsen på alla upptåg jag har lust med, det är bara lite mer packning ;)
 
Jag och barnens far är båda uppvuxna som ensambarn (inga syskon i livet) så vi ville ha mer än ett barn. Tyckte båda att det var lite trist att inte ha syskon, och inga kusiner för våra ungar heller ☹️ Sen hade jag ytterligare en tanke som jag nog aldrig delade med honom. Jag hade nämligen en rätt trasig uppväxt, och jag ville att oavsett vad som hände skulle det finnas nån att dela uppväxten med, med gemensamma upplevelser och minnen. Och att de kan ha varandras ryggar om något går på tok. Jag sitter i situationen att ha åldrande föräldrar som fullkomligt förnekar att något olämpligt skedde. Dvs jag är the bad guy som vägrar ha kontakt och inte lydigt tar hand om dem. Med ett syskon hade det blivit annan dynamik, åtminstone nån annan som hade vetat vad som hänt.
 
Jag tänkte länge att det räcker med sonen och att jag ville lägga all fokus på honom. Trodde inte ens vi kunde bli spontant gravida.
Men nu sitter jag här i v.33+ och njuter (och säger aj) av bebis rörelser i magen.
Precis som med sonen är oron stor att nåt ska hända med bebis i magen och jag mår rätt dåligt både fysiskt och psykiskt.
Och så funderar jag mycket på hur sonen kommer ta det att få syskon.

Som du säger så finns ingen garanti att syskon får nära relation. Jag och min bror har det, sambon småklagar mest på sina syskon, men säger samtidigt att om det behövs så ställer de upp.

<3 Jag känner igen mig mycket i oron. Den är jobbig, men i slutändan tycker jag att den är värd det. Kanske kan den här graviditeten "läka" din förra. Jag hoppas det och att bebis kommer när den ska och att du får må så bra som möjligt!

Jag mådde som sagt också ganska dåligt min förra graviditet, psykiskt. Men det kom som en överraskning då och nu vet jag ju om att det förmodligen skulle kunna bli lika igen. Så blir jag gravid nån mer gång så kommer jag begära kontakt med psykiatrin direkt och krävs medicin så ska jag ta den! För mig var nog min ångest kopplad till hormonerna. För så fort dottern föddes blev det bättre. Och jag är rätt övertygad om att i fall det inte varit så varmt (hatar värme och mår alltid sämre av sommar med sol och värme! ;) ) som sommaren 2018 och jag vågat be om hjälp redan under graviditeten så hade jag inte fått någon förlossningsdepression.
Det är ju såklart svårt att veta, men jag tror ändå det. Nu var min förlossningsdepression ganska mild och även om jag är oroligt lagd så skulle jag säga att när dottern var ca 4-5 månader var depressionen nästan helt borta.

Jag var heller inte sugen på syskon förrän vår son var runt 3 år. Han sov dåligt och både jag och maken fick väl en liten chock över hur mycket våra liv förändrades när vi fick barn. Vi hade det tufft de första 2 åren. Maken sa att han inte ville ha fler barn alls men jag ville nog ändå uppleva en till graviditet, en förlossning, en bebis och ge vår son ett syskon. Jag blev lite oplanerat gravid och lillebror föddes för 3 veckor sedan. Storebror är snart 4,5 år. Alltså vi är alla så kära i den här lilla bebisen. Allt som kändes svårt förra gången känns så lätt nu. Det är nästan lättare att ha två barn än ett 😅 Förra gången skulle allt anpassas efter bebisen men nu är livet redan barnanpassat så omställningen blev inte alls särskilt stor. Kör säger jag! ;)

Grattis till den nya bebisen! :D
Det låter precis som oss, minus att jag inte blivit oplanerat gravid ;)
Funderar på om jag borde låta maken läsa dessa inlägg som en start till diskussionen :D
Jag tänker också så, att det såklart blir mer med ett barn till, men vi är ju redan inne i det. Tänker att det blir mer att vi förlänger småbarnstiden lite bara ;)

Vår son är 3,5 år och det är först nu jag börjat längta efter en bebis. Innan dess sa jag blankt nej, sambon ville gärna redan tidigt men jag kände att jag inte skulle fixa det då. Nu har vi tagit ett aktivt beslut om barn nummer två men proceduren är lång då vi är två kvinnor och det kommer ske via IVF. Detta gör det hela lite tudelat men känner ändå att jag vill nu, så vi kör :heart

Jag tror att sonen skulle uppskatta ett syskon men vill också ha ett till barn för ”vår egen” skull!

Intressant att läsa alla tankar i den här tråden:)

Vad spännande med en ny IVF-resa! Jag håller tummarna att det går så smidigt som möjligt :)


Både jag och sambon har syskon, två respektive tre. För oss har det nog alltid varit självklart att försöka få ett syskon. Inget som vi liksom lagt så mycket tid på att diskutera. Det som hade varit upp till diskussion hade isf varit tidpunkten. Nu blev jag oplanerat gravid så det löste ju sig av sig själv.

Grattis till graviditeten! :)

Jag avundas de par där det är så självklart. Är absolut inte missunnsam, men jag kan känna ett styng av avund. Just för att slippa lägga fram barnfrågan till en partner som kanske inte är helt med på det, det är jobbigt. Det är ju en känslig fråga så att få ett nej gör ont.
Det hade varit enklare att vara på samma plan.

I min mans fall tror jag det är att han har haft en bild av vad familjelivet är, att då är livet typ slut. Eller i alla fall all frihet. Det låter hemskt men han har ändå förstått nu att så inte är fallet ;)
Man blir ju begränsad ett tag, men det är snarare en annan fas i livet.
Han har nog haft en tendens att vilja vara "den eviga ungdomen".

Det låter på det du skriver som att du redan vet vad du vill. Kanske dags att ta diskussionen med din andre hälft och ta det därifrån :) så vet du i alla fall var ni står. Jag kan ju erkänna att bebistiden inte är min favoritdel, jag har periodvis känt mig lätt instängd pga att jag är en väldigt rastlös person som vill göra saker hela tiden, vilket gjorde det lite tudelat med amningen (som jag av mer principiella skäl vill ägna mig åt). Men nu med bebis nr 2 så känns allt mycket enklare och friare (hon äter mkt kortare tid så det hjälper ju..).

Dock har egentiden som vi hade börjat få igen på nytt gått upp i rök nu. Det var någon kväll här i veckan då vi var hemma tsm hela kvällen men sa det när vi fullständigt slutkörda släpade oss mot varsitt sovrum(o varsitt barn) att det kändes som att vi inte hade setts alls. Men så kommer det ju inte vara varje dag och med tiden blir det färre och färre sådana tillfällen. Så vi står ut för vi ville båda verkligen ha två barn. Utöver egentiden/relationstiden så är det inte så stor skillnad. Jag kånkar med mig båda kidsen på alla upptåg jag har lust med, det är bara lite mer packning ;)

Ja, jag har nog bestämt mig :) Egentligen bestämde jag mig nog i vintras när jag köpte en ny sittvagn till dottern. För man KAN sätta liggdel på den också :angel: ;)
Svårigheten är ju att få min man att tänka sig att gå igenom en spädbarnstid igen. Sen är han nog rädd att jag ska bli dålig under graviditeten också. Men där har jag en plan.
Överlag känns det som en andra omgång skulle kunna bli lättare på det sättet att vi nu vet vad som väntar på ett annat sätt. Även om det såklart kan bli helt annorlunda ;)

Ja, det är ju en sak jag kan relatera till! Hehe ;) Har sen i våras börjat kunna vara uppe på kvällarna igen och det är så skönt. Men å andra sidan hade jag nog kunnat det innan också om vi varit smarta nog att köpa en babyvakt ;) Sen var det ganska skönt när lillan var mindre att gå och lägga sig ändå och sova. Men absolut saknade jag egentiden med maken!
Tröttheten är kanske det som lockar minst :O


Jag och barnens far är båda uppvuxna som ensambarn (inga syskon i livet) så vi ville ha mer än ett barn. Tyckte båda att det var lite trist att inte ha syskon, och inga kusiner för våra ungar heller ☹ Sen hade jag ytterligare en tanke som jag nog aldrig delade med honom. Jag hade nämligen en rätt trasig uppväxt, och jag ville att oavsett vad som hände skulle det finnas nån att dela uppväxten med, med gemensamma upplevelser och minnen. Och att de kan ha varandras ryggar om något går på tok. Jag sitter i situationen att ha åldrande föräldrar som fullkomligt förnekar att något olämpligt skedde. Dvs jag är the bad guy som vägrar ha kontakt och inte lydigt tar hand om dem. Med ett syskon hade det blivit annan dynamik, åtminstone nån annan som hade vetat vad som hänt.

<3 Tack för att du delade med dig!
Ja, jag tror också det kan vara bra. Att ha nån som kommer från samma bakgrund.

Förstår att ett syskon hade varit väldigt skönt att ha i den situationen.
Jag tycker det är starkt att du står upp för dig själv nu <3
 
Jag har alltid velat ha bara ett barn. Sen medans vi höll på med IVF och medans jag var gravid och full med hormoner så tänkte jag att jag ville ha ett till (maken har 4 sen innan och han älskar barn och skulle lätt kunna ha ett helt fotbollslag, men sa att jag får bestämma) - så vi sparade ett "i frysen".
Man får ju spara ett år gratis, sen får man betala en årsavgift för att spara och när vi fick hem dom papprena så fick jag panik och kände bara att näää, jag vill verkligen inte ha några fler! Den känslan hade ju infunnit sig ganska snart efter att barnet var fött, men det blev så mycket mer verkligt och stressande när vi fick hem det där pappret.
Så vi sparade inte det nått mer. Dottern fyller 4 nu i höst och jag känner mig väldigt trygg med att jag inte vill ha några fler.
 
Jag har alltid velat ha minst två barn vilket främst har att göra med att jag har en väldigt nära relation till mina två systrar, en tre år äldre och en sex år yngre, och har haft det hela livet. Jag vill helt enkelt ge mina barn samma glädje som jag haft av syskon, sen kan man förstås inte veta att syskon automatiskt kommer komma så bra överens som jag och mina systrar gör, men för mig har de alltid varit de viktigaste personerna i världen och det känns så fint att ha dem.
Jag och min sambo väntade dock länge med att försöka skaffa barn, och när vi väl försökte fick vi missfall vilket gjorde att allt försköts ytterligare. Jag var därför lite orolig att inte hinna få fler barn än ett innan jag är för gammal och hade väl lite ställt in mig på det, men sedan visade det sig att jag väntar tvillingar så det löste sig på bästa sätt!
Sen finns det såklart fördelar med ensambarn också och man ska ju inte skaffa fler barn bara för att barnet ska få syskon om man själv inte känner att man vill, men för mig känns det fint att de nu kommer ha varandra, och det tar också bort min stress över att hinna skaffa fler barn.
 
Jag är ensambarn och så kommer troligtvis även min dotter att bli. Planen från början var nog två men en jobbigt tid innan graviditet, kämpig graviditet och vidrig förlossning gör att det får räcka med ett barn.
 
Vår son är 8,5 månad nu och har velat ha syskon sen han var typ en månad 🙈
Min mens har varit regelbunden sen han var sex veckor och vi har försökt, även om chansen är pytteliten.

Sonen kom med hjälp av IVF, och det kommer förmodligen behövas för eventuellt syskon.
Vi har två embryo i frysen men vår klinik vill att man väntar med syskonförsök till det gått ett år sen förlossningen.
Jag är ensambarn och saknar verkligen syskon, framförallt när jag ser hur fin relation min man har med sina tre syskon.
 
Jag och sambon fick barn när vi var ganska unga, 22 resp 23 år. Fick två med två års mellanrum. De är idag 10 och 12. Vi har väl hela tiden varit överens om att två får det bli.

Nu sista 2 åren har jag varit lite sugen på att börja om igen, men sambon är väldigt nöjd med de vi har och friheten vi har nu. Jag känner mig lite tudelad. Älskar livet vi har nu, mycket fokus är på barnen och deras aktiviteter på helgerna. Att börja om igen är ju väldigt mysigt, men också krävande.
Eftersom sambon är bestämd med ett nej så får jag rätta mig efter det. Men det känns okej.
 
Har en på 4,5. Har separerat från pappan och träffat en ny som har eget barn i samma ålder. Känner mig inte så sugen på logistiken kring två barn med olika pappor om jag separerar även från denna. Men så länge jag är fertil så är det väl inte omöjligt (är 39 nu). Nya mannen vill väldigt gärna. Han är 6 år yngre och har fräscha simmare ett tag till.

Mitt barn har tillgång till massor av andra barn. Vi har en stor släkt och tätt umgänge i familjen. Jag träffar mina föräldrar flera gånger i veckan och hos pappa träffar de kusiner lika ofta. Både jag och pappan har många syskon (3 resp 6). Så ensam kommer han aldrig bli.
 
En fördel med att vara flera generationer som väntar lite med att få barn är tillgången på barnpassning. Mina föräldrar är 15 år äldre än nya mannens, och de har både mer ork och mer tid till sina barnbarn. En mor- eller farförälder som jobbar heltid har oftast svårt att hjälpa till på vardagar. Som en liten input till det där med att 40-åringar är för gamla.
 
En fördel med att vara flera generationer som väntar lite med att få barn är tillgången på barnpassning. Mina föräldrar är 15 år äldre än nya mannens, och de har både mer ork och mer tid till sina barnbarn. En mor- eller farförälder som jobbar heltid har oftast svårt att hjälpa till på vardagar. Som en liten input till det där med att 40-åringar är för gamla.
Svårt det där - det gäller att vänta lagom mycket, och kanske inte i två på varandra följande generationer. Vi är närmare 40 än 30 och våra föräldrar var likaså, därför är en stor andel av den generationen för gammal/skröplig för barnbarnspassning nu.
 
Svårt det där - det gäller att vänta lagom mycket, och kanske inte i två på varandra följande generationer. Vi är närmare 40 än 30 och våra föräldrar var likaså, därför är en stor andel av den generationen för gammal/skröplig för barnbarnspassning nu.
Dryga 40 två generationer på raken är väl kanske lite att ta i, men 30-35 är ju perfekt. Är man inte sjuk så är ju 70 ingen ålder egentligen.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hur tänker du hantera ditt barns kompisar i framtiden? Barn kommer med lekkamrater. Och med det kommer massor av barnrelaterade saker...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
4 467
Senast: Derivata
·
Övr. Barn Fick information i appen från förskolan angående en bussresa nästa vecka. Ingen förfrågan om barnen får åka med öhvt utan bara...
2
Svar
21
· Visningar
2 268
Övr. Barn Vi har kollat lite lätt på ett hus, det ligger lite utanför, men skolbussen går där och hämtar upp elever som bor ännu längre bort, men...
2
Svar
31
· Visningar
1 496
Senast: Lejanna
·
Övr. Barn För mitt barns skull borde jag kanske vara anonym. Men jag väljer istället att skriva väldigt lite och kortfattat för jag tror att någon...
Svar
13
· Visningar
1 303
Senast: Bexzor
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp