Jag håller väldigt mycket med om jämställdshetsaspekten - jag köpte vår första egna häst när min dotter bara var fyra månader, och det innebar att jag var tvungen att lämna dottern hos sin pappa ett par timmar varje dag för att sköta och rida hästen. Det tror jag faktiskt var det bästa jag kunde göra för deras relation (och min mentala hälsa)!Det hela bygger förstås på att man skapar sig ett hästliv där man kan få hjälp om det kör ihop sig. Att ha hästen hemma är kanske inte lösningen då, utan man får se till att stå på ett ställe där man kan köpa hjälp vid behov. Och oavsett vad, behöver man kratta manegen hemma och förbereda partnern på att det kan komma perioder där man behöver åka till stallet (eller hästkliniken) oavsett vad annars som händer. Det är därför det troligen funkar dåligt att köpa häst när man har riktigt små barn. Men TS barn är 7 och 10 och går att stoppa i bilen och ta med sig om man måste.
Jag har inte skrivit att TS man är en självisk idiot, och det har inte TS heller gjort. Men TS beskriver en situation där mannen har egna tidskrävande hobbyer och eget företag (väl? Jag kan ha missförstått) och inte verkar vilja ändra på något för att ge TS plats för sin hobby. Utifrån det har jag berättat hur det var för mig i en lite liknande situation: min lösning var att skaffa så mycket hängslen och livrem som jag kunde i hästtillvaron ( = buffert, möjlighet att köpa hjälp m.m.) och i övrigt styra om min tid så att jag fick ihop det jobbmässigt. För mig var det värt det, inte bara för att jag fick ha min häst utan för att relationen och familjelivet fick mer balans och blev mer jämställt även i övrigt.
Numera har vi (jag och dottern) flera hästar och egen gård, och det är ett helt annat jobb och åtagande än att "bara" ha en eller två hästar inhyrda, vilket vi hade i många år. Så jag skulle råda TS att börja med en inhyrd egen häst!