Drack ni alkohol när ni försökte bli med barn?

[Voeux]

Blev gravid mycket fortare än beräknat så han med en riktig brakfylla på ett bröllop innan jag upptäckte att jag var gravid. Då snusade jag också men slutade efter några dagar. Använde nikotinfritt snus men det innehöll ginseng och det var visst inte heller bra. Det upptäckte jag efter några veckor. Dessutom är jag uppfödd på Östersjölax, på det glada 80-talet när man levde som om det inte fanns någon morgondag. Sen drack jag vin när jag ammade. Max 2 glas per tillfälle säger råden, och det fanns liksom ingen anledning att gå över det. Här var jag rätt petnoga med andras drickande också. Inga fulla människor fick såklart hålla i mitt barn. Men är 2 glas okej, och jag känner mig okej och inte berusad, så finns inte heller någon anledning att dricka mindre om jag inte vill.

Jag nojjade över helt andra saker. Som att jag fick någon dille på att jag skulle amma så länge jag orkade (2 år), att all mat skulle vara hemlagad från grunden med enbart ekologiska råvaror (jag gjorde alltså egen buljong också. Ni hör, jag gick verkligen all in). Jag minns också att jag tyckte det var förfärligt att gå längs en mindre 50-väg för avgaserna hamnade rakt ner i mitt oskyldiga barns små lungor.

Jag tror det hör till att nojja och ifrågasätta, men alla har ju sina grejer och det blir lätt lite moralpanik här. "Jag dricker inte, man vill ju inte vara den som utsätter sitt barn för risker" är lite svår för den hintar ju om att de som faktiskt dricker lite vin struntar i risker och dessutom att det ÄR en risk. De flesta vet väl inom sig att man drar det lite långt ibland och då kan man väl säga det. "Jag har fått ett litet flipp men jag kan inte låta bli att följa det" är mer avväpnande. Jag försökte hålla mig till det när andra föräldrar köpte burkmat till sina ungar. Sen är trötthet ett rätt bra botemedel mot just fixa idéer. Det kändes plötsligt inte alls så där superviktigt med 100 % hemlagat efter att jag börjat jobba igen . Och paniken med avgaserna har förbytts till "neeeej slicka inte på andras bilar! För hundrade gången, jag har ju SAGT TILL DIG!". (eller vänta nu här. Det här var ingen bra reklam för osunt leverne. Kanske ska man inte lyssna på mig i alla fall...)

Jag tänker lite som du, att så länge det inte finns vetenskapligt bevisade risker så kanske man får lägga det på sig själv. Skulle jag inte vilja dricka alkohol under försöken så hade jag nog sagt så, att jag själv känner mig mest bekväm utan även fast jag vet att det inte ska vara någon fara. Sen är det nog som du säger, man blir lite mindre orolig med tiden. Har hört en del historier om skillnaden mellan första och andra barnet

 

[Sol]

Jag var ingen partypingla direkt men slutade inte dricka alkohol innan jag testade positivt. Någon whisky och något glas öl eller vin innan plussen är inget jag våndas över.

 

[Roheryn]

Det håller jag helt med om. Jag upplever dock inte att det förekommit i tråden, att någon pratar om sanningar alltså, utan mer om hur det själva gjort.

När man väl blir med barn får man ju bra hjälp av barnmorska sedan, eller åtminstone vetenskaplig sådan. Men visst blir det lite tricky när folk fram tills dess tar sina råd från nätet/forum/influencers. Det är ju inte helt lätt att orientera sig i.

Upplevde faktiskt inte att barnmorskans inställning var särskilt vetenskaplig, utan snarare åt hållet att "det är väl bra att avstå från allting för att hålla sig på den säkra sidan" och ett ganska hårdnackat motstånd mot att diskutera saker ur ett strikt vetenskapligt perspektiv (vilket jag tycker är intressant och väldigt gärna gör). Jag upplevde väldigt starkt under min graviditet att jag just från mödravården betraktades som någon sorts behållare åt barnet snarare än en egen person med eget liv, egna behov och egna önskningar. Min gamle gynekolog, däremot, var mycket diskussionsvillig och vi hade en hel del intressanta samtal om alla dessa rekommendationer som kom från mödravården, bland annat.

 

[inverterad]

Upplevde faktiskt inte att barnmorskans inställning var särskilt vetenskaplig, utan snarare åt hållet att "det är väl bra att avstå från allting för att hålla sig på den säkra sidan" och ett ganska hårdnackat motstånd mot att diskutera saker ur ett strikt vetenskapligt perspektiv (vilket jag tycker är intressant och väldigt gärna gör). Jag upplevde väldigt starkt under min graviditet att jag just från mödravården betraktades som någon sorts behållare åt barnet snarare än en egen person med eget liv, egna behov och egna önskningar. Min gamle gynekolog, däremot, var mycket diskussionsvillig och vi hade en hel del intressanta samtal om alla dessa rekommendationer som kom från mödravården, bland annat.

Håller med. Jag tycker tyvärr inte att barnmorskor verkar stödja sig så mycket på forskning utan mer en massa "gamla sanningar" och "för säkerhets skull".