Sv: En av mina hundar...
Men om man läser igenom alla TS inlägg i tråden tycker inte jag det är så konstigt? Hon verkar ju vara en ansvarsfull och djurvänlig person, och som jag tolkar det så BRYR hon sig ju om hunden och känner ansvar för den trots att hon av någon anledning (som hon själv inte tycks förstå, och dessutom är ledsen över) inte har lyckats få samma känslor för den som för de andra två, och därför känner dåligt samvete. Hon poängterar ju att hon sköter den på samma sätt och att det egentligen inte finns något att "klaga" på, men att hon inte får rätt känsla för hunden.
Mot en sådan bakgrund förstår jag mycket väl att man drar sig länge för att tänka tanken omplacering. Det finns ju inget att "ta" på, och dessutom har kanske TS samma grundinställning som många av oss andra, nämligen att skaffar man hund så skaffar man ett ansvar som varar hundens liv ut, om inte något väldigt oförutsett händer. Det resonemanget sitter i allafall djupt rotat i mig, och för mig skulle det nog också ta väldigt lång tid att acceptera tanken på att omplacera för att jag inte trivdes med hunden.
Till TS: Förstår att det är jobbigt!!! Jag tycker du ska "ultinmata" sambon att ta mer ansvar och lägga mer tid på sin hund, förklara hur du känner! Annars, överväg omplacering. Leta efter ett riktigt bra hem, och låt det ta tid. Tid har ni ju, då ni ju inte "sitter i sjön" på något vis, och på din beskrivning låter det ju som en trevlig hund, så det borde gå att lös till allas bästa.
Lycka till!
Men om man läser igenom alla TS inlägg i tråden tycker inte jag det är så konstigt? Hon verkar ju vara en ansvarsfull och djurvänlig person, och som jag tolkar det så BRYR hon sig ju om hunden och känner ansvar för den trots att hon av någon anledning (som hon själv inte tycks förstå, och dessutom är ledsen över) inte har lyckats få samma känslor för den som för de andra två, och därför känner dåligt samvete. Hon poängterar ju att hon sköter den på samma sätt och att det egentligen inte finns något att "klaga" på, men att hon inte får rätt känsla för hunden.
Mot en sådan bakgrund förstår jag mycket väl att man drar sig länge för att tänka tanken omplacering. Det finns ju inget att "ta" på, och dessutom har kanske TS samma grundinställning som många av oss andra, nämligen att skaffar man hund så skaffar man ett ansvar som varar hundens liv ut, om inte något väldigt oförutsett händer. Det resonemanget sitter i allafall djupt rotat i mig, och för mig skulle det nog också ta väldigt lång tid att acceptera tanken på att omplacera för att jag inte trivdes med hunden.
Till TS: Förstår att det är jobbigt!!! Jag tycker du ska "ultinmata" sambon att ta mer ansvar och lägga mer tid på sin hund, förklara hur du känner! Annars, överväg omplacering. Leta efter ett riktigt bra hem, och låt det ta tid. Tid har ni ju, då ni ju inte "sitter i sjön" på något vis, och på din beskrivning låter det ju som en trevlig hund, så det borde gå att lös till allas bästa.
Lycka till!
