Erfarenheter av relationer där man har väldigt olika syn (religion)

Status
Stängd för vidare inlägg.
Ja, jag ser tro som en del av den man är. Oavsett vilken nivå av troende det handlar om. Och jag tycker inte att man riktigt har respekt för den delen av personen, om man uttrycker sig nedlåtande om dennes tro till exempel.

Man måste ju inte heller ha respekt för allt. Jag har till exempel inget behov av att visa respekt för om någon uttrycker sig rasistiskt, homofobiskt etc.
Hur går det ihop?

Först skriver du att du ser "tro som en del av den man är" och att du tycker att man inte riktigt har respekt om man uttrycker sig nedlåtande om "man uttrycker sig nedlåtande om dennes tro till exempel".

Sen skriver du att man inte måste ha respekt för allt. Logiken säger mig här att genom att inte respektera att någon är emot samkönade äktenskap eller samkönade relationer och uttrycker det (i mina ögon uttrycker sig homofobiskt) så respekterar man inte dennes tro, vilket är en del av vad denna personen är enligt dig.

Jag får inte ihop det. Om man nu ser tron som en del av den man är så respekterar jag ju inte personen om jag inte respekterar homofobi eller rasism.

--------
Om vi för argumentationens skull bortser från bristen på logik ovan

Vilka delar av en person gäller det du tar upp som man inte behöver respektera? Du tar upp rasistiskt och homeofobiskt och för mig är vetenskapsförnekare - mest de bokstavstroende som kommer upp till diskussion. Tillhör att det de områden som det enligt dig är okej att inte respektera? Vad avgör vilka områden man inte behöver respektera och samtidigt kan respektera en person för det den är?

Personligen löser jag det i min tankevärd på att skilja på person och handling, man är inte sina handlingar som jag ser det. På det visset är det både lättare att respektera någon för vad den och inte vad den gör i nuet så väl som att förlåta och gå vidare om någon sårat/skada mig. Då slipper jag att ständigt se en person som homeofob eller vetenskapsförnekare (eller värre saker som mördare eller våldtäktsman) fast personen helt ändrat sig och det var många år sedan. Det var en handling, inte en del av personen.
 
Javisst Ja, Den aspekten måste ju tas med.
Den är ju oerhört svår att hantera för alla inblandade.
Rädslor för sådant som rent objektivt inte är farligt.

Jag ser också rädsla för straff från familjen och det religiösa samfundet om man tittar på fel saker som ett reellt problem.


Jag tänkte framförallt på ett indoktrinerat hot om helvetet som barn som växer upp i extrema/extremistiska frikyrkliga rörelser kan få uppleva.
 
Har inte orkat igenom hela tråden men reagerade på en sak i ditt inlägg. Vi "hedningar" kommer till skärselden. Men för mig som inte tror på någon gud är det fullständigt ointressant.
Eftersom jag inte tror så innebär det också att det inte finns någon himmel eller helvete.
Vad spelar det för roll om någon annan tror att jag hamnar i den skärseld de tror på?
Kan tillägga att jag skulle ha svårt att leva med någon vars grundläggande syn är så långt ifrån min.
Visst är det ointressant i sak, men när attityden "jag är bättre än dig - jag kommer till himlen inte du" och ibland förakt lyser igenom är det något jag noterar och det kan påverka mig. Det var också det jag skrev om eller försökte skriva om, inte något bekymmer om att hamna i helvetet eller skärselden som du uppfattat det som.
 
Det är svårt att Inte se sig som för mer när det gäller vissa trosuppfattningar om man faktiskt vet att tron är felaktig. För mer i sammanhanget är "vet bättre". Jag vet att jorden är rund, tror någon att den är platt trots alla otaliga bevis för att den är rund är det svårt att respektera åsikten att jorden är platt när det gäller folk som har tillgång till samma information.. Däremot är det lätt att respektera åsikten från någon som levde innan kunskapen förvärvades av mänskligheten.

Likaså får jag känslan när jag talar med många troende, att de anser sig förmer, de vet något om gud som jag inte vet trots att det är uppenbart och en verklighet för dem. Oavsett hur mycket de förklarar och bevisar så tror jag inte på dem.

Respektera människor kan man göra ändå men åsikterna/vetskapen kan krocka ordentligt.

Jag anser inte att jag är förmer än någon annan, bara för att jag har tillgång till/har förstått kunskap som den inte har. Visst skulle jag kunna tänka att någon var lite knepig om hen med bestämdhet hävdade att jorden är platt, men jag skulle inte därifrån tänka att jag är "bättre" eller liknande utifrån det.

Detsamma gäller för mig om tro. Som du säger - för mig är min tro en verklighet, det är s. a. s. "min sanning". Vad du tycker om den spelar ingen roll för mig, och jag anser mig inte vara "bättre" än dig för att din och min sanning inte är densamma. Lika lite som jag skulle anse mig "bättre" än dig, om du tyckte dig veta att jorden är platt.

Fast tro är förstås inte helt jämförbart med vilken form jorden har, eftersom det går att ta reda på jordens form men det går inte att vetenskapligt bevisa vare sig Guds existens eller icke-existens.
 
Har du någonsin hör mig uttrycka mig så?
Alla troende kör inte med den modellen, speciellt inte inför andra som inte tror. Det är ju lite det- i en relation mellan någon som tror och någon som inte gör det så krävs det ju lite av en kompromiss och respekt. Att respektera ens person tro och att respektera ens person icketro är ju det viktigaste. Men det är ju något ett sådant par får komma överens om själv var deras nivå ligger. Går inte det passar man inte ihop.

P.s Jag avskyr "Gud löser mina problem". Jag tror inte han är en problemlösare så att jag inte behöver lyfta ett finger. Jag tror att genom tro kan jag lösa problem själv på något vis, att saker löser sig på något sätt på grund av beslut som jag väljer att fatta som jag känner är rätt. Magkänsla-tro=lite likt.
Inte ett direkt svar på detta, men en reflektion i samband med när jag läste "någon som inte gör det så krävs det ju lite av en kompromiss och respekt" men om man nu är kristen i grunden och alltså tror att troende som uppför sig kommer till himlen, är det inte jobbigt att ha en partner och eventuellt barn som man tror inte kommer dit? Hur kompromissar man med den tanken?
 
De flesta kristna jag känner är sympatiska i sin tro (och i övrigt har de olika personlighetsdrag som jag mer eller mindre går ihop med, precis som alla människor överlag). Det är därför det blir så konstigt för mig att här på Buke läsa om så mycket fördomar och påståenden om "hur kristna människor är". I övrigt brukar Buke vara ett väldigt öppet forum gällande olikheter, funktionsvariationer, hudfärg, olika geografiska och sociala bakgrunder osv. Därför blir trådarna om religion så framträdande i att de går en annan väg.

Jag förstår ju att om man har mött eller levt med en "knäppis" tidigare i livet så präglar det en, men det är ofta svårt att utläsa "jag vill inte leva med en likadan person igen" när det skrivs som "jag vill inte leva med en person från grupp X", som att alla skulle vara och tänka likadant i en grupp som är väldigt stor och spretig.

Jag instämmer till fullo. Jag tycker också att det är märkligt, att det på ett så pass öppet och inkluderande forum som det här ofta är, finns en så distinkt skillnad mot just tro. Hur kommer det sig, egentligen?

"Knäppisar" finns ju överallt - troende, icke-troende, svenskar, norrmän, estländare, ryssar, med och utan funktionshinder och med olika sexuell läggning osv. Men ingen annan grupp skulle man kunna uttala sig så generaliserande och fördomsfullt om, som om troende. Då skulle betydligt fler (med rätta!) reagera, det är jag övertygad om.
 
Precis som du har din erfarenhet och skriver om hur du uppfattar det är så har andra sin erfarenhet. Du skriver ju också om hur kristna är.

Jag har hittills inte träffat på annat än vänliga människor. Ett fåtal av dem har dock på ett på ett vänligt sätt direkt eller indirekt talat om att de är bekymrade för att jag kommer att hamna i helvetet om jag fortsätter att förneka gud/jesus eller vänligt talat om att jag är dåligt uppdaterad på de bevis som finns för att noaks ark fanns och att alla fynd av förhistoriska människor är fejk. En scientolog upplyste mig om att jag har dålig ordkunskap och inte förstod vad jag läste om dianetiken, hade jag haft bättre så hade jag givetvis trott helhjärtat på dianetiken.

Det finns många trossamfund, många fina troende människor som bara vill andra väl. Det är dock många troende som lever i förvissningen att bara de kommer till himlen (eller motsvarande) och att icke troende kommer till helvetet/skärselden eller liknande. För vissa är det en levande del av deras världsbild och det lyser igenom här och där och tron är trots allt att troende kommer till himlen, inte andra - det är liksom en av grundpelarna.

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv" (Folkbibeln) Johannes 3:16

Vi "hedningar" kommer till skärselden hur väl vi än levt vårt liv.

Jag vill bara flika in att det finns många olika uppfattningar om det här inom kristendomen, och säkert inom andra religioner också, även om jag inte har lika mycket koll på dem.

Långt ifrån alla kristna tror att de som inte är troende kommer att komma till någon skärseld/helvete etc.
 
Hur går det ihop?

Först skriver du att du ser "tro som en del av den man är" och att du tycker att man inte riktigt har respekt om man uttrycker sig nedlåtande om "man uttrycker sig nedlåtande om dennes tro till exempel".

Sen skriver du att man inte måste ha respekt för allt. Logiken säger mig här att genom att inte respektera att någon är emot samkönade äktenskap eller samkönade relationer och uttrycker det (i mina ögon uttrycker sig homofobiskt) så respekterar man inte dennes tro, vilket är en del av vad denna personen är enligt dig.

Jag får inte ihop det. Om man nu ser tron som en del av den man är så respekterar jag ju inte personen om jag inte respekterar homofobi eller rasism.

--------
Om vi för argumentationens skull bortser från bristen på logik ovan

Vilka delar av en person gäller det du tar upp som man inte behöver respektera? Du tar upp rasistiskt och homeofobiskt och för mig är vetenskapsförnekare - mest de bokstavstroende som kommer upp till diskussion. Tillhör att det de områden som det enligt dig är okej att inte respektera? Vad avgör vilka områden man inte behöver respektera och samtidigt kan respektera en person för det den är?

Personligen löser jag det i min tankevärd på att skilja på person och handling, man är inte sina handlingar som jag ser det. På det visset är det både lättare att respektera någon för vad den och inte vad den gör i nuet så väl som att förlåta och gå vidare om någon sårat/skada mig. Då slipper jag att ständigt se en person som homeofob eller vetenskapsförnekare (eller värre saker som mördare eller våldtäktsman) fast personen helt ändrat sig och det var många år sedan. Det var en handling, inte en del av personen.

Vissa av de saker du tar upp har jag svårt för att helt förlåta och se bortom. Där är vi nog oerhört olika.

Sedan vet jag inte varför du anser det relevant vilka delar av en person som "är okej att inte respektera"? Jag har min bedömning, du har din bedömning. Det finns delar av en person, t. ex. om någon är rasist, homofob elłer våldtäktsman, som gör att jag tappar en del av respekten för den personen och inte vill ha någon närmre relation med personen. Om du gör en annan bedömning för vad som är viktigt för dig, spelar det väl ingen roll vad jag tycker?
 
Likaså får jag känslan när jag talar med många troende, att de anser sig förmer, de vet något om gud som jag inte vet trots att det är uppenbart och en verklighet för dem. Oavsett hur mycket de förklarar och bevisar så tror jag inte på dem.
Men gud är för många en känsla/inre upplevelse som det inte finns något sätt att ta på. Jag tycker inte tro är något annorlunda än något annat som folk får trygghet och kraft från som inte alla kan se eller förstå hur det kommer sig. Tro är såpass verkligt för många att det ger dom kraft hopp och läkning och allt möjligt.

Som lite som att det är svårt att förstå hur placebo fungerar tex, det fungerar enbart pga folks starka tro på effekten, så stark tro att kroppen kan läka utan medicinen.

Bokstavstroende är dock för mig bara hjärntvättade folk som tyvärr ofta lever lite i sektliknande förhållanden.
 
Inte ett direkt svar på detta, men en reflektion i samband med när jag läste "någon som inte gör det så krävs det ju lite av en kompromiss och respekt" men om man nu är kristen i grunden och alltså tror att troende som uppför sig kommer till himlen, är det inte jobbigt att ha en partner och eventuellt barn som man tror inte kommer dit? Hur kompromissar man med den tanken?

Så är det många som har det, och man hanterar säkert tanken på många olika sätt.

Själv tycker jag det är intressant att prata med medlemmar ur Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (de vill inte bli kallade "mormoner") om deras tro kring vad som händer efter döden. De har ofta väldigt mycket tankar kring det här med att inte vara med t. ex. sina barn i himlen, ofta väldigt intressanta perspektiv.
 
Jag anser inte att jag är förmer än någon annan, bara för att jag har tillgång till/har förstått kunskap som den inte har. Visst skulle jag kunna tänka att någon var lite knepig om hen med bestämdhet hävdade att jorden är platt, men jag skulle inte därifrån tänka att jag är "bättre" eller liknande utifrån det.

Detsamma gäller för mig om tro. Som du säger - för mig är min tro en verklighet, det är s. a. s. "min sanning". Vad du tycker om den spelar ingen roll för mig, och jag anser mig inte vara "bättre" än dig för att din och min sanning inte är densamma. Lika lite som jag skulle anse mig "bättre" än dig, om du tyckte dig veta att jorden är platt.

Fast tro är förstås inte helt jämförbart med vilken form jorden har, eftersom det går att ta reda på jordens form men det går inte att vetenskapligt bevisa vare sig Guds existens eller icke-existens.
Jag uppfattar dig som du anser dig förmer än andra (mest icketroende), jag är säker på att du inte menar det men för mig lyser det klart igenom. Det handlar inte om detta inlägget specifikt utan hur du uttrycker dig och debatterar kring ämnet i denna tråden och andra.

Jag tror också att många som du anser förakta troende är lika oförstående som (jag gissar) du är när det gäller att de skulle visa förakt för troende.

Kan du se den konflikten? Att flera som anser sig respektera tro/icketro sitter och i sina ögon debatterar respektfullt och så uppfattas de inte alls så? Det handlar om olika världsbilder. Ett exempel - Den som skämtar om homofober, flickvänner, pojkvänner, stockholmare, skåningar, revisorer, sexuella inriktningar, sig själv, sina barn m.fl och även om religiösa, ser knappast sig som respektlösa mot just religiösa. Det är deras värld. Sen ser du det religiösa skämtet och ser din grupp som utsatt om du inte sätter det i relation till hur personen brukar uttrycka sig i största allmänhet. Mycket av raljerandet på internet är av den arten.
 
Jag uppfattar dig som du anser dig förmer än andra (mest icketroende), jag är säker på att du inte menar det men för mig lyser det klart igenom. Det handlar inte om detta inlägget specifikt utan hur du uttrycker dig och debatterar kring ämnet i denna tråden och andra.

Jag tror också att många som du anser förakta troende är lika oförstående som (jag gissar) du är när det gäller att de skulle visa förakt för troende.

Kan du se den konflikten? Att flera som anser sig respektera tro/icketro sitter och i sina ögon debatterar respektfullt och så uppfattas de inte alls så? Det handlar om olika världsbilder. Ett exempel - Den som skämtar om homofober, flickvänner, pojkvänner, stockholmare, skåningar, revisorer, sexuella inriktningar, sig själv, sina barn m.fl och även om religiösa, ser knappast sig som respektlösa mot just religiösa. Det är deras värld. Sen ser du det religiösa skämtet och ser din grupp som utsatt om du inte sätter det i relation till hur personen brukar uttrycka sig i största allmänhet. Mycket av raljerandet på internet är av den arten.

Du får väldigt gärna förklara vad som gör att du uppfattar mig "som att jag anser mig förmer än andra (mest icketroende)" eftersom det är helt främmande för mig.
 
Känner du många som resonerar så?
Hur definierar du "känner"?
Jag har träffat ganska så många troende med den inställningen.
Men det har ju av naturliga skäl inte blivit någon vänskapsrelation av det, så jag kan inte påstå att jag "känner" dem.
Där så handlar det om att de som tror tillräckligt mycket och ber till sin Gud får vad de önskar.
Samt att de som inte får vad de önskar inte har varit tillräckligt "Gudfruktiga" eller t.o.m. straffas för sina synder.
De är då inte bara Kristna utan även från andra religioner men främst från de Abrahamitiska.
 
Inte ett direkt svar på detta, men en reflektion i samband med när jag läste "någon som inte gör det så krävs det ju lite av en kompromiss och respekt" men om man nu är kristen i grunden och alltså tror att troende som uppför sig kommer till himlen, är det inte jobbigt att ha en partner och eventuellt barn som man tror inte kommer dit? Hur kompromissar man med den tanken?
Mina barn är inte kristna. Ska jag tvinga dem att vara det för att passa in i min tro? Jag är inte bokstavstroende, vilket för mig innebär att jag förstår att andra inte ser världen som troende gör, vilket alltså inte betyder att de automatiskt kommer straffas, inte komma till himlen eller lida pga att de inte tror. De har bara inte samma syn som jag. Som en åsikt. Att lägga så stor vikt vid saker att man inte kan leva ihop är ohälsosamt för ett förhållande, då är det bättre att skaffa någon med samma tro som partner.
För mig är en tro just det, en tro. Det är ingen vetskap.
 
Vissa av de saker du tar upp har jag svårt för att helt förlåta och se bortom. Där är vi nog oerhört olika.

Sedan vet jag inte varför du anser det relevant vilka delar av en person som "är okej att inte respektera"? Jag har min bedömning, du har din bedömning. Det finns delar av en person, t. ex. om någon är rasist, homofob elłer våldtäktsman, som gör att jag tappar en del av respekten för den personen och inte vill ha någon närmre relation med personen. Om du gör en annan bedömning för vad som är viktigt för dig, spelar det väl ingen roll vad jag tycker?
Jag vill inte ha en relation med en våldtäktsman, men jag kan mycket väl släppa in någon i livet som insett sitt fel och ändrat på sig. Det gäller de flesta. Det är svårare att ha tillit till den som gjort något fel, men med tiden så ser man att det inte är något pågående. Våldtäktsman var ett exempel bland flera, jag kunde radat upp 100. Från bergspredikan

Matteus 6:14-15 ""Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta er överträdelser."

Jag tycker en mycket fin del i den kristna tron är just förlåtelse, till skillnad från exempelvis att lösa saker med blodshämnd som från gamla testamentet med "Öga för öga, tand för tand". Det är inte lätt däremot, utan en stor utmaning, i synnerhet om det är grova brott mot en själv eller anhöriga. För min del handlar förlåtelsen om mig själv i och för sig, och att kunna gå vidare inte att jag behöver upplysa någon om det.

Det fetade i citatet
Det är relevant vilka delar av en person som är okej att inte respektera så tillvida att du anser folk respektlösa mot dig och din tro din tro, hur ska jag kunna veta vad du anser är respektlöst och ta hänsyn till det om du inte ens anser det relevant och inte vill upplysa mig? Och i förlängningen, hur ska mänskligheten eller ens vi svenskar kunna kommunicera utan att såra varandra om vi inte antingen har överseende när det gäller övertramp och att folk har andra gränser/uppfattningar. Antingen det eller en konsensus om vad som är okej eller inte.
 
Absolut, det är ju sådant man behöver prata om i en relation för att se om man kan hitta någon gemensam mellanväg, som fungerar för båda. Går det inte så går det inte, utan att det för den sakens skull är något "fel" hos någon.
Nejdå, jag är rätt ointresserad av vem det är "fel" på, om någon. Men jag vet också att jag inte vill behöva visa respekt för religiös tro i mitt eget hem. Det är helt ok om det är en brist hos mig. Jag slipper det, tycker jag.

Nu är det ju sällan jag känner behov av att uttrycka mig nedsättande eller frustrerat om religion och/eller religiösa. Men jag vill inte behöva avstå från det i min allra närmaste relation hemma (om barn hör uttrycker jag mig givetvis mer nyanserat).
 
Du formulerade det väldigt tydligt här, tycker jag!

Jag tänker också lite vidare kring det du nämner, att det stör om någon "kommer dragandes med sin tro". Den attityden ser jag ofta, inte minst här i forumet. Jag är ju öppen med att jag är troende, och har då fått höra att jag "viftar med" min tro, att jag försöker omvända andra o. s. v. Sådant är liksom nästan att förvänta sig, som öppet troende (och inte missionerande).

Det omvända, däremot, att icke-troende skulle "vifta med" t. ex. sin ateism och försöka omvända troende, kan jag inte minnas att jag någonsin sett ske. Det är en väldigt tydlig obalans där.

Jag samtalar också gärna om tro, men då ska det vara på en respektfull nivå och inte med en hel drös tillskrivna åsikter och synpunkter som inte finns där, men som ändå tas för sanna.
Ja jag ser gärna också fler ärliga och öppna diskussioner. Men oftast är det ju snarare diskussioner där en troende hamnar i ett försvarläge eftersom man snärjs in i det genom frågor där svaren nästan är att förvänta, den som frågar vill inte veta några svar utan vill bara höra gubbe på moln historier och slänga anklagelser om krig omkring sig. Sällan att man kommer djupare förbi sådant tyvärr. sällan någon på riktigt är nyfiken och undrar utan vill mest sätta en troende på pottkanten på något vis för att belysa hur dumt det är att tro på en Gud.
 
Inte ett direkt svar på detta, men en reflektion i samband med när jag läste "någon som inte gör det så krävs det ju lite av en kompromiss och respekt" men om man nu är kristen i grunden och alltså tror att troende som uppför sig kommer till himlen, är det inte jobbigt att ha en partner och eventuellt barn som man tror inte kommer dit? Hur kompromissar man med den tanken?
Min Kristna sambo tror inte så.
Han tror att alla goda människor får god karma.
Han har en inkluderande inställning.

Han tror också att alla ondsinta människor får dålig Karma oavsett religion eller avsaknad av sådan.

Det gör att vi inte hamnar på olika sidor i det fallet.

Jag tror inte på Karma på viset, den känns alldeles för nära "arvssynden" för mig.
Jag tror på att vårda det goda i världen och därmed de goda människorna.
Så att de kan hålla ordning på dem som hänger sig åt de 7 dödssynderna så att de inte ställer till med för mycket elände.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
45 361
Senast: Mineur
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp