Hej tjejer! Vet inte om detta är rätt forum, men jag och min sambo har blivit remitterade till fertilitetssektionen för en fertilitetsutredning då vi inte lyckats bli med barn på 1,5 år. Vi har båda fått gå och lämna blodprover och min sambo ska även lämna ett sädesprov innan konsultationen. Inga provsvar ännu.
Jag är så ny på detta och vet inte hur en utredning går till, vad de letar efter och hur lång tid allting tar eller vad som blir nästan steg.
Hade varit jätteglad om ni vill beskriva hur er väg sett ut från dagen ni sökte hjälp. Gärna så detaljerat som möjligt.
Som sagt, jag vet inte om jag hamnat helt galet men säg gärna till om jag behöver starta en ny tråd för just detta ämne. Eller skicka pm. Stor kram till alla som kämpar!
Vår berättelse är tyvärr inte särskilt positiv, men kanske kan ge lite perspektiv ändå. Vi påbörjade vår resa genom att skicka in en egenremiss till landstinget för utredning. Fick ganska omgående lämna blodprov och spermaprov, men sen dröjde det 3 månader innan vi fick träffa gynekolog som då tog fler blodprov och även kontrollerade ifall äggledarna hade fri passage. Eftersom det visade sig att jag hade endometrios och låg äggreserv så fick vi remiss till ivf. Gyn rekommenderade ett par försök med egna ägg, annars äggdonation.
Efter utredningen var det väntetid till att få träffa läkaren på regionens avdelning för ivf, tror det tog 3 månader, och sen var det sommaruppehåll, så vår första ivf gjordes ganska exakt ett år efter att vi sökt hjälp. Regionen finansierar tre försök och vi gjorde dessa under 2018-2019.
Eftersom vi inte lyckades hos regionen så valde vi att gå vidare till privat klinik efteråt. Då fick vi komma på ett samtal hos läkare som läste igenom journaler och provresultat från tidigare och rekommenderade oss för vanlig ivf, men med lite annan medicinering. Köpte ett paket med tre försök, blev gravid på försök två men fick missfall. Försök tre var den första och enda gången vi fick ett embryo till frysen. Insättning med fryst lyckades dock inte heller. Läkaren tyckte vi kunde testa "mild ivf" där man försöker få ut färre ägg men med högre kvalitet, och sen gjorde vi ett försök till med vanlig ivf men med kort protokoll. Inget av dem lyckades. Läkaren bedömde då att de ändå trodde på fler försök med egna ägg, men att våra chanser att faktiskt lyckas var högre med äggdonation.
Tyvärr utförde inte kliniken vi var på äggdonationer utan vi bytte till en annan privat klinik. Läkaren där ville dock inte alls prata äggdonation utan tyckte absolut att det var värt ett försök till med egna ägg, så det gjorde vi, med samma nedslående resultat.
Så från att ha varit 36 år och väldigt positiv när vi sökte hjälp, så är jag nu snart 41 år och ganska negativ till den svenska ivf-vården som i mina ögon mest känns pengakåt. Ingen har tagit upp min ålder som ett problem och ingen har rekommenderat äggdonation mer än gynekologen som gjorde utredningen. Jag tycker man pratar för lite om hur stor chansen är att behandlingarna ska lyckas. Jag fattar ju själv att alla inte får positivt resultat, men ändå låter det så när man pratar med de flesta läkare. Allt ser fint ut, allt verkar toppen, men går ändå åt skogen. Jag ångrar att vi inte gick över till äggdonation efter vårt tre-pack hos förra kliniken. Kanske inte hade gett bättre resultat, men jag hade sluppit ångesten över att det är mina gamla ägg som ställer till det.
Med denna långa klagovisa sagd, så hoppas jag såklart att det går bra för er. Det finns många bevis i den här tråden på människor som lyckats bättre än vi gjort. Var inte rädd för att ta upp tankar och farhågor med läkarna och stå på er ifall ni inte får gehör. Och vill du ventilera i den här tråden under tiden, så är du välkommen. Vi är flera stycken som varit med om både det ena och det andra.
Lycka till!
