ECT-behandling

[parellikusken]

Jag har ingen erfarenhet av ECT men vill skicka en stor kram. Jag är så imponerad över att du kan skriva och uttrycka dig så bra som du gör med tanke på hur du mår

Nu vet jag inte vart i Norrland du är men om du är i närheten av Skellefteå och känner att du orkar och vill hitta på något får du gärna höra av dog.

Har delar av dagen där jag har mer ork, och då orkar jag formulera mig. Resten av dagen är huvudet rätt borta. Har dock fantastiska vänner som hör av sig dagligen, kommer med lagad mat till mig när jag är hemma och sånt, det hjälper i stunden att hålla mig över ytan.

Tack för ditt stöd, är tyvärr en bra bit från Skellefteå.

 

[Hedinn]

Varifrån har du fått siffror som styrker detta? Den senaste undersökning jag sett, från 2013, visar att Sverige visserligen ligger relativt högt men inte särskilt dramatiskt - på samma nivå som t ex Belgien och Australien. Vid den tidpunkten ökade inte antalet ECT-behandlingar i Sverige. I dagsläget ökar antalet behandlingar i t ex England och Kanada.

Samma nivå i antal eller andel?

https://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2013mars/kraftigunderrapporteringavect

40 000 i Sverige enligt den. Det jag hittar samma period i Australien är 30 000. Och då pratar vi antal...

 

[em-pirre]

Samma nivå i antal eller andel?

https://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2013mars/kraftigunderrapporteringavect

40 000 i Sverige enligt den. Det jag hittar samma period i Australien är 30 000. Och då pratar vi antal...

Men jag förstår inte vad det har med saken att göra? Jag har förstått att man åt samma patient get fler behandlingar än vad jag upplever att det ges i finland, och kanske man ger behandlingen först i ett värre skede. Men att man ger färre behandlingar i andra länder behöver ju inte betyda att man håller på att sluta behandla med den metoden? Jag vet liksom inte hur du vill hjälpa ts med dina inlägg?

 

[Hedinn]

Men jag förstår inte vad det har med saken att göra? Jag har förstått att man åt samma patient get fler behandlingar än vad jag upplever att det ges i finland, och kanske man ger behandlingen först i ett värre skede. Men att man ger färre behandlingar i andra länder behöver ju inte betyda att man håller på att sluta behandla med den metoden? Jag vet liksom inte hur du vill hjälpa ts med dina inlägg?

Mitt första var menat att belysa att det finns risker som patienter inte alltid upplever sig få information om, vilket jag nog tycker är högst relevant att man är medveten om inför en behandling. I övrigt har jag svarat på frågor jag fått, inte ett dugg hjälpsamt för TS utan skulle i så fall vara lämpligare i en annan diskussion, vilket jag även skrev vid ett tillfälle. Men jag borde ha låtit bli att fortsätta svara efter det, du har helt rätt.

 

[Grazing]

Är så svårt att veta vad som är bra när det sägs så mycket olika saker.. Just nu gör jag ett sista försök med ännu en ny medicin. Samt att jag har brist på b12 och järn, så får tillskott av det också dån det ju kan påverka. Gjort en deal med läkaren att stå ut några veckor nu, så försöker göra det.

Jag tror inte man ska gå på vad så många olika tycker då så många olika har olika upplevelser av det. Tycker man ska testa det som erbjuds, och visst kan det gå galet men samtidigt så finns ju inget direkt att förlora heller, det kan lika gärna fungera super.

Trist med dina erfarenheter ifrån östra!
Hade också extra vak ett tag och mig hade de stenkoll på. Men jag är å andra sidan en väldigt medgörlig patient som inte gör så mycket väsen av mig, rör mig knappast ur sängen.

Just nu hoppas jag på den nya medicinen, men hjälper den inte är jag öppen för ect.

Dom hade koll på mig med, problemet kom när det kom vikarier som hade noll koll på vem som var vem och det vaket jag skulle ha fick en annan, kunde slutat illa. Det var likadant fast tvärtom en gång, att jag fick vak trots att jag inte behövde. Men så är det nog på alla avdelningar ibland. Se det som positivt att du inte är på en avdelning, östra har ingen form av hjälp annat än läkarsamtal nångång i veckan och det är urtråkigt där plus att dom har ingen koll på hur eller om man äter, en gång gick jag en vecka utan mat och en gång "bara" tre dagar tills dom hotade med dropp istället. Så risken om man råkar bli en av dom som "glöms bort" är att man känner sig ännu mera osynlig och meningslös. Så var glad sålänge du klarar dig borta från dessa ställen. Jag ska själv åka iväg nu till snön och juligt ett tag pga ett skitår och det ska bli så skönt, får se vad som händer när jag kommer hem igen.

 

[Dentaku]

Samma nivå i antal eller andel?

https://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2013mars/kraftigunderrapporteringavect

40 000 i Sverige enligt den. Det jag hittar samma period i Australien är 30 000. Och då pratar vi antal...

Samma nivå i andel per 10 000 invånare.

Mina uppgifter kommer härifrån.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4652632/

 

[parellikusken]

Jag tror inte man ska gå på vad så många olika tycker då så många olika har olika upplevelser av det. Tycker man ska testa det som erbjuds, och visst kan det gå galet men samtidigt så finns ju inget direkt att förlora heller, det kan lika gärna fungera super.

Dom hade koll på mig med, problemet kom när det kom vikarier som hade noll koll på vem som var vem och det vaket jag skulle ha fick en annan, kunde slutat illa. Det var likadant fast tvärtom en gång, att jag fick vak trots att jag inte behövde. Men så är det nog på alla avdelningar ibland. Se det som positivt att du inte är på en avdelning, östra har ingen form av hjälp annat än läkarsamtal nångång i veckan och det är urtråkigt där plus att dom har ingen koll på hur eller om man äter, en gång gick jag en vecka utan mat och en gång "bara" tre dagar tills dom hotade med dropp istället. Så risken om man råkar bli en av dom som "glöms bort" är att man känner sig ännu mera osynlig och meningslös. Så var glad sålänge du klarar dig borta från dessa ställen. Jag ska själv åka iväg nu till snön och juligt ett tag pga ett skitår och det ska bli så skönt, får se vad som händer när jag kommer hem igen.

Jag har mycket tillit till att läkarna vet vad de gör, framför allt att de har mer kunskap och erfarenhet, så jag brukar göra som de tycker. Hoppas väl alltid på att den tilliten är befogad och att jag inte blir felbehandlad.

Låter som om du inte blivit bra omhändertagen på östra, trist!
Jag är glad för att jag inte är där nu, men rädd att bli inlagd igen när jag kommer tillbaka söderut, men förhoppningsvis så fungerar det så pass bra med öppenvården att jag slipper det. Önskar väl att jag kan få må tillräckligt bra för att få terapi..

 

[em-pirre]

Du låter väldigt klok. Kämpa!

 

[parellikusken]

Du låter väldigt klok. Kämpa!

Tack! Jag kämpar på!

 

[fio]

Tack! Jag kämpar på!

Jag har oxå jobbat med ECT och sett fantastiska resultat. Men där är klart biverkningar. Men så länge det gör mer nytta än skada så är det ju bra, så det är ju någonting som blir individuellt utifrån biverkningarna du får.

Jag förstår precis hur skrämmande det verkar, hade jag inte jobbat med det så hade jag oxå varit tveksam.

 

[Vallmo]

Jag är sjuk i en svår depression sedan ett par månader tillbaka, är drabbad av återkommande depressioner. Har testat i princip all läkemedelsbehandling som finns och har nu blivit erbjuden ECT, alltså elbehandling. Jag känner mig rädd för den behandlingen och sa att jag ville fundera lite först. Fick även litium som ett alternativ att fundera över om jag vill testa.

Har någon här erfarenhet av ECT?
Låg ni inlagd under behandlingen?

Vill ha alla erfarenheter jag kan få.

Jag har genomgått ect. Totalt 20 st i år, gjorde en senast i tisdags.
Jag har bipolär 2 sjukdom med riktigt svåra och allvarliga depressioner och allvarliga suicidtankar.
Legat inne på sjukhus av och till sen mars i år. Mest inneliggande.

Jag har goda erfarenheter av ect.
En del minnesstörningar om man gör det med täta intervall, till exempel 6 st må-ons-fre.
Har jag gjort täta har jag legat inne och det rekommenderar jag. Man behöver vila efteråt.
Jag har legat både inne och gjort polikliniskt. Polikliniskt har jag gjort 1-2 i veckan.

För min egen del håller det tyvärr inte i sig jättelänge, men totalt sett mår jag mycket bättre med en bra medicinering också och jag tror det även beror till stor del på ect behandlingarna. Det är som en trappa som långsamt tar en uppåt, liksom. Hade jag inte fått ect tror jag att jag kanske gjort allvarliga suicidförsök, men det vet jag naturligtvis inte egentligen.

För polikliniskt har jag fått sjukresa till och från. Se till att få det. Kostar 140 kr polikliniskt.
Jag har även fått sjukresa från den kliniken jag legat på eftersom de inte gör egen ect, utan det gjordes på ett annat sjukhus. Då är det gratis.

Du behöver inte alls vara rädd.
Du får en intravenös en intravenös infart (nål) innan och medel för illamående.
Sen får du komma in på salen och du sövs. Medlet kan smaka lite vitlök i munnen. Jag personligen älskar känslan av att bli sövd (ja, jag vet att det är lite rubbat) Du sover garanterat och känner absolut ingenting.
Du vaknar efter ca 20 min och kan stiga upp efter en timme.
Då får du kaffe/the och macka sen kan du åka hem eller till avd.

Jag tycker även du ska testa litium. Det är en överlägsen medicin som är stämningsstabiliserande.
Själv tålde jag den inte, tyvärr (njurar och sköldkörtel ) så jag har lamotrigin och valproat istället.

Hoppas detta var till någon hjälp för dig.
Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart.

Ska tillägga att jag jobbar som sjuksköterska på psykiatrisk vårdavdelning och sett jättebra resultat av det, både för svåra depressioner och manier. Jag har jobbat med det i snart 11 år.

 

[parellikusken]

Jag har genomgått ect. Totalt 20 st i år, gjorde en senast i tisdags.
Jag har bipolär 2 sjukdom med riktigt svåra och allvarliga depressioner och allvarliga suicidtankar.
Legat inne på sjukhus av och till sen mars i år. Mest inneliggande.

Jag har goda erfarenheter av ect.
En del minnesstörningar om man gör det med täta intervall, till exempel 6 st må-ons-fre.
Har jag gjort täta har jag legat inne och det rekommenderar jag. Man behöver vila efteråt.
Jag har legat både inne och gjort polikliniskt. Polikliniskt har jag gjort 1-2 i veckan.

För min egen del håller det tyvärr inte i sig jättelänge, men totalt sett mår jag mycket bättre med en bra medicinering också och jag tror det även beror till stor del på ect behandlingarna. Det är som en trappa som långsamt tar en uppåt, liksom. Hade jag inte fått ect tror jag att jag kanske gjort allvarliga suicidförsök, men det vet jag naturligtvis inte egentligen.

För polikliniskt har jag fått sjukresa till och från. Se till att få det. Kostar 140 kr polikliniskt.
Jag har även fått sjukresa från den kliniken jag legat på eftersom de inte gör egen ect, utan det gjordes på ett annat sjukhus. Då är det gratis.

Du behöver inte alls vara rädd.
Du får en intravenös en intravenös infart (nål) innan och medel för illamående.
Sen får du komma in på salen och du sövs. Medlet kan smaka lite vitlök i munnen. Jag personligen älskar känslan av att bli sövd (ja, jag vet att det är lite rubbat) Du sover garanterat och känner absolut ingenting.
Du vaknar efter ca 20 min och kan stiga upp efter en timme.
Då får du kaffe/the och macka sen kan du åka hem eller till avd.

Jag tycker även du ska testa litium. Det är en överlägsen medicin som är stämningsstabiliserande.
Själv tålde jag den inte, tyvärr (njurar och sköldkörtel ) så jag har lamotrigin och valproat istället.

Hoppas detta var till någon hjälp för dig.
Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart.

Ska tillägga att jag jobbar som sjuksköterska på psykiatrisk vårdavdelning och sett jättebra resultat av det, både för svåra depressioner och manier. Jag har jobbat med det i snart 11 år.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Guld värt.

Kanske är bra att ligga inne i början ändå då kanske. Mår ofta väldigt dåligt efter sövning, får mycket ångest när jag vaknar upp. Men då har jag iofs blivit opererad också, så kanske är annorlunda då.

 

[Vallmo]

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Guld värt.

Kanske är bra att ligga inne i början ändå då kanske. Mår ofta väldigt dåligt efter sövning, får mycket ångest när jag vaknar upp. Men då har jag iofs blivit opererad också, så kanske är annorlunda då.

Vad glad jag blir att mitt inlägg var till hjälp.
Skillnaden efter operationer är ju att man är sövd längre och ofta har en del smärta. Man har ju blivit skuren i kroppen på något vis. Själva ingreppet i sig kan ju ge ångest för att man har ont.

När jag har gjort ect, särskilt efter efter ett par stycken, så kan jag känna mig bättre på en gång, dvs direkt efter en behandling, dvs mindre ångest, lugnare, mer samlad osv.
Det är så klart olika för alla, men det är inte särskilt vanligt att själva sövningen vid ect ger mer ångest.

Jag förstår att du är rädd. Det var jag också, men jag blev positivt överraskad när jag väl hade gjort ett par stycken.

Man vänjer sig också. Personalen är ofta snäll och väldigt van, man lär känna dom och det känns tryggt.
Man blir van med alla förberedelserna också som att sätta nål, få medel mot illamående osv.

Att ligga inne i början skulle jag rekommendera. Ofta gör man ju en tätare serie på 6 stycken må, ons, fre och sen utvärdering. Att göra det hemifrån kan ju kännas lite otryggt. Dessutom vill nog personalen ofta observera dig under behandlingen i början.
Det är ganska vanligt att andra ser förbättringen före patienten själv känner något. Så av den anledningen kan det vara bra också att vara inneliggande.

För min egen del stör mina barn mig hela tiden när dom kommer hem från skolan när jag gjort det polikliniskt, trots att dom lovat att inte göra det. Av den anledningen tycker jag det är skönt att vara inneliggande.
Det beror ju naturligtvis på hur dina hemförhållanden ser ut, men gör man 1-2 i veckan så känns det ofta ok att göra det hemifrån.

 

[Vallmo]

Sen är det ju så att även en svår depression kan ge massor med minnesluckor.
Jag kommer ofta inte ihåg stor delar av den tiden då jag ”bara” fick mediciner.
Så vad som är vad är ju inte alltid självklart.

För min egen del har minnesstörningarna försvunnit vid avslutad eller minskad behandling. Jag tycker absolut det är värt med den biverkningen om man ser till det stora hela.
Mediciner ger ju också biverkningar.

 

[parellikusken]

Sen är det ju så att även en svår depression kan ge massor med minnesluckor.
Jag kommer ofta inte ihåg stor delar av den tiden då jag ”bara” fick mediciner.
Så vad som är vad är ju inte alltid självklart.

För min egen del har minnesstörningarna försvunnit vid avslutad eller minskad behandling. Jag tycker absolut det är värt med den biverkningen om man ser till det stora hela.
Mediciner ger ju också biverkningar.

Ja, så är det ju. Har luckor ifrån olika depressioner jag har haft, och från hösten är det mycket jag inte minns. Så jag är inte så rädd för minnesluckor, mår jag bra kan jag skapa nya minnen, det kan jag inte annars.

Som jag mår nu så behöver jag all hjälp jag kan få för att må bättre, kan inte vara kräsen längre. Försöker tvinga mig att se framåt och planera för framtiden, men det är så svårt att se att något skulle vara möjligt. Jobbar på att hitta tillbaka till den känslan jag hade i somras, då jag var glad och kände att allt var möjligt. Vet ju att jag kan må så bra, jag borde rimligtvis kunna må så igen. Så att tänka tillbaka på sommaren är väl det som gör att jag överlever just nu och har en gnutta hopp kvar.

 

[parellikusken]

Jag tänkte jag skulle uppdatera.. I december blev det ett par korta inläggningar innan jag skrev ut mig och åkte och kurerade mig hos mina föräldrar istället. Men efter nyår blev jag inlagd igen och har varit inlagd i fyra veckor nu.
Var prat om ECT, men istället fick jag en nio dagars kur med Anafranil i dropp, det har hjälpt superbra! Mår nu stabilt igen. Tyvärr kunde jag inte fortsätta med Anafranil pga. att jag får dimsyn av den.. Så ska nu testa en annan tricyklisk antidepressiv. Även satt in Ergenyl som stämningsstabiliserande och Buspiron och Fluanxol mot ångest.
Hur som helst så har jag under dessa fyra veckor gått ifrån att ständigt vara upptagen av dödstankar till att tro på framtiden igen.

Också insett att jag är en jäkla bra kämpe när det krävs av mig!

 

[tuaphua]

Jag tänkte jag skulle uppdatera.. I december blev det ett par korta inläggningar innan jag skrev ut mig och åkte och kurerade mig hos mina föräldrar istället. Men efter nyår blev jag inlagd igen och har varit inlagd i fyra veckor nu.
Var prat om ECT, men istället fick jag en nio dagars kur med Anafranil i dropp, det har hjälpt superbra! Mår nu stabilt igen. Tyvärr kunde jag inte fortsätta med Anafranil pga. att jag får dimsyn av den.. Så ska nu testa en annan tricyklisk antidepressiv. Även satt in Ergenyl som stämningsstabiliserande och Buspiron och Fluanxol mot ångest.
Hur som helst så har jag under dessa fyra veckor gått ifrån att ständigt vara upptagen av dödstankar till att tro på framtiden igen.

Också insett att jag är en jäkla bra kämpe när det krävs av mig!

Härligt att höra att du mår bättre!
Och ja, du verkar vara en superkämpe!