Dränerad mamma

[vindvissla]

Jag bryter snart ihop på riktigt. Inte första gången jag skapar en tråd om min väldigt krävande äldsta son men det var ett bra tag sen nu.
Han är åtta, snart nio och beter sej som en tonåring deluxe. Sjukt otrevlig i princip hela tiden och tänker aldrig på någon annan än sej själv. Rycker saker ur händerna på småsyskonen (6 och 3 år) och får totalt frispel när vi tar bort honom från de andra. Slåss, river runt saker, hittar alltid på grejer han inte får och har på sistone varit stökig i skolan. Kan inte se sin egen del i några argument över huvud taget och vill aldrig prata om saker när det hänt något.

Att prata, få honom att göra något annat, avleda, uppmärksamma honom på vad som är på väg att hända mm har noll effekt.
Jag är så trött på att behöva bli arg men det verkar vara det enda som kan bryta hans ångloksbana av negativa handlingar.
Han får massor av positiv uppmärksamhet för bra saker han gör och är för övrigt en otroligt social, snäll och omtänksam kille. När det passar honom.

Nån som kan ge input? Ska jag ta kontakt med en psykolog eller nåt för att få hjälp? Funderar allvarligt på om man kan flytta isär för att jag, pappan och barnen ska få lite lugn och ro de veckor han bor med den andra föräldern.
Har redan pratat med min pappa som kan tänka sej att hämta honom en dag i veckan för att underlätta för min sambo när jag jobbar kväll.

Han har inga diagnoser eller så. Inga trauman mer än en flytt för 4 år sen
, två sjyssta föräldrar med relativt sjyssta regler som hålls sådär bra. Sover gott, äter lite för mycket sött och gör motvilligt sina läxor.

När sonen är borta är det som att bo i en helt annan familj, vi sitter ner och äter i lugn och ro, barnen leker på ett helt annat sätt och så vidare. Den här ilskan från sonen dränerar mej och pappan och vi känner oss som världens sämsta föräldrar.

 

[lil-sis]

Ja sök hjälp. Ingen mår väl bra som det är nu?

 

[ptr]

Tänker på sockersvängningar och att äta regelbundnare.
Prova att trycka i en frukt innan han blir stökig och att det är standardlösningen i skolan med och sen totalklipp tillsatt socker så gott det går.
En sak att prova med som knappast kan skada i alla fall.

 

[Milosari]

Det finns massor med litteratur om barn med problemskapande beteende. Även om han inte har fått någon diagnos så kanske det kan hjälpa att lära sig om hur man hanterar barn som faktiskt har diagnoser? Jag kan bl a rekommendera Bo Hejlskov, han har ett förnuftigt sätt att se på saken tycker jag. Jag var också på en föreläsning med Ross Greene som inte pratade om diagnoser alls, utan bara beteende och hur man som vuxen skulle agera i mötet med ett argt barn. Jag antar att du har kontakt med BUP? Kan inte de rekommendera utbildningar/föreläsningar där du bor?

 

[turbofling]

Jag skulle be om hjälp. En kompis och hennes man gick hos psykolog med sin son och fick mkt hjälp. Dom fick prata av sig ich fick hjälp med att hitta "verktyg" hur som skulle hantera situationen. Framföallt fick föräldrarna tillfälle att prata ihop sig så dom hade en gemensam plan och psykologen gav dom hopp och ork.

 

[Vallmo]

Jag bryter snart ihop på riktigt. Inte första gången jag skapar en tråd om min väldigt krävande äldsta son men det var ett bra tag sen nu.
Han är åtta, snart nio och beter sej som en tonåring deluxe. Sjukt otrevlig i princip hela tiden och tänker aldrig på någon annan än sej själv. Rycker saker ur händerna på småsyskonen (6 och 3 år) och får totalt frispel när vi tar bort honom från de andra. Slåss, river runt saker, hittar alltid på grejer han inte får och har på sistone varit stökig i skolan. Kan inte se sin egen del i några argument över huvud taget och vill aldrig prata om saker när det hänt något.

Att prata, få honom att göra något annat, avleda, uppmärksamma honom på vad som är på väg att hända mm har noll effekt.
Jag är så trött på att behöva bli arg men det verkar vara det enda som kan bryta hans ångloksbana av negativa handlingar.
Han får massor av positiv uppmärksamhet för bra saker han gör och är för övrigt en otroligt social, snäll och omtänksam kille. När det passar honom.

Nån som kan ge input? Ska jag ta kontakt med en psykolog eller nåt för att få hjälp? Funderar allvarligt på om man kan flytta isär för att jag, pappan och barnen ska få lite lugn och ro de veckor han bor med den andra föräldern.
Har redan pratat med min pappa som kan tänka sej att hämta honom en dag i veckan för att underlätta för min sambo när jag jobbar kväll.

Han har inga diagnoser eller så. Inga trauman mer än en flytt för 4 år sen
, två sjyssta föräldrar med relativt sjyssta regler som hålls sådär bra. Sover gott, äter lite för mycket sött och gör motvilligt sina läxor.

När sonen är borta är det som att bo i en helt annan familj, vi sitter ner och äter i lugn och ro, barnen leker på ett helt annat sätt och så vidare. Den här ilskan från sonen dränerar mej och pappan och vi känner oss som världens sämsta föräldrar.

Så där kan ni ju inte ha det.
Vi har haft och har det så och det bryter ner både en själv och ens vuxna relation.

Låter till viss del som min son som har en diagnos inom autismspektrat (Asperger).
Han kan vara sjukt otrevlig, svära, slåss och sparkas både mot lillebror och mot oss.
Han har också enormt svårt att se sin egen del i sammanhanget.
Han tycker ofta han blir orättvist behandlad, fast det snarare är tvärtom.

Han är också trevlig och social och kan bete sig "rätt" när det behövs.
Hela min familj blev som fågelholkar när jag berättade om hans diagnos.
Han kan också vara trevlig och hjälpsam och framförallt läsa av andra människors sinnesstämning bra.

Det är också väldigt lugnt när han inte är hemma. Lillebror är synnerligen lätt att ha att göra med och han verkar vara totalt sakna ilska och humörsvängningar.
Han vet också om storebrors beteende och diagnos och jag får tyvärr säga att även han anpassar sig. Han är sju år.

Jag säger inte att ditt barn har samma. Det vill jag vara väldigt tydlig med.
Någon nätdiagnos kan man absolut inte ställa.
I vårt fall var det många tester, intervjuer mm som gjorde att man kom fram till det här.
Även skolan fyllde i svarsformulär.

Jag talar bara om hur vår son är och vad det beror på, inget annat.

Däremot tycker jag du ska prata med skola, skolsköterska och bup/prima.
Situationen verkar ohållbar.

Med vår son fungerar det hyggligt med lågaffektivt bemötande och belöningar (mutor, ty) och att man avleder.
Men det är långt ifrån alltid det fungerar.
Att skrika och bli arg på honom fungerar inte alls. Allt trappas bara upp då dessutom blir det otrevligt för resten av familjen.
Vår son får också medicin som vi tycker har hjälpt till viss del.

 

[TinyWiny]

Ett barn i den åldern kan vara i förpuberteten. Det innebär tonårsbeteende. Barnet har helt enkelt inte förmågan att se sin del i något och universum kretsar kring dem i deras värld. Hormonerna sprutar och de vet inte själva hur eller var de ska göra av sig och sina känslor. Det viktiga är att bryta trenden. När alla runt barnet omedvetet bara väntar på att något ska hända, att ilskan liksom ligger under ytan så känner barnet det och det blir en ond cirkel. Barnet vet att hen är "jobbig" och det skapar jobbiga känslor hos barnet vilket gör problemen ännu större. Det blir en ond cirkel där ilskan höjs hos alla och problemen eskalerar. Ju mer man skäller, är arg och förväntar sig problem desto mer problem blir det.

Ta kontakt med en vettig psykolog så att ni får verktygen att hantera det hela, för er skull men framförallt för barnets skull.

 

[Melisen]

Jag bryter snart ihop på riktigt. Inte första gången jag skapar en tråd om min väldigt krävande äldsta son men det var ett bra tag sen nu.
Han är åtta, snart nio och beter sej som en tonåring deluxe. Sjukt otrevlig i princip hela tiden och tänker aldrig på någon annan än sej själv. Rycker saker ur händerna på småsyskonen (6 och 3 år) och får totalt frispel när vi tar bort honom från de andra. Slåss, river runt saker, hittar alltid på grejer han inte får och har på sistone varit stökig i skolan. Kan inte se sin egen del i några argument över huvud taget och vill aldrig prata om saker när det hänt något.

Att prata, få honom att göra något annat, avleda, uppmärksamma honom på vad som är på väg att hända mm har noll effekt.
Jag är så trött på att behöva bli arg men det verkar vara det enda som kan bryta hans ångloksbana av negativa handlingar.
Han får massor av positiv uppmärksamhet för bra saker han gör och är för övrigt en otroligt social, snäll och omtänksam kille. När det passar honom.

Nån som kan ge input? Ska jag ta kontakt med en psykolog eller nåt för att få hjälp? Funderar allvarligt på om man kan flytta isär för att jag, pappan och barnen ska få lite lugn och ro de veckor han bor med den andra föräldern.
Har redan pratat med min pappa som kan tänka sej att hämta honom en dag i veckan för att underlätta för min sambo när jag jobbar kväll.

Han har inga diagnoser eller så. Inga trauman mer än en flytt för 4 år sen
, två sjyssta föräldrar med relativt sjyssta regler som hålls sådär bra. Sover gott, äter lite för mycket sött och gör motvilligt sina läxor.

När sonen är borta är det som att bo i en helt annan familj, vi sitter ner och äter i lugn och ro, barnen leker på ett helt annat sätt och så vidare. Den här ilskan från sonen dränerar mej och pappan och vi känner oss som världens sämsta föräldrar.

Om ni inte redan gör det så kan det hjälpa att ni lägger fokus på att vardagen och livet för honom blir så tydligt och lättförståeligt som möjligt. T ex ett veckoschema, kanske med bilder om han ännu inte har ro att läsa kan vara en god idé. Har han veckopeng kan de olika momenten på schemat vara värda en liten peng och så samlar han ihop till sin veckopeng. Sitta med lugnt vid matbordet minst 10 min kan vara ett moment t ex. Viktigt att schemat innehåller moment som man vet att barnet klarar och så några där man önskar ett annat resultat än i dagsläget. Om det är jättesvårt att sitta med vid matbordet på ett lugnt sätt kan det vara bra att ge en utväg, t ex "när vi märker att det inte fungerar så bra så kommer ju be dig att gå och göra det här istället (nån aktivitet ni är överens om) och så får du äta sen när inte vi andra blir störda och då sitter mamma eller pappa med dig".

Kan morfar ha de små barnen istället en gång i veckan så stora pojken får egentid med dig?

Försök hjälpa honom att sätta ord på känslorna och ge honom strategier att göra när det börjar balla ur. Så att ni föräldrar bara kan säga "du vet vad du behöver göra nu" när ni märker att beteendet börjar eskalera. Han är för liten för att klara av och för att förstå själv när han behöver bryta.

 

[Cilva]

Nu har jag inga egna barn och jobbar inte med så små barn som ditt. Jag vill ändå säga att det finns hjälp att få. Skolan bör ha en kurator som ni kan kontakta, specialpedagog kan hjälpa till om det är liknande bekymmer i skolan, skolsköterskan kan skicka en remiss till skolläkaren som kan remittera vidare om det behövs. Det kan även finnas en skolpsykolog som kan kopplas in. Ni bör även kunna kontakta BUM själva om ni vill. Kommunen kan ha resurser för att hjälpa till med sådana här saker, min kommun har det men det kan säkert se olika ut på olika ställen. Vi som jobbar i skolan brukar ha rätt bra koll på vad som finns i kommunen och kan i alla fall bistå med kontaktuppgifter.

 

[Mabuse]

Ett barn i den åldern kan vara i förpuberteten. Det innebär tonårsbeteende. Barnet har helt enkelt inte förmågan att se sin del i något och universum kretsar kring dem i deras värld. Hormonerna sprutar och de vet inte själva hur eller var de ska göra av sig och sina känslor. Det viktiga är att bryta trenden. När alla runt barnet omedvetet bara väntar på att något ska hända, att ilskan liksom ligger under ytan så känner barnet det och det blir en ond cirkel. Barnet vet att hen är "jobbig" och det skapar jobbiga känslor hos barnet vilket gör problemen ännu större. Det blir en ond cirkel där ilskan höjs hos alla och problemen eskalerar. Ju mer man skäller, är arg och förväntar sig problem desto mer problem blir det.

Ta kontakt med en vettig psykolog så att ni får verktygen att hantera det hela, för er skull men framförallt för barnets skull.

Hormonerna sprutar på en åttaåring? Tror du? Det skulle ju i så fall vara testosteron, och då skulle han också få skäggväxt, hamna i målbrottet, etc. Och så verkar det ju inte vara.

Jag har svårt att tro att det är en hormonstörning som ligger bakom, och jag vet inte om det är så mycket som tyder på det heller?

 

[Hyacinth]

Jag bryter snart ihop på riktigt. Inte första gången jag skapar en tråd om min väldigt krävande äldsta son men det var ett bra tag sen nu.
Han är åtta, snart nio och beter sej som en tonåring deluxe. Sjukt otrevlig i princip hela tiden och tänker aldrig på någon annan än sej själv. Rycker saker ur händerna på småsyskonen (6 och 3 år) och får totalt frispel när vi tar bort honom från de andra. Slåss, river runt saker, hittar alltid på grejer han inte får och har på sistone varit stökig i skolan. Kan inte se sin egen del i några argument över huvud taget och vill aldrig prata om saker när det hänt något.

Att prata, få honom att göra något annat, avleda, uppmärksamma honom på vad som är på väg att hända mm har noll effekt.
Jag är så trött på att behöva bli arg men det verkar vara det enda som kan bryta hans ångloksbana av negativa handlingar.
Han får massor av positiv uppmärksamhet för bra saker han gör och är för övrigt en otroligt social, snäll och omtänksam kille. När det passar honom.

Nån som kan ge input? Ska jag ta kontakt med en psykolog eller nåt för att få hjälp? Funderar allvarligt på om man kan flytta isär för att jag, pappan och barnen ska få lite lugn och ro de veckor han bor med den andra föräldern.
Har redan pratat med min pappa som kan tänka sej att hämta honom en dag i veckan för att underlätta för min sambo när jag jobbar kväll.

Han har inga diagnoser eller så. Inga trauman mer än en flytt för 4 år sen
, två sjyssta föräldrar med relativt sjyssta regler som hålls sådär bra. Sover gott, äter lite för mycket sött och gör motvilligt sina läxor.

När sonen är borta är det som att bo i en helt annan familj, vi sitter ner och äter i lugn och ro, barnen leker på ett helt annat sätt och så vidare. Den här ilskan från sonen dränerar mej och pappan och vi känner oss som världens sämsta föräldrar.

Jag tycker ni ska söka hjälp, bup, skolkurator eller liknande. Vad säger pappan om
beteendet?

 

[TinyWiny]

Hormonerna sprutar på en åttaåring? Tror du? Det skulle ju i så fall vara testosteron, och då skulle han också få skäggväxt, hamna i målbrottet, etc. Och så verkar det ju inte vara.

Jag har svårt att tro att det är en hormonstörning som ligger bakom, och jag vet inte om det är så mycket som tyder på det heller?

Ja är barnet i förpuberteten så sprutar hormonerna. Skäggväxt, målbrott osv. kommer senare. Det går inte från en dag till en annan utan är en ganska lång process. Någon hormonstörning har jag aldrig skrivit om, jag skrev förpuberteten och det är helt normalt att hamna där någon gång mellan 8-13 års ålder.

 

[Mabuse]

Ja är barnet i förpuberteten så sprutar hormonerna. Skäggväxt, målbrott osv. kommer senare. Det går inte från en dag till en annan utan är en ganska lång process. Någon hormonstörning har jag aldrig skrivit om, jag skrev förpuberteten och det är helt normalt att hamna där någon gång mellan 8-13 års ålder.

Om könshormonerna sprutar på en åttaåring så skulle jag säga att det är en hormonstörning, eftersom det är först i puberteten könshormonerna normalt ökar. Det är liksom det som är puberteten, det är därför kroppen förändras då. Och nej, om man drastiskt ökar testosteronhalten tar det inte fyra-fem år innan det märks fysiskt, definitivt inte.

Sen går man såklart genom olika utvecklingsskeden, då livet kan kännas jobbigt, men all utveckling beror inte på könshormoner.

 

[Miks]

Ett barn i den åldern kan vara i förpuberteten. Det innebär tonårsbeteende. Barnet har helt enkelt inte förmågan att se sin del i något och universum kretsar kring dem i deras värld. Hormonerna sprutar och de vet inte själva hur eller var de ska göra av sig och sina känslor. Det viktiga är att bryta trenden. När alla runt barnet omedvetet bara väntar på att något ska hända, att ilskan liksom ligger under ytan så känner barnet det och det blir en ond cirkel. Barnet vet att hen är "jobbig" och det skapar jobbiga känslor hos barnet vilket gör problemen ännu större. Det blir en ond cirkel där ilskan höjs hos alla och problemen eskalerar. Ju mer man skäller, är arg och förväntar sig problem desto mer problem blir det.

Ta kontakt med en vettig psykolog så att ni får verktygen att hantera det hela, för er skull men framförallt för barnets skull.

Hormonerna sprutar på en åttaåring? Tror du? Det skulle ju i så fall vara testosteron, och då skulle han också få skäggväxt, hamna i målbrottet, etc. Och så verkar det ju inte vara.

Jag har svårt att tro att det är en hormonstörning som ligger bakom, och jag vet inte om det är så mycket som tyder på det heller?

Det är ju inte helt osannolikt. Målbrott och skäggväxt är senare inslag i puberteten.
http://www.1177.se/Tema/Barn-och-fo...tveckling-10-12-ar/Barnets-utveckling-8-9-ar/

http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Barnets-tillvaxt-och-mognadsperioder/Pubertetsutveckling/

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Tannerskalan

Jag säger inte att TS problem beror på pubertet bara att det inte är omöjligt att en snart 9 årig pojke har hormonpåslag av både manligt och kvinnligt könshormon.

Mvh Miks

 

[TinyWiny]

Om könshormonerna sprutar på en åttaåring så skulle jag säga att det är en hormonstörning, eftersom det är först i puberteten könshormonerna normalt ökar. Det är liksom det som är puberteten, det är därför kroppen förändras då. Och nej, om man drastiskt ökar testosteronhalten tar det inte fyra-fem år innan det märks fysiskt, definitivt inte.

Sen går man såklart genom olika utvecklingsskeden, då livet kan kännas jobbigt, men all utveckling beror inte på könshormoner.

Hur kan något som alla barn går igenom vara en hormonstörning? Jag tycker att du ska läsa på lite om barns utveckling om du inte vet vad förpuberteten är och innebär istället för att försöka dumförklara mig.

Självklart beror inte all utveckling på könshormoner, det har jag aldrig påstått heller.

 

[Vallmo]

Ett barn i den åldern kan vara i förpuberteten. Det innebär tonårsbeteende. Barnet har helt enkelt inte förmågan att se sin del i något och universum kretsar kring dem i deras värld. Hormonerna sprutar och de vet inte själva hur eller var de ska göra av sig och sina känslor. Det viktiga är att bryta trenden. När alla runt barnet omedvetet bara väntar på att något ska hända, att ilskan liksom ligger under ytan så känner barnet det och det blir en ond cirkel. Barnet vet att hen är "jobbig" och det skapar jobbiga känslor hos barnet vilket gör problemen ännu större. Det blir en ond cirkel där ilskan höjs hos alla och problemen eskalerar. Ju mer man skäller, är arg och förväntar sig problem desto mer problem blir det.

Ta kontakt med en vettig psykolog så att ni får verktygen att hantera det hela, för er skull men framförallt för barnets skull.

Spinner vidare lite på det där.....
@vindvissla Jag upplever också att vårt barn är i någon slags förpubertet där han har blivit mer mån om sin integritet men också väljer att trotsa och inte lyda oss. Ursäkta klumpigt uttryck, men jag hoppas du förstår hur jag menar.
Mycket i i våran sons fall tror jag inte har med diagnosen att göra utan jag tror att en del hade varit jobbigt ändå.
Till exempel börjar vår son få mer kroppslukt, ja armsvett då för att vara specifik.
Dessutom vill han vara ifred på toa, låser dörren osv.
Jag får också känslan av förbubertet lite. Vår son är 10 år.

 

[vindvissla]

Det finns massor med litteratur om barn med problemskapande beteende. Även om han inte har fått någon diagnos så kanske det kan hjälpa att lära sig om hur man hanterar barn som faktiskt har diagnoser? Jag kan bl a rekommendera Bo Hejlskov, han har ett förnuftigt sätt att se på saken tycker jag. Jag var också på en föreläsning med Ross Greene som inte pratade om diagnoser alls, utan bara beteende och hur man som vuxen skulle agera i mötet med ett argt barn. Jag antar att du har kontakt med BUP? Kan inte de rekommendera utbildningar/föreläsningar där du bor?

Vi har ingen kontakt med BUP. När vi hade möte med skolan förra veckan sa läraren att hon skulle kontakta skolpsykologen och även kolla vad kommunen erbjuder för hjälp till föräldrar. Så den delen är på gång.
Jag lånade faktiskt greenes bok Explosiva barn och började läsa, väldigt mycket stämmer. klädsensitivitet har jag t ex aldrig kopplat till hans personlighet.

 

[vindvissla]

Tänker på sockersvängningar och att äta regelbundnare.
Prova att trycka i en frukt innan han blir stökig och att det är standardlösningen i skolan med och sen totalklipp tillsatt socker så gott det går.
En sak att prova med som knappast kan skada i alla fall.

Det där med socker har jag också funderat mycket på, han är (precis som jag var) väldigt förtjust i snabba kolhydrater av alla slag. Han kan inte hitta sina skor som står vid fel dörr när han letar men han hittar godis om man så har gömt det längst ner i skruvlådan. hans middag består nästan aldrig av en vettig tallrik mat, han roffar åt sej en halv korv, trycker in den i munnen och studsar sen iväg och hjular eller snask i köket. det är bara så galet svårt att ta bort snabba kolhydrater ur hans kost när han knappt äter långsamma.

 

[ptr]

Jag var ingen godisnarkoman på det viset som barn, vissa kakor åt jag gladeligen visserligen. Men i trettioårsåldern så gick det inte längre, det slog över till att blir riktigt tokigt om maten inte sköts, fusk med socker ska vi inte tala om. Syndar ibland ändå men är medveten om hur jag får det sen.

Det är bara det att jag känner igen det så väl - förstår så väl varför det gick översyr av och till då - på mellanstadiet! Dessa specialpedagoger, skulle de väl kallas idag, som hade mig att göra en massa konstiga tester hit och dit. Strutta runt på linjer, ligga på golvet och visa vad jag tyckte var bekvämt och inte, lyssna på band och tala om vilken text det var som de läste upp och jag vet inte allt. Så korkat så - har mer och mer fått den insikten att hade de tryckt i mig ett äpple när det svajjade och det inte var framme till lunch än så hade jag nog haft betydligt bättre förutsättningar att klara skolan. Som det var nu blev jag förbannad istället. När jag väl åt så blev jag slö och trött innan det kom på banan - och då var skoldagen slut. Minns så väl nån gång de pratade om svälten i Afrika - och så blev vi utan mat den dagen. Var så vimsig så busschafförer inte ville ha mig i bussen, men inte fan ringde några klockor hos de vuxna! Det var mig det var fel på, på något vis var jag en störd en.

Detta med skorna och godiset - jodå känner igen det med. Är så nu med, fast nu kan jag åtminstone klämma fram ett "sockerfall" som ursäkt när jag vägrar göra vad som bes av mig. Är något som folk tror sig förstå i alla fall, skitsamma om det är rätt eller fel - radarn är inställd på mat.

Försök gömma en rökares cigaretter eller en alkoholists vinare, de kommer heller inte hitta skorna.

Sista terminen i tvåan var en av få ljusa tider i min skolgång. Det jag minns främst var att där alltid fanns en fruktskål på katteden. Och att det altid var någon som smaskade på nån frukt, men godis åkte i papperskorgen.

 

[vindvissla]

Om ni inte redan gör det så kan det hjälpa att ni lägger fokus på att vardagen och livet för honom blir så tydligt och lättförståeligt som möjligt. T ex ett veckoschema, kanske med bilder om han ännu inte har ro att läsa kan vara en god idé. Har han veckopeng kan de olika momenten på schemat vara värda en liten peng och så samlar han ihop till sin veckopeng. Sitta med lugnt vid matbordet minst 10 min kan vara ett moment t ex. Viktigt att schemat innehåller moment som man vet att barnet klarar och så några där man önskar ett annat resultat än i dagsläget. Om det är jättesvårt att sitta med vid matbordet på ett lugnt sätt kan det vara bra att ge en utväg, t ex "när vi märker att det inte fungerar så bra så kommer ju be dig att gå och göra det här istället (nån aktivitet ni är överens om) och så får du äta sen när inte vi andra blir störda och då sitter mamma eller pappa med dig".

Kan morfar ha de små barnen istället en gång i veckan så stora pojken får egentid med dig?

Försök hjälpa honom att sätta ord på känslorna och ge honom strategier att göra när det börjar balla ur. Så att ni föräldrar bara kan säga "du vet vad du behöver göra nu" när ni märker att beteendet börjar eskalera. Han är för liten för att klara av och för att förstå själv när han behöver bryta.

Bra tips, mycket av det gör vi redan. tanken med morfar eller mormor var att underlätta t ex den kvällen i veckan som jag jobbar till 21 och min man har alla barnen, middag och scoutskjuts på schemat. då är det svårare att avleda sonen eller få honom att göra läxor eller så. blir ofta Ipad hela em och kvällen för att hålla fred där hemma. när vi är hemma båda två tar vi ibland ett par timmars egentid med sonen, dock är han oftast negativ, vill hellre leka med sina kompisar om aktiviteten inte är bad, motorcykelåkning eller laserdome och de aktiviteterna kan vi inte göra flera gånger i veckan.


Jag önskar så att det funkade att ha en aktivitet som han kunde göra när vi kände att situationen höll på att bli tokig men det sista han vill då är att avbryta och göra något annat.