Jo det är sant! Jag måste dock korrigera mitt förra inlägg något. Såklart räknar indikatorn från när ägget blev befruktat, fäste i livmodern och kroppen börjar producera hormon. Förhoppningsvis hade du ägglossning ett par dagar senare än den 10/3 och därefter har det tagit några dagar för ägget att fästa. Det kan ju ta upp till en vecka efter ägglossningen. Räknar man så är 1-2 inte alls omöjligt!
Grattis!!
Hur pass säker är du på datumet 10/3??
Då är det bara att avvakta. Precis som det skrevs tidigare i tråden så kan du ta ett nytt om ca 1 vecka och se vad som händer.
Det är just det där avvaktandet som jag är så dålig på...
Det är helt normalt att vara orolig för hur man ska bli som förälder, hur förhållandet ska bli, ja hur allting ska bli och det där att faktiskt bestämma sig för att nu, nu ska det bli genom att ha kolla ägglossningen och ha en massa sex vid ägglossningen eller ännu tydligare, vid IVF. Det lär vara än mer skrämmande än om man som jag och barnens pappa resonerade som så att det kommer när det kommer och då är barnet så välkommet. Det var ju enkelt att resonera så för oss som dels var väldigt unga och inte hade en tanke på barnlöshet eller att det skulle kunna bli problem. Visserligen har jag alltid haft oregelbunden mens men då tänkte jag inte så mycket på det och jag hade också den turen att bli gravid när jag ville det. Då när vi resonerade som så att det kommer när det kommer så blev det iallafall för mig mindre skrämmande än om jag skulle genomgå behandling eller kolla ägglossningen för att få barn för då är det ju så definitivt och man verkligen kämpar för att få det efterlängtade barnet så jag förstår att tankarna skrämmer. Man är väl alltid orolig inför förändringar i livet men det mesta kan man ändå ändra sig om det skulle bli fel. Att få barn är ju definitivt.
Jag tror att ni alla kommer att bli bra föräldrar. Rent statistiskt kommer någon/några av er att bli ensamstående men faktum är att jag inte ser det enbart som en nackdel att ha varit ensam med mina barn. Visst önskar jag att mina barn skulle fått växa upp med en närvarande kärleksfull pappa också men när det nu inte var en möjlighet efter hans totala personlighetsförändring så fick jag ju göra det bästa av situationen. Jag och mina barn kom varandra enormt nära under den tiden det bara var vi och den tiden och den relationen vi har vill jag verkligen inte vara utan även om det var tufft ibland. Det som var tuffast var trots allt hans personlighetsförändring och man kan omöjligt förutse att den där människan man älskar så enormt mycket och som man delar drömmar om att skapa en familj, en framtid och att bli gammal med en dag ska bli totalt förändrad och inte längre vilja veta av sina barn. Det var svårt att tänka sig att han var samma människa som hade bönat och bett om att vi skulle skaffa ett barn till för att sedan vända så totalt.
Ett tips jag vill ge er alla är att se varandra även när bebisen väl är i eran famn. Hur trötta ni än är så försök att få fem minuter varje dag när ni verkligen lyssnar på varandra och verkligen tittar på varandra. Glöm inte heller att krama och pussa på varandra och berätta varje dag för partnern hur mycket du älskar henom och hur mycket hen betyder för dig. Det är så lätt att ramla ihop i en liten hög i soffan när bebisen äntligen sover men försök att ge varandra iallafall några minuter varje dag. Man kan klara väldigt mycket bara man blir bekräftad.
Man kanske inte alls har lust att ha sin partner nära när man har en bebis på sig dygnet runt och självklart ska man inte göra våld på sig själv genom att tvinga sig att ha sex eller så men att se sin partner i ögonen och komma ihåg hur mycket hen betyder är viktigt för att inte glida isär. Kom ihåg era minnen tillsammans och låt er njuta tillsammans av bebisen istället för var för sig.
Jag önskar er alla lycka till och hoppas att det snart blir en babyboom på buke
Betydelsen vänta barn är tyvärr ett extremt korrekt uttryck.Det är just det där avvaktandet som jag är så dålig på...
Det är just det där avvaktandet som jag är så dålig på...
Fantastiskt bra skrivet
Det där är något att tänka på oavsett om det finns barn med i bilden eller inte.
Fick ett mindre sammanbrott förut. Just nu känns det nattsvart. Jag testade negativt imorse, som jag hade räknat med. Jag är 30+några och det är snart precis ett år sedan jag slutade med piller. Vet att det var flera faktorer som gjorde att vi inte kunde sluta med piller tidigare, det hade inte funkat om det blivit något direkt. Men när vi nu vet vad min kropp är kapabel till, och inte, kan jag inte annat än ångra att jag åt piller så länge. På det här året sedan pillerstopp har jag har fått mens naturligt en gång. Denna månaden hoppades jag verkligen att dubbel pergo skulle vara lösningen. Men det gick inte heller. Cyklerna blir så förbannat långa, åtta veckor. Och jag mår dåligt av alla piller jag stoppar i mig. Under tiden det inte händer nånting har jag molvärk i magen och hugg i äggstockarna dagligen sedan flera veckor tillbaka. Fan. Vi får gliringar från olika håll hela tiden och det gör så ont. Det finns inget slut på tårarna.
Jo visst är det alltid viktigt och när det blir en sådan stor förändring i livet som det faktiskt innebär att få barn för det allra flesta så är det ännu viktigare att verkligen se varandra, lyssna på varandra och att ge varandra tid även om det bara är fem minuter varje dag. Jag resonerar som så att jag vill välja min partner varje dag men just när man har fått barn så anser jag att man kan få leva på gamla minnen och få vara trygg i det man faktiskt har och istället koncentrera sig på sin nya lilla familjemedlem. Parrelationen måste få stå tillbaka lite för förälskelsen i den nya familjemedlemmen och det är viktigt att inse för alla parter att bara för att man älskar ännu en person så innebär inte det att man älskar sin partner mindre även om det kan kännas så vissa stunder för båda parter. Att känna sig mindre älskad under en period kan vara tufft men blir man då bara bekräftad så klarar man den perioden. Sen ska man vara medveten om att även om det för de allra flesta är underbart att få barn så är det inte så för alla. Då är det viktigt att våga söka hjälp så att anknytningen till barnet ändå kan bli så bra som möjligt. Det är viktigt att våga prata med sin partner om hur det känns så att man inte går omkring och mår dåligt och sluter allt jobbigt inom sig själv.Inled mig icke i frestelse...Därför köper man 100 stickor så kan man kollaom det blir starkare streck
och även om missfallet var tråkigt så kanske det på sätt och vis blivit en räddning för mig att hon uppmärksammat att jag har en del problem och varit ett jättefint stöd för mig. Depressionen efter missfallet börjar bli bättre (och har främst berott på mina andra problem och inte på missfallet) och jag börjar väl långsamt komma på fötter igen. Tanken på att bli gravid nu ger mig dock panik så just nu finns det inte på kartan att ens försöka. Jag tror jag måste få hjälp med mig själv en gång för alla för att våga och känna lust att satsa igen (man måste ju även klara av en ev. misslyckad graviditet igen och det är inget jag klarar nu). Tyvärr går ju tiden och jag känner mig stressad men som min sambo sa att om jag lägger ett halvår-år på att få utredning och få ordning på mig själv så är det ju ingenting i långa loppet och det är nog en bra förutsättning för att bli en bra förälder. . Skönt att du får rätsida på dig snart. Om du tänkte bli gravid efter utredning och medicinering kanske du ska diskutera medicinering (om den behövs) redan innan ni ställer in den så du inte behöver göra byten sen om du blir gravid.Tar bort mig helt från listan och lämnar tråden ett tag. Kuratorbesök har resulterat i att jag ska på bedömningssamtal om ett par veckor för en ev. utredning (lutar väl mest åt adhd). Får se hur det går men det känns skönt. Kuratorn på kvinnokliniken har varit helt fantastisk
Så jag vill önska er andra ett stort lycka till, hoppas det blir er tur snabbt och måtte ni vara borta från tråden när jag kommer tillbaka
*en trött, förvirrad kanin men vid gott hopp om en bättre framtid*
fia-lisa - ÄL 10/3 BIM 24/3, Försök nr 15, 37 år, 1 barn 4 år
Cynthia - Äl 11/3 BIM 25/3 Försökt tio månader, 30 år, inga barn
Is - ÄL 13/3 BIM 27/3 försök nr 4 typ, 26 år, inga barn
Hyldeblomst - ÄL 13/3 BIM 28/3, försök nr 3 efter missfall, inga barn
Whirlie - ÄL 18/3 BIM 1/4. 36 år, inga barn, Försök nr 10.
robl - ÄL 28/3 BIM 11/4, försök nr 11, 24 år, inga barn
Flutterdash ÄL 1/4 (beräknad) BIM 14/4, 27 år, 6:e försöket, inga barn
MEJ84 - Äl 1/4 BIM 16/4 försök nr 9, 31 år, inga barn
Hanna_90 ÄL 2/4 BIM 17/4, försök nr 2, 25år, inga barn
Safir - ÄL 3/4 BIM 17/4, försök nr 7, 27 år, inga barn
em-pirre - ÄL 4/4 BIM 19/4, Försök nr 19, 29 år, inga barn (första försöket med Pergotime)
Mikatela - ÄL 13/4 BIM 28/4. 27 år, inga barn
paprika - ÄL 19/4 BIM 3/5, Försök nr 4, 28 år, inga barn
BeastieBabe - ÄL 20/4 BIM 4/5, Försökt sedan aug 13, 32 år, inga barn
Tramptass - väntar på kroppens omstart, 33 år, ett barn
lil-sis - får eg inte bli gravid förrän till hösten men "lever farligt så länge"... Inväntar äl, som lär dröja! 34(!!) år, inga barn, X i nov 13 (höger äggledare uttagen akut), X/MF i maj 14. GBP okt 14.
malumbub - letar efter ÄL med hjälp av fertilitetsmonitor, 32 år
hemlig - kommer missa försök i samband med nästa ÄL, så satsar på ÄL i april med förhoppningen att sambon är hemma då, 31,5 år, inga barn
