En tråkig historia...

[lessen]

Detta tycker jag är så oerhört pinsamt, men jag behöver verkligen lätta mitt hjärta nu och hoppas att ni inte blir allt för förnärmade för något jag skriver, för nu tänker jag berätta precis hur mitt läge varit och fortfarande är.

Jag skaffade min första valp för ett år sedan och bodde då precis som nu fortfarande hemma, men hela ansvaret skulle vara mitt. Jag hade drömt om en egen hund i hela mitt liv och hållt på en hel del med dem också- gått på kurser, gått ut med andras hundar, följt med på många utställningar, och t.o.m. hoppat in som instruktör. En mkt. speciell hund i mitt liv hade jag nästan som min egen i flera år. Jag kände att jag hade en del kunskap som inte en annan förstahundsägare hade och att jag därför förhoppningsvis skulle klara hundägandet lite lättare än många andra.

När det var bestämt att jag skulle få skaffa en valp, så satt jag hela våren och gick igenom alla de raser som jag var intresserad av. Jag satsade på temperament framför utseende och ville ha en hund att kunna göra det mesta med, utställning, agillity, spår och lydnad. Jag hittade till sist en ras som jag kände passade perfekt in på mina önskemål och hittade en uppfödare som verkade seriös och bra.

Jag hade redan då, från första början när jag hämtade honom, den sista som lämnade mamman, en känsla som jag inte riktigt kunde sätta fingret på, men det var en känsla av det inte kändes "rätt", att det inte riktigt klickade mellan mig och valpen, men då tänkte jag bara att det kommer väl så småningom. Och när fel-känslan höll i sig så tänkte jag bara att det var väl jag som förstavalpsägare som inte riktigt förstått hur krävande det egentligen var med valp och att det var det som påverkade mig negativt.

Jag läste på internet om hur ägare pratade om valptiden som underbar och härligt, att visst var det jobbigt med den lilla valpen som kissade inne och bet sönder saker, men att de älskade ändå henne/honom över allt annat på denna jord och att den istället var underbar på alla andra sätt. Men jag kunde inte känna så, att jag älskade min egen valp och det gjorde så fruktansvärt ont!....

Det var så mycket negativt och ljusglimtarna var extremt få.. Han var en hyper turbohund från första stund. En dominant och mycket hård kille. Jag frågade en hundkunnig uppfödare om hur vi ska göra med honom och katterna och hon sa- det måste dom lösa själva! Men när katterna klöste efter nosen på honom så blev han bara ännu mer taggad och nafsade efter dem och nästan likadann var han med oss och tillsägningar- om han t.ex. bet hårt i oss och vi sa till tydligt, riktigt på skarpen som hade fått en annan valp att bli liten som en mus, så blev han bara ännu mer taggad och bet mer och ännu hårdare. På promenaderna hade jag med vattensprayflaska upp till att han var runt 7-8 månaders ålder. Det var det enda som funkade på honom, men han listade snabbt ut att när flaskan inte var där...

Han har aldrig sökt särskillt mycket närhet eller haft behov av att bli klappad. Ganska långt upp i åldern så gick det inte att klappa honom utan att han skulle bitas. Det enda som funkade på honom då var vattenflaskan så det var det vi använde, men det kändes så fel att använda den, fanns den inte i sikte så bet han ju så mycket han ville och jag vill ju ha en valp som vill bli klappad, inte en som låter sig bli klappad under hot!..

Sen har vi reservationen, som jag senare förstått var lite extremare än vad tillåtet är i rasen. Han var väldigt undvikande redan när vi hämtade honom, och bättre har det inte precis blivit. Var han lös på gården och grannen gick förbi så sprang han iväg i halvt ylande skall och cirkulerade runt honom med rest ragg. Människor som han känner blir han däremot som en "golden" mot.

Jag har förstått att det uppenbarligen var en alldeles för svår hund att skaffa som första hund, men samtidigt så förundras man hur andra i samma kull också är förstagångsägare, men där verkar allt ha flytit på som det ska, i alla fall på ytan.. Då känner jag mig bara så otroligt misslyckad. Att jag har gett min själ och lagt all min tid för att få en bra hund, men ändå så bryter jag åter och åter igen ihop ett tag efter varje "ny-tag" som jag tagit och varje gång bestämmer jag mig för att ännu en gång försöka igen...

"Det ska va roligt att ha hund!" Det ekar i mitt huvud..
Jag har lärt mig att älska honom nu och det skulle vara otroligt tomt om han förvann. Det sista jag vill är att vara den som säljer/ger upp att kämpa med sin hund, men ändå har jag tänkt på det nästan dagligen sen jag hämtade honom...

Det jag har lärt mig av honom är ovärderligt och en kunskapsgåva som jag inte skulle kunnat få på annat sätt, men hur ska jag gå vidare härifrån? Varje gång jag bestämmer mig för att fortsätta att kämpa, så bryter jag efter ett tag ändå ihop igen i förtvivlan..

 

[annakg]

Sv: En tråkig historia...

Nämen, vad tråkigt det där låter .
MEN! Du kan trösta dig med att han kommer lugna sig med åren! Som jag förstått så är han bara året och det är väl nu det är som värst? .

Konkreta tips kan vara: ta med mindre vattensprayflaska (lillabliwtvålen) ligger den i fickan och dyker upp bara när han är riktigt dum så har han ingen aning om den är med eller inte. Ta reda på vad han tycker bäst om och försök att göra det under någorlunda kontrollerade former: ju mer ni hittar på saker tillsammans utan bråk ju bättre kommer det kännas tillslut.

Ta pauser ibland och gå i storskogen där han inte kan hitta på för mycket dumt! .
Annars är det träning, träning och åter träning: hitta något som gör honom riktigt trött! Testa också kanske hålla fram en godis och han får den om han låter sig bli klappad? Analysera och testa båda era beteenden, det blir bra tillslut och ni kommer ha kul!

Sist men inte minst: gå en kurs eller gå med i en träningsgrupp!
Förresten, vad är det för ras?

 

[lessen]

Sv: En tråkig historia...

Just att bli klappad har vi inget problem med idag, utan det var ett exempel på problem som vi haft. Bitandet slutade han ju också med till sist. Går just nu en allmänlydnadskurs samt på "privatkurs". Privatkursen är den aktuella "satsningen" just nu, för att se om det kommer kännas bättre efter den.
Problemet är väl mig själv, att jag fastnat i ett negativt ljul och tankemönster eller vad man ska säga, att det inte kan gå en dag utan att jag funderar på om jag ska ha kvar honom eller inte(sedan jag skaffade honom!..)och mår dåligt när jag ser hur andra trivs så fruktansvärt bra med sina hundar och att jag inte kan göra det..:/

Specifika rasen säger jag helst inte, eftersom helst vill vara så anonym som möjligt pga. att jag skäms så över detta. Men det är en stor hund.

 

[Eohild]

Sv: En tråkig historia...

Det ska vara roligt att ha hund, och du ska absolut inte behöva skämmas för att du inte känner att ni fungerar ihop, tror inte alls att alla hundägare i världen känner att de fungerar superbra med sin hund. Jag har mött många hundar där individen inte alls har känts bra gentemot mig, oavsett om det är samma ras som min hund eller inte.

En omplacering är inte en feg utväg eller ett bevis på att du har gett upp, du ska tänka på dig själv också (eftersom vårat humör visas mer än vad vi tror).
Om det känns jobbigt att omplacera, kan du försöka fråga dig själv varför du inte tycker att ni klaffar ihop?
Jag skulle aldrig gå bra ihop med en tuff individ tex eftersom jag är så otroligt mjuk själv.

 

[lessen]

Sv: En tråkig historia...

Oj, du anar inte vad dina ord hjälper mig!.. Du satte även huvudet på spiken ang. tuff och mjuk individ, för jag är själv en person som anses vara väldigt lugn, mjuk och känslig - det motsatta mot min hund!.. Du gav mig lite nyttigt att tänka på, tack!..

 

[Red_Chili]

Sv: En tråkig historia...

En omplacering är inte en feg utväg eller ett bevis på att du har gett upp, du ska tänka på dig själv också (eftersom vårat humör visas mer än vad vi tror).
Om det känns jobbigt att omplacera, kan du försöka fråga dig själv varför du inte tycker att ni klaffar ihop?
Jag skulle aldrig gå bra ihop med en tuff individ tex eftersom jag är så otroligt mjuk själv.

Instämmer.


Jag har själv en hund som var sjukt j*vla jobbig som ung. Flera i min närhet undrade hur sjutton jag stod ut med henne, uppfödarna trodde faktiskt att vi skulle bli tvungna att omplacera osv. Det var kaos. Men, det var för att hon var väldigt aktiv, hon var dessutom stressad och allt i hela vårt liv var trassligt.

MEN, hela tiden kände jag att det fanns något att kämpa för. Jag kände att det någonstans i den där sjövilda tuggmaskinen fanns en underbar hund och att jag nog skulle kunna få fram det. Det var enbart därför som jag kämpade vidare. Jag ringde uppfödaren och grät ibland, jag skrev av mig här på buke, jag pratade med vänner osv. Att det skulle vara roligt att ha hund kändes ibland vääldigt avlägset.

Idag är hon dock en fantastisk hund, en hund som jag är lycklig över att ha och på något vis känns det som om jag inte kunde fått bättre hund.

Kanske finns samma "superstjärna" i din hund - men inte när den bor hos dig? Det betyder inte att du är dålig, inte alls, det betyder egentligen inte mer än att ni kanske inte passar ihop och att du kanske ska ha en annan hund så att du kan få vara glad med din fyrbening och din nuvarande hund kan få vara glad med sin matte. Troligtvis är det inte roligt för någon av er att ha det som ni har det nu.

Att skriva av sig är jättebra. Fortsätt med det. Har du kontakt med uppfödaren till din hund rekommenderar jag att du ringer/mailar/whatever till den för att prata igenom situationen.

Kom ihåg att troligtvis INGEN kommer idiotförklara dig för att du är vettig nog att tänka igenom er situation och försöka hitta en lösning - oavsett vad det blir för lösning. Det är tvärt om, något beundransvärt.

 

[prinsessfeminist]

Sv: En tråkig historia...

Oj, du anar inte vad dina ord hjälper mig!.. Du satte även huvudet på spiken ang. tuff och mjuk individ, för jag är själv en person som anses vara väldigt lugn, mjuk och känslig - det motsatta mot min hund!.. Du gav mig lite nyttigt att tänka på, tack!..

Hundar är individer, precis som människor. Det är inget misslyckande att se till att hunden kommer till sin rätt - och man själv också.

Jag hade en rottweiler i tio år. En alldeles för egensinnig och dominant hund för mig som vill ha en lätt relation med hunden.

Visst älskade jag henne, men nu när jag haft andra raser så ser jag hur lätt och trevligt ett hundägnde kan vara.

Att alltid vara steget för hunden och att alltid bestämma passar inte mig. Jag är för bekväm helt enkelt - och lite för mesig.

Lycka till med din hund och känns det inte roligt; omplacera.

 

[Skogstrollet]

Sv: En tråkig historia...

Min förra golden var en pain in the ass. Hyperaktiv arbetsnarkoman som var riktigt jävla jobbig att leva med. Men vi hade kemin och för mig var det värt besväret.

Min nuvarande golden är raka motsatsen, löjligt enkel, väldigt social, lättanpassad och alla faller för henne. Men vi saknar kemin, hon känns inte som "min" hund och ibland undrar jag var hennes hem egentligen är. Hon är mycket mjukare än vad jag är. Nu har hon dock hittat "sin husse" i min sambo så vi har henne kvar. Jag har en hund till, nu 6mån, och han är verkligen "min". Det känns helt annorlunda, jag föll för honom redan som 8v valp och kände att den där vill jag ta med mig hem. Då hade jag innan tittat på andra valpar men inte fått den känslan. Den här är tuff och kaxig som attan.

Jag för min del kommer aldrig igen att underskatta vikten av att det redan från början känns "rätt" och jag förstår helt och fullt hur du känner och tänker.

Kanske är den här individen helt enkelt inte "din" hund? Kanske kan ni få det att fungera ändå med tid och jobb, eller så är omplacering det enda rätta.
Om vi säger så här: vad skulle vara bäst för hunden? Går dina känslor ut över den idag så pass att det känns som att det bästa för den vore ett nytt hem? Eller har hunden det bra och är nöjd?

 

[katie]

Sv: En tråkig historia...

Som de andra ovan skriver... Hundarna är individer även om de är inom samma ras/kull. Vissa blir små 'monster'.

Mina två (Border collies) är varandras motsatser.
Hanen är mycket hård, enveten som en gris, etc. Har han bestämt sig så har han bestämt sig, det krävs nästan ett spätt och en kofot för att bryta igenom det han fått för sig när han har en sån där dag.
Jag har slitit som ett djur de första åren med honom (har inte haft honom från valp) men det har Verkligen varit värt varenda sekund. Jag är precis lika enveten som honom och det är nog tack vare det och att jag varit så konsekvent mot honom som gjort att vi funkar som ett team. Han är idag min klippa.

Tiken är som sagt hans motsats. Mjuk och försiktig som helst ber om lov och vill alltid vara till lags.
Det är tur att jag är anpassningsbar. Henne måste man vara försiktigare med.


Om du verkligen känner att detta är fel för dig så är det inget du ska skämmas över eller ha dåligt samvete. Vissa människor och hundar funkar bara inte ihop hur mycket man än vill det.
Du hade ju en känsla redan när du hämtade hunden från uppfödaren. Även om du inte då kunde sätta fingret på vad det var som gnagde i dig så fanns ändå olust känslan där.

Kanske är det så att du är för 'mjuk' för att kunna handha en sådan hund. Det är inte lätt att ändra sin personlighet och det tycker jag heller inte att man ska göra.
Du har ju faktiskt gjort något som många med 'fel' hund inte gör. Du har kommit till insikt att detta kanske inte är det bästa partnerskapet, hund-förare. Det är absolut inget att skämmas för. Du har möjligheten att se. De flesta blundar för verkligheten när det gäller sina hundar och ursäktar deras beteende med de mest befängda orsaker.

Oavsett om du bestämmer dig för att kämpa på tills hunden kommit ur slyngelåldern och förhoppningsvis blir vuxen och lugnar sig, eller om du bestämmer dig för att placera om honom så önskar jag dig all lycka. Det är inte lätt att vara i dina skor just nu.
Varma styrkekramar till dig.

 

[Adorno]

Sv: En tråkig historia...

Håller verkligen med dig i allt. Ibland är det svårt- och själv vet jag nu, med facit i hand, hur mycket fel jag gjorde med vår första hund.
Men så är det i livet, det bästa man kan göra som steg ett är som du redan gör TS, att komma till insikt och rannsaka sig själv.

Rekommenderar gärna en bra bok; "Förstå din hund" skriven av Jan Fenell. Läs den, den ger ett annat perspektiv. Finns säkert de som inte gillar hennes syn på hundar och fostran- men jag gör det.

 

[yemma]

Sv: En tråkig historia...

Oh vad jag känner igen mig! Min gamla hund var ett rent helvete de första åren. Jag gick kurser, aktiverade, tränade agility, spårtränade och så vidare. Jag var tolv år när jag fick henne (eller hon var från början hel familjens hund) men efter att hälften av familjen var rädd för henne så blev det bara jag som tränade. Och vad jag kämpade!

Samtidigt tränade jag en annan hund som allt bara flöt på. Och som skulle vara av en ras med mkt värre psyke...

Men en dag var det som om det vände. Hunden blev den mest underbara hund jag någonsin träffat. Och jag älskade henne. Och gör fortfarande. Dessvärre fick vi avliva henne på ålderns höst då hon började bli lite knasig och gick tillbaka till valpstadiet mentalt. Och det innebar att hon ena stunden var precis som vanligt för att näst hugga vilt. Och efteråt var hon helt förvirrad. En sådan hund är inte så trevligt att ha.

Men trots att jag kämpade, grät och mamma försökte övertala mig till avlivning x antal gånger så är det den bästa hunden. Den hunden som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Men om jag skulle få en sådan hund igen, så skulle jag aldrig orka med det. Även om jag nu vet att jag kan.

(kanske ska tillägga att tre av sex valpar avlivades för att ägarna inte kunde klara av dem, och här pratar vi eng spring spaniel, så något fel var det nog på dem)

 

[lessen]

Sv: En tråkig historia...

Tack och åter igen TACK, för era kloka, tröstande svar och ert stöd!.. Jag känner mig både gladare och starkare efter att ha läst era svar idag!

Citat: "Kanske är den här individen helt enkelt inte "din" hund?"

Det är också något som jag hela tiden känt, att han är min på papperna, men att han ändå aldrig har känts "som min".

Citat: "vad skulle vara bäst för hunden? Går dina känslor ut över den idag så pass att det känns som att det bästa för den vore ett nytt hem? Eller har hunden det bra och är nöjd?"

Det har alltid funnits en viss "frustration" mellan oss, som för mig tyvärr gått ut över både honom och familjen. Jag brukar vara ganska bra med tålamodet annars, men han har många gånger verkligen fått det till sin gräns och självklart så känner han ju direkt när jag börjar anstränga mig för att inte svämma över, och han blir ännu svårare.

Det är något som jag mått nästan sämst över, att det i stort sett varje dag är något som gör att jag måste blir hård mot honom och som sedan fått mig på dåligt humör -dåligt samvete och tagit sån kraft av mig. Är jag glad en dag och går en promenad med honom, så kan jag komma hem och vara nere på botten igen. Vi är så olika och jag vantrivs med att behöva vara så sträng mot honom som han kräver.

Adorno: Tack för boktipset! Ska absolut kolla upp det.

Jag är så glad att jag skrev på det här forumet. Jag var beredd på att få en massa svar om att jag inte skulle ha skaffat hund överhuvudtaget och liknande, så att få era fina svar är ovärderligt!

 

[Zqathan]

Sv: En tråkig historia...

Har du pratat med uppfödaren?
H-n har kanske bra råd att ge?

 

[skuggi]

Sv: En tråkig historia...

Jag kan väl, med handen på hjärtat, säga att jag upplevt något liknande med vår första egna lilla vovve.

Vi hade nog inte den erfarenheten du har, men hyfsat vana vid vuxna hundar och allmän djurträning sådär.
Valde en "ras" som vi bedömde skulle passa oss och en seriös uppfödare. Trevliga och friska föräldradjur, valparna var lite svårbedömda när vi var där, de var luddiga, tjocka och intill medvetslöshet trötta...
Efter lite funderande tog vi den lille krabaten i alla fall.

Och han kissade/bajsade inne, LÄNGE. Ville inte gosa/bli klappad precis, vila ville han göra ifred. Väldigt på, skulle bita i ALLT och sade man ifrån så blev han "arg" och mer taggad som sagt. Hade spunk-ryck och for runt i lägenheten som en vilde i omgångar. Helt omöjlig att få lydig, lyssnade inte på mycket.

Vi testade allt från att "trycka till/lägga ner" (vilket gjorde honom ännu värre som sagt) till att klickerträna och berömma (vilket bara var intressant när HAN ville). Tillslut kom vi på att om vi "tjöt till" när han bet, som om han gjorde oss jätte-illa, så lugnade han sig iaf med det. men det var väl ungefär det enda vi fick till.
Vi gick på valpkurs och en uppföljningskurs, där vi kunde konstatera att han är väldigt smart, men inte så intresserad av att lyda just...

Jag kan väl säga att det var SJUK tur att han är så söt, för han har VERKLIGEN varit lite svår att älska...

Men, vi har härdat ut, ibland har jag verkligen ångrat mig, men det var ju bara att fatta att man får stå sitt kast liksom...
När han var knappt ett år kastrerade vi honom, då vart han ganska mycket bättre faktiskt, iaf på hur lätt han blev arg.

Nu är han snart 2 år, och NU! ÄNTLIGEN! Lossnar det...
Läste ju här på Buke om den magiska 2-års-gränsen, och faktiskt, den verkar existera!
Eller så är det så att jag äntligen hittat ett sätt att hantera honom så att han faktiskt börjar fatta att han bör lyda.
Kanske är det en kombo.

I vårt fall var det så att jag tillslut gav upp den snälla, moderna skolan, och helt enkelt blev förb**ad. Tex att gå fot har ju varit ett jäkla tjat, han går fint två steg, sedan kommer han på annat, påminnelse från mig har gjort att han gått fint två steg till osv. Blev rätt tjatigt. Tillslut vart jag less och nöp helt enkelt tag i sidfläsket på honom. (typ fejkat bett a la Ceasar) Han vart sur förståss och skulle markera att jag inte fick göra så, men då slängde jag ner honom och släppte inte förrän han slutade försöka korrigera mig Sedan var det som att allt bara vände. Han är verkligen inte strykrädd, men han vet nu, att har jag sagt FOT då är det så tills jag säger annat. Och håller han inte ordning på det så blir det "bett i sidan" utan mesiga förvarningar.
Detta är inte något råd, jag bara berättar vad som tillslut funkade för oss. Och tro inte att jag är stolt över det, men så blev det.
Till min stora förvåning är det ändå jag som är bäst, även om maken är mycket snällare och leker mer med hunden och inte tvingar honom att lyda lika mycket...

Och dessutom, är han nu väldigt lätt att älska
Efter kastreringen blev han mycket gosigare, kan komma och vilja somna i famnen, vill sova mellan oss i sängen osv. Han är inte klappsugen som många andra hundar är, men det går ju att leva med. Jag tvångsgosar lite med honom ibland när han ändå ligger på rygg och vräker sig på golvet tex


Så... jag ville bara säga att du är inte ensam. Och i bästa fall kanske det vänder när han närmar sig 2-årsåldern. Kanske kan det vara värt att kastrera.
Visst ska det vara kul att ha hund, men det är liksom inte kul jämt, det får man ju inse.
Som nu tex när det lilla aset ligger och fiser så man knappt kan vistas i lägenheten.. då är han lite billig

 

[Pudlan]

Sv: En tråkig historia...

Känner igen mig fast med mitt efterlänktade föl. Haft häst kontakt mer eller mindre varje dag sen jag var liten. Kände inte som heller att det var "klick" när jag träffade "mitt" föl som var bokat redan före betäckningen och inte hade vi den "där" kontkaten som men mina andra djur. Efter 2 år fick han ny ägare och det har fungerat väldigt bra.

Vår älskad lilla pudlel som var mer högt än lågt. Som många vill ge en bokstavs diagnos när hon var yngre. Överkativ är et milt ord som beskrivng. Men nu över 5 år och helt plötsligt blivit lite lugn. Kan lägga sig fast vi har gäster trotts det finns leksaker. Så det finns hopp.

 

[Carolininen]

Sv: En tråkig historia...

Jag känner också igen mig.
¨
Min första hund var en pina. Vi var ökända på brukshundsklubben för hans olydighet. Jag grät öppet ett träningstillfälle.
Jag lastade mig själv och fick sämre och sämre självförtroende. Tillslut omplacerade jag honom och kände mig som världens sämsta hundägare, hur kunde jag svika ett djur på det sättet.

Att sedan skaffa hund igen efter några år var väldigt nervöst. Min man fick övertala mig. Jag trodde att jag skulle förstöra ytterligare en hund.
Nu har jag två underbara hundar och har fått känna hur bra det känns när det är "rätt".

Det är en tuff sits du sitter i. Hur du än bestämmer dig för att göra så lasta inte dig själv. Du har verkligen ansträngt dig för att få det att funka och ibland gör det inte det ändå. Att ha en hund som man trivs med är också jobbigt ibland, att ha en som man inte klickar med är fruktansvärt!
Å andra sidan verkar du ha kommit en bra bit redan och det värsta kanske är över. Det kanske räcker om du kan släppa ditt dåliga samvete och inte ha så höga krav på dig själv och hunden för att det ska funka bättre mellan er?

 

[crax]

Sv: En tråkig historia...

Jag ska fatta mig lite kort, men jag har varit i precis din sits jag med. Jag hade en schäfer förut, en fodertik som jag liksom aldrig riktigt "klickade" med. Jag slet och grät med den hunden i 1,5 år innan jag tog mod till mig och ringde till uppfödaren och sa att det faktiskt inte var roligt att ha hund, att jag inte tyckte att vi passade ihop.
Det är än idag ett av de bästa besluten jag tagit! Jag åkte redan dagen efter och lämnade tillbaks hunden, med mig därifrån hade jag goda vitsord från uppfödaren att lämna till nästa uppfödare (h*n uppskattade att jag var ärlig och sa att det inte var fel på hunden eller mig, utan att vi helt enkelt inte passade ihop).
Tillslut hittade jag Risses uppfödare och Risse själv. Jag tittade på honom och hans syskon när de var 4v, han och vi gillade varann redan då När han 8 veckor gammal flyttade in till mig förstod jag efter tre dagar att det ju var så enkelt och roligt det skulle vara att ha hund.

Det måste kännas rätt i hjärtat, annars blir det helt enkelt inte riktigt bra.
Klart du kan placera om utan att ha dåligt samvete, om det är det du kommer fram till. Det kanske är det bästa för er båda två?

 

[Lejonelle]

Sv: En tråkig historia...

Det var så mycket negativt och ljusglimtarna var extremt få..
Jag har förstått att det uppenbarligen var en alldeles för svår hund att skaffa som första hund

"Det ska va roligt att ha hund!" Det ekar i mitt huvud..

Det sista jag vill är att vara den som säljer/ger upp att kämpa med sin hund, men ändå har jag tänkt på det nästan dagligen sen jag hämtade honom...

Det jag har lärt mig av honom är ovärderligt och en kunskapsgåva som jag inte skulle kunnat få på annat sätt

I hästvärlden är det du beskriver inte så ovanligt. Man köper en häst som är lite för mycket och tror man ska få till det. Kämpar på ett tag. Sen brukar det vara ett vägskäl där man går åt det ena eller andra hållet.

Den ena hästägaren tänker: nej, jag offrar alldeles för mycket pengar och tid för att ha det såhär. Det här blev inte alls som jag ville. Det är inte rätt häst för mig. Hästen säljs och man köper kanske en annan häst. Man kanske inte får lika mycket gångarter och temperament, inte lika mycket för tävlingsbanan, men å andra sidan en häst att ha roligt med, att lära sig med och utvecklas med. Mer roligt per krona.

Den andre hästägaren ska bara ro i land det hela. Hästen blir osäker och ryttaren också. Kanske händer det olyckor? Man kan inte längre rida ut, kanske, för man riskerar att hamna i situationer man inte klarar av. Tillvaron med häst begränsas. Man går en hel del olika kurser och provar en hel del olika saker. Skickar den på tillridning, kanske. Men hemma kommer problemen snart tillbaka.

Jag har själv varit rädd ryttare som kämpat med en häst som var lite över min förmåga och jag har också upplevt skillnaden med att ha en häst som jag känner att jag utan oro har roligt med. När frågan dyker upp inom häst tvekar jag därför inte att säga: sälj, kämpa inte ihjäl dig. Och detsamma säger jag till dig. Du är en ung människa som drömt om detta och det blev inte alls som du tänkte. När ska det bli som du tänkte?

Så mycket roligare blir det med en hund som passar dina behov och önskemål. Så mycket mera får du ut av det hela, det du drömde om och längtade efter när du ville köpa hund. Du blir tvungen att säga som det är till en köpare, och kanske ve och fasa är du tvungen att ta det beslut ingen djurägare vill ta, att låta djuret somna in. Ändå säger jag, ta dina lärdomar, slicka dina sår och gå vidare. Skaffa hunden som passar dig och det du vill göra med hund och låt ingen trycka till dig för det. Säg som det är: det blev fel, du klarade inte av den, den har det bättre nu. Och du också. Det är ingen skam i det, det är modigt.

 

[Skogstrollet]

Sv: En tråkig historia...

Jag undrar också om du har pratat med uppfödaren? Det är jättejobbigt att erkänna för dem att det inte funkar eftersom man inte vet hur de reagerar men jag tycker nog att en vettig uppfödare uppskattar en ärlig valpköpare och borde vara ganska mån om att hunden hamnar i ett hem där den passar och blir uppskattad för det den är. Det är inte heller omöjligt att denne kan tipsa om någon som vill ha en lite äldre hund och kan tänkas passa ihop den individ du har hemma. En del vill ju inte ha valpar utan lägger ut krokar efter unghundar som "kommer tillbaka".

 

[Nila]

Sv: En tråkig historia...

Jag tycker absolut inte du ska skämmas för att du känner att du och din huund inte klickar och att det blir för mycket. Det är väl bara bra att du inser att det kanske inte funkar istället för att jobba ihjäl dig med nåt som kanske aldrig egentligen kommer funka?
Som andra har sagt kanske inte kemin mellan er stämmer? Eller så behöver han mer tid för att bli den hund du vill att han ska vara.
Jag kan känna igen mig lite grann i det du skriver. Min hund var jättejobbig när han var, ja egentligen från 3 månader till han var kanske 9 månader. Han har varit jättefin många stunder också och jag har alltid älskat min hund även om jag under den tiden många gånger kände att jag inte klarade av honom. Vi har haft en toppenhund av samma ras tidigare, flatcoated retriever, men jag kommer inte ihåg honom som valp, för jag var bara 8 år då. Men pappa har sagt att det nästan inte gick att ha att göra med honom när han var 1 år, han lyssnade inte.
Det kändes bra när jag hämtade min hund, det var en av dom jag hade varit intresserad av. Pappa sa redan efter några dagar att det märktesatt det var min hund, för han följde efter mig och ville många gånger vara där jag var. Har suttit mycket på golvet med honom och gör det fortfarande. Han var jättefin många gånger, men otroligt jobbig många gånger. Det skulle hända åt hela tiden, han kunde inte leka själv, nafsade eller skällde på en ibland för att få igång en att leka.. Jag tyckte det var svårt att träna med honom för han ville bara leka. Han har hoppat och bitit ibland när man tränat, varit på promenad, inkallning... Har varit ett antal gånger när man har "tagit ihop honom", lagt honom och hållit honom nere till han lugnat sig, för att ibland så fort man släppt börjat om igen. Hoppandet och bitandet slutade ett tag när han fick bära på nåt under promenaden. Men det var riktigt jobbigt. Jag fickblåmärken eftersom han nöp rätt ordentligt ibland. Han skulle fram till människor man mötte när man var ute och gick, men efter ett tag slutade han med det. Dock började det om lite när jag flyttade för ungefär ett halvår sen till lägenhet, men har slutat med det nu, om det inte är nån han finner särskilt intressant. Och fortfarande vill han fram till alla hundar man möter, för det är ju lekkamrater tycker han.
På valpkursen var han helt omöjlig ibland, hoppade och bet. Men det var nog delvis för att han var less och inte orkade koncentrera sig. Dock sa ena kursledaren att får jag ordning på hunden kommer jag ha en hund som går i döden för mig. Och det gör ju att man kämpar vidare. Jag har tur som haft hjälp av mamma och pappa. Jag har aldrig kännt att jag måste lämna tillbaka honom, men visst har jag kännt att jag inte klarar av min egen hund, och det är inte roligt.
Nu är han snart 1,5 år och han har lugnat sig betydligt. Han är helt underbar många gånger, men har fortfarande lite jobbiga stunder. Men vid 3-års åldern ska dom väl lugna ner sig... Men det finns mycket att träna på, men han är lättare att träna med nu, och börjar gå ganska bra att träna med andra hundar i närheten.