Sv: Dressyr m. islandshäst
Att de är hållbara håller jag med om. Min 30-åring är ju fräsch. Och inte fasen har jag endast god ridning att tacka. Han har ridits skit i många år innan jag lärde mig något.
Fullblodsliknelsen var en överdriven generalisering. Men dock tror jag många kan känna igen sig i att de högblodigare hästarna ofta tydligare visar på smärta än tex en Islänning.
Och nja, jag tycker inte hästar i den lilla, lätta och starka typen som Islänning ska behöva dras med muskulära problem/smärta bara av att leva normalt ridhästliv.
Däremot tror jag att man får vara noga med att rida dem gynnsamt.
De har lätt att spänna till statiskt och släppa ryggen= skapar spänningar om man rider så regelbundet.
De har ofta kort rygg och breda bogblad som rörs långt bak= svårt att få plats med sadel och då spec till större ryttare. Risk för spänningar..
Ang det någon annan sa om spattanlagen så kan man ju om man gillar att fundera tänka kring det. Vilka mer raser har stora anlag för spatt. Arab är ju den jag tänker på först. Hur rör de sig? Hur rids de och av vilka?
Jag ser ju en hel del likheter. Det är starka och tåliga hästar som eg har goda förutsättningar. Men de har lätt att spänna till och sas välvas åt fel håll om man inte gör rätt då man rider dem.
De har också ganska kort rygg, är hyfsat små och rids traditionellt av en del vuxna och vuxna män.
Friska/oförstörda Araber och Islänningar kan ju bli asgamla. Men de är också mer svårridna för att de är snabbare och rörligare i sidled etc i leder.
Att då rida dem så rörligheten inte görs uppbyggande/iaf inte i slitage genom att muskulaturen orkar bära och gör det istället för att de hänger i lederna/skelettet blir problem av olika slag tom på de friska, tåliga raserna.
Nu påstår jag inte att alla av dessa raser som har prob är sönderridna! Men klart värt att fundera kring. Även på andra raser..
För att dra exempel, som givetvis också baseras på deras individualitet och inte bara ras, så märks saker mkt fort på mitt halvblod(med mkt högt blod i). Han är mkt känslig! Han dör nästan av skrapsår(tror han). Medan min luddgubbe skar sönder benet rejält utan att stallpersonal märkte det iom att han inte var halt eller allmänpåverkad och de missade blodet(klantigt, absolut.. men de hade inte kunnat missa om min andra gjort ngt sånt.. han hade inte rört sig en m).
Vissa schettisar, russ etc upplever jag också så där extremtåliga.
Men just Islandshästarna tror jag mkt på det där iom att så många veterinärer och behandlare också pratar om det.
Bla en veterinär som nyligen fick en Islandshäst över sitt ben då den dog på henne när hon kom dit för kolikvarning. Hästen hade inte ätit. Hon tyckte inte den såg så allmänpåverkad ut. Men när hon lyssnar av pulsen är den skyhög och hon inser att hästen kommer dö. Hon började försöka släpa ut den för att underlätta allt. Då ramlar den ihop. Hon hade aldrig missat att den var så dålig med en annan ras tror hon. De hade sett mer allmänpåverkade ut när de har så ont att pulsen skenar så.
Det är inte enda såna historien man hört. Det låter ju som goja. Men hör man det ofta nog och aldrig med andra raser börjar man tro det finns någon sanning bakom det.
Speciellt när man ser hur kassa många varit i kroppen, haft hål efter sadlar som legat skit, muskler spända som bara den och de har bara "tickat på" utan protester i jobb.
Många andra raser hade dängt av människorna eller visat på rejäl hälta.
Islänningarna upplever jag om ngt kanske upplevs ngt mer heta/stressade. Inte så mkt mer innan det går riktigt långt.
Det är fantastiska små hästar! Den kämpaglöden de har är outstanding! Men just därför får man vara extra lyhörd. Spec iom att de kan ha lite annat sätt öht.
Man möter många såna på problemlösningar. Det borde finnas skäl till att de är så överrepresenterade. Visst är Islandsfolk ofta mer öppna(de har redan tänk utanför ramen när de valt Islandshäst och inte TR och halvblod) och tar hjälp av alternativa tränare än tex dressyrfolk/hoppfolk. Men jag tror inte det är hela sanningen.
Att de är hållbara håller jag med om. Min 30-åring är ju fräsch. Och inte fasen har jag endast god ridning att tacka. Han har ridits skit i många år innan jag lärde mig något.
Fullblodsliknelsen var en överdriven generalisering. Men dock tror jag många kan känna igen sig i att de högblodigare hästarna ofta tydligare visar på smärta än tex en Islänning.
Och nja, jag tycker inte hästar i den lilla, lätta och starka typen som Islänning ska behöva dras med muskulära problem/smärta bara av att leva normalt ridhästliv.
Däremot tror jag att man får vara noga med att rida dem gynnsamt.
De har lätt att spänna till statiskt och släppa ryggen= skapar spänningar om man rider så regelbundet.
De har ofta kort rygg och breda bogblad som rörs långt bak= svårt att få plats med sadel och då spec till större ryttare. Risk för spänningar..
Ang det någon annan sa om spattanlagen så kan man ju om man gillar att fundera tänka kring det. Vilka mer raser har stora anlag för spatt. Arab är ju den jag tänker på först. Hur rör de sig? Hur rids de och av vilka?
Jag ser ju en hel del likheter. Det är starka och tåliga hästar som eg har goda förutsättningar. Men de har lätt att spänna till och sas välvas åt fel håll om man inte gör rätt då man rider dem.
De har också ganska kort rygg, är hyfsat små och rids traditionellt av en del vuxna och vuxna män.
Friska/oförstörda Araber och Islänningar kan ju bli asgamla. Men de är också mer svårridna för att de är snabbare och rörligare i sidled etc i leder.
Att då rida dem så rörligheten inte görs uppbyggande/iaf inte i slitage genom att muskulaturen orkar bära och gör det istället för att de hänger i lederna/skelettet blir problem av olika slag tom på de friska, tåliga raserna.
Nu påstår jag inte att alla av dessa raser som har prob är sönderridna! Men klart värt att fundera kring. Även på andra raser..
För att dra exempel, som givetvis också baseras på deras individualitet och inte bara ras, så märks saker mkt fort på mitt halvblod(med mkt högt blod i). Han är mkt känslig! Han dör nästan av skrapsår(tror han
). Medan min luddgubbe skar sönder benet rejält utan att stallpersonal märkte det iom att han inte var halt eller allmänpåverkad och de missade blodet(klantigt, absolut.. men de hade inte kunnat missa om min andra gjort ngt sånt.. han hade inte rört sig en m).Vissa schettisar, russ etc upplever jag också så där extremtåliga.
Men just Islandshästarna tror jag mkt på det där iom att så många veterinärer och behandlare också pratar om det.
Bla en veterinär som nyligen fick en Islandshäst över sitt ben då den dog på henne när hon kom dit för kolikvarning. Hästen hade inte ätit. Hon tyckte inte den såg så allmänpåverkad ut. Men när hon lyssnar av pulsen är den skyhög och hon inser att hästen kommer dö. Hon började försöka släpa ut den för att underlätta allt. Då ramlar den ihop. Hon hade aldrig missat att den var så dålig med en annan ras tror hon. De hade sett mer allmänpåverkade ut när de har så ont att pulsen skenar så.
Det är inte enda såna historien man hört. Det låter ju som goja. Men hör man det ofta nog och aldrig med andra raser börjar man tro det finns någon sanning bakom det.
Speciellt när man ser hur kassa många varit i kroppen, haft hål efter sadlar som legat skit, muskler spända som bara den och de har bara "tickat på" utan protester i jobb.
Många andra raser hade dängt av människorna eller visat på rejäl hälta.
Islänningarna upplever jag om ngt kanske upplevs ngt mer heta/stressade. Inte så mkt mer innan det går riktigt långt.
Det är fantastiska små hästar! Den kämpaglöden de har är outstanding! Men just därför får man vara extra lyhörd. Spec iom att de kan ha lite annat sätt öht.
Man möter många såna på problemlösningar. Det borde finnas skäl till att de är så överrepresenterade. Visst är Islandsfolk ofta mer öppna(de har redan tänk utanför ramen när de valt Islandshäst och inte TR och halvblod) och tar hjälp av alternativa tränare än tex dressyrfolk/hoppfolk. Men jag tror inte det är hela sanningen.
