Ett barn eller flera?

[SiZo]

Jag har en bror, vi har noll och ingen kontakt. Vi har inget gemensamt alls och jag har slutat försöka.


Skaffa inte ett barn till för att barnet ska få ett syskon att ha som vän.

Skaffa endast ett barn till om ni verkligen känner att NI vill ha ett barn till. Om ni känner att ni orkar lägga ner er själ i ett barn till. Om ni har råd och tid med ett barn till.

Att skaffa ett barn till för det redan existerande barnets skull låter bara jättekonstigt om du frågar mig.

 

[Energi]

Jag har en bror, vi har noll och ingen kontakt. Vi har inget gemensamt alls och jag har slutat försöka.


Skaffa inte ett barn till för att barnet ska få ett syskon att ha som vän.

Skaffa endast ett barn till om ni verkligen känner att NI vill ha ett barn till. Om ni känner att ni orkar lägga ner er själ i ett barn till. Om ni har råd och tid med ett barn till.

Att skaffa ett barn till för det redan existerande barnets skull låter bara jättekonstigt om du frågar mig.

Håller med! Men jag tror inte heller att det är särskilt vanligt att skaffa fler barn enbart för det första barnets skull. Däremot spelar nog "att ge syskon" in i viljan att skaffa fler barn. If that makes sense

 

[voltis]

Håller med! Men jag tror inte heller att det är särskilt vanligt att skaffa fler barn enbart för det första barnets skull. Däremot spelar nog "att ge syskon" in i viljan att skaffa fler barn. If that makes sense

Det vanligaste argumentet när folk ifrågasatt vårt val att bara ha ett barn är: men hon måste ju få ett syskon!
Inte att det är kul med två, mysigt för oss... Utan just att det annars är synd om dottern

Nu är vi snart 40 så folk har slutat fråga

 

[Raderad medlem 6459]

Utan just att det annars är synd om dottern

Ja, det där är så himla hemskt. Tvåbarnsnormen är STARK.

 

[soom]

jubelkänslan

Jubelkänslan Tack för det ordet, jag har letat efter det men inte hittat det. Precis så är det.

Jag har alltid velat ha syskon till mitt barn för jag tror att det är sunt att växa upp med syskon. Många (inte alla!) av dom ensambarn jag känner är som vuxna lite knepiga när det kommer till konflikter. Jag tror att det är nyttigt att stöta och blöta och nöta på varandra som små, i en dynamik där kärleken ändå är villkorslös. Med en vuxen blir det inte samma sak, dom är alltid i "övertag". Ett syskon blir mer jämlikt.

Det är exakt såhär jag känner, men kunde inte uttrycka det lika bra. (Det är självklart inte sant för alla, men för mig är det.)

Mvh konflikträdd ensambarn

 

[Ja88]

Ja, det där är så himla hemskt. Tvåbarnsnormen är STARK.

Jag håller med om att normen är stark men upplever att det är lika illa åt andra hållet. Tre tycks vara gränsen för vad som är accepterat, möjligen, men sen börjar det bli konstigt typ. Då får man räkna med att utstå såväl skämt om preventivmedel som andra diverse kommentarer/frågor som sällan är speciellt positiva.

När vår 3a var nyfödd kläckte en bekant ur sig att nu räcker det väl ändå. Även om vi inte alls hade fler barn i åtanke då så kände jag bara - vad tusan har du med det att göra?

 

[Energi]

Jag håller med om att normen är stark men upplever att det är lika illa åt andra hållet. Tre tycks vara gränsen för vad som är accepterat, möjligen, men sen börjar det bli konstigt typ. Då får man räkna med att utstå såväl skämt om preventivmedel som andra diverse kommentarer/frågor som sällan är speciellt positiva.

När vår 3a var nyfödd kläckte en bekant ur sig att nu räcker det väl ändå. Även om vi inte alls hade fler barn i åtanke då så kände jag bara - vad tusan har du med det att göra?

Det är väl just det som är tvåbarnsnormen, både fler och färre barn än två är inte riktigt okej.

En vän väntar sitt sjätte barn just nu. Efter nummer tre slutade folk i princip helt att gratulera och istället kommentera saker som "har du hört talas om p-piller?" och nu senast, "men DEN HÄR gången kan det väl ändå inte ha varit planerat?"

 

[Raderad medlem 6459]

Jag håller med om att normen är stark men upplever att det är lika illa åt andra hållet. Tre tycks vara gränsen för vad som är accepterat, möjligen, men sen börjar det bli konstigt typ. Då får man räkna med att utstå såväl skämt om preventivmedel som andra diverse kommentarer/frågor som sällan är speciellt positiva.

När vår 3a var nyfödd kläckte en bekant ur sig att nu räcker det väl ändå. Även om vi inte alls hade fler barn i åtanke då så kände jag bara - vad tusan har du med det att göra?

Åtminstone här på Buke verkar folk tycka att ensambarn är gräsliga och att föräldrar som nekar sitt barn syskon är gräsliga medan tre eller fler sällan får kommentarer. Hur det är IRL vet jag inte, förutom att det ju varit väldigt inne att skaffa tre (”tre är nya två” etc).

 

[Ja88]

Det är väl just det som är tvåbarnsnormen, både fler och färre barn än två är inte riktigt okej.

En vän väntar sitt sjätte barn just nu. Efter nummer tre slutade folk i princip helt att gratulera och istället kommentera saker som "har du hört talas om p-piller?" och nu senast, "men DEN HÄR gången kan det väl ändå inte ha varit planerat?"

Jo så är det väl kanske, men i tråden har mest lyfts hur enbarnsfamiljer ifrågasätts så jag ville bara ge mitt perspektiv.

Ja, folk kan vara fruktansvärt oförskämda i sina kommentarer. Det tycks sticka oerhört i ögonen så fort någon går minsta utanför normen. Jag har några gånger kommit på mig själv med att säga "...Men sen blir det inga fler" när min nuvarande graviditet och antalet barn (4e barnet) är på tal, för att liksom dämpa folks reaktioner och förebygga osmakliga skämt om p-piller etc. Vilket är absurt egentligen för det är ju inget jag ska behöva dryfta med någon för att slippa höra en massa strunt.

 

[Elisha]

Jag har två. Just nu 3,5 resp 2,5 år (1 år och 14 dagar mellan dem) och det är allt vi vill ha. Fördelar är att de undehåller varann och leker tillsammans på ett annat sätt en ett ensambarn. Nackdel, inga förutom dyrare Vill inte ha fler.

 

[Ja88]

Åtminstone här på Buke verkar folk tycka att ensambarn är gräsliga och att föräldrar som nekar sitt barn syskon är gräsliga medan tre eller fler sällan får kommentarer. Hur det är IRL vet jag inte, förutom att det ju varit väldigt inne att skaffa tre (”tre är nya två” etc).

Ok, jag som tycker buke är det forum, av de jag har rört mig på, där det brukar vara störst förståelse för folk som väljer att "bara" skaffa ett barn, eller väljer bort barn helt. Men det varierar säkert och så kanske det är så att man är mer uppmärksam på det som kommer ens egna val nära.

 

[vallhund]

Jo så är det väl kanske, men i tråden har mest lyfts hur enbarnsfamiljer ifrågasätts så jag ville bara ge mitt perspektiv.

Ja, folk kan vara fruktansvärt oförskämda i sina kommentarer. Det tycks sticka oerhört i ögonen så fort någon går minsta utanför normen. Jag har några gånger kommit på mig själv med att säga "...Men sen blir det inga fler" när min nuvarande graviditet och antalet barn (4e barnet) är på tal, för att liksom dämpa folks reaktioner och förebygga osmakliga skämt om p-piller etc. Vilket är absurt egentligen för det är ju inget jag ska behöva dryfta med någon för att slippa höra en massa strunt.

@sjoberga har skrivit om omgivningens reaktioner, såväl treans som fyrans o sen femman.

 

[Sofie_B]

Jubelkänslan Tack för det ordet, jag har letat efter det men inte hittat det. Precis så är det.


Det är exakt såhär jag känner, men kunde inte uttrycka det lika bra. (Det är självklart inte sant för alla, men för mig är det.)

Mvh konflikträdd ensambarn

 

[Pontevecchio]

Vi har ett barn men kände båda ett sug på en till, vi är inte klara. Två känns dock väldigt lagom i livet.

 

[SaraMara]

Samma här!
Tänk vad ofta man får höra att ensambarn är så bortskämda, knepiga och inte kan ta konflikter...
Tycker själv jag blivit en rätt ok människa
Jag har mkt empati, låter andra gå före mig, tycker om att rå om min familj... Jag är lugn, tålmodig och knappast bortskämd, uppvuxen med studerande föräldrar i förort...
Kanske då bortskämd med kärlek

Och min nioåring får ofta beröm för att hon är så snäll, empatisk, lyssnar... Inte ett dugg knepig

Hur man blir kan väl inte ha Så mkt med syskonen att göra, eller?

Haha, visst är det märkligt? Jag som HAR syskon är typ tvärtom. Otålig, vill inte vänta, har mkt kort stubin, kan nog framstå som rätt egoistisk i mitt sätt att prioritera utifrån mig själv och vad JAG vill i livet.

För att svara mer i ämnet: jag hade redan från början sagt inga eller max ett barn. När nu dottern passerat den för mig rent depressivt trista babytiden och är vansinnigt rolig att hänga med så kan jag känna att det hade varit roligt att göra om det igen. Den känslan har dock inte trumfat de rent praktiska aspekterna som gör att det bara blir ett barn. Vi har svårt nog att få livet att gå ihop som det är, med ett barn. Med ett till tror jag inte att vi kommer landa väl. Jag är för mån om både relationen, min karriär, mina hobbys, vår livsstil och möjligheten till en fritid som vi är vana vid för att vilja sätta det på spel. Av tvåbarnsföräldrar i min närhet har jag inte direkt känt "wow, så där vill jag också ha det!" och det får mig att avstå en tvåa. Jag är dessutom så oerhört tacksam för en hittills frisk dotter, en mycket lättsam småbarnstid och att vi har möjlighet att få enormt mycket hjälp av våra åldrande föräldrar. Inser dock att med ett barn till kommer de inte orka vara den totala avlastning som de är i vår vardag, både pga att de kommer vara ännu äldre då och pga att endast dottern kan ta kål på vem som helst med sina hyss och sin energi, att då lägga sten på börda med ett till känns orimligt.

Så: suget efter en dotter-klon (som jag i min hjärna suktar efter ) får stå tillbaka för praktiska aspekter. Vi har det rasande bra och jag kan bli lite skrockfull i att jag inte vill jinxa det.

 

[Ray]

Samma här!
Tänk vad ofta man får höra att ensambarn är så bortskämda, knepiga och inte kan ta konflikter...
Tycker själv jag blivit en rätt ok människa
Jag har mkt empati, låter andra gå före mig, tycker om att rå om min familj... Jag är lugn, tålmodig och knappast bortskämd, uppvuxen med studerande föräldrar i förort...
Kanske då bortskämd med kärlek

Och min nioåring får ofta beröm för att hon är så snäll, empatisk, lyssnar... Inte ett dugg knepig

Hur man blir kan väl inte ha Så mkt med syskonen att göra, eller?

Kan absolut inte se att enda barn skulle vara mer bortskämda. Att vara bortskämd har nog mer med föräldrar och hela livssituationen att göra.
Som enda barn är man tvungen att lära sig trivas själv och roa sig själv och det är en bra sak att kunna även om det kanske inte är roligt jämt. Det samma gäller ju när det är långt mellan syskon.
Hur mycket man får beror ju på resurser i familjen. Titta på fam Hammarström liksom...

 

[lytesout95]

Jag är ensambarn och skulle inte ha något barn fram tills jag tänkte om vid 39 års ålder. Jag fick ett mycket lättsamt barn och har inget som helst sug efter att skaffa fler. Jag fick ett halvsyskon när jag var 20 och ytterligare ett 5 år senare och så länge pappa levde så hade vi kontakt ett par gånger om året. Jag skulle säga att åldersskillnaden här är för stor, själva syskonkänslan har inte infunnit sig.

@Tassetass skrev så klokt och jag instämmer.

 

[Retro]

Jag tänker inte på mitt barnalstrande i termer av för- och nackdelar tror jag. Jag har ett barn för vi kände att vi ville ha ett barn. Om vi ska ha ett barn till ska det vara önskat i sin egen rätt och inte som ett syskon.

Här kommer dock en twist. Jag känner inget sug efter att skaffa fler barn, jag vill ägna min tid åt att visa det barn jag har världen och allt den kan ge MEN, ibland känner jag att det innefattar även att jag tycker hon borde få ett syskon eftersom jag vill ge henne allt jag kan. Hon kommer dock inte att få några syskon om inte både jag och pappan börjar känna att vi vill ha ett till barn, oavsett syskonkänslorna. Sannolikt förblir hon ensambarn för vi har sagt att vi inte vill ha barn med för stor åldersskillnad, men inget är säkert.

 

[kakan89]

Jag är ensambarn själv, och vill aldrig (och kan nog aldrig?) få egna barn, men vill ändå ge min bild.

Jag är ju som sagt ensambarn, till ett par äldre föräldrar som fick mig i 40 års åldern. De har inga barn från tidigare förhållanden. Pappa har ingen kontakt med sin släkt, och den del av mammas släkt som funnits/finns i Sverige (mormor/morfar, moster, 2 kusiner) har jag bara träffat ett par gånger/år, trots att vi alla bott inom 15 min radie från varandra. Så med de bakgrundsförutsättningarna:

Att vara ensambarn är långt ifrån en dans på rosor. Visst, det är ju "bra" på så sätt att man blivit totalt söndercurlad och bortskämd under hela uppväxten, samt att vi alltid haft det ekonomiskt väldigt gott ställt. Det har dock aldrig kunnat lindra den fruktansvärda ensamhet som alltid förföljt mig. Nu har visserligen "avståndet" mellan mig och mina föräldrar alltid varit stort, och det har aldrig funnits någon "mamma-dotter" eller "pappa-dotter" relation, utan mamma har varit väldigt manipulativ och överbeskyddande och pappa dök i princip upp som gubben i lådan när jag var 18, dessförinnan jobbade han hela veckorna och hade sina aktiviteter på helger och sket fullständigt i mig. Men ändå. Med tanke på all svår mobbning under grundskolan och framförallt under högstadiet, har jag varit extremt ensam. Jag har aldrig haft mycket ens "typ jämnåriga" att umgås med. De yngsta jag umgåtts med i stallen o.dyl. på fritiden har alltjämnt varit födda typ 87-94 och således inte varit särskilt "jämnåriga" de heller. Nu är ju som sagt min familj i allra högsta grad dysfunktionell, men ändå. Att vara ensambarn är enligt mig att vara ett ensamt barn. Jag anser också att min uppväxt i allra högsta grad bidragit till att jag inte tror på kärlek och tvåsamhet, och aldrig skulle kunna tänka mig att ens ha ett förhållande med någon. Tyvärr.

Sen har vi ju därtill hela den framtida biten med att jag endast lär ha 2 släktingar i livet när jag är 40 år gammal, och i värsta fall ännu tidigare än så. Inte ens om jag hade varit gravid nu hade det varit helt säkert att mina föräldrar sett mitt barn gå ut grundskolan liksom. Redan om ett par år går mina föräldrar i pension och jag lär väl få kämpa för deras rätt till vård och ålderdomshem redan när jag är 35 år typ. Även om min familj är som den är, anser jag ändå att släkten och släktrelationer är viktiga, kanske för att det aldrig funkat i min släkt, vad vet jag? Jag anser ändå att barn har rätt till en släkt, och det skulle mina barn inte få (åtminstone inte på min sida), så det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte vill ha barn.

Nu får givetvis alla göra som de vill, men även om jag hade velat och kunnat ha/få barn, hade jag aldrig bara skaffat ett, och öht inte skaffat barn, ens det sista, efter en 33-34 års ålder. Just för att barnen ska slippa ovanstående.

Om alla resonerade som du så skulle människosläktet dö ut.

Tycker det är ganska tragiskt att du inte vill skaffa barn pga dina föräldrars ålder. Ingen vet vad framtiden bär med sig. De kanske blir 100 eller dör i morgon. Mitt barns farmor är 75, hon är till stor hjälp för oss. Och det enda hon ser som en nackdel är att hon inte orkar lika mycket som när hon fick sitt andra barnbarn för 30 år sen. Men det är ingenting som stör oss.

Det är helt ok att inte vilja skaffa barn men argumenten du ger är väldigt märkliga.

 

[kakan89]

Vi har ett barn och ska inte ha fler. Min graviditet var hemsk och tog hårt på kroppen. Risken finns att det blir ännu sämre efter ytterligare en graviditet och jag vill ändå inte ha fler barn.

Kommer antagligen sterilisera mig när det är dags att byta ut spiralen. Det ger mycket onödig ångest att vara orolig att bli gravid.