En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

[Petruska]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Just eftersom föräldern de facto är hemma med en, fast jobbet är viktigt.

Det liknar mer min bild av det. Naturligtvis var det ett litet meck att stanna hemma på kort varsel - både för mig och för mina föräldrar före mig. Det visste jag nog som barn, som jag minns det, och det uppfattar jag att mina egna barn också visste. Vad både jag och mina barn visste, var också att föräldrarna kommer att lösa situationen. Ingen kommer att gå till jobbet om det inte finns någon som tar hand om det sjuka barnet - det går före.

Men jag växte upp i ett område som dominerades av hemmafruar. Jag kan gott tänka mig att någon av dem sa ungefär som Lena Furberg - att det var synd om mig som hade föräldrar som hellre ville jobba än vara hemma med sjukt barn.

Jag tänker nog snarare att trots att det är besvärligt för föräldrarna ibland, så väljer de att ta hand om barnet. Varför skulle det få någon att känna sig oälskad?

 

[Mitten]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Fast jag tror att man kan känna sig älskad fast man är medveten om att mamma/pappa egentligen hade behövt vara på jobbet istället för hemma med mig. Just eftersom föräldern de facto är hemma med en, fast jobbet är viktigt. Jag har helt säkert ställt till med obekvämligheter och besvär många gånger för mina föräldrar, men de har ställt upp för mig ändå, för att de tycker om mig. Det får mig inte att känna mig oönskad alls, tvärtom.

Jag tänkte precis skriva något liknande. Jag tycker det är jättejobbigt att VABBA, ställa in möten och stressa för att bli klar, och ställa till med obalans på jobbet... ofta får jag jobba kvällar/mornar för att ta igen det.
Jag sitter ju knappast och ojjar mig över det inför treåringen dock . Men klart det blir obekvämt! Speciellt om det sker ofta under en period.

Avskydde dessutom att vara gravid och var inte tokig i att amma, trots en overkligt efterlängtad, ljuvlig, älskad, underbar dotter. Klart det var VÄRT det! Men jag tyckte inte om det. Det är ett medicinskt tillstånd som medförde mycket besvär för mig. Däremot skulle jag med glädje gå igenom det igen om jag skulle ha turen att få bli ravid igen.

 

[Brandgul]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Själv kan jag inte se att en exakt uppdelning av allt automatiskt skulle ge båda föräldrarna lika plats. Min sambo gör allt och funkar det inte har han improviserat. Mitt ex gjorde jag slut med för att han var så jäkla tafatt och han var hemma tre gånger längre tid än min sambo men jag vet att han inte ens på slutet av sin FL klarade av att få barnet att sova, äta etc. Vissa kan nog vara hemma hur mycket som helst utan att komma en milimetern närmare. Jag har aldrig behövt ge instruktioner eller förfixat när jag gått hemmifrån. Det har nog med pappornas grepp om vardagen och inte hur många dagar de varit hemma eller om barnen är ammade.

 

[Brandgul]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag kan tillägga att vi just nu sover alla fyra i samma rum och här om natten hade min sambo varit upp och bytt blöja två gånger utan att jag ens vaknat (trots att jag sover närmast barnet). Så jag har ingen patent på föräldraskapet trots att jag varit hemma mest och är FL nu också.

 

[Lena Furberg]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det liknar mer min bild av det. Naturligtvis var det ett litet meck att stanna hemma på kort varsel - både för mig och för mina föräldrar före mig. Det visste jag nog som barn, som jag minns det, och det uppfattar jag att mina egna barn också visste. Vad både jag och mina barn visste, var också att föräldrarna kommer att lösa situationen. Ingen kommer att gå till jobbet om det inte finns någon som tar hand om det sjuka barnet - det går före.

Men jag växte upp i ett område som dominerades av hemmafruar. Jag kan gott tänka mig att någon av dem sa ungefär som Lena Furberg - att det var synd om mig som hade föräldrar som hellre ville jobba än vara hemma med sjukt barn.

Jag tänker nog snarare att trots att det är besvärligt för föräldrarna ibland, så väljer de att ta hand om barnet. Varför skulle det få någon att känna sig oälskad?

Hallå, hej, stopp, sakta i backarna! Jag skulle inte skriva mer här i denna tråd men nu känner jag att jag måste! Snälla, lägg inte in mitt namn i meningar som du själv satt ihop! Jag är INTE hemmafru och jag tycker INTE synd om barn vars föräldrar "valt att arbeta" istället för att stanna hemma med sjuka barn!! (Även om man kan undra vad som händer med det lilla sjuka barnet om ingen vill stanna hemma?) Jag arbetar 7 dar i veckan, året runt, har sällan eller aldrig semester, och jag är inte nån hemmafru som kan ägna mig helt och totalt åt mitt barn!
Vad jag från första början, helt och enbart, vänt mig emot, är när man planerar att "skaffa barn" och ger en lista på allt man INTE vill/ämnar göra sedan man blivit mamma. Eller pappa, för den delen. Vad händer om den personen får ett handikappat barn??? Ett barn som ofta är sjukt? Tar livet slut då, det liv som man tänkt sig?
Naturligtvis löser familjer krångliga situationer som dyker upp!! Det ger även barnet en trygghet, en visshet om att mamma och pappa fixar det hela. Det är inte det jag pratar om. Jag pratar om när man redan innan ett barn ens är gjort, tänker på allehanda besvärligheter, på hur ens eget fria liv ska begränsas, på hur man "måste" göra allehanda obekväma saker. Det är en HELT annan sak än att som förälder ta itu med praktiska "problem"!
Och detta prat om kärlek - i stort sett alla föräldrar älskar sina barn, i stort sett alla. Vem har ifrågasatt det??? Men förutom kärlek finns något annat som barn behöver för att växa upp som fungerande människor: Man behöver känna sig behövd, man behöver känna att man har en viktig plats i flocken, familjen. Lika viktig som någon annan. Det finns massor av tonåringar som vet att mamma och pappa älskar dem, men som samtidigt säger att det inte spelar nån roll om dom är hemma eller ej, dom är ändå mest "i vägen". Jag känner barn som inte får komma hem efter skolan, fastän en förälder är hemma, som måste vara på fritis, som inte får ta hem kompisar, som måste hålla sig ute eller hos släktingar - för att det är jobbigt att ha dem hemma. Och det handlar INTE om "besvärliga" barn utan helt vanliga, men barn som tar plats. Som alla barn gör, och ska få göra.
Du har också sagt att jag inte bryr mig om andras barn. Herregud, varför tror du jag skriver i denna tråd?? Om du kände mig och visste vad jag gör, skulle du aldrig drömma om att säga nåt sådant!
Nu har ämnet tagits till sin spets, till ytterligheter, och det kanske är okej. I de flesta familjer blir det inte så ytterligt.

 

[Speciella_tina]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Men herregud.... finns det folk som säger såna dumheter???

Det kan jag tänka mig att det finns. Förra sommaren börjadejag jobba när dottern var ca 5 månader, det var mååånga som frågade vem som passade dottern när jag var på jobb, och ungefär likamånga som tog för givet att dottern var hos min mamma Jag är gift med barnets pappa.

 

[Petruska]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag är INTE hemmafru

Jag pratar om när man redan innan ett barn ens är gjort, tänker på allehanda besvärligheter, på hur ens eget fria liv ska begränsas, på hur man "måste" göra allehanda obekväma saker.

Det trodde jag inte heller, och skrev inte. Jag skrev enbart om ett sätt att resonera.

Det verkar väl vettigt att innan man får barn fundera igenom hur livet ska bli praktiskt, så realistiskt man kan. Det fria livet blir ju begränsat, man måste fler och andra saker än förut. Att inte tänka på sådant innan man får barn, verkar mer huvudlöst, som jag ser det.

 

[Petruska]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Du har också sagt att jag inte bryr mig om andras barn. Herregud, varför tror du jag skriver i denna tråd?? Om du kände mig och visste vad jag gör, skulle du aldrig drömma om att säga nåt sådant!

Tja, det var du som glatt använde uttrycket "egna barn, andras ungar". Jag skulle aldrig säga så, och jag tycker inte att uttrycket är det minsta träffande eller roligt, bara hemskt. Och när det förekommer tillsammans med så översvallande uttryck kring det egna föräldraskapet, så blir svärtan i uttrycket än mer synliggjord, tycker jag.

 

[oz_joj]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Hm, min man och jag har svårt att bli godkända av många länder för att det är 7 års åldersskillnad (max är 5 i flera länder), och för att jag har varit gift förut, och för att vi varit gifta för kort tid... så att inte bli godkänd tycker jag absolut inte betyder att man inte bör skaffa barn

Fy 17 vad dåligt jag uttrycker mig. Min bror med fru har adopterat och de kunde inte heller välja och vraka bland länderna för de hade inte varit gifta i X antal år först. En kollega är ensamstående och har nu adopterat 2 barn men kunde inte heller bli accepterad överallt.

Jag menade mer att om man inte blir godkänd av X (hm, vilka är det som ska godkänna en i Sverige? soc? borde veta men minns ej nu) så är det av skäl som är riktiga, dvs man skulle bli en dålig förälder, inte för att man inte är gifta, inte har varit gifta i X antal år, inte har skilt sig innan eller vad nu enskilda länder har för regler.

Sen kan säkert även det svenska godkännandet var fel också vare sig det blir Ok eller ej.

Men du belyser ju med ditt inlägg just hur vanskligt det kan vara att säga "då kan du ju adoptera" för det är INTE så enkelt.

 

[Lena Furberg]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Tja, det var du som glatt använde uttrycket "egna barn, andras ungar". Jag skulle aldrig säga så, och jag tycker inte att uttrycket är det minsta träffande eller roligt, bara hemskt. Och när det förekommer tillsammans med så översvallande uttryck kring det egna föräldraskapet, så blir svärtan i uttrycket än mer synliggjord, tycker jag.

Det "glada" utropet var ett svar på Calizyrias inlägg, se inlägg 770, och är ett talesätt, liksom Egna Hundar och Andras Jyckar etc. Jag syftade på min egen erfarenhet, jag fick barn först vid 43 (!!) och var dessförinnan måttligt, om alls, intresserad av barn. Något som ändrades när jag fick mitt eget.
Att man känner mer för sitt eget barn än för alla andras, är ganska naturligt. Kände man lika mycket och lika innerligt för jordens alla barn skulle man inte kunna leva vidare, man skulle inte stå ut alls, med tanke på alla vidrigheter som varje minut drabbar barn världen över. Vilket inte betyder att man struntar i andra barn, gjorde jag det skulle den här tråden inte intressera mig överhuvudtaget och jag skulle inte vidtagit alla de åtgärder jag gjort i mitt liv för att hjälpa andras barn som haft det svårt och ingen ingripit. Men det är inget jag vill prata om här.
Vilka översvallande uttryck du hittat kring mitt eget föräldraskap vore intressant att veta. Jag är ingen elitmorsa och gör inte gällande nåt sånt heller.
Men, nu lämnar jag tråden.

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag vet, det är därför jag skrev hur jag såg det hela och eftersom jag torde vara ett exempel som sällan kommer fram (enligt inte ung mfl tidigare i tråden som menar att man bara får höra om skräckförlossningr mm) så skrev jag. Dessutom efter att Minna86 skrivit att typ "vilken kvinna vill..." då lät det som att ingen vill vara gravid, förlossning, amma, etc. Men för sådana som jag var det en av höjdpunkterna i livet hittills. Som sagt, jag hade kunnat utfört fler förlossningar bara för att det var så häftigt (mycket hellre än benbrott, brutet finger och annat jag varit utsatt för). Vad jag menar är att man inte kan generalisera som "ingen kvinna vill väl" för ja, vi finns vi som vill.

Så menade jag absolut inte. Jag vet att det finns kvinnor som älskar att vara gravida/föda/amma precis som de finns de som avskyr det. Det jag syftade på var alla komplikationer för jag vidhåller att ingen människa VILL ha ont, sen står man ut med det vid vissa tillfällen men det är en annan sak.

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Vad jag menar är att man kan såklart hoppas livet blir som man tänkt det men om det inte blir det, är man fortfarande beredd att bli förälder? Lätt nu att säga att mammor också kan sticka, ja, det kan de men inte mitt i graviditeten (efter abortgränsen då) i alla fall.

Sen blir det inte alltid som man tror i alla fall. Jag trodde absolut jag skulle fortsätta att vara lite partypingla med mina vänner men blev världens mes som inte alls var sugen på fest och sena nätter trots att min man aldrig någonsin misstyckt, han snarare försökte få mig att hänga med vänner någon gång men det blir knappt av ens nu när amningen är över sedan länge.

Men det gäller ju allt i livet! Ska man inte våga göra något i livet bara för att man inte kan förutsäga exakt hur det kommer bli?
Jag hade inte skaffat barn om jag var helt själv från första början men jag är helt övertygad om att den enorma kärleken gör att man klarar även en mindre önskvärd situation.

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Hela livet är väl ett mirakel, men det är väldigt tydligt när en ny människa växer i ens inre! Tycker jag.
Jag mådde själv illa under min tidiga graviditet och förnekar absolut inte att många har det jättejobbigt. Det jag reagerat på var tal om allt det besvärliga som en skribent ville undvika till varje pris: Vara hemma med sjukt barn, vara låst av sitt barn, inte kunna göra alla de aktiviteter som hon tidigare fyllt sina dagar med, etc etc. Små skönhetsdetaljer. Osv osv. Vilken förälder tycker det är en börda att tvingas stanna hemma när ens barn ligger sjukt????? Att det mesta som hör ihop med graviditet, barnafödande och småbarnstid, ansågs som en belastning och mannen som den lycklige i sammanhanget som slapp undan.
Dessutom är det verkligen inte alla som upplever graviditet som nåt obehagligt. Somliga gör det. Personligen upplevde jag det som det underbaraste jag någonsin varit med om!
Och min dotter är fortfarande ett mirakel som jag gläder mig åt att finnas till för varje dag. Om hon ligger sjuk ser jag det som ett privilegium att kunna finnas där för henne, hjälpa henne och lindra.

Har oxå funderat lite på varför barn är "viktigare" än vuxna. Jag inbillar mig att mina föräldrar älskar mig lika mycket nu som när jag var liten. Så tanken om att det vore värre om jag dog när jag var 5 år istället för 25 år känns lite obehaglig men det hör ju inte hit

Jag har väl aldrig sagt att jag vill undvika det till varje pris men om jag fick ett val om att min barn aldrig behövde vara sjukt så skulle jag givetvis välja det!

Jag säger det igen, jag har ingenting emot att vara låst vid mitt barn. Det jag har något emot är att vara MER låst än min sambo. Jag fyller mina dagar med jobb och träning och ja det tänker jag fortsätta med. Men redan idag tränar jag de dagar sambon är hemma och tvärt om eftersom vi har hundar så jag förstår inte vad problemet är faktiskt!

Jag har aldrig sagt att skönhetsdetaljer är något jag bekymrar mig över!!!!!! Utan sagt att jag är fullt medveten om att jag kommer bli fet och vara det resten av mitt liv och som fet tänker jag inte går runt och visa magen/brösten och därför är det skitsamma hur de ser ut.

Ingen av de småbarnsföräldrar jag har i min närhet har uttryckt någon glädje över att deras barn är sjukt och att de behöver vabba. De har inte klagat heller utan bara gillat läget helt enkelt, vad är det för fel på det?

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Vet du, när jag stod och lagade middag (jag gillar att laga mat ) tänkte jag på det, att nu låter det väl som om jag trivs med att mitt barn blir sjukt ibland, för att få utlopp för mitt behov att vårda, vara behövd, etc etc Jisses! Det är absolut inte så jag tänker - min dotter är en väldigt frisk tjejj och de gånger hon är sjuk skulle jag mer än gärna ta över hennes misär så hon fick slippa! MEN jag tror det är viktigt för små barn att veta, att man inte på något sätt ligger mamma/pappa till belastning när man är sjuk och dom måste vara hemma hos en. Det ska vara ett självklart val, anser jag - och jag har själv deadlines hela, hela tiden som måste följas och som jag inte får missa. Så jag vet hur pusslet måste funka!
Att jag överhuvudtaget nämnde vård av sjukt barn, var enbart pga en person tidigare i tråden tog upp just det, som något hon ville slippa som förälder. Ihop med en massa annat, i en tämligen lång lista.
Förlåt en grovt haltande liknelse, men om någon skulle skriva in här på Buke Hund och förklara att man tänker skaffa hund, MEN vill slippa allt ansvar, slippa gå ut med hunden, slippa aktivera den, slippa vara hemma med valpen, slippa ansvaret när den blir sjuk, osv osv ... skulle det nog ta eld i berget och ges en del väl valda råd..... Ja, liknelsen haltar, men ändå....
Barn ska inte bara vara älskade, dom ska känna sig som en viktig del av familjen, känna sig skyddade, trygga, behövda, ofantligt värdefulla, och aldrig någonsin behöva känna att dom tillför familjen besvär och/eller är en börda. Det tror jag bäddar för ledsamheter.

Det var inte jag som skrev den listan skall nämnas, jag ifrågasatte bara varför man som kvinna måste VILJA alla de sakerna för att bli en bra förälder.

Om man är två som tillsammans kommer överrens om att skaffa en hund så ser jag inget fel alls med att de delar på ansvar, promenader, aktiviteter, vara hemma med valpen osv. Ni verkar ju som sagt inte fatta skillnaden på att dela och slippa.

 

[vindvissla]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Fast nu låter det som om du beskriver något utopiskt. de flesta jag känner skaffar barn med inställningen att man gör det tillsammans.

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Nu är jag inte med. När beskriver jag något utopiskt?
Ja, de flesta skaffar barn med inställningen att de gör det tillsammans. Har jag sagt något som säger emot det?

 

[Mitten]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag vet faktiskt inte varför man inte skulle bli godkänd på den svenska sidan. Jag tror de tittar på hur stort du bor, ekonomisk situation och hurpass stort nätverk du har...
(Jag menade inte att överreagera hellre, egentligen är jag mest trött på just 'men adoptera då'. Jag skulle med glädje adoptera ett syskon, men nu fungerar det inte riktigt så för oss, bland annat för att min man inte kan/vill flyga)

 

[oz_joj]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag vet faktiskt inte varför man inte skulle bli godkänd på den svenska sidan. Jag tror de tittar på hur stort du bor, ekonomisk situation och hurpass stort nätverk du har...
(Jag menade inte att överreagera hellre, egentligen är jag mest trött på just 'men adoptera då'. Jag skulle med glädje adoptera ett syskon, men nu fungerar det inte riktigt så för oss, bland annat för att min man inte kan/vill flyga)

Åldern också. Jag vet min kollega berättade om hur just hennes stad satte en annan gräns än grannstaden vilket drabbade ett par hon kände, de var för gamla där de bodde men i grannkommunen var de inte det.

Sen gissar jag att de försöker se om man verkar lämplig också, precis som när de söker fosterfamiljer (vilket mina föräldrar var).

 

[Lena Furberg]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det var inte jag som skrev den listan skall nämnas, jag ifrågasatte bara varför man som kvinna måste VILJA alla de sakerna för att bli en bra förälder.

Om man är två som tillsammans kommer överrens om att skaffa en hund så ser jag inget fel alls med att de delar på ansvar, promenader, aktiviteter, vara hemma med valpen osv. Ni verkar ju som sagt inte fatta skillnaden på att dela och slippa.

Tredje gången gillt då, jag som inte skulle skriva mer här..... Hm,
Absolut, jag kanske missuppfattats lite? Skrivit i affekt, som man säger, och gett dåligt intryck.
Naturligtvis ska mamman och pappan dela på både ansvar, anknytning, glädje och besvär, så gott det bara går! Alla stora äventyr/upplevelser innefattar både lycka, glädje, vedermödor och hårt slit! Det ingår liksom och man gör det bästa av det hela!
Ingen som ska klättra K2 eller Everest gör det utan att vara medveten om hur otroligt jobbigt det ska bli!
Och naturligtvis älskar man sin unge lika mycket när han/hon är 25 som nyfödd! Men visst är det nåt magiskt, mirakulöst, när man ser hjärtat slå vid det första ultraljudet?? Och jag tyckte det var mer fascinerande när min bebis hade hicka i min mage, än när brorsan har hicka i TV-soffan...
Som mamma/pappa har man för evigt hjärtat utanför kroppen, som någon uttryckte det, även om det är, och SKA vara, lättare att se sin 30-åring gå iväg på egna äventyr än att se sin 6-åring cykla iväg ensam för första gången... Så har i alla fall jag upplevt det.
Och fet behöver man inte alls bli efter en graviditet Bristningar behöver man heller inte få, somliga får dem, andra inga alls.
Lycka till!

 

[Brandgul]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag förstår och accepterar att du läser och tolkar mitt inlägg som du gör. Du är i en situation och har andra glasögon på dig än vad anser att tråden handlar om. Du är beredd att gå igenom allt igen, och jag vet hur jobbigt det var. Men det finns de som vill ha barn utan att vara gravid eller föda och då måste de ju hitta på något annat.