S
Snooker
Jag har en 6 månaders Alaskan Husky som inte tycker om att vara ensam. Hon har aldrig blivit lämnad mer än högst en timme (knappt det ens), och kortare stunder går bra. Egentligen tror jag att själva separationen är värre än ensamheten. Det konstiga är att viss sorts ensamhet tycks vara värre än annan. I huset är hon gärna ensam ibland, dvs går undan till sitt hörn och sover, oavsett om någon är där eller inte. Om hon däremot blir instängd i rummet börjar hon efter ett tag gny, krafsa på dörren eller hitta på ofog (som att hoppa upp på matbordet...). Utomhus har hon bestämt sig för att hata hundgården, men hon har inget emot att vara ensam bunden ute i linalängre stunder. Eftersom hon gillar att ligga ute och "kolla" så vill jag gärna ha henne i hundgård, för när hon är bunden måste jag kolla till henne stup i kvarten eftersom det är rätt farligt att ha en hund bunden på det sättet. Jag vet inte hur jag ska få henne att acceptera att vara ensam i hundgård. Det vekar som själva instängdheten stör henne. Jag skulle verkligen uppskatta lite tips och råd, om nu nån haft nått liknande problem.
