Drömmer

[Erika Lundström]

Jag tog bort min häst i mars efter en lång tids sjukdomsbesvär av olika slag. Jag hade nästan gått in i väggen av all stress, skötsel och oro det sista halvåret och tog till sist det avgörande beslutet i panik en kväll när hon hade hög feber, och koliksymtom. Detta är något jag fortfarande grubblar över, om beslutet var rätt. Jag försöker förstå eftersom j hon var 26 år, hade cushings, hade haft fång, tandfraktur ( pga försumlig sommarfodetvörd) och tandinpackningar efter det med åtskilliga vet besök, böjsenskada på läkning och nu hög feber som inte gav med sig utan steg hög efter senaste check på böjsenskadan och vaccinering. Det som är svårast är att hennes skador och även fången uppstått pga medryttares okunskap. Jag famns inte närvarande. De ringde inte och rådfrågade mig och det anklagar jag mig för. Vilket som orsakade hennes painface denna gång är jag osäker på men det var en berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan hela den sista tiden med sjukbox och uteboxar. Jag tog avlivningen väldigt väldigt hårt. Haft henne i 16 år. Jag bor dessvärre på en hästgård och ser andra hästar dagligen men undviker dem. Dock har jag inte satt foten i området och det stall där hon stod. Undviker den platsen helt och även de personer som var med när hon togs bort. Jag klarade inte av att vara med. Inte pratat med dem efteråt. De tycker nog att jag är oförskämd . Jag Undviker dem. Klarar inte att prata om det och är rädd de ska säga något jag inte klarar att höra om avlivningen.

Nu tär mitt problem att jag drömmer om min häst så ofta. Vaknar med tårarna rinnandes. Drömmarna är så sjukt verkliga. Jag känner hennes hals under min hand, möter hennes blick, känner hennes doft och drömmarna handlar om att jag t ex tar nya beslut att t ex åka till klinik för att operera tänderna med inpackningarna, flytta henne från en sjukhage till en större bättre och nyss vaknade jag av att en hästtjej kört mig till ett stall och där i en hage stod min häst som vanligt. Hon tittade glatt emot mig och väntade vid grinden på att jag skulle öppna .Jag gick fram förundrad och jag frågade de andra OM det verkligen var hon och de bekräftade det. Hon hade överlevt avlivningen och bara varit sövd. Det var vinter och hon var ljusare än vanligt och delvis klippt noterade jag. Jag fumlade överlycklig med grinden för att öppna åt henne . Då vaknade jag. Gråter! Nån som har tips på hur jag kommer vidare. Orkar inte med drömmarna . Det gör för ont

 

[Grazing]

Var ett par årsen jag tog bort min häst och det blir bättre, var otroligt jobbigt för mig under lång tid och jag tror det bästa är egentligen att gå vidare och träffa nya hästar. Det är svårt att släppa den gamla om man inte går vidare. För mig började det kännas bättre när jag började rida igen, började engagera mig i andra hästar. Fortfarande svårt dock när jag går förbi hans box, går ner i hans hage. Otroligt tomt och öde känns stallet även om det är mycket nya hästar och fullt av liv där men det fattas något och den känslan vet jag inte om den nånsin försvinner.

 

[Görel]

Skaffa en ny häst? Tog själv bort min älskade tant i höstas efter nästan 20 år tillsammans men jag hade turen att ha fått en dotter till henne som jag har kvar och att fokusera på henne har hjälpt mig mycket i sorgen.

Att älta och ångra något som varit och inte går att ändra på leder inte till något positivt. På dina inlägg här låter det som att du gör dig själv sjuk med det. Ta professionell hjälp om du inte klarar det på egen hand.

 

[Kristall10]

På din beskrivning låter det för mig som att ditt beslut var absolut rätt. En 26-årig häst med så mycket ”problem” lider nog antagligen mer av att vi försöker fixa till problemen hela tiden än av att få somna in.

Jag tog bort mitt älskade sto för ett par år sedan efter 17 år tillsammans, hon var då 21 och hade precis som din PPID som ledde till fång. Hon hade slutat ta medicinen, vägrade helt enkelt så att hon skulle bli dålig var jag ju medveten om. Men när hon väl stod där med fång och det blev bråttom att ringa veterinären och fixa allt med avlivning så kände jag mig skyldig. Skulle jag ha försök med medicinen lite till, hittat ännu ett sätt att få i henne den på? Det var hemskt att stå med henne i stallet och vänta på veterinären och samtidigt höra sambon gräva hennes grav uppe i skogen...
Men efteråt var det så skönt även om det var enormt sorgligt. Vi hade varit med om mycket tillsammans och hon var en mycket speciell dam.
Det var skönt att veta att hon inte lider mer och det var skönt att inte ha tankarna om en eventuell nära stående avlivning hängande över mig hela tiden.

Jag drömde också om henne ofta efteråt men det blev bättre och bättre och jag hade andra hästar att fokusera på och det hjälpte. Så jag tror att du gör dig själv en björntjänst genom att undvika andra hästar.
Och precis som Görel skriver så är det nog klokt att ta hjälp av någon proffesionellt om du känner att det blir för jobbigt för dig. Men jag tror att ett steg i processen är att först och främst acceptera att ditt beslut att avliva var det rätta.

 

[animalasia]

Jag tog bort min häst i mars efter en lång tids sjukdomsbesvär av olika slag. Jag hade nästan gått in i väggen av all stress, skötsel och oro det sista halvåret och tog till sist det avgörande beslutet i panik en kväll när hon hade hög feber, och koliksymtom. Detta är något jag fortfarande grubblar över, om beslutet var rätt. Jag försöker förstå eftersom j hon var 26 år, hade cushings, hade haft fång, tandfraktur ( pga försumlig sommarfodetvörd) och tandinpackningar efter det med åtskilliga vet besök, böjsenskada på läkning och nu hög feber som inte gav med sig utan steg hög efter senaste check på böjsenskadan och vaccinering. Det som är svårast är att hennes skador och även fången uppstått pga medryttares okunskap. Jag famns inte närvarande. De ringde inte och rådfrågade mig och det anklagar jag mig för. Vilket som orsakade hennes painface denna gång är jag osäker på men det var en berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan hela den sista tiden med sjukbox och uteboxar. Jag tog avlivningen väldigt väldigt hårt. Haft henne i 16 år. Jag bor dessvärre på en hästgård och ser andra hästar dagligen men undviker dem. Dock har jag inte satt foten i området och det stall där hon stod. Undviker den platsen helt och även de personer som var med när hon togs bort. Jag klarade inte av att vara med. Inte pratat med dem efteråt. De tycker nog att jag är oförskämd . Jag Undviker dem. Klarar inte att prata om det och är rädd de ska säga något jag inte klarar att höra om avlivningen.

Nu tär mitt problem att jag drömmer om min häst så ofta. Vaknar med tårarna rinnandes. Drömmarna är så sjukt verkliga. Jag känner hennes hals under min hand, möter hennes blick, känner hennes doft och drömmarna handlar om att jag t ex tar nya beslut att t ex åka till klinik för att operera tänderna med inpackningarna, flytta henne från en sjukhage till en större bättre och nyss vaknade jag av att en hästtjej kört mig till ett stall och där i en hage stod min häst som vanligt. Hon tittade glatt emot mig och väntade vid grinden på att jag skulle öppna .Jag gick fram förundrad och jag frågade de andra OM det verkligen var hon och de bekräftade det. Hon hade överlevt avlivningen och bara varit sövd. Det var vinter och hon var ljusare än vanligt och delvis klippt noterade jag. Jag fumlade överlycklig med grinden för att öppna åt henne . Då vaknade jag. Gråter! Nån som har tips på hur jag kommer vidare. Orkar inte med drömmarna . Det gör för ont

Jag försöker istället vända det till något positivt. Att en drömmer om sin häst/hund/etc betyder att djuret är saknat och det är något fint. Tänk så många som försvinner obemärkta utan att bli saknade men du låter minnet av din häst leva kvar. Var ledsen men gläds för det fina ni hade tillsammans.

 

[Fjordfrälst]

Åh vad jobbigt, vet hur smärtsamt sådant är . För det första; försök låt bli att älta, för du gjorde rätt när du tog beslutet om avlivning, det tror jag du vet innerst inne . Känner igen det där du skriver om! Jag mådde skit över all oro för min gamla (37 ) häst som också hade cushing och i ärlighetens namn blev det trots smärtan när han togs bort en lättnad att slippa oron konstant! För min del var det ju så att när han togs bort blev min unghäst ensam på mammas gård så självfallet flyttade jag ju henne de 2 km ut till gården där vi hyr huset vilket vi stannade i 1,5 år innan vi flyttade till nuvarande stall ännu ett stycke bort. Livet rullar på (drygt 3 år sedan) men kommer nog alltid kännas konstigt när jag är hemma på mammas gård nu när stallet/ladugården är helt tom, då blir saknaden som störst och mest påtaglig, inte så konstigt såklart.

Något som hjälpte mig i min sorg var att min djupt saknade valack besökte mamma i drömmen den första tiden (mamma är mottaglig) och han visade för henne hur ung och stark han var igen och att han har det så bra där borta . Jag är så tacksam för det har som sagt hjälpt mig väldigt mycket då han inte når fram till mig tyvärr (jag var mer mottaglig som barn) .

Säger som de andra..Acceptera att du tog rätt beslut och försök börja umgås med hästarna igen och ta professionell hjälp om du fortsätter må så här. Styrkekramar till dig .

 

[Yrja]

Jag drömde också länge om att jag hittade min häst i ett annat stall och försökte köpa tillbaka honom. Han togs bort hastigt, akut skadad, ett snabbt beslut delvis baserat på att han var trött på veterinärer och kliniker. Det tog många, många år innan jag kunde känna att det var rätt beslut innerst inne. Det är en sak att veta det rent teoretiskt, en annan sak att känna det i hjärtat. Och en bidragande orsak till att det är svårt att acceptera kan vara att man tvingats ta ett hastigt beslut. Man måste älta det efteråt för man hann inte innsn och drabbas nästan av panik över att beslutet inte går att ändra på, att det är för sent.

Ibland tänker jag att i naturen hade hästen inte överlevt. Och att ödet ändå hade tagit det beslutet. Visst hade jag kanske kunnat ändra på det men det var inte mitt fel eller mutt beslut att hästen dog, det var bara mitt beslut att inte försöka stoppa det. Det är skillnad tycker jag.

Jag hade ny häst efter 6 månader, men det dröjde ändå år innan jag kom över det. Jag tycker lika mycket om den nya hästen, och med honom har jag haft ett skadefritt hästägande vilket jag inte hade med min första. Jag värderar den tiden lika högt. Även om han är en annan perdon och inte kan ersätta den första. Dom har båda lika stor plats hos mig.

Jag tror inte att du ska vara rädd att bearbeta och sörja förlusten av din häst. Det är inte roligt men det är samtidigt inte farligt. Och vad andra tkr dpelar ingen roll, jag försvann också från stallet och all kontakt med de andra i månader. Jag erbjöds få rida andra hästar men ville inte. Jag var borta från stallet ända tills jag köpte min nya häst 6 mån senare. Och ingen la någon skuld på mig för det. Eg hade jsg inte rns tänkt köpa nån ny, jag övertalades till att leta my häst. Och alla mina krav på den hästen var totala motsatsen till den jag just förlorat, inget fick påminna om honom för det orkade jag bara inte med. Men nu, 11 år senare, skulle jag kunna ha en likadan häst igen.

 

[Masse]

Jag tycker det hörs som om du skulle behöva få lite hjälp av någon utbildad person. Om du jobbar finns det kanske personalhälsovård eller någon kurator om du går i skolan. Inte att det är ditt eventuella jobb som ska fixa det men du kan få hjälp med vart du ska vända dig. Har du inget sånt så är faktiskt svenska kyrkans präster en väldigt bra ingång.
Att få prata med någon som är utbildad på att hantera människor och deras sorg är guld värt när man har fastnat.

Sorg och sorgearbete är olika från gång till och person till person. Ibland är det bara så att man fastar och behöver lite hjälp utifrån för att komma vidare.