Den första egna hästen för min del var en foderhäst som familjen (ja, mamma och pappa) delade på, men i ärlighetens namn var det mest mamma och jag som red och grejade. Jag var 11 år gammal (-98?) och hade inte så långt tidigare lillgammalt konstaterat att jag ville minsann inte ha egen häst eftersom det var för mycket jobb. Det var ju mycket enklare att rida på ridskolans hästar, fast egentligen ville jag nog gärna ha en häst lika mycket som alla andra hästtjejer i min ålder.
Hästen var en varmblodstravare, ett sto, som var väldigt snäll att ha att göra med, men tyvärr ganska outbildad (som jag minns det) och därför hade lite trix för sig i ridningen, bland annat bockade hon rätt mycket och kraftigt i galoppen. Vi hade kvar henne i det halvår som kontraktet varade, men lämnade tillbaka henne sedan eftersom vi helt enkelt inte tryggt klarade av henne.
Den första egna köpta hästen kom in i mitt liv något år efter att ovanstående lämnats tillbaka, efter att familjen haft en annan foderhäst som vi tyckte om och vill köpa men som ägaren istället tog hem. Det här var en då sjuårig dansk halvblodsvalack som sedan blev kvar i familjen tills han gick bort i kolik tjugo år gammal för två år sedan
Och det här är nog den hästen som gjort mest känslomässigt avtryck på mig. Det började lite trassligt eftersom han efter någon månad hos oss började bocka och bråka en hel del. Det visade sig dock att han hade kraftiga hakar på tänderna och stora sår i kinden. Inte så konstigt att han bråkade... När det var löst visade han sig vara den snällaste och vänligaste häst jag någonsin mött , men med lite humor Vi gjorde en del tillsammans, men framförallt var han en trygg klippa i stormen. När andra hästar har varit skadade, varit svåra i ridningen eller bråkiga i hanteringen så har han funnits där lika vänlig och godmodig som alltid.
Här tror jag är sommaren 2001, ett drygt halvår efter köp. Jag är fjorton år gammal, Lukas är åtta och kusinen två.
Den här vänliga glada blicken kommer jag alltid att sakna
Hästen var en varmblodstravare, ett sto, som var väldigt snäll att ha att göra med, men tyvärr ganska outbildad (som jag minns det) och därför hade lite trix för sig i ridningen, bland annat bockade hon rätt mycket och kraftigt i galoppen. Vi hade kvar henne i det halvår som kontraktet varade, men lämnade tillbaka henne sedan eftersom vi helt enkelt inte tryggt klarade av henne.
Den första egna köpta hästen kom in i mitt liv något år efter att ovanstående lämnats tillbaka, efter att familjen haft en annan foderhäst som vi tyckte om och vill köpa men som ägaren istället tog hem. Det här var en då sjuårig dansk halvblodsvalack som sedan blev kvar i familjen tills han gick bort i kolik tjugo år gammal för två år sedan
Och det här är nog den hästen som gjort mest känslomässigt avtryck på mig. Det började lite trassligt eftersom han efter någon månad hos oss började bocka och bråka en hel del. Det visade sig dock att han hade kraftiga hakar på tänderna och stora sår i kinden. Inte så konstigt att han bråkade... När det var löst visade han sig vara den snällaste och vänligaste häst jag någonsin mött , men med lite humor Vi gjorde en del tillsammans, men framförallt var han en trygg klippa i stormen. När andra hästar har varit skadade, varit svåra i ridningen eller bråkiga i hanteringen så har han funnits där lika vänlig och godmodig som alltid. Här tror jag är sommaren 2001, ett drygt halvår efter köp. Jag är fjorton år gammal, Lukas är åtta och kusinen två.
Den här vänliga glada blicken kommer jag alltid att sakna
